Etikettarkiv: läsning

Metoderna (Att läsande längta till läsning)

Lördag morgon, 06:19.

Vi är alla tre uppe i ottan. Det har varit en del tjo, tjim eller nej … det har varit en hel del ryt och påbörjade trotsbryt. Jag fick inte ligga i soffan, till exempel; jag skulle sitta i fåtöljen, vilket jag inte ville vid 05:30. Att få ett svar på om det skulle vara hårt eller mjukt bröd för den lille tog också sin tid.

Så småningom fann jag mig med Egen spis av Lars Ahlin. I den där blå fåtöljen. I den här fåtöljen. Och sedan en tid är Ahlin-litteraturen starkt förknippad med att läsa i Köpenhamn; jag började längta och jag längtade till ett bibliotek i Köpenhamn. Jag längtar efter att sitta, en lördag, med ett gäng diktsamlingar och bara förkovra mig.

Det är inte gott om danska diktsamlingar på biblioteket i Malmö.

Igår läste jag en intervju med novellförfattaren Caroline Albertine Minor, som jag ser fram emot att läsa (jag är nummer 4 av 20 på reservationslistan):

”Medan kaffet kokar klart går samtalet från ljuslängtan till litteratur. Minor berättar att hon vill lära sig läsa långsammare. För att ta in orden bättre.

– Jag läser så snabbt på danska, skummar nästan. Jag kan franska också och när jag läser böcker på franska tar det längre tid. Jag måste koncentrera mig mer eftersom jag inte kan språket lika bra. Det är skönt. Jag ska försöka börja läsa på svenska nu, tänker att det också borde gå lite långsammare, säger hon.”

Sån er det, med läsandet. Jag behöver komma bort från skummandets framryckande fart. I alla fall för en dag emellanåt. En lördag, för att fastna på sina ställen, vid ett lånat bord.

Väntextgruppen

28 december.

Igår talades vi vid igen. Det nya formatet vann laga kraft; vi läste vår egen text högt i telefonen. Nu kan det inte överklagas, eller för den delen beklagas, att en förändring ägt rum.

Ta-da! Ingen av oss hade läst sin text högt för sig själv. För sin skull. Vårt utbyte i text puttrade på i precis samma anda som vanligt: genom utbytet med varandra visar det sig hur en själv har att lära om livet med sig själv (som läsare av sig själv). I tidigare format har vi ju konsekvent läst den andras text och förberett respons, men ytterligt sällan läst vår egen text.

Vi upptäckte båda fundamentala saker av att läsa upp texterna. Jenny, att somliga ord skulle ändras för att få ett helt annat flöde i texten. Jag att en hel sida skulle ändras/strykas/flyttas för att få ett helt annat flöde mellan sidorna. Exempelvis så.

Mot januari-text-skogen —

 

En bok en tanke (Gränsen)

en återkommande spaning, eller om det bara är något uppenbart, en konsekvens av samtiden, att samtida romaner ofta håller och förhåller sig till sidan snarare än till kapitlet, som Elise Karlsson gör och där det gäller i allt högre grad via Linjen till Klass ned till en ännu mer avskalad, koncentrerad stil i Gränsen, den senaste,

precis som Elin Bengtsson tycks korta ned med krafttag, tycks låta tanken djupna över sidan istället för mellan dem, allt högre upp på sidan, alltså nästan stigande, rent grafiskt, texten som på ett klädstreck, som när man jämför Rosenregimen med Ormbunkslandet och det korta, upphängda tilltar,

som Tova Gerges Pojken rör sig i, eller om det heter med, en sidans destillerande stil, vaskande scener, eller om det är läsaren som vaskar, tar ned från upphängningen, tar om, bläddrar,

och så, som i Pojken, så snart en bok bär ut stycken, eller om det nu är kapitel, över tre sidor, då tenderar boken att gå över en läsargräns, över vad jag som läsare förlitar min andning till, på, det är inte böckerna (författande agens) som behöver hålla sig korta eller med hakorna högt, det är jag —