Månadens skrivövning:

Dungens trettiotredje månatliga övning är inte någon sedvanlig skrivövning (det går snart få
på dussinet) utan en kommentar om att skriva,
om att fortsätta skriva, även när det inte finns tid, även när det inte [fyll i själv],

ett även
som vilar mot det invanda, mot
ett eller annat skrivande som alltid – nästan alltid – kan finnas trots allt;

i mitt fall finns MÅNADSORMEN
i de skiften som tycks välla in
över mig –

och jag skrev alltså detta
den tredje oktober för tre år sedan:

”I mitt skrivande liv har jag några praktiker som på ytan känns triviala, men som i själva verket konstituerar känslan av en helhet. Jag skulle gärna kalla dem för de små praktikerna, eller de återkommande, cykliska skrivanden som återkommer … ” –

för
när du av en eller annan anledning tror
att du inte kan skriva
behöver du skrivanden som liksom – nästan – skriver dig
om du bara vill

återfinnas –



Månadens skrivövning: I och ur skolbänken

Dungens trettioandra skrivövning äger rum genom ett klassrum,
och du får själv välja
vilket år du sitter framför tavlan
och läser instruktionen,
du får själv lägga
en årtsid till utanföret, och orden

i någons eller ingens mun;

du kan själv vara den som har skrivit orden på tavlan;
bara följ den första instruktionen
och ge dig själv sedan
en andra
instruktion när du kommer
tillbaka:



Månadens skrivövning: Skriv med de ord du ser (och hör) under en promenad

Detta är dungens tjugoåttonde månatliga skrivövning.

Instruktion:

  1. Innan du går ut: Bestäm dig för hur du ska samla ord under din promenad.

    Exempel på begränsningar: Skriv bara ner ord som står att läsa. Eller ord som antingen står att läsa eller ord du hör människor säga. Eller, bara ord du hör.

    Eller bara ord som står att läsa
    på en särskild gata.

    Eller bara ord som står att läsa
    på fordon.

    Eller… ja, fundera på hur du vill gå och hur du vill avläsa världen på ett insamlande vis.

  2. Väl hemma igen – eller på en annan plats i världen – är det dags att skriva en kort text, enbart med de ord du har samlat.

    Gör det till en god principsak att försöka använda blott ord du har samlat.

    Är du sedan sugen på att skriva en till text, nu med fler ord än de du har samlat – bara fortsätt skriva.

    Lycka till!

Metoder (Att upprätta, för att uträtta, vad vi kan komma att utgöra)

Bredvid mig i sängen står skrivmaskinen. Ljust turkos. En låg våg av tangenter. Fast står, det rimmar illa med den gamla maskinens uttryck. Den ser mer insjunken ut i täcket. Kanske något kattlik om man kollar snabbt eller skevar lite. Mellan den och mig ligger det ett gäng strödda A5-blad. På dessa finns de två dikter som har inkommit och antagits till det första numret av Dungens fyra sidor, fanzinet som snart kommer med sitt första nummer.

Att ha upprättat ramarna för ett fanzine. Alltså, att tre andra skriver en dikt samt att ja, även jag gör så. Fyra dikter. Utifrån något, av mig valt. Denna gång ett citat av Bachelard: ”Inför lågan kan människan drömma.”

De två dikter som jag har valsat och tryckt fram i cirka 8 exemplar vardera kan jag nu förhålla mig till i olika grad. Att s.k.r.i.v.a dessa dikter, om och om igen, gör såklart något med mig. Orden de andra har valt etsas i mig. Radbrytningarnas sätt att avgöra temperamentet känns när man skriver av, igen och igen.

Ska jag följa med? Ska jag skriva med – vad associationer till deras dikter kan ge? Eller ska jag bli en mer oseende fabrikör som just valsar loss, med ciggen i gipan och tanken steppande iväg (kanske till de böcker jag har läst i under dagen).  Ska jag … hur ska jag utföra min del av helheten?

