Samma stam

Om spåren på stammen: Ur Semantiska pinnar LXIII

Posted on av textdungen

Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta  utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om spår nummer 9, Ur Semantiska pinnar LXIII.

Det går undan. Det har gått undan under lång tid.

Kanske är det en sådan känsla som underströmmar detta långsamma spår: sedan länge, strömmen av frånvända beslut; som om vi härskande
kunde lagstifta oss ifrån något
av döden givet –

Beslut vända bort från vår gemensamma grund (dödligheten). Beslut tagna för Rut, Rot och för maktens Rim och Reson
utan Pardon.

Beslut vända mot Centrum. Beslut tagna för att blända eller för själva det bländande vita.

Även i den lilla kommunen ska husen stå vända rygg mot rygg med plats för fruktträd emellan, om så bestäms; axel mot axel, ingen ögonkontakt, om så bestäms; skorsten på skorsten, om så … Bromölla kommun
har förbjudit bön på arbetstid.

Inte minst i den lilla kommunen ska människorna stå vända rygg mot rygg, om så bestäms –

*

Texten är ett fragment av ett fragment. Det större arbetet, långdikten som består av många bearbetade fragment, heter just Semantiska pinnar. Där har samtliga sidor ett du-tilltal.

Att detta ”du” emanerar ur mitt eget barn råder det ingen tvekan om alls. På detta text-ljud-spår som Daniel har gjort är duet utlyft. Här är det bara ett politiskt sken eller skeende kvar.

Eller är det så? Kanske finns duet – det autofiktiva barnet – i ”viet”? Men då drar man det ändå väl långt.

I det fragment som Daniel och jag har använt oss av handlar texten mestadels om känsloekonomier. Det handlar om frågan om vilka känslor som det är tillåtet att känna. Med hjälp av en serie i Bamse funderades det mycket på den saken sommaren 2019:

”Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.”

Och här är vi.

Mars sista dagar, 2020. Covid-19 kommer att förändra vår (gör vad du vill med detta pronomen) förståelse av vem och vad som är sörjbart, sörjbara. Vem och vad som ska skyddas. Vem och vad en är, och inte minst, med vilka. Här är vi i ett klassamhälle som är dödligt för vissa och alla. Här, och vad det kan betyda, nu, sen.

I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.

 

 

 

 

 

Kassetten, handens

Posted on av textdungen

Jag tittar åter på kassetten som Daniel har gjort.

Dagarna började gå och har ännu inte slutat gå som vore de hela år, var och en av dem.

Tiden
inne i
ett
under
(pågående
(corona)).

Jag tittar åter igen på kassetten som Daniel har suttit och gjort. Tjugofem exemplar av ett kassettband, en marginell och kanske obskyr företeelse snarare än en upplaga; om vi talar genom siffror. Jag tittar på bilden med kassetten för att känna in hur Daniel har skrivit på maskin, klippt ut, vikit, ja hållit på, tjugofem gånger om. Det är händerna det handlar om. Ett av gestens hem.

Det är dagar (år) med Bengt Emil Johnson:
”Minnen är ingenting som man kör med,
snarare är man deras väg. Slits, lappas, lagas … ”

Jag tittar för att tänka – hur händer tar sig tid för något, repetitivt, för andras skull. Det finns så många exempel och de flesta av de som föresvävar mig kommer såklart från kvinnors händer. Stickat, stoppat, omhändertaget. Min vän med kassetterna skiljer ut sig. Det som räddar min manlige vän (eller om det snarare är min egen tanke, eller om det är en del av själva genusordningen) från att kännas som en anomali, är såklart att han, och jag, gör sig, gör oss, till en skapande här, en musiker, en poet, tillvarons kompband; hans eget verk finns i händernas omsorg.

Den här texten omformuleras mycket mellan fredagen, lördagen, söndagen, söndagens gång. Och sedan tisdag kväll, onsdag kväll. När den inte föräras knapptryckningen ”Publicera” innan måndagen finns ej heller … det där, eller det där, med. Det är svårt att skriva något som inte hamnar under påverkan av de nya beskeden (corona). Och mina omformuleringar rör ofta händerna.

Och. Slitas, lappas, stoppas, övervägas.

Titta vad bra! Min sambo kommer hem, söndag, med en refill till den kära blåbärstvålen. Det fanns refill. Perspektiven. Skreden. Radera. Gå fram. Vet du vad din mamma sa igår? Jo, att hon ska lära oss hur man tvättar så bra som möjligt. Man liksom borrar i handflatan.

Öppna. Stänga. Slitas. Öppnar dokument för att skriva. Öppnar för ett samarbete med en annan vän. Deadline imorgon, måndag. Finner att jag för två veckor sedan skickade bland annat följande diktskärva till Jonas:

Det finns
inget finger att sätta
när det kommer
till sorg
vad är
det för finger
när det kommer till
sjukdom
när det kommer
till dig

Det gällde inte pandemi. Det gällde en annan sjukdom. Det gällde och det gäller. När jag läser

skärvan idag, när jag läste den då, när vi gäller fingrar ( … ). De vi sätter och smittar ( … ), och de vi inte har men kanske skulle önska oss (verbalt). När jag tittar på kassetten idag, imorgon, och tänker mig Daniels hand som lägger ner mitt exemplar i ett kuvert ( … )

Och. Jag är tacksam. Daniel. Det är dagar (år) med Hagar Olsson:
”Med förnekelsen av anden beträdde den västerländska människan den väg som skulle leda till att hon isolerade sig själv från skapelsens gemenskap, bröt kontakten med alltet och förlorade ur sikte den helhetssyn som dock ligger gömd som det hemliga mönstret, den in i minsta detalj upplevbara
inre sanningen i varje organisk och levande kultur.”

Om spåren på stammen: Leve

Posted on av textdungen

Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om det fjärde spåret, Ur Leve.

Efter söndagskvällens tacopaj diskade jag upp med Eric Schüldts dagsfärska program av Text och musik i bakgrunden. En Federico Colli spelade inledningsvis en Keyboard Sonata In F-Sharp Major, Kk. 318. Detta sa mig: ingenting. Namnet kollade jag upp nu, för denna texts skull. Jag: för okunnig och omusikalisk för att ha glädje av information om klassisk musik. Också jag: vill gärna få öronen omslutna, likt händerna av diskvattnet, sänkas ned, lyftas; finna tankar skingrade av spelande händer från ett annat rum i rummet.

Efter det första musikstycket börjar Eric Schüldt i dagens program prata om mars månad, om färgen blå, om melankoliska utslag – som är olika år för år – i bröstet:
”Åter igen satt jag vid ett tågfönster. Det var skymning, det var i början av mars, och det hade varit en solig dag. Och medan mörkret sänkte sig över jordbrukslandskapet i Sörmland, insåg jag hur mycket jag älskar den här tiden på året. Så har det inte alltid varit. För bara något år sedan var jag en person som ofta drabbades av den djupaste melankoli just i mars, när ljuset återvänder. Men något hade hänt nu, det kunde jag konstatera. Jag kände mig som en blåmålare, en stämningskonstnär från slutet av 1800-talet. Prins Eugen kanske. Eller den andra Eugen: Eugène Jansson. Han som målade med ännu mer mörkblå färger … ”

Och där var det klippt. Han som målade med ännu mer mörkblå färger.

Ur Leve börjar: Leve de blå penseldragen/ Leve de simpla måsarna/ För det fanns en tid/ det fanns/ en tid av, får det lov/ att vara ja bara vara/ ett vidsträckt utan …

Och Schüldts program skulle alltså handlar om detta, för mig. Så lustigt. Så roande. Så mörkblått.

Jag tänkte i namnet av en mindre reception (dvs. att man får lov att skriva en autofiktiv variant på en recensentverksamhet istället för att tjura på sin kammare) säga något om flera spår på Daniels och min skiva. Och nu, alltså, några penselsläng på Ur Leve.

Texten till detta spår hade en ovanligt tydlig födelsepunkt. Tillsammans med Christoffer skulle jag en sen men vårlig eftermiddag lämna folkhögskolan där vi arbetar och jag skulle göra det på ett sätt som jag vid den här tiden lärt känna som gott. På skolans bibliotek skulle jag ta en lagom bra/dålig diktsamling med mig mot tåget för att läsa denna på vägen hem. Bunden till en strategi i tyst kupé. En idé som mestadels har fungerat nog så fint: istället för mobilpillande, ett verk med dikter som det ”passar” att läsa på cirka trettio minuters pendling. Den där dagen hade jag Fåglarna av Lars Gustafsson under armen när vi spatserade iväg på Kyrkogatan. Ja se, på bokens blå framsida finns några simpla måsar.

Ganska raskt – och uppslupet! – infann sig en idé om att skriva typ en minimalistisk putslustig poesi ihop. Leve de simpla måsarna; en leve-poesi.

Och dessa de tre senaste åren har ambitionen puttrat på en relativt låg temperatur. Men den puttrar. Oftast i det tysta, men ibland, som när vi talade om katekretiska bilder häromkvällen, då vågar vi tala på raden om vad vi skulle kunna tänkas skriva.

Nu, nu är det kväll. Nu blir det dansk serie (DNA) med sambon här. Imorgon, först, blir det sista halvan på Schüldtens program. Och till att leve med sin mindre reception.

Leve klassisk musik med en köksfläkt i bakgrunden.