Väntextgruppen

23 februari.

Nu är det bara tid som rinner iväg. Kalla, tysta månad.

I smsen mellan Jenny och mig står det sådant som ”sjuk och stressad” (jag) eller ”förlaget vill ha mer redigering” (Jenny). Eller ”Novelltips: Rishöj” (jag), ”Fredagskänsla?” (Jenny). Eller ”Ännu sjuk, och söndag går bort” (jag), ”jag fortsätter säga tisdag” (Jenny), ”inte den tisdagen” (jag), ”inte den tisdagen” (Jenny). ”Det har varit sportlov, så vi har gått ner i puls” (jag), ”spa och restaurang igår” (Jenny). ”Näh, tyvärr … ” ( … )

2 mars.

Det fanns intentioner.

Innan februari fallerade hade jag faktiskt högtflygande intentioner: tänkte att vi skulle lyckas ha samtalet direkt, första helgen i månaden. Sedan tänkte jag överskrida mig själv och – tamejtusan – skicka in texten till tidskriften Ordkonst som hade temat ”lager” samt deadline sjätte februari. Eller om det var den fjärde.

Nu andra mars. Nu ändå helt okej med utebliven rörelse för texten. Jag vill skriva igenom texten en hel del, har jag förstått. Publika nod, anstå.

Det högtflygande, i den mån det nu var det, rörde ju även att sprida läsningen något. Att be om fler läsningar. Jag skickade den även till D i förra månadsskiftet. Samma naiva intention: som om hans läsning skulle inkomma över en natt. Som om mitt omarbetande av texten skulle ske nästa morgon. Som om det var bråttom.

D fick den i två versioner varav den ena helt ”saknade” interpunktion. D inledde sitt svar så här:

”Det är en rik text, J. Och jag tror den ska bete sig på det här sättet, ja, inga skiljetecken, strömmande, pågående. Vad som händer när man möter det här textblocket som läsare är ju just känslan av att träda in i ett skeende som liksom sköljer över en som ett vattenfall eller ett väldigt komplicerat orkesterstycke. Som författare måste du dock bli medveten om att läsaren inte kommer att dröja kvar vid vissa partier, läsaren kommer att vilja rusa vidare. Läsaren kommer att plocka några russin här och där och det är aningen slumpartat vad som fastnar när översköljningen startat … ”

En månad senare försöker jag ta in vännens läsning, själva kommentarens udd: Som författare måste du dock bli medveten … Precis så. Jag måste läsa, nej skriva igenom; jag måste skriva igenom min text i ett bli-medvetande om det där. För det ska vara så. Min text önskar jag att den ska stamma ur – spela med – inte vet jag vad det heter; den typen av medvetenhet vill jag inte hitta –  … Sven Lindqvists bok Hemmaresan.

Om det nu är så att texten vill vara ett block. Texten har gått från poesins sparsmakade sidor till blockets monolit.

Fler läsningar, månne? Månne fler läsningar. Också av andra varianter av texten. Således: skriv, förgrena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s