Metoderna (Att kära till sig med en plats)

När jag får en dag för självvaro åker jag gärna till Köpenhamn. Det är nära, men det är ändå något annat. Ja, från en malmöhorisont är det som det minsta av annorstädes för att faktiskt vara ”annor-”; det är tillräckligt, et andet sted og sprog istället för språk. Att det talas, skyltas, väses, skrattas, kanar och krasar på ett annat språk, för mig så tacksamt att tumla runt i själv.

Som när jag sitter vid en damm och läser och två vänner stryker förbi i sitt samtal och det som ligger kvar i örat efteråt är det konsonantspottande och i vokalsänkor borrande ordet skidsød.

Et sted. Här köpte jag Christensens Det sommaren 2005. Tog tåget över bara för att införskaffa det diktverk jag håller högst, ännu. Personligen. Här läste jag ut Om våren sommaren 2017. Här sträckläste jag Kvinna, kvinna hösten 2018. Här är lite lagom särskilt. Inte anmärkningsvärt, men mycket värt att anmärkas vid. Mine steder.

Som med Pauseriet. Om vilket jag säger, till mig själv, för att komma iväg, och väl ute på Öresundsbron, och när jag är framme: det är ett ställe, detta. En trappa ner. En familj som driver en liten ”business”. Oftast är de så väna mot alla. Och gästerna är i sin tur väna, omhuldande, som med amerikanerna som viskade när de såg att jag läste (sommaren 17). När de gick fick jag tacka dem. De log sin väg ut.

Som med klippkortet. Varje gång, en konstig känsla; att lägga upp ett klippkort som om det var Espresso House som var valet. Nu är jag uppe i nio stämplar på kaffekortet. Jag har det i plastfickan med Jojo-kortet. Pendlarkortet. Pendlingen som sker åt andra hållet, österut. En läsplats västerut. I det allt knasigare, farliga landet. Även i sådant finns den privata ”annorheten”. I detaljernas vardaglighet. I plasten och vinden. I att det finns extra pengar på ett månadskort. Att det finns något som aktiveras när jag köper biljett till Köpenhamn.

Skrivandets läsplats. Så heter det.

Vad fattar jag för val? Vad har jag läst de här två senaste åren med några över-bron-resor? Två romaner av Lars Ahlin. Den ena en omläsning (Om), den andra en som hade väntat länge på sin tid (Kvinna, kvinna). Gränsen av Elise K; vilket var bingo i omfång, tema, stilinspiration.  Om våren, vilken var bingo i tajming för kombinationen mitt liv som småbarnsförälder + ”du”-diktare.  Och Det mellanmänskliga. Min dosering av Martin Buber. Även här.

Så mycket tack vare att falla för en källare. Så tänker jag denna lördags morgon, med tid för läsning någonstans i Malmö om några timmar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s