Av november blev ett större bröd brutet. Vi skålade en mörk eftermiddag – Sveavägen, var det? – på att ta ett mycket konkret steg – var och en – i januari. Vi skålade som vid ett löfte, Jenny och jag. Vi lovade oss en viss agens i januari.

Denna arla lördagsmorgon läser jag i äldre samt större dokument för att överblicka vad som finns, för att hummande leka med tanken att kombinera, sätta samman, för att inte  planera för en planering, utan för att vara i det, med det, nu. Mer säger jag inte.

Hade vi läst varandras texter till novembermötet? Ja, och nej. Jag hade läst din text men glömt min utskrift i Malmö. Du hade läst min korta svit från september och det var den månadens namn som fick mig att minnas själva vinjetten ”Växtextgruppen”; det var månaders namn i mina texter som fick mig att minnas oss, fick mig att gå –  hitåt, i riktningen januari.

Öppet brev

Jenny!

Tack för ditt svar, vilket inkom till min mail.

Det var ett svar som utökade tråden ”Textinlämning april 19”. Och det är ju lite pretentiöst, men jag bjuder gärna på det, att kalla det för att den inlämningen får nytt liv. Men det får den ju.

Lundasnacket. Vad sa vi egentligen? Vi sågs. Åt glass. Drack sedan öl på Ariman. Vad sa vi egentligen? Vi är överens om att det är en kontinuitet som är grunden mellan oss. Det behöver ju inte vara nödvändigtvis en månad som utgör ramen för utbytet. Det kan lika gärna vara två (i den mån vi förstår varför, och hur, vad … ).

Vi sa nog det, något åt det hållet, kryssande mellan glass, öl då det ännu var hetdagar och raskt kom vårt avsked på Lund C: då satsar vi på varannan månad, Jenny, och ser till att lära oss nya saker genom den nya kontinuitetens sifferfång.

Här ett citat från ditt svar: ”Och på ett sätt vill jag protestera, på ett annat hålla med. Om att det omformuleras, om att vi tappat nåt.” Det har omformulerats, vi har tappat nåt, men vi är också kvar. Jag är intresserad av att vi har tappat samt var vi – var och en –  nu plockar upp det med någon annan. Tappet kan vara ett skäl – ett sätt – ja; off you go!

Som, till exempel: jag söker på ordet ”fantasy” i min mail och givetvis kommer det upp ett antal mail från dig. Jag är inte din primära läsare av fantasyelementet i din litteratur. Jag kan inte tänka på min uppskattning av din litteratur utan att tänka på att du förtjänar den läsare som är läsaren av ditt egentliga element.

Och omvänt. Du är inte min läsare av somligt – säg, referentialitet i min poesi. Jag har därför att plocka upp det (rimligt!) tappade och gå till någon annan. Så är det. Så vill jag att hela blicken ska se på de. Låt oss fortsätta vårt kontinuerliga utbyte av … mjölkspann. Men låt oss erkänna mjölkens olika art och graden av eget ansvar i att – faktiskt – söka fler läsare till just de texter du och jag utbyter.

Ett andra citat från ditt svar, Jenny: ”Jag vill byta text med dig. Sen kan vi tala om andra läsarreaktioner också, men inte som huvudgrej…?” Nej, jag menade inte som en ny huvudgrej. Jag menade att jag hoppas att grejen kan komma att förändras av att ha sökt fler läsarreaktioner. Att vi söker nya former för vårt utbyte, för själva samtalet, ja just det hör ju redan till vår stomme. Hurra, för det!

Öppet brev

Kära Jenny!

Vi har återigen passerat den femtonde utan att det har hörts ett knyst; inga texter har utbytts. Vi som just hade startat om det här textmässiga samarbetet?

Maj. Vi har vårt textsamtal bara några dagar innan den femtonde, och man kan tycka att det är naturligt att vi inte utbyter text när den femtonde infaller. Men se, det är ju det hela vårt samarbete har gått ut på: konsekvensen. Den konsekventa, gemensamma hållning som vi har försakat.

Juni. Den femtonde springer förbi mig i en park här i Malmö och inte har hon något i sin famn.

Juni. Jag tänker på det som att vårt uppdrag inför/med varandra håller på att omformuleras, eller att det har gjort det, kontinuerligt, sedan en lång tid; där ansvaret numera rör att söka oss – även – vidare. Och ändå. Vårt senaste samtal som var nog så nytt, just! Jag lämnade in en essä, bara det. Och ändå: vi hänföll till obyte, till det icke-medlevsamma, igen.

Jag uppskattade ju din novell väldigt mycket i maj, och det finns en trend i rakt framstigande led: från då (2015) till nu; mer och mer, månad för månad, och gud vad de är många nu, har jag glatt mig och åter glatt mig med ditt språkliga arbete och dina texter. Det går att tala om progression samt nyttan av vårt utbyte. Och ändå!

Jag är inte din optimala läsare, såsom du inte är min rimligaste generella(?) Andra inför min poesi. Jag skulle vilja ge oss ett annorlunda uppdrag i juni, (som om du får det här den 15 juni – och det kreativa utbytet infann sig), jag skulle vilja ge i uppdrag att söka en annan läsning och sedan höras i juli för att dela det delade. Låta det infinna sig, på nytt.

Jag föreslår att vi båda ber om en läsning av någon annan (du väljer fritt) och sedan hörs och talar om den respons vi fått på annat håll. Leve Väntextgruppen! Död åt den (så som vi kände den i ett förlupet år)! Leve det framåtblickande utbytet!

