Etikettarkiv: Väntextgruppen

Väntextgruppen

Öppet brev

Jenny!

Tack för ditt svar, vilket inkom till min mail.

Det var ett svar som utökade tråden ”Textinlämning april 19”. Och det är ju lite pretentiöst, men jag bjuder gärna på det, att kalla det för att den inlämningen får nytt liv. Men det får den ju.

Lundasnacket. Vad sa vi egentligen? Vi sågs. Åt glass. Drack sedan öl på Ariman. Vad sa vi egentligen? Vi är överens om att det är en kontinuitet som är grunden mellan oss. Det behöver ju inte vara nödvändigtvis en månad som utgör ramen för utbytet. Det kan lika gärna vara två (i den mån vi förstår varför, och hur, vad … ).

Vi sa nog det, något åt det hållet, kryssande mellan glass, öl då det ännu var hetdagar och raskt kom vårt avsked på Lund C: då satsar vi på varannan månad, Jenny, och ser till att lära oss nya saker genom den nya kontinuitetens sifferfång.

Här ett citat från ditt svar: ”Och på ett sätt vill jag protestera, på ett annat hålla med. Om att det omformuleras, om att vi tappat nåt.” Det har omformulerats, vi har tappat nåt, men vi är också kvar. Jag är intresserad av att vi har tappat samt var vi – var och en –  nu plockar upp det med någon annan. Tappet kan vara ett skäl – ett sätt – ja; off you go!

Som, till exempel: jag söker på ordet ”fantasy” i min mail och givetvis kommer det upp ett antal mail från dig. Jag är inte din primära läsare av fantasyelementet i din litteratur. Jag kan inte tänka på min uppskattning av din litteratur utan att tänka på att du förtjänar den läsare som är läsaren av ditt egentliga element.

Och omvänt. Du är inte min läsare av somligt – säg, referentialitet i min poesi. Jag har därför att plocka upp det (rimligt!) tappade och gå till någon annan. Så är det. Så vill jag att hela blicken ska se på de. Låt oss fortsätta vårt kontinuerliga utbyte av … mjölkspann. Men låt oss erkänna mjölkens olika art och graden av eget ansvar i att – faktiskt – söka fler läsare till just de texter du och jag utbyter.

Ett andra citat från ditt svar, Jenny: ”Jag vill byta text med dig. Sen kan vi tala om andra läsarreaktioner också, men inte som huvudgrej…?” Nej, jag menade inte som en ny huvudgrej. Jag menade att jag hoppas att grejen kan komma att förändras av att ha sökt fler läsarreaktioner. Att vi söker nya former för vårt utbyte, för själva samtalet, ja just det hör ju redan till vår stomme. Hurra, för det!

 

 

Väntextgruppen

Öppet brev

Kära Jenny!

Vi har återigen passerat den femtonde utan att det har hörts ett knyst; inga texter har utbytts. Vi som just hade startat om det här textmässiga samarbetet?

Maj. Vi har vårt textsamtal bara några dagar innan den femtonde, och man kan tycka att det är naturligt att vi inte utbyter text när den femtonde infaller. Men se, det är ju det hela vårt samarbete har gått ut på: konsekvensen. Den konsekventa, gemensamma hållning som vi har försakat.

Juni. Den femtonde springer förbi mig i en park här i Malmö och inte har hon något i sin famn.

Juni. Jag tänker på det som att vårt uppdrag inför/med varandra håller på att omformuleras, eller att det har gjort det, kontinuerligt, sedan en lång tid; där ansvaret numera rör att söka oss – även – vidare. Och ändå. Vårt senaste samtal som var nog så nytt, just! Jag lämnade in en essä, bara det. Och ändå: vi hänföll till obyte, till det icke-medlevsamma, igen.

Jag uppskattade ju din novell väldigt mycket i maj, och det finns en trend i rakt framstigande led: från då (2015) till nu; mer och mer, månad för månad, och gud vad de är många nu, har jag glatt mig och åter glatt mig med ditt språkliga arbete och dina texter. Det går att tala om progression samt nyttan av vårt utbyte. Och ändå!

Jag är inte din optimala läsare, såsom du inte är min rimligaste generella(?) Andra inför min poesi. Jag skulle vilja ge oss ett annorlunda uppdrag i juni, (som om du får det här den 15 juni – och det kreativa utbytet infann sig), jag skulle vilja ge i uppdrag att söka en annan läsning och sedan höras i juli för att dela det delade. Låta det infinna sig, på nytt.

