Lördag morgon, 06:19.

Vi är alla tre uppe i ottan. Det har varit en del tjo, tjim eller nej … det har varit en hel del ryt och påbörjade trotsbryt. Jag fick inte ligga i soffan, till exempel; jag skulle sitta i fåtöljen, vilket jag inte ville vid 05:30. Att få ett svar på om det skulle vara hårt eller mjukt bröd för den lille tog också sin tid.

Så småningom fann jag mig med Egen spis av Lars Ahlin. I den där blå fåtöljen. I den här fåtöljen. Och sedan en tid är Ahlin-litteraturen starkt förknippad med att läsa i Köpenhamn; jag började längta och jag längtade till ett bibliotek i Köpenhamn. Jag längtar efter att sitta, en lördag, med ett gäng diktsamlingar och bara förkovra mig.

Det är inte gott om danska diktsamlingar på biblioteket i Malmö.

Igår läste jag en intervju med novellförfattaren Caroline Albertine Minor, som jag ser fram emot att läsa (jag är nummer 4 av 20 på reservationslistan):

”Medan kaffet kokar klart går samtalet från ljuslängtan till litteratur. Minor berättar att hon vill lära sig läsa långsammare. För att ta in orden bättre.

– Jag läser så snabbt på danska, skummar nästan. Jag kan franska också och när jag läser böcker på franska tar det längre tid. Jag måste koncentrera mig mer eftersom jag inte kan språket lika bra. Det är skönt. Jag ska försöka börja läsa på svenska nu, tänker att det också borde gå lite långsammare, säger hon.”

Sån er det, med läsandet. Jag behöver komma bort från skummandets framryckande fart. I alla fall för en dag emellanåt. En lördag, för att fastna på sina ställen, vid ett lånat bord.