Upprätta, uträtta, och att få utgöra. Tillsammans. Jag tror att jag tycker om det här än mer än jag förstod att jag skulle göra. Det är smeksamt på ett sällsamt sätt, ja själva valet; det är en win-win-känsla som jag önskar att skrivandet kunde ha mer av på ett konstitutivt sätt. Oavsett om jag under kvällen skriver något som stärker en lyrisk kontext, fanzinets första kontext, eller om jag vänder mig bort och då mer till andra än de två antagna poeterna; ja oavsett, så skapas det mer av ett manifest band än … vad den … vanliga kvällsdikten … brukar göra.

Det är egentligen mer intrikat än så där. Säg så här: när den tredje dikten som antas har inkommit visar sig den påverka mig allra mest i viljan-till-diktning, i viljan till samspråk. Att då redan ha skrivit min dikt. Eller att inte ha det. Eller, att ha skrivit mitt, och att anta den fjärde dikten utifrån det – oss, de första tre. Vad som har resonans beror liksom på. Det är dejligt. Enkelt, intrikat. Samtidigt.

 

 

LYCKLIGTRÄFFAR, fadäsernas kontrahenter

Långfredag.

Jag skissar på en text som troligen aldrig ser dagens ljus. Den är för babblig, den saknar en precision – ett förslag – som skulle hysa eller visa på dess ärende.

Långfredagens förmiddag. En ovana, detta, att alls få vara här. Skrivkontoret i april.

De tomma gatorna vackrare innan pandemin. Är, var. Det är den tionde april, imorgon fyller min barndomsvän år. Att inte ens hysa förhoppningens sken om att ses.

Danskans være, ett ord jag tänker lite särskilt på denna vecka som har innehållit danska på olika vis: ett fortsatt diktseminarium med Christoffer, ett eget diktande där danskans være smög in – innan jag skickade in till en tidskrift – och läsningen, själva läsningen, ja; jag har läst och skrivit det – där finns omlottläggandets band.

Samtidigt som jag skrev stycket om att veckan har inneburit ett närmande till danskan började Eric Schüldt tala med Inger Christensens ord i förra söndagens program. Man skulle kunna tro att textens rubrik – lyckträffen – var satt utifrån detta sammanfall. Så var det icke.

Det är babbligare än så.

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text: ”Lars Ahlin-sällskapet”. Den kom med posten igår. Post till påsk. Ahlin i den grymma månaden april. Att fatta pennan om det viktigaste av namn (för mig som skrivande varelse).

Vari består en ”lyckträff”?

Ett provisoriskt förslag: i att inte lämna ett sällskap som en visar sig behöva. Ett yttre eller inre sällskap.

Något litet hände, en gång, men du lät det ske med dig.

Eric Schüldt: ”Det var skärtorsdag eller långfredag. Intensivt solsken, men fortfarande kallt och naturen var så blek, nästan gul. Ja, samma färg som solljuset. Och allt var så stilla. Som att naturen bara väntade.

Samma sak med Nils Frahms pianostycken på den här nya skivan. Är man i fel sinnesstämning går det nog att bli stressad av sån här långsam musik. Det händer ju faktiskt absolut ingenting. Nästan inga melodier. Bara klanger och ackord. Knappt nån puls. Bara atmosfär, och ljud. Men det är samtidigt som att lägga sig på rygg på det där gula gräset på den lilla bortglömda skärgårdsängen, inklämd mellan två bergskammar.

Och solen värmer faktiskt. Det är snart påsk. Och snart kommer livet att återvända.

Ja, allting bara finns. Det är då som i den där dikten av den danska poeten Inger Christensen. Hon som skrev att juninatten finns, och så fanns det. Samma sak med den torra gräsängen. För gräsängen finns. Gräsängen på skärgårdsön finns. Aprilhimlen över gräsängen på skärgårdsön finns. Och i allt detta så finns också jag.”

Vari består en lyckträff? Hur djupt, hur övergående? Hur menar vi …

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text och för mig, just mig, betyder den att jag åter vet vad jag egentligen borde läsa om, vara i, redan nu. Klanger och ackord, knappt nån puls i termer av mellanmänskliga skeenden, överlagrat med atmosfärer och ljud från läsningar sedan våren 2003. Fjolårets gräs långt under långt mycket äldre strån.

Vari?

Häri?

Åter Eric: ”Jag trodde att jag tänkte så mycket på döden som barn att det gick över. Men de senaste veckorna har visat att det inte stämde … det som plågar mig om nätterna är såklart osäkerheten …

Men juninatten finns. Och gräsängen finns. Och den blå vårhimlen finns. Det där kanske är en bön ändå. Nånting finns. Jag finns. Du finns. I det finns ingen osäkerhet. Och vem vet, kanske är det språket som är den stora tryggheten här.”

 

 

 

Metoder (Den lyckliga mängden; det att erfara skrivanden)

16 april.

Det finns en rödmarkering som irriterar mig lite extra i Word eller, för all del, här i WordPress. Det är pluralformen för skrivande. Det förväntas tydligen inte finnas skrivanden. Och skarpare blir det om man tänker på det så här: en människa förväntas inte förväntas ha skrivanden.

Om ordet var etablerat skulle det kanske handla om en ande för skrivandet. Ja, i bestämd form då. En gudom. Högst omodern. Tanken på en sådan ande skrev en kursdeltagare om på ett intressant sätt för några år sedan. (Mer om den andetanken en annan gång.)

För mig är det viktigt att det finns skrivanden. Alltså i plural, som olika praktiker. Det finns skrivande för ens höga nöjes skull. Det finns skrivande för någon annans skull. För ens framtid. För mitt barns framtid. För det framtidslösa. Det finns skrivande för att få erfara livets allvar. Det finns drömmar om böcker som gör skrivande. Det finns skrivande som gör ogjort, eller som avgör, eller som förgör …

Och stundom, (tänk dig gärna att ”skrivom” inte rödmarkerades, tänk dig en skrivtillvaro där det var fullt av lexikala ord för skrivanden), stundom finns det skrivanden som är varandra behjälpliga. Det finns dagböcker och drömmar om både det ena och det andra (fria från böckers normerande gravitation). Det finns läsande skrivande. Det finns människoansikten.

Brevskrivandet är ett skrivande som inget annat. Politiskt klotter. Vinden. Rötterna som flyger ur skottkärran på vägen till slänget. Dikter som växer fram genom meddelanden. Skrivanden förutsätter på olika sätt varandra, vill jag tro, som jag känner det. Vinden. Vattnet. Bläcket. Vintern, våren, sommaren. Eller i en annan komposition, för alltid; skrivom kastar om.

Och jag tänkte på det här, igen, häromveckan, när det kom ett nytt brev från min vän Carola. Vi har ett utbyte, vilket handlar om skrivandet men även om skrivanden. I sitt brev skrev hon om att ha berättat om sina många projekt för en klass på Författarskolan i Lund. Hon skrev att hon kom till 17 projekt när det räknades upp och ut.

Det var en lektion på vilken deltagarna skrev om sina projekt, och Carola skrev samtidigt om sina.

Ja, projekt är en stor, förgrenande sak. Skrivanden, är ändå en större sakfråga. Nej, nu låter det bara pompöst och trampar vatten det här …


3 juni.

Det var så många skrivanden som rann mig ur händerna denna vår; så typiskt så.

Och jag sneglar på utkastet ovan – som aldrig tycktes lämna april – men nu står mig vid.

