Julis sista vecka och hettan var ännu inte här. En sådan kväll, i ett julislut där många satt kvar ute så länge det gick, satt Christoffer och jag på en lång träbänk – men med axlarna uppdragna längtade vi efter att dra vidare till ett inomhus; rafsade tidigt ihop block och pennor, fortsatte översätta dansk poesi på ett annat ställe.

Inför vår trettonde sittning med poesi hade jag föreslagit översättandets praktik som själva saken för mötet. Istället för att välja en dikt att läsa och tala om skulle vi alltså välja en dikt som intresserade oss att översätta tillsammans. Jag hade en förhoppning om att även han skulle ta något på danska.

Platserna som kom och gick med kvällskylan: från en långbänk på Mineral vid St Knut till en restaurangsylta med hög musik på hörnet Ystadgatan-Hasselgatan. Två nya, ja. Malmö FF spelade cupfinal denna kväll och det var folk på många håll, i flera försök till rum.

Båda två hade med sig text av Inger Christensen. A-sidorna och b-sidorna, kan man säga. Han hade med sig Samlede digte och jag hade med mig det postuma verket Verden ønsker at se sig selv som Marie Silkeberg ligger bakom. Två stycken telefonkataloger till form och tyngd.

Titeln på texten som jag hade valt kunde bara översättas på ett sätt: ”När vatten blir till vin”. Det är en poetik på en knapp sida. En höjdpunkt i det översättandet var sökandet efter verb som kunde passa för bilder och betydelser. Exempel: ”mens solen siler ner udenfor”.  Det handlar om inspiration i texten, dvs. i nästa mening heter det att jaget inte ens ska vara inspirerat, men ”skrive om hvad inspiration er”. Vad passar för det? Vilket solverb sätter stämningen? Vad gör solen när den ”siler ner udenfor”? Om man skriver ”strömmar ner” påverkar det andra bilder, senare i dikten. Om man sätter ”forsar” är tempot valt, och illa valt. Med ”strålar” blir det torrt. Fnulandet på fler alternativ, vilket nöje.

Christoffer hade valt ett par sidor ur systemdikten Det.

Ett ord om praktiken själv. Något som blev påtagligt för mig var åter min förkärlek till att översatta raskt, ja energiskt. Om det varit en klaviatur, ett framåtlutat, ett stundom extatiskt spelande. Det är jag. Om det var ett målande, ett målande med större delen av kroppen. Om…

En sak som blev allt tydligare för oss under översättandet – det var tre-fyra sidor från ”SCENEN” och ”extensioner” – var att Silkeberg troligen översatt rakt och på så sätt (oftast) bibehållit stavelseantal med mera, medan en annan – i syltans kvällande kontext – lockades av ett mer experimentellt översättande.

Griber til nye metoder for att spille en lidenskab igennem

När jag kom hem och tog fram den svenska versionen fann jag att Silkeberg översatt raden som följer:

Griper efter nya metoder för att spela igenom en lidelse

Jag vet inte. Det finns en rik semantik hos ”spela”, ”att spela”, och inte är jag dansktalande och har levt med ”spille”, men för mig är verben olika på flera sätt. Danskans verb har ju exempelvis nära till ”spild” (spill), alltså ett substantiv eller ett uppmanande verb: spill! Svenskans ”spela” är ett långsamt ord, i min mening. Mjäkigt till sitt ljudande. Också. Långt ifrån ett imperativ. Långt ifrån något akut.

Christoffer och jag prövade att kreera egna verb när en rak översättning inte lockade. För min del testade jag ”förspela”, dvs. ”att förspela mig igenom”. Det ledde till komiska problem senare i dikten. Verb har så många olika kvalitéer och betingningar. Att på rad ett skapa ett reflexivt verb, till exempel, får konsekvenser för senare rader…

Nå. Att försöka förstå hur ett nytt verb fungerar (och inte kan fungera) var ett sant nöje. Det berikar läsandet av främmandespråkspoesi mycket att falla till föga, ja att göra det själv, tillsammans. Falla till föga glada. Traska hemåt för att slå upp boken (när den finns) för att se hur proffset löst en helhet.