Etikettarkiv: Skrivande

Metoder (Den lyckliga mängden; det att erfara skrivanden)

16 april.

Det finns en rödmarkering som irriterar mig lite extra i Word eller, för all del, här i WordPress. Det är pluralformen för skrivande. Det förväntas tydligen inte finnas skrivanden. Och skarpare blir det om man tänker på det så här: en människa förväntas inte förväntas ha skrivanden.

Om ordet var etablerat skulle det kanske handla om en ande för skrivandet. Ja, i bestämd form då. En gudom. Högst omodern. Tanken på en sådan ande skrev en kursdeltagare om på ett intressant sätt för några år sedan. (Mer om den andetanken en annan gång.)

För mig är det viktigt att det finns skrivanden. Alltså i plural, som olika praktiker. Det finns skrivande för ens höga nöjes skull. Det finns skrivande för någon annans skull. För ens framtid. För mitt barns framtid. För det framtidslösa. Det finns skrivande för att få erfara livets allvar. Det finns drömmar om böcker som gör skrivande. Det finns skrivande som gör ogjort, eller som avgör, eller som förgör …

Och stundom, (tänk dig gärna att ”skrivom” inte rödmarkerades, tänk dig en skrivtillvaro där det var fullt av lexikala ord för skrivanden), stundom finns det skrivanden som är varandra behjälpliga. Det finns dagböcker och drömmar om både det ena och det andra (fria från böckers normerande gravitation). Det finns läsande skrivande. Det finns människoansikten.

Brevskrivandet är ett skrivande som inget annat. Politiskt klotter. Vinden. Rötterna som flyger ur skottkärran på vägen till slänget. Dikter som växer fram genom meddelanden. Skrivanden förutsätter på olika sätt varandra, vill jag tro, som jag känner det. Vinden. Vattnet. Bläcket. Vintern, våren, sommaren. Eller i en annan komposition, för alltid; skrivom kastar om.

Och jag tänkte på det här, igen, häromveckan, när det kom ett nytt brev från min vän Carola. Vi har ett utbyte, vilket handlar om skrivandet men även om skrivanden. I sitt brev skrev hon om att ha berättat om sina många projekt för en klass på Författarskolan i Lund. Hon skrev att hon kom till 17 projekt när det räknades upp och ut.

Det var en lektion på vilken deltagarna skrev om sina projekt, och Carola skrev samtidigt om sina.

Ja, projekt är en stor, förgrenande sak. Skrivanden, är ändå en större sakfråga. Nej, nu låter det bara pompöst och trampar vatten det här …


3 juni.

Det var så många skrivanden som rann mig ur händerna denna vår; så typiskt så.

Och jag sneglar på utkastet ovan – som aldrig tycktes lämna april – men nu står mig vid.

Semantiska pinnar (XXIV)

Jag färdas genom ett snöigt Småland, på väg mot utbildningsdagar i trakten kring Stockholm. Kikar i dagboksanteckningarna från igår förmiddag. Anteckningarna slutar med de namn som står Silas närmast, då han dikterade vad jag skulle skriva.

Vi satt i soffan efter att ha varit ute på cykelexpedition till parken. Silas lutade sig över min bok, kanske övervägande om han skulle ge mig ett tidigt Nu räcker det, pappa, vilket han har börjat säga när han anser att jag har läst/skrivit klart. Jag får väl ofta 3-4 minuter, skulle jag tro. Men det kom inget sådant.

Istället fick jag berätta vad jag skrev: Jag skriver om när du cyklade i parken och upptäckte spår efter traktorn i gräset. Nästan direkt ville han diktera: Uuute på leeekplatsen … (tankepaus). Men sedan kom en förväntad vändning: Skriv Silas! Skriv Stina! Skriv Jo-Kim! Och så vidare. I namnande, skrivande.

 

Bloggens sjätte gäst: Lena de Veen

Om att skriva

Det fanns inte många böcker i vår bokhylla när jag var barn. Trots att vi läste mycket i min familj och berättandet hade stor betydelse. De var kanske ett tiotal och fick plats på en av hyllorna. Det var några böcker av Sigge Stark, några av Bernard Nordh, någon ordbok och en uppslagsbok. Jag minns den hyllan tydligt. Hur den mörka teakhyllan ramade in bokryggarna, varav några var rosa med ett ingraverat hjärta av guld på framsidan som jag brukade dra fingret över.

I bokhyllan fanns också den bok jag var mest intresserad av, en tummad skrivbok med svart omslag som låg halvt gömd bland några papper bakom skjutdörren i skåpet längst ner. Pappas dagbok från tiden som soldat på Java. Det fanns inget uttalat förbud om att jag inte fick röra den, ändå såg jag mig över axeln innan jag smög in i vardagsrummet och mycket försiktigt sköt skåpdörren åt sidan. Jag förstod ingenting av det jag såg när jag bläddrade bland de tätt skrivna sidorna – jag var ännu för liten för att läsa och även om jag kunnat hade jag inte förstått språket. Dagboken var skriven på holländska, i en tid när Holland slogs för att behålla kolonialmakten över Indonesien och pappa inte hade den minsta aning om att han några år senare skulle flytta till Sverige där han skulle komma att leva resten av sitt liv.

Kanske anade jag något om det, om magin i livets oväntade överraskningar, där jag satt med boken i knäet. Kanske kände jag med ett barns intuition att här fanns spännande berättelser. Kanske var det den snirkliga handstilen, orden som var tätt sammanfogade eller lukten av papper och bläck. Kanske var det där som kärleken till skrivandet uppstod, en källa som sprang fram. Jag vet inte, men någonting var det med den där skrivboken som lockade trots att det enda jag visste om den var att den skrivits i ett land långt borta där pappa varit soldat. Men visste jag ens vad soldat var? Jag tvivlar på det.

Jag satt där på golvet och bläddrade bland sidorna, fram och tillbaka, tills pappa plötsligt klev innanför tröskeln och mullrade ett högt och förvånat och lätt irriterat men på samma gång roat: ”Vad gör du?” Med en liten paus mellan varje ord. Och så plockade han boken ur händerna på mig medan jag protesterade och sträckte mig efter den, frågade vad det var för något, försökte få honom att berätta. Eftersom jag snabbt uppfattade att det fanns starka känslor tillhörande den där boken växte bara fascinationen och nyfikenheten av att den togs ifrån mig. Men han mumlade någonting om att jag var för liten och att det var ju ändå skrivet på holländska som jag inte förstod och faktiskt en dagbok och såna fick man hur som helst inte läsa för det var privat men – att jag kanske kunde få läsa den när jag blev större och faktiskt förstod mer.

Jag fortsatte naturligtvis smyga in i vardagsrummet för att bläddra i boken. Ibland kom pappa på mig och proceduren upprepades. Ibland inte. Så småningom fick den svarta dagboken från Java ligga i fred där inne i skåpet. Det blev aldrig så att jag fick läsa den. Inte heller att pappa översatte den för mig. Överhuvudtaget var det sällsynt att pappa pratade om tiden på Java. Han sa sällan något om den, annat än om delfinerna som hoppade bredvid fartyget eller om flygfiskarna som ibland landade på däck under resan dit. Först som vuxen förstod jag att hans motstånd helt enkelt berodde på att han inte ville att vi skulle veta mer än så. Krigsskildringar lämpar sig inte för barn. Han ville skona mig och mina systrar.

Det var först under hans sista levnadsår som det började sippra fram. När tiden fanns och minnena fick ta plats kom de, någon enstaka först. Det kunde vara små detaljer – och stora – som satte igång associationerna, en skogsrand som påminde om djungeln, ett blånande berg som påminde om en vulkan, en krigsscen i en film på tv. Så blev de fler och fler. Och sedan kom de, som en vårflod; berättelserna från Java.

Lena de Veen läste kurserna ”Det skrivande rummet” samt ”Skriv på ditt projekt” för Joakim Andersson på Västerbergs folkhögskola 2015.

Levnadstecken och en artikel

Vinden står stilla i textdungen. Dagarna vandrar förbi och ingen passerar på stigarna mellan träden. Ingen sitter under björken och blickar ut över ängarna. Ingen planterar några krokusar i rabatterna.

Så kommer det plötsligt. En lite bris, ingen stor rörelse, men ändå ett tecken på något. På att tiden fortfarande går. Att textdungens invånare lever sina liv och emellanåt skänker sin dunge en tanke.

Ikväll håller jag en föresläsning på Mölnlycke kulturhus om att skriva självbiografiskt. Det är ingen stor grej men jag är nervös i alla fall. Jag är nervös för att allt smart som jag kan säga ska försvinna ur huvudet för att jag är rädd att tråka ut folk. Och att de just därför ska bli uttråkade, eftersom jag glömmer säga det som är viktigt. Jag är också nervös för att jag ska prata så mycket och inte hinna säga allt jag vill säga. Och för att det ska vara svårt att entusiasmera åhörare när de inte får göra skrivövningar mellan varven. Allt blir ju bättre med ett skrivande avbrott. Men skrivandet får vänta till den 11 mars. Då är det workshop!

Förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis har mina undervisningstimmar i skolvärlden hjälpt mig lite grann i det här att prata inför folk och förhoppningsvis sitter mina kunskaper i kroppen att det inte är så svårt att dra fram dem.

Tänk om det hette ”lektion” istället för föreläsning. Om jag kunde gå in och känna mig som en lärare istället för en föreläsare. Jag är gärna föreläsare. Det låter kunnigt, som att man har kostym och headset. Som att man har ett kontor och ibland blir uppringd av radio och tidningar.

Jag blir i och för sig uppringd av journalister ibland. Åtminstone av en jättetrevlig tjej, Anna Mattison, som jobbar på kommunens lokaltidning, Härryda Posten. Hon brukar höra av sig när jag gör något i kommunen som är skrivrelaterat. Och häromveckan blev min vän och jag stoppade av P4 Uppland som ville intervjua oss om hur vi ställde oss till mjölkkonsumtion och den uppblåsta nyheten om att mjölken kan vara en dödsfälla (hur man nu forskar på hur mycket mjölk folk dricker och kan sätta det i samband med när de dör.)

I alla fall så blev det en artikel angående föreläsningen ikväll. Det var bra, under intervjun kände jag mig så kunnig som jag faktiskt är. Jag vet ju vad jag håller på med. Jag kan vara en föreläsare, åtminstone emellanåt.

Klicka här för att komma till Härryda Postens artikel
hp-jenny

Bloggens tredje gäst: Karin Hartmann

Pauser, lika viktigt som pausering

”Det Skrivande rummet.”
 Så hette kursen som Västerbergs Folkhögskola gjorde reklam för.
Du kan redan vara igång med ett skrivande rum. Men du kan också vara någon som samlar på vackra block och härliga pennor, utan att våga använda dem.”
Jadå.
– Du är ju pennmissbrukare, sa en gång…
Eller, vi behöver kanske inte gå in på vem som sa det?
Du kanske har fått för dig att du är ”för gammal”.
Precis. Det har jag haft för mig de senaste 28 åren, sägs det.
Du kanske inte har svenska som modersmål, och känner dig osäker inför att söka en skrivkurs.
Njae, inte riktigt. Jovisst, osäker är man väl alltid. Men jag har ju ändå blivit publicerad i både radio, teve och tidningar… under 25 år.
Jag kände mig plötsligt skeptisk. Kanske inte riktigt rätt nivå? Men jag ville gå en halvfartskurs i kreativt skrivande på distans. Så jag sökte alla två jag hittade som fortfarande gick att söka.
Det blev ”Det Skrivande rummet”.

Det var ett märkligt rum. Bebott av en lustig samling individer med en gemensam nämnare. Vi ville skriva. Vad? Ja, det visste nog ingen av oss egentligen.
Länge undrade jag vad kursen gick ut på. Det verkade inte finnas någon plan. Vi skrev visserligen och samtalade om skrivande hela tiden. Vi träffade också författare, läste högt och kände oss igenom skrivandet. Det fanns också deadlines, som en del höll och andra missade. Några med flera månader. Så underligt.
Långa promenader blev en oundgänglig grundbult i mitt nya skrivarliv som kanske var på väg någonstans. Måla tavlor? Var det också en del?
Vi undersökte skrivande ur olika vinklar. Tungans och nästippens del i texten. Hur blev det om man skrev uppifrån molnen, ur ett mobilt perspektiv, med eller utan vantar, underifrån, inifrån eller kanske ut och in?
Jag väntade tålmodigt. Ibland. Mindre tålmodigt, ibland. När börjar strukturen? När får vi kläm på det här med förlag och utgivning? När kommer vi fram till något? Vad är poängen?
Fler övningar. Vi intervjuade fiktiva karaktärer och talade om fotografier på vänligt sinnade personer att sätta på skrivbordet. Eller kanske på facebook-kontot? Vi hade härlig kontakt med varandra. Trots distansen.

Nu i efterhand fattar jag vilken bra kurs det här var. Vi fick inte lära oss hur man blir författare. Vi fick lära oss hur man är författare. Men jag förstod inte det då. Förrän nu. Vadå? Är hon författare nu då?
Njae. Jag har fortsatt gå kurser. Och snart, mycket snart, ska jag skicka mitt första manus till förlag. Jag petar i texten, undrar, lägger undan, börjar om, tvekar, går ut på promenad och längtar efter sällskap. Allt det här som Joakim förberedde oss för, lite i smyg.
Men, när jag sitter och lyssnar på ”Segla på ett moln” tjugo gånger, sedan bara måste lyssna på ”Tro”, och sedan lite Monica Törnell i stället för att jobba mot deadline. Plockar fram penslarna och målar färdigt min och dotterns rymdtavla. Vet jag att rummet skriver på texten medan jag andas.

”Det Skrivande rummet” finns både utanför och innanför samtiden, där begreppen hela tiden expanderar. Där frågetecknen aldrig rätas ut och där möjligheten finns att det faktiskt är rummet som skriver. Där intervjuer med andevärlden är ett lika tänkbart researchalternativ som släktforskning. Kanske. Apelsiner och promenader kan vara dina viktigaste skrivverktyg. På riktigt. Låt det vara så. Kursplanen? Nej, den har vi förhoppningsvis inte sett slutet på än.

Karin Hartmann

Tidigare SR-anställd.
Tidigare egenföretagare och frilansskribent.
Tidigare elev på Västerbergs Folkhögskola.
Nu elev på Linnéuniversitetets B–kurs i Kreativt skrivande och fullt upptagen av att ”Segla på ett moln.”

Nedan erbjuds några texter av Karin Hartmann: 

*

mobil

Sms–biljett
Varberg 20.19
Får jag besvära om biljetterna!
Vagn 11, plats 23

21.37 godnatt–sms
Lund
Spår 4

Sms–biljett
22.49
Vagn 6, plats 48

Ont om plats
03.23 Linköping Central
04.00 Linköping Central
någon hostar
sover svårt

06.16 Stockholm
Spår 19,

Sms–biljett:
07.14
usch!
dusch?
Gävle Central
Toalett
Sms kod
Kommer aldrig
fort
5 kr
raggardusch

Längtar hem
komma in
utan login
riktiga människor
min familj

*

Pärlor

Svårt att välja
Sovra
Svårt att rata
Sålla
Svårt att vraka
Skilja

*

skrivskorna

nyspolad is

klottrar
obekymrad om resultatet.

åker figurer
håller balansen
ramlar
saxar
framlänges och baklänges

ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra.

*

Utdrag ur en kort novell våren 2015

”Det är den femte februari, efter lunchdags. Luften är klar och villaområdet där Sture Järn bor är klätt i snö. Han har tagit på sig ett par svarta jeans och en rutig flanellskjorta i gröna och blå toner. Han tar de tre stegen nerför trappan, drar ena handen genom det grånande håret och kastar en blick bakåt mot familjens villa. Taket täcks av en halv meter snö och äppelträdens grenar glittrar i solskenet under en alldeles molnfri himmel. Sture Järn är förväntansfull. Han vet inte exakt vad han ska förvänta sig. Men han känner sig som en vinnare.
Mössa, halsduk, sittunderlag och vantar har packats ned i utflyktskorgen tillsammans med varmt kaffe och kanelbullar. Kanelbullar kan aldrig vara fel, resonerar han.
För en vecka sedan fick han ett kryptiskt sms. Naturligtvis har han redan gissat från vem. Det gick inte att besvara, men var formulerat som en inbjudan. Klockan 14.00 vid Rävgrytets naturreservat den 5 februari.
Vare sig tåg eller bussar går dit, så Sture har lånat en bil av en bekant under förevändning att han behövde flytta några tunga möbler. Till sin fru sa han helt sonika precis som det var att han hade lust att göra en utflykt i naturen på sin lediga dag. ”

 

 

En text som inte publiceras

Vårvintern 2014 satt jag hemma hos mina föräldrar med kroppen värkande av längtan från stan till landet. Jag skrev då en text om den längtan, som jag skickade in till Hällingsjös hembygdsförenings tidning, Gammelgården.

Det har gått tid sedan dess. Jag fick min lägenhet på landet. Jag kom undan staden. Jag har trivts som aldrig förr här ute. Trots det ska jag nu flytta tillbaka till stan. En annan stad, men likväl. Det ledde till att mitt skönlitterära skrivande i veckan fick avbrytas för att lämna plats åt en ny text om längtan, eller kanske mer om saknad. Eller om båda delarna.

Tanken var först att även den här texten skulle publiceras i Gammelgården. Men så blir det inte. Det känns inte som rätt forum helt enkelt. Så därför lägger jag upp den här. På ett sätt är den sann. På ett annat sätt är den orättvis. Det finns så mycket mer känslor med i spelet än vad som syns i den här texten. Kanske tror läsaren att min främsta känsla i Hällingsjö har varit ensamhet. Så har det inte varit. Det har bara varit en av alla känslor som jag känt de senaste åren, oavsett om jag bott i stan eller på landet.

I alla fall. Här är texten som inte publiceras någon annanstans. En skärva ur helheten.

En hemvändare
på väg bort

Sommaren 2014 lämnade jag Göteborg och kom tillbaka till Hällingsjö. Kom hem igen med alla mina kartonger, mina möbler, min längtan. Klev in i en lägenhet i Centrumhuset och tänkte att Nu kan inget få mig härifrån igen.

Jag var 28 år och färdig med andra platser. Jag hade kommit hem och jag skulle gräva ner mina fötter så djupt i Hällingsjös mylla att ingen storm skulle kunna riva upp mig ur den här jorden igen.

Jag köpte utemöbler, sydde dynor. När asken utanför fönstret slog ut såg jag att det var ett perfekt träd att vända blicken mot. Jag drev upp frön i solen i köksfönstret och planterade ut dem i balkonglådor. Jag skaffade mig gummistövlar, mjukisbyxor och foppatofflor. Jag skaffade en gungstol. En kanot. Jag paddlade ut i samma sjö som jag lärt mig simma i. Satt på Storöns strand och läste. Kände igen mig.

Sedan dess har jag gått till Ekmans brygga barfota, med handduken över axeln. Med skridskorna i en påse. Med regnjackan, med foppatofflorna. Jag har gått dit med telefonen mot örat, legat på bryggan med blicken mot stjärnorna och pratat i telefon med de som var långt borta. Jag har suttit på samma stenar som jag satt på som barn. Som tonåring. Som nykär. Som rädd. Som en människa på väg bort. Sett ut mot Eriksmystljusen och Storöns mörka siluett i nattljuset. Nu kunde jag äntligen sitta på stenarna och vila. Vara kvar.

Jag tänker på Karin Boyes dikt I rörelse. ”Bryt upp, bryt upp!” Karin Boye vill ge sig av, hon verkar tycka att det är livets stora behållning. Jag förstår det inte. Jag vill klamra mig fast, vill att min doft ska fastna i tapeterna.

Trots det går jag i Hällingsjöskogarna den här hösten med en flytt i inskriven i kalendern. Till våren kör jag ett halvt bohag till Stockholm, där ett annat bohag väntar på att få slå sig ihop med mitt. Varje dag läggs nya saker till listan över sådant som får följa med till Stockholm och sådant som inte kvalar in. Gummistövlarna, blomlådorna, utebelysningen kommer hamna i en kartong någonstans. Pelargonierna som vissnat ner kommer inte få blomma upp igen och till våren kommer någon annan få sitta på mina hemsydda dynor på uteplatsen. Jag byter stjärnklara nätter mot Stockholms gatlyktor, byter tystnaden mot sorlet av människor på väg ut. Traktorernas motorer mot tunnelbanans brus. Insjö mot Mälarfjärd och mina egna upptrampade stigar mot anlagda grusgångar.

Att ge sig av är alltid en saknad, ett vemod, men bär också på något eggande. En förändring, något okänt. Nästa november vet jag inte vilket vatten jag står och blickar ut över. Vet inte vad som rör sig i mitt huvud då, och i mitt hjärta. Vad jag har varit med om. Vilka av grusgångarna jag har börjat tycka om. Jag kommer kunna läsa Hjalmar Söderberg och Anders Fogelström och känna igen mig i adresserna de slänger sig med i sina romaner. Visst är det ett äventyr, också. Jag ger dig det, Karin Boye.

Jag var så säker när jag klev in i min lägenhet sommaren 2104. Kunde lika gärna ställt mig i dörröppningen och skanderat Här ska jag leva och verka! Jag hade fel. Några gånger till ska jag flytta innan jag får landa ordentligt. När jag blir gammal kommer det finnas en tid som jag tänker på som ”Stockholmstiden”. Hur lång den tiden blir vet jag inte nu. Hällingsjötiden kanske är slut. Kanske kommer jag bara tillbaka som besökare. En väska i mina föräldrars hall, en bäddad gästsäng. Ett dopp i sjön då jag kan sitta på bryggan och ser ut mot Storöns strand.

Att flytta ihop med den man vill leva med kan inte vara en förlust, även om det inte blev min lägenhet som blev vårt gemensamma hem. För att komma hem till en mörk lägenhet där alla ljud är mina egna kan också vara tröttsamt. Att det är utkylt när jag kliver över tröskeln för att ingen annan än jag kan vara där och sätta på luftvärmepumpen. Det är också sådant man gråter över, liksom att sitta ensam på bryggan, med den kära i telefonluren istället för bredvid sig.

Till våren har jag ingen Ekmans brygga att gå ner till, men det finns någon som väntar på mig när jag kommer hem. Det finns någon att säga godnatt till, någon att välja film tillsammans med.

Gingsjön ligger med höstdimman över sig i dag. Med nöd och näppe ser man ön mitt i sjön, den kunde nästan bara vara en fantasi. De första snöflingorna har fallit. Utanför mitt fönster står den stora asken. Naken nu, förberedd för vinter. Inget träd är så vackert när löven till slut slår ut. Som om de bar på ett alldeles eget ljus. När den slår ut till våren är jag långt härifrån. Men jag är inte ensam.

Vinterdvalan

Jag har tänkt så mycket på bloggen..

Nej. Lögn.

Jag har ibland tänk på bloggen. Oftast har jag tänkt på annat. Sådant som har med skrivandet att göra, men också sådant som har med annat att göra.

Livet.

Det som faktiskt pågår utan skrivandet som ingrediens.

Det har funnits tider (och kommer finnas) då jag har hävdat (kommer hävda) att allting i livet berör skrivandet på ett eller annat sätt. Skrivandet finns där, hela tiden. Det finns i allting, ett bultande hjärta som ibland gör sig mindre påmint än annars men som aldrig slutar slå och driva livet framåt.

Nu säger att det finns saker i livet som drivs av sig själva, där skrivandet inte är inblandat. Ett annat hjärta, ett annat blodomlopp.
Skrivandet är inte den enda livgivande kraften. Kanske inte ens den bästa. Kanske är det bara en kraft. En som ligger högt upp på livgivar-listan, men, trots allt inte högst.

Men så återkommer det. Skrivandet. Liksom maskrosor finner sin väg upp genom omöjliga underlag. De timmar som jag numera spenderar på tåg hjälper till. Tiden då jag ser ut genom fönstret, åker igenom Hallsberg ännu en gång, ser de övergivna husen och till slut inte står ut utan måste fråga kvinnan bredvid mig om hon har en penna att låna ut.

Andra gånger: En gungstol i en stuga norr om Dalälven. Snön utanför, knäppande väggar. Jag skriver ett kapitel på romanen. Skriver fram ungdomarna med en ny blick. Ger dem nya erfarenheter som gör mig nyfiken. Jag minns att Just det, såhär kan det vara.
En intensiv timme då texten kommer snabbt ur mig. Utmattad. Jag lägger datorn ifrån mig. Kan ändå inte hålla mig borta från orden. Tar upp en av mina anteckningsböcker.
Skriver ”Det här är ett brev som kanske aldrig blir kommer bli skickat…”. Skriver sedan. Glömmer tiden. Återskapar mig själv och minns att

Här är jag. Det som känns i mig är detta jag skriver nu.

Hur skulle man förstå sig själv utan det där pappret, utan orden som bildar rader, sidor?

Allan G Hunter lägger gör en stor sak i sin bok Skriv dina memoarer av att skrivandet rent terapeutiskt ger något som ett pratande inte ger. Att formulera ord om sig själv i skrift, att välja dem, läsa dem och känna JA, där är jag. Så är det. Eller NEJ, det där stämmer inte. Och kanske omformulera sig. Det ger en helt annan förståelse.

Därför lever skrivandet, även om det inte är det enda sättet att syresätta kroppen på. Jag skriver inte varje dag, men när jag skriver är det lustfyllt. Texten kommer snabbt, som om den väntat, mognat. En sida, två sidor. Sen är jag nöjd. Läser inte igenom.

Därför lever bloggen, för att ordproducerandet, genrebytandet, känns viktigt igen.

Imorgon är det ny kursstart i Frölunda. Skriv ditt liv. Jag har blekt håret (fast det syns knappt) och ska måla naglarna. Planeringen ligger i en hög här nedanför soffan. Har också börjat läsa Att ringa Clara, om fiolspelande ungdomar på folkhögskola. Den är en bok som når fram på många sätt.

vibyhyttan2

Här fick jag vara, hos mina goda vänner Catrin och Erik, en fantastisk helg i februari. Vintersol, glittrande snö och is på sjön. Här tog skrivandet fart igen, likt en återupptäckt.