Semantiska pinnar (XXIV)

Jag färdas genom ett snöigt Småland, på väg mot utbildningsdagar i trakten kring Stockholm. Kikar i dagboksanteckningarna från igår förmiddag. Anteckningarna slutar med de namn som står Silas närmast, då han dikterade vad jag skulle skriva.

Vi satt i soffan efter att ha varit ute på cykelexpedition till parken. Silas lutade sig över min bok, kanske övervägande om han skulle ge mig ett tidigt Nu räcker det, pappa, vilket han har börjat säga när han anser att jag har läst/skrivit klart. Jag får väl ofta 3-4 minuter, skulle jag tro. Men det kom inget sådant.

Istället fick jag berätta vad jag skrev: Jag skriver om när du cyklade i parken och upptäckte spår efter traktorn i gräset. Nästan direkt ville han diktera: Uuute på leeekplatsen … (tankepaus). Men sedan kom en förväntad vändning: Skriv Silas! Skriv Stina! Skriv Jo-Kim! Och så vidare. I namnande, skrivande.

 

Bloggens sjätte gäst: Lena de Veen

Om att skriva

Det fanns inte många böcker i vår bokhylla när jag var barn. Trots att vi läste mycket i min familj och berättandet hade stor betydelse. De var kanske ett tiotal och fick plats på en av hyllorna. Det var några böcker av Sigge Stark, några av Bernard Nordh, någon ordbok och en uppslagsbok. Jag minns den hyllan tydligt. Hur den mörka teakhyllan ramade in bokryggarna, varav några var rosa med ett ingraverat hjärta av guld på framsidan som jag brukade dra fingret över.

I bokhyllan fanns också den bok jag var mest intresserad av, en tummad skrivbok med svart omslag som låg halvt gömd bland några papper bakom skjutdörren i skåpet längst ner. Pappas dagbok från tiden som soldat på Java. Det fanns inget uttalat förbud om att jag inte fick röra den, ändå såg jag mig över axeln innan jag smög in i vardagsrummet och mycket försiktigt sköt skåpdörren åt sidan. Jag förstod ingenting av det jag såg när jag bläddrade bland de tätt skrivna sidorna – jag var ännu för liten för att läsa och även om jag kunnat hade jag inte förstått språket. Dagboken var skriven på holländska, i en tid när Holland slogs för att behålla kolonialmakten över Indonesien och pappa inte hade den minsta aning om att han några år senare skulle flytta till Sverige där han skulle komma att leva resten av sitt liv.

Kanske anade jag något om det, om magin i livets oväntade överraskningar, där jag satt med boken i knäet. Kanske kände jag med ett barns intuition att här fanns spännande berättelser. Kanske var det den snirkliga handstilen, orden som var tätt sammanfogade eller lukten av papper och bläck. Kanske var det där som kärleken till skrivandet uppstod, en källa som sprang fram. Jag vet inte, men någonting var det med den där skrivboken som lockade trots att det enda jag visste om den var att den skrivits i ett land långt borta där pappa varit soldat. Men visste jag ens vad soldat var? Jag tvivlar på det.

Jag satt där på golvet och bläddrade bland sidorna, fram och tillbaka, tills pappa plötsligt klev innanför tröskeln och mullrade ett högt och förvånat och lätt irriterat men på samma gång roat: ”Vad gör du?” Med en liten paus mellan varje ord. Och så plockade han boken ur händerna på mig medan jag protesterade och sträckte mig efter den, frågade vad det var för något, försökte få honom att berätta. Eftersom jag snabbt uppfattade att det fanns starka känslor tillhörande den där boken växte bara fascinationen och nyfikenheten av att den togs ifrån mig. Men han mumlade någonting om att jag var för liten och att det var ju ändå skrivet på holländska som jag inte förstod och faktiskt en dagbok och såna fick man hur som helst inte läsa för det var privat men – att jag kanske kunde få läsa den när jag blev större och faktiskt förstod mer.

