Etikettarkiv: Det

Hejdå med champagne

Vid årets terminsslut på Allmän kurs införde vi en ny ceremoni, en övergångsrit, för de som slutar hos oss: champagnefrukost innan övriga begivenheterna för samtliga på skolan. Vi lärare beslutade på förhand att vi fick tre minuter var till att säga/göra vad vi ville med deltagarna till bords.

Jag beslutade mig för att påbörja en tradition; jag ska skriva en dikt utifrån en dikt/författare som varit viktig under läsåret som varit. Alltså, en ekfras.

Den första ekfrasen fick bli en dikt med Inger Christensens Det som fond och källa.  Min dikt, ekfrasen, ligger nära originaltexten (vilket kan vara värt att veta).  Något annat som är vetvärt är att ”BAK” är en modell som samhällsläraren David använder sig av: beskriva, analysera, dra en eller annan konsekvens. Här så:

Det. Det var
det – Så var vi här; Hugg
in; det är –
det fortsätter – och det rör sig
i en – även
bort,
i oss – vidare ska ni –
bli till –
bli till det och det och det –
vidare ändå,

sitt kvar
en liten stund, kombinera
något mer
här, för ett sedan, där, bär oss sakta
ut
eller äsch; vidare ska ni –
bli annat och mera – någon –
ingen eller ingens för ett tag,
oupphörligt
dig
alltid infångande
annat
löst material –
glömma BAK – minnas BAK – fastna i
livets ekvationer, lösa tentor – släppa
få tyngd, fart, gå in
för något – och annat – uppsamlande
igen, som
att sitta vid andra bord, kanske minnas detta
söka en form, kombinera
med fumliga eller lugna fingrar,
delar
som inte låter sig kombineras idag  – övergå,
undergå,

här kommer det alltid att vara
och ändå: bara en gång
vi vrider och vänder på detta: undrar
det var det och var det nog av en rit, övergång
något att uppsökas av, något
som griper bakåt i tiden
senare, då
för
förnyad behandling –
i ett försök att bilda dig själv, vi
fungerar – och i varje funktion föds ett behov
av nya funktioner – och hur
i helvete skulle vi kunna förstå
det
det är – det fortsätter – tvekar – kanar för
att få upp fart – baxnar
det söker sin plats
i världen
vi söker vår plats i världen
det är det
det rör sig om
en plats
som den här – som ska mistas
för att få vara – för att en gång ha varit
som något
som kom en tid
så länge det varade
varade, och att få vara, äntligen
framme: dricka socker eller ljus eller tårar
flum rentav
flumdrickans dag idag
(och inte)
och någon börjar gråta – så är det med det – och någon ler,

är det för henne
så ligger vi till och som alltid
också kvar
efter att vi har gått
prövade i vad som kunde ske
(och inte)
här
och någon ska en dag börja se
något visst
just härifrån, detta
nu, det
är var vad det blir
det,
så har det börjat, det
är
fortsätter, det
rör sig
om oss

 

Metoderna (Att kära till sig med en plats)

När jag får en dag för självvaro åker jag gärna till Köpenhamn. Det är nära, men det är ändå något annat. Ja, från en malmöhorisont är det som det minsta av annorstädes för att faktiskt vara ”annor-”; det är tillräckligt, et andet sted og sprog istället för språk. Att det talas, skyltas, väses, skrattas, kanar och krasar på ett annat språk, för mig så tacksamt att tumla runt i själv.

Som när jag sitter vid en damm och läser och två vänner stryker förbi i sitt samtal och det som ligger kvar i örat efteråt är det konsonantspottande och i vokalsänkor borrande ordet skidsød.

Et sted. Här köpte jag Christensens Det sommaren 2005. Tog tåget över bara för att införskaffa det diktverk jag håller högst, ännu. Personligen. Här läste jag ut Om våren sommaren 2017. Här sträckläste jag Kvinna, kvinna hösten 2018. Här är lite lagom särskilt. Inte anmärkningsvärt, men mycket värt att anmärkas vid. Mine steder.

Som med Pauseriet. Om vilket jag säger, till mig själv, för att komma iväg, och väl ute på Öresundsbron, och när jag är framme: det är ett ställe, detta. En trappa ner. En familj som driver en liten ”business”. Oftast är de så väna mot alla. Och gästerna är i sin tur väna, omhuldande, som med amerikanerna som viskade när de såg att jag läste (sommaren 17). När de gick fick jag tacka dem. De log sin väg ut.

Som med klippkortet. Varje gång, en konstig känsla; att lägga upp ett klippkort som om det var Espresso House som var valet. Nu är jag uppe i nio stämplar på kaffekortet. Jag har det i plastfickan med Jojo-kortet. Pendlarkortet. Pendlingen som sker åt andra hållet, österut. En läsplats västerut. I det allt knasigare, farliga landet. Även i sådant finns den privata ”annorheten”. I detaljernas vardaglighet. I plasten och vinden. I att det finns extra pengar på ett månadskort. Att det finns något som aktiveras när jag köper biljett till Köpenhamn.

Skrivandets läsplats. Så heter det.

Vad fattar jag för val? Vad har jag läst de här två senaste åren med några över-bron-resor? Två romaner av Lars Ahlin. Den ena en omläsning (Om), den andra en som hade väntat länge på sin tid (Kvinna, kvinna). Gränsen av Elise K; vilket var bingo i omfång, tema, stilinspiration.  Om våren, vilken var bingo i tajming för kombinationen mitt liv som småbarnsförälder + ”du”-diktare.  Och Det mellanmänskliga. Min dosering av Martin Buber. Även här.

Så mycket tack vare att falla för en källare. Så tänker jag denna lördags morgon, med tid för läsning någonstans i Malmö om några timmar.