Jag föreslår att vi båda ber om en läsning av någon annan (du väljer fritt) och sedan hörs och talar om den respons vi fått på annat håll. Leve Väntextgruppen! Död åt den (så som vi kände den i ett förlupet år)! Leve det framåtblickande utbytet!

 

 

 

 

 

 

Väntextgruppen

Av januari blev det intet utbytt. Eller jo, kanske blev något skickat, men icke samtalat om. Av februari blev det intet … Eller jo, kanske skickade vi igen, men icke genomtänkt och samtal blev det ej. I mars blev det definitivt inget skickat till varandra. Jag minns inte vem av oss, Jenny och jag, som uttryckte att nu har det gått i stå. Nu får det nog va.

Döm av min förvåning när Jenny den 6 april hör av sig i ett sms: ”Ska vi återgå till ordningen och lämna in text den 15e? Trevlig helg!”

Jag svarade bara i ett Ja!

Sedan kröp kalendern förbi den 15 fort och den 17 april kände jag mig tvungen att lämna in något för att denna sten ska flytta på sig igen. Det fick bli den essä som inte är en essä som skrevs för en tävling som jag inte bryr mig om men som jag tydligen ändå brydde mig om tillräckligt för att ta spjärn emot. Det ska bli intressant att se hur Jenny ser på texten som text, istället för som ”essä”.

Jenny har inte skickat än – då hon for iväg över påsk och svirrar långtifrån datorn sin – och detta inlägg är en slags åminnelse – för oss båda – om vad det handlar om. Beslutet. Att. Utbyta.

Att.

 

Väntextgruppen

23 februari.

Nu är det bara tid som rinner iväg. Kalla, tysta månad.

I smsen mellan Jenny och mig står det sådant som ”sjuk och stressad” (jag) eller ”förlaget vill ha mer redigering” (Jenny). Eller ”Novelltips: Rishöj” (jag), ”Fredagskänsla?” (Jenny). Eller ”Ännu sjuk, och söndag går bort” (jag), ”jag fortsätter säga tisdag” (Jenny), ”inte den tisdagen” (jag), ”inte den tisdagen” (Jenny). ”Det har varit sportlov, så vi har gått ner i puls” (jag), ”spa och restaurang igår” (Jenny). ”Näh, tyvärr … ” ( … )

2 mars.

Det fanns intentioner.

Innan februari fallerade hade jag faktiskt högtflygande intentioner: tänkte att vi skulle lyckas ha samtalet direkt, första helgen i månaden. Sedan tänkte jag överskrida mig själv och – tamejtusan – skicka in texten till tidskriften Ordkonst som hade temat ”lager” samt deadline sjätte februari. Eller om det var den fjärde.

Nu andra mars. Nu ändå helt okej med utebliven rörelse för texten. Jag vill skriva igenom texten en hel del, har jag förstått. Publika nod, anstå.

Det högtflygande, i den mån det nu var det, rörde ju även att sprida läsningen något. Att be om fler läsningar. Jag skickade den även till D i förra månadsskiftet. Samma naiva intention: som om hans läsning skulle inkomma över en natt. Som om mitt omarbetande av texten skulle ske nästa morgon. Som om det var bråttom.

D fick den i två versioner varav den ena helt ”saknade” interpunktion. D inledde sitt svar så här:

”Det är en rik text, J. Och jag tror den ska bete sig på det här sättet, ja, inga skiljetecken, strömmande, pågående. Vad som händer när man möter det här textblocket som läsare är ju just känslan av att träda in i ett skeende som liksom sköljer över en som ett vattenfall eller ett väldigt komplicerat orkesterstycke. Som författare måste du dock bli medveten om att läsaren inte kommer att dröja kvar vid vissa partier, läsaren kommer att vilja rusa vidare. Läsaren kommer att plocka några russin här och där och det är aningen slumpartat vad som fastnar när översköljningen startat … ”

En månad senare försöker jag ta in vännens läsning, själva kommentarens udd: Som författare måste du dock bli medveten … Precis så. Jag måste läsa, nej skriva igenom; jag måste skriva igenom min text i ett bli-medvetande om det där. För det ska vara så. Min text önskar jag att den ska stamma ur – spela med – inte vet jag vad det heter; den typen av medvetenhet vill jag inte hitta –  … Sven Lindqvists bok Hemmaresan.

Om det nu är så att texten vill vara ett block. Texten har gått från poesins sparsmakade sidor till blockets monolit.

Fler läsningar, månne? Månne fler läsningar. Också av andra varianter av texten. Således: skriv, förgrena.

Väntextgruppen

28 december.