Jag fortsatte naturligtvis smyga in i vardagsrummet för att bläddra i boken. Ibland kom pappa på mig och proceduren upprepades. Ibland inte. Så småningom fick den svarta dagboken från Java ligga i fred där inne i skåpet. Det blev aldrig så att jag fick läsa den. Inte heller att pappa översatte den för mig. Överhuvudtaget var det sällsynt att pappa pratade om tiden på Java. Han sa sällan något om den, annat än om delfinerna som hoppade bredvid fartyget eller om flygfiskarna som ibland landade på däck under resan dit. Först som vuxen förstod jag att hans motstånd helt enkelt berodde på att han inte ville att vi skulle veta mer än så. Krigsskildringar lämpar sig inte för barn. Han ville skona mig och mina systrar.

Det var först under hans sista levnadsår som det började sippra fram. När tiden fanns och minnena fick ta plats kom de, någon enstaka först. Det kunde vara små detaljer – och stora – som satte igång associationerna, en skogsrand som påminde om djungeln, ett blånande berg som påminde om en vulkan, en krigsscen i en film på tv. Så blev de fler och fler. Och sedan kom de, som en vårflod; berättelserna från Java.

Lena de Veen läste kurserna ”Det skrivande rummet” samt ”Skriv på ditt projekt” för Joakim Andersson på Västerbergs folkhögskola 2015.

Levnadstecken och en artikel

Vinden står stilla i textdungen. Dagarna vandrar förbi och ingen passerar på stigarna mellan träden. Ingen sitter under björken och blickar ut över ängarna. Ingen planterar några krokusar i rabatterna.

Så kommer det plötsligt. En lite bris, ingen stor rörelse, men ändå ett tecken på något. På att tiden fortfarande går. Att textdungens invånare lever sina liv och emellanåt skänker sin dunge en tanke.

Ikväll håller jag en föresläsning på Mölnlycke kulturhus om att skriva självbiografiskt. Det är ingen stor grej men jag är nervös i alla fall. Jag är nervös för att allt smart som jag kan säga ska försvinna ur huvudet för att jag är rädd att tråka ut folk. Och att de just därför ska bli uttråkade, eftersom jag glömmer säga det som är viktigt. Jag är också nervös för att jag ska prata så mycket och inte hinna säga allt jag vill säga. Och för att det ska vara svårt att entusiasmera åhörare när de inte får göra skrivövningar mellan varven. Allt blir ju bättre med ett skrivande avbrott. Men skrivandet får vänta till den 11 mars. Då är det workshop!

Förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis har mina undervisningstimmar i skolvärlden hjälpt mig lite grann i det här att prata inför folk och förhoppningsvis sitter mina kunskaper i kroppen att det inte är så svårt att dra fram dem.

Tänk om det hette ”lektion” istället för föreläsning. Om jag kunde gå in och känna mig som en lärare istället för en föreläsare. Jag är gärna föreläsare. Det låter kunnigt, som att man har kostym och headset. Som att man har ett kontor och ibland blir uppringd av radio och tidningar.

Jag blir i och för sig uppringd av journalister ibland. Åtminstone av en jättetrevlig tjej, Anna Mattison, som jobbar på kommunens lokaltidning, Härryda Posten. Hon brukar höra av sig när jag gör något i kommunen som är skrivrelaterat. Och häromveckan blev min vän och jag stoppade av P4 Uppland som ville intervjua oss om hur vi ställde oss till mjölkkonsumtion och den uppblåsta nyheten om att mjölken kan vara en dödsfälla (hur man nu forskar på hur mycket mjölk folk dricker och kan sätta det i samband med när de dör.)

I alla fall så blev det en artikel angående föreläsningen ikväll. Det var bra, under intervjun kände jag mig så kunnig som jag faktiskt är. Jag vet ju vad jag håller på med. Jag kan vara en föreläsare, åtminstone emellanåt.

Klicka här för att komma till Härryda Postens artikel
hp-jenny