Av januari blev det intet utbytt. Eller jo, kanske blev något skickat, men icke samtalat om. Av februari blev det intet … Eller jo, kanske skickade vi igen, men icke genomtänkt och samtal blev det ej. I mars blev det definitivt inget skickat till varandra. Jag minns inte vem av oss, Jenny och jag, som uttryckte att nu har det gått i stå. Nu får det nog va.

Döm av min förvåning när Jenny den 6 april hör av sig i ett sms: ”Ska vi återgå till ordningen och lämna in text den 15e? Trevlig helg!”

Jag svarade bara i ett Ja!

Sedan kröp kalendern förbi den 15 fort och den 17 april kände jag mig tvungen att lämna in något för att denna sten ska flytta på sig igen. Det fick bli den essä som inte är en essä som skrevs för en tävling som jag inte bryr mig om men som jag tydligen ändå brydde mig om tillräckligt för att ta spjärn emot. Det ska bli intressant att se hur Jenny ser på texten som text, istället för som ”essä”.

Jenny har inte skickat än – då hon for iväg över påsk och svirrar långtifrån datorn sin – och detta inlägg är en slags åminnelse – för oss båda – om vad det handlar om. Beslutet. Att. Utbyta.

Att.

23 februari.

Nu är det bara tid som rinner iväg. Kalla, tysta månad.

I smsen mellan Jenny och mig står det sådant som ”sjuk och stressad” (jag) eller ”förlaget vill ha mer redigering” (Jenny). Eller ”Novelltips: Rishöj” (jag), ”Fredagskänsla?” (Jenny). Eller ”Ännu sjuk, och söndag går bort” (jag), ”jag fortsätter säga tisdag” (Jenny), ”inte den tisdagen” (jag), ”inte den tisdagen” (Jenny). ”Det har varit sportlov, så vi har gått ner i puls” (jag), ”spa och restaurang igår” (Jenny). ”Näh, tyvärr … ” ( … )

2 mars.

Det fanns intentioner.

Innan februari fallerade hade jag faktiskt högtflygande intentioner: tänkte att vi skulle lyckas ha samtalet direkt, första helgen i månaden. Sedan tänkte jag överskrida mig själv och – tamejtusan – skicka in texten till tidskriften Ordkonst som hade temat ”lager” samt deadline sjätte februari. Eller om det var den fjärde.

Nu andra mars. Nu ändå helt okej med utebliven rörelse för texten. Jag vill skriva igenom texten en hel del, har jag förstått. Publika nod, anstå.

Det högtflygande, i den mån det nu var det, rörde ju även att sprida läsningen något. Att be om fler läsningar. Jag skickade den även till D i förra månadsskiftet. Samma naiva intention: som om hans läsning skulle inkomma över en natt. Som om mitt omarbetande av texten skulle ske nästa morgon. Som om det var bråttom.

D fick den i två versioner varav den ena helt ”saknade” interpunktion. D inledde sitt svar så här:

”Det är en rik text, J. Och jag tror den ska bete sig på det här sättet, ja, inga skiljetecken, strömmande, pågående. Vad som händer när man möter det här textblocket som läsare är ju just känslan av att träda in i ett skeende som liksom sköljer över en som ett vattenfall eller ett väldigt komplicerat orkesterstycke. Som författare måste du dock bli medveten om att läsaren inte kommer att dröja kvar vid vissa partier, läsaren kommer att vilja rusa vidare. Läsaren kommer att plocka några russin här och där och det är aningen slumpartat vad som fastnar när översköljningen startat … ”

En månad senare försöker jag ta in vännens läsning, själva kommentarens udd: Som författare måste du dock bli medveten … Precis så. Jag måste läsa, nej skriva igenom; jag måste skriva igenom min text i ett bli-medvetande om det där. För det ska vara så. Min text önskar jag att den ska stamma ur – spela med – inte vet jag vad det heter; den typen av medvetenhet vill jag inte hitta –  … Sven Lindqvists bok Hemmaresan.

Om det nu är så att texten vill vara ett block. Texten har gått från poesins sparsmakade sidor till blockets monolit.

Fler läsningar, månne? Månne fler läsningar. Också av andra varianter av texten. Således: skriv, förgrena.

12 december.

Inte nymodigheter rakt igenom, men det känns som ett skifte, att i nästa väntextsamtal läsa upp den egna texten högt i telefon. Inga förberedelser, inga anteckningar som samlar ihop sig till en respons, inget ”som vi alltid brukar göra”. Istället ska vi läsa den egna texten högt för den andra, i lurarnas nu; lyssna till texterna och sedan prata om dem. Som aktiva läsare … av oss själva!  Den huvudsakliga förberedelsen skulle alltså kunna vara att rent faktiskt läsa sin egen text högt.

Så, förändrad responstyp. Ett format i förnyelse.

I övrigt, en del består. Deadline består. Det är den 15 i månaden som gäller. Även inför en högläsningsmetod. Och vi ska hålla oss till texter som är omarbetade, och vi ska helst erbjuda en text som den andra redan har läst en förlaga till. Så som det bestämdes en gång borta i februari.

Jag har lämnat in. Faktiskt. Det var några dagar sedan. Det var efter ett par veckor som hängde samman för den texten. Gången. Textsamtal med Jenny -> Skriva vidare -> ha ”skrivbesök” av Fredrik en lördag; skriva vidare -> tänka på deadline lördagen efter det; skriva vidare samt inlämnande av text på söndagen.

Harangen, händelsehänget, skulle kunna skrivas längre än så … inser jag. Skickade även några sidor ur projektet till en annan vän. Exempelvis. Hängets dynamik.

Jag ser fram emot nästa väntextsamtal med Jenny.