Igår talades vi vid igen. Det nya formatet vann laga kraft; vi läste vår egen text högt i telefonen. Nu kan det inte överklagas, eller för den delen beklagas, att en förändring ägt rum.

Ta-da! Ingen av oss hade läst sin text högt för sig själv. För sin skull. Vårt utbyte i text puttrade på i precis samma anda som vanligt: genom utbytet med varandra visar det sig hur en själv har att lära om livet med sig själv (som läsare av sig själv). I tidigare format har vi ju konsekvent läst den andras text och förberett respons, men ytterligt sällan läst vår egen text.

Vi upptäckte båda fundamentala saker av att läsa upp texterna. Jenny, att somliga ord skulle ändras för att få ett helt annat flöde i texten. Jag att en hel sida skulle ändras/strykas/flyttas för att få ett helt annat flöde mellan sidorna. Exempelvis så.

Mot januari-text-skogen —

 

Väntextgruppen

12 december.

Inte nymodigheter rakt igenom, men det känns som ett skifte, att i nästa väntextsamtal läsa upp den egna texten högt i telefon. Inga förberedelser, inga anteckningar som samlar ihop sig till en respons, inget ”som vi alltid brukar göra”. Istället ska vi läsa den egna texten högt för den andra, i lurarnas nu; lyssna till texterna och sedan prata om dem. Som aktiva läsare … av oss själva!  Den huvudsakliga förberedelsen skulle alltså kunna vara att rent faktiskt läsa sin egen text högt.

Så, förändrad responstyp. Ett format i förnyelse.

I övrigt, en del består. Deadline består. Det är den 15 i månaden som gäller. Även inför en högläsningsmetod. Och vi ska hålla oss till texter som är omarbetade, och vi ska helst erbjuda en text som den andra redan har läst en förlaga till. Så som det bestämdes en gång borta i februari.

Jag har lämnat in. Faktiskt. Det var några dagar sedan. Det var efter ett par veckor som hängde samman för den texten. Gången. Textsamtal med Jenny -> Skriva vidare -> ha ”skrivbesök” av Fredrik en lördag; skriva vidare -> tänka på deadline lördagen efter det; skriva vidare samt inlämnande av text på söndagen.

Harangen, händelsehänget, skulle kunna skrivas längre än så … inser jag. Skickade även några sidor ur projektet till en annan vän. Exempelvis. Hängets dynamik.

Jag ser fram emot nästa väntextsamtal med Jenny.

 

Väntextgruppen

27 november.

Igår kväll samtalade Jenny och jag om text igen. Det var juli månads inlämning som kom ur askan in i  … sammanhanget. Eller om man ska säga att vårt sammanhang återkom, ur askan in i vardagen. Under sommaren blev det alltså aldrig av att vi fann någon telefontid. Det blev sedan inte heller av att vi försökte mer när terminen drog igång. Och att tala om annat, att iallafall höras, det har inte skett under hösten.

Innan vi skulle lägga på pratade vi en stund om detta kring ”hur livet blir [med åren och åldern]” och jag sa att vi delvis passar in alltför väl på en manlig vänskaps typiska aktivitetsberoende. Det är bara det att vi inte spelar tennis, går på konserter eller så. Vi utbyter texter; däri finns vi, för en stund, därigenom häver vi iallafall en liten fläck av ensamhet i livet. Och det finns en uppsida, det är alltid nära till text igen, om vi behagar se till det.

Jag återkommer till det här med manlig vänskap i ett senare inlägg, i vilket Andrev Waldens krönika/filmen om hans krönika – Kan Andrev få en vän? – omskrivs.

Tillbaka till texterna. Jenny hade lämnat in en lång novell om ett konditori som jag besökt tidigare (som läsare). Det värmer mig att tänka på idag, hur Jenny har arbetat om och arbetat om denna, som en gnu. Och tyckte hemskt mycket om hennes text. Och sedan detta, att tidigare samtal har spelat en reell roll i hennes omarbetning av texten. Den meningsfullheten. Att den är omskriven utifrån vad vi har funnit, tidigare; en slags magma som kommer ur själva den aktivitetsberoende vänskapen.

Själv hade jag lämnat in vad jag lämnade in i mars månad. Av någon anledning fann jag det ointressant att tala om min text i textsamtal då. Jag bad att få avstå, och vi talade om skrivandet i stort istället. Jag måste ha tappat intresset för den fort, då. Nu intresserar den mig. Den har ett jävla mässande som jag längtar in i. Den är mer prosaisk än vad jag brukar visa mig som. Vad gäller min vän-text-samtals-vän, Jenny, ja prosaisten, så välkomnar hon föga förvånande prosan …