Etikettarkiv: Författare

Ett virvlande på bokmässan

Det är bokmässa.
Det är bokmässa och det känns som en blandning mellan fest, jobb, ett virvlande dansgolv och en gruppresa.

Dagarna innan har vi planerat, funderat över skor och kläder, smsat till folk vi vill träffa, kollat deras planeringar för mässdagarna. Sen virvlar vi in på dansgolvet, står i hörn och spanar eller snurrar runt i montrarna. Köper böcker som om vi fick betalt för att läsa, och vissa av oss får det. Vi andas ut och pausar i Rum för poesi, letar upp ingångar till seminarierummen, snor ett kafébord och äter medhavda mackor, springer in i folk vi inte träffat på flera år. Är glada, dricker vin med förlag vi egentligen inte har nån koppling till (men någon som känner någon har minglat med redaktören en gång). Vi skakar hand och vi ler, står några sekunder i tystnad. Låter blicken glida över folkmassan, hittar någon bekant och skålar på avstånd. Ögon tåras av trötthet, av ljudnivån, av namn vi glömt, bokprojekt vi inte lyckas fokusera på, trots att det är spännande.

Jonas Hassen Khemiri har pratat om sin nya bok ett otal gånger och jag har inte lyckats vara på plats en enda gång. Bekanta radioröster hörs från SR-monter men jag känner inte igen något ansikte. En kvinna sitter i Galagos monter och det är Nina Heidenstam. Hon målar en fågel på min kalender för 2016 och önskar mig ett härligt år. Jag köper en okänd bok för att författaren såg ensam ut, och för att den handlar om en cirkus. Sen dricker jag kaffe med någon, hittar en bekant som raggar förlag till sin bok. Vi säger hej, säger det var kul att ses igen.
Senare på kvällen hamnar bekanten och jag på samma vernissage på Sandell Gallery, där han ställer ut text och Mina Widding ställer ut en klänning klädd i ord som får designerhjärtan att smälta.

Det blir mer mingel, mer textsamtal och böcker som nämns, som har lästs och som ska läsas. Alltid böckerna som utgångspunkt, de färdiga, de i process och de inte ännu skrivna.

Sjuuukt djupa böcker

Det finns mycket att hitta och titta på i montrarna. Allt från populärlitteratur, till 1920-talets damtidningar, till kalendrar, tidningar, essäsamlingar, örhängen, gosedjur, film och Muminkoppar. Här och där finns det också Sjuuukt djupa böcker.

I år är jag inte bara på mässan som mig själv, utan även som skribent för tidningen Bazar masarin (som nu har gått och skaffat sig en hemsida! www.bazarmasarin.se)
Att ha presspass känns ungefär lika bra som jag tänkte det skulle göra. Det går att räta på ryggen och möta blickar på ett annat sätt med ett sådant pass runt halsen. Det går att röra sig genom rummen som om man vet vad man gör, fastän man har lika lite koll som vanligt. Ibland har jag gått mellan montrarna och lekt att det är vardag för mig med den där guldbiljetten om halsen, men oftast inte. Oftast har jag varit lågmält men hysteriskt glad och tacksam.
Presspass
Egentligen bloggar jag inte nu. Egentligen förbereder jag morgondagens intervju med Lin Hallberg, och skrivarkursen som jag ska hålla på Frölunda bibliotek efteråt. Egentligen är jag trött så det vibrerar i ögonlocken fastän klockan bara är tjugo i tio.

Jag kommer skriva mer om mässan. Jag kommer skriva om Sara Lövestams författarbesök i onsdags, innan bokmässan började, och jag kommer skriva något om seminarierna jag varit på. Det har inte blivit så många, men några godbitar har jag fått med mig i alla fall.

Imorgon träffar jag alltså Lin Hallberg, som har skrivit de älskade Sigge-böckerna, och nu senast Orkans öga för åldrarna 9-12. Vi ska prata om vilka möjligheter det finns i hästboksgenren, och vad som är så sagolikt lockande med hästlivet.

Men än är inte mässan slut!

Såhär såg det ut dagen innan mässans start:
Innan mässan

Att känna sig som en författare

Idag känner jag mig som en författare.

Åtminstone
Idag
Ikväll
Nu

Jag känner mig som en författare för jag har tagit tag i strukturfrågan som jag skjutit framför mig. Jag har klistrat upp kapitellappar på garderoben, färgkodat dem efter vilken karaktär de fokuserar på. Mitt manus är nu en del av mitt rum. Att omge sig med texten.

Det är att säga:
Jag har text som ska bli en bok.
Jag småskriver inte bara lite hit och dit.
Jag har ett mål.

Tidigare har jag sagt och trott att jag ”alltid” har en genomgång av min text efter ungefär 70-100 sidor. Att det är en kritisk gräns för mig.
Den här gången har jag dragit ut på processen till nästan 150 sidor. Men jag har känt behovet av den här genomgången de sista 50 sidorna. Det har ibland känts som att jag fuskat, eller försökt komma undan något välbehövligt. Men så är det också ett manus som är svårfångat. Texten försöker få tag på människor med integritet.

Mitt manus har än så länge 28 kapitel av mycket varierande kvalitet.
På väggen sitter 28 lappar fasttryckta på garderoben med häftmassa så att jag ska kunna flytta omkring dem, fördela berättelserna i en dynamisk ordning.
På väggen sitter fyra liv. Genom dem ska ett femte skymta fram.

författare1redJag har dragit mig för att göra det här. Jag har varit rädd att upptäcka att jag har mycket text som inte går att använda, eller att det på något sätt skulle vara jobbigt att se vad jag faktiskt skrivit, vad jag inte skrivit.

Det blev tvärtom.

Nu ser jag att jag kommit längre än jag trodde. Texten är inte bättre än jag trodde, men det är användbart, redigeringsbart.

Det är också fint att se hur jag genom texten provat olika tilltal, olika språk, för att till slut landa i något jag känner mig bekväm med. Början är väldigt annorlunda på hur det senaste är, men det kommer inte bli svårt att skriva om de andra kapitlen. Det känns roligt att få gå tillbaka och skriva början igen men utifrån ett perspektiv där jag är mina karaktärer nära.

Tvättlinetekniken, har jag för mig att tidningen Skriva kallade det (får reservera mig lite, kanske minns jag fel..) och jag kände mig träffad.

Tvättlinetekniken (som jag minns den): När man skriver lite här och där i sitt manus och senare möblerar om bland kapitlen genom att placera ut dem på en rad och flytta omkring dem. Det lämpar sig inte för mer avancerade intriger, sa tidningen.
Jag kände mig träffad igen.

Nu ska jag läsa. Gå från en text till en annan.

Jenny

När en ramlar över Barbro Lindgren

Text en kan ramla på när en söker efter lämpliga stycken att läsa under en skrivarkurs:

”Och med vackra utsikter är det så här:
Om jag står nånstans såna där vackra ljumma dagar och
tittar över fält och ängar och stora mörka träd och
luften är disig av sol, då är det som jag ändå inte kan förstå,
att det är precis då- 
Utan istället tänker jag: Det här ska jag komma ihåg,
sen…. hur himlen lyste och fälten svallade- hur gröna
träden var och hur lärkorna sjöng- ja det ska jag komma
ihåg!
Precis som det redan var borta för länge sen- ja, som
om man står och längtar efter något som redan finns där!
En ganska sorglig känsla.”

Ville bara säga att så är det. Precis så.

(Plockat ur Bladen brinner, s 51. Barbro Lindgren.)

Jenny GreenBladen brinner