deadline

Bidrag till Dungens Fyra Sidor #6

Posted on av textdungen

Till Dungens Fyra Sidor Nr. 6 har redaktionen valt följande ingång: hållplatser. Från detta ord kan du låta tankens tematiska ringar sprida sig på vattnet.

Även till detta nummer erbjuds en traditionell deadline: 30 september.

Eftersökes: tre dikter.

Formatet för din dikt är det samma som det varit för nummer 1, 2, 3 och 4 av diktzinet, dvs. en A5, stående. Tänk på maskinisten; kortare dikter premieras.

Numret kommer att skrivas i 30 exemplar på skrivmaskin, och tryckas upp i 30 simulacror. Medverkande poeter erhåller ett exemplar av den äkta varan.

Det fåtal äkta varor som blir till försäljning kommer kosta 40 pengar, och en simulacra (vilka det finns gott om) får man för 25.

Alla försök att skriva för numret välkomnas hit: joakim.o.andersson@gmail.com

Kika här, om du vill kika på hur det senaste numret – med sju medverkande poeter – såg ut.

Väntextgruppen

Posted on av textdungen

Öppet brev

Jenny,


Det är en tidig lördagsmorgon.

Jag skriver till dig från mitt barns säng, efter det att han kommit till vår och jag smugit upp efter det att han somnat om intill Stina. Ja, jag kunde känna att han skulle vakna om jag suttit utanför vårt sovrum och knattrat i soffan. Och i kökets skuggor från veckan ