Författararkiv: textdungen

Om textdungen

textdungen skrivs av Joakim Andersson och Jenny Green som träffades när de studerade skrivpedagogik på Skurups folkhögskola, 2013-14.

Semantiska pinnar (LXXII)

Tionde september.

ofta ditt ögonljus
som gör att jag måste
säga: du
har rätt, du är inte trött
en uppsträckning bort
bara
av ljus
linje
som går ut –
ögonen pustar

barnkropps
springa
för att mena: en liten
stund till

du sträcker på dig
och jag inspekterar
och ger dig rätt

11 februari.

Jag ska hemvägs köpa chips på Malmö C. Ringer din mamma, men du kommer direkt till luren: Koffe, kan du komma hem och leka med mig nu. Långsamt, ord för ord. Inkännande.

Det heter såklart att det händer mycket med artikulationen.

Jag kallar det för tonkalibrering.

Överallt är det där ordet, ”kalibrering”. I min dagbok, i din dagbok, in och ut ur tankens tal. Jag pulsar genom det som snö. Men inga mätdon rör väl röstens och själens gemensamma sak. Jag måste få ordet kalibrering ur  mig.

Jag sa: Nja.. snart.
Kan du komma hem och leka med mig snart?

Jag: Ja, snart.
Ja, snart.

Jag: Jag ser en havremjölk här.
Snart.

Du lämnar över telefonen. Din mamma säger nästan genast: Hörde du vad han sa?

Ja, eller nej?

Och så berättar hon att du vi överlämnandet ropade: Koffe sa att jag är en vingelpotta. Ett ord från Bamse och en serie om två luriga gamla sorkdamer.

28 september.

Men i min LEGO-stad lyser solen.

Men i min LEGO-stad betyder inte kväll att det är kväll, det betyder att det är cirkus.

Men i min LEGO-stad har de också Mormors bageri. Och ett tak som sticker ut.

Tolfte maj.

På vägen till kolonistugan har vi femton tysta genom Malmö. Inte ett knyst. Vi kommer till Storgatan innan en serie förväntade ord tar sig ut: Här har det varit polishus.

Det knystfria – så relativt. Inom oss ligger kartorna laddade.

Så många dagar cyklar vi samma cykeltur. Slänger med skallen eller orden.

Efter där det har varit polishus –
åter tysta. Tar vänster på Fersens väg och rullar strax förbi Operan. Tio nya minuter utan pratbubblor. Först när vi når gamla Stadion kommer rösten ut: Här ska de bygga bohus!

Det är jag som har planterat ordvalet ”bohus”; det är jag som har planterat att vi talar om nämnda byggnader; somligt får man leva med i år, tänker jag. Inte minst den gamla Stadion ska vi leva med. Som vi ska komma att vänta på rivandet av den.

7 oktober.

Men i min LEGO-stad bajsar de också och de har rör som går under marken.

 

 

 

Månadens skrivövning: Skriv svaret som från en scen

Inför bloggens elfte skrivövning gick tankarna ungefär så här: vad får man om man slår ihop Bokmässan, höstmörkret och skrivprocessen? Kanske en metatext om skrivandets vedermödor, om ljuset som symbol, eller scengolvet som representation. Jag vet inte, men till slut visste jag i alla fall att oktobers övning skulle stamma ur en sådan fråga.

Skrivövning är något experimentell till sin typ: behov av föreställningsarbete är påtagligt. Dess syfte är desto tydligare, ja det är just att förtydliga – skapande – hur något fungerar i ditt skrivande.

Troligen lämpar sig övningen mest för någon som identifierar sig relativt starkt som en skrivande.

Skriv svaret som från en scen

1. Välj ett litteratursamtal att ta del av.

Du kan hitta samtalet var du själv önskar: i en pod, i radions P1, Babel i SVT eller som skrivövningen ger en fingervisning i sin introduktion: i en inspelning från Bokmässan. (Två förslag, från Bokmässan och Svenska Kyrkans scen ”Se människan”, finner du nederst i texten.)

2. Lyssna till/Titta på samtalet.

3. Välj en fråga ur samtalet att svara på själv!

4. Dags att skriva. Föreställ dig att du svarar till någon, gärna den som ställer frågan i det material du använder dig av.

För den här övningen passar tiden som hjälpande ram: ställ en klocka på ex vis 20 minuter och bara skriv – ditt svar om ditt skrivande på frågan som rör skrivandet på ett eller annat sätt.

5. Rimlig extraaktivitet: Då din text är extrovert till sin idé kan det vara en god idé att dela den med ett faktiskt vittne. Om du har någon att läsa upp din för/skicka din text till, gör gärna det.

Lycka till!

Två förslag från mig:

Karin Smirnoff om Vi for upp med mor som är den andra boken i en trilogi.

Marit Kapla om Osebol som är ett diktverk i formen av en intervjubok

 

 

 

 

 

Dikt 190929

att nära
en idealistisk
föreställning
och att tappa ut
vad som var
upp;

I mitt jobb börjar
– och slutar –
varje dag
i det egna

efter det
att jag har vistats
– kontinuerligt –

 i det gemensamma
och
diversifierade

att ha närt
och att någon gång
nära

Semantiska pinnar (LXXI)

Åttonde september.

Vi vaknade runt 01, var vakna till 04 ihop. Runt 03 utstötte du ett  Jag kan inte. Då hade du alltså försökt somna om i två timmar, vi hade egentligen inte sagt nånting. Bara tryckt våra pannor mot varandra ibland. Rullat isär, ihop. Strax efter att du utstött orden satsar jag på att få med dig till toaletten och säger att iallafall jag ska gå och lägger sedan in en paus för dig att fylla ut med egen vilja. Men du ska inte med, säger istället: Jag stannar här, du kan gå och kissa. I mörkret i Stugan.

Sextonde augusti.

Vi har alla slagit oss ner vid matbordet. För lunch kanske. Du frågar Kling ganska direkt: Vad har din snopp förvandlats … ? Nej, jag har inte någon snopp som förvandlats, jag har ju snippa.

Sen vet jag inte vem det är som efterfrågar allas förvandlingar. Men du säger hur som helst att min snopp skulle förvandlas till en blomma, sedan att Klings snippa skulle förvandlas till en kruka. När Kling frågar vad din snopp skulle förvandlas till svarar du: Till, till  … en klocka!

Någon timme senare kliver jag in i köket och ser objekten: blomma, kruka, klocka. Så skapas språklig mersmak, en grund för magin.

Elfte augusti.

Precis innan vi går upp vrider du på Manne och med sitt tryne mot min kind säger den: ”Jag tycker om dig.” Tydligare kunde det inte vara. Ännu en snäll morgon. Och det var minst fjärde morgonen i rad som du tassade över själv till oss. Efter femton månader utan en enda regelrätt promenad ser du nu ut som att det är det enda du känner till när du kommer in på vårt rum.

Uppslupen frukost. Jag hittar en vattenmelon. Spelar ut att det skulle vara du som köpt den. Vilket det kan ha varit. Manne blir väldigt sugen. Vi slafsar, skojar runt. Manne hittar på ett ord för hur det känns inne i magen av den saftiga, rinniga melonen: ”Det är klojigt”.

Innan innan: i mysstunden med mycket snack från Manne, ganska direkt när du kröp ner i sängen, frågade du om jag hade ont i magen. Sedan: Måste du äta snus? Du mindes gårdagen. Tydligare kan somligt inte vara. Här är jag. Vi. Ditt av mitt. Här är magen magar, dagen dagar, valen valen. 

Sedan, sedan – efter en timme med Brandman Sam på datorn: Jag lääängtar efter den gröna pärlan. Vilken pärla? Den som … bebisen som inte var en bebis hade. Du menar Kråkan? Ja! Menar du den gröna spelpjäsen som kom med posten till Kråkan? Ja! Men den är inte din. Jo?!

Objektsvirret. Någon annans likadana Bamsespelpjäs. De små, försvinnande små prylarna i den försvinnande sommaren.

Men det är inte hons! Komma tillbaks till Kråkan! Gråt i ögonen. Längtar du till Kråkan? Du nickar till tårarna. Skulle du vilja träffa Kråkan? Ja! Jag önskar att vi kunde åka, att det inte var så långt, Klang.

Semantiska pinnar (LXX)

Första september.

Vi vaknar hos min mamma, alltså din farmor, du känner snart det där snöret, lodet, i ett Jönköping som du däremot inte hade sett på två år.

Det allra första du säger: Jag sa till mina fröknar att Kling och Koffe åkte tåg till England, och att jag var hon min mormor och morfar. Malmölivet var med dig i drömmen. Och den utsagan, nästan identisk, hade jag fått höra tidigare i veckan, plockad ur skrönan om hur du plockat den svamp du hade med dig till förskolan.

Alla skulle ju ha med sig något från sitt sommarlov. Din lilla ask av papper som bara kunde tänkas innehålla svamp. Vi satt på en kulle i Beijers park  – och asken var med i din blå Bamseryggsäck – när du fann ditt svarande objekt. Du behövde senare en story för svamparna (vilka egentligen legat i vår frys sedan 2018 och din mamma funnit ut som lösning för det här valet av objekt).

Vid samlingen på förskolans matta har du – av allt att döma – dragit till med att dina föräldrar varit i England på sommaren, alltmedan du plockat svamp hos mormor och morfar.

Och igår, en lördag som är augustis sista dag, innan du drömde om fröknarna, då plockade vi äntligen svamp. Vi kröp fram i tallskogen runt Vederydssjön. Farmors röda Kia. Nedhissade fönster. Span längs vägkanten. Skogens guld. Småttingarna. Och så stopp och ut och någon gång ser jag era ryggar och hand i hand traskade ni iväg, där, i ett stort här. Att vara den som rullar efter med bilen. Hela tyngdlösheten till bild genom framrutan. Och att sedan återkomma – genom blåbärsstänk på fingrarna på ratten.

Femte september.

Lövens gröna ska bli brunt. Vi promenerar till förskolan. Var kommer löven ifrån? Vi tittar upp i kronorna runt skolgården. Värnhemsskolan. Det är mest bara grönt, dignande fulla kronor, så vi får anstränga oss för att hitta de bruna klasarna. Det där bruna ska bli grönt. Nej, det gröna blir brunt. Okej!

Fjortonde mars.

Du är i alla fall min pappa. Ute vid hissen. Morgon. Jag är ännu i lägenheten. Hör dig höja rösten när du upprepar inifrån hissen: Du är i alla fall min pappa! Vi ska till förskolan. Jag ställer mig bredvid dig, funderar på om jag har gjort något, eller glömt något.

Koffe … Du tar en paus. Hisskroppen svajar till kort och vi är nere. Just det, jag har sagt att man kan heta flera saker. Du stämmer av basen. Koffe, Joakim, pappa. Det ena utesluter inte det andra. Jag får upprepa jag med: En människa kallas för flera saker.

Namntankarnas vår.

På cykeln när vi når Nobelvägen – rondellen där vägen skjuter fart, inleds – frågar jag om det är kallt, för jag tycker det, säger jag. Du hmm:ar med och säger: Och på lördag. När Loah ska ha kalas? frågar jag. Ja, allt bara välter och välter.

Allt bara välter och välter?

Ja, det lossnar och lossnar, Koffe. Just det: spännet på cykelstolens bälte gick upp vid vårt hus: Den bara lossnar och lossnar. Lite förtvivlat. En förståelse som blandas med frågan om hur det ska vara, livet. Tonläget, frekvensen, det som stämmer överens: verb som verb.

Världen som kan verka lös i sina fogar. Det kyliga som kan kännas som att det bara kallnar och kallnar. Även på lördag. Även om det inte är värre än att det går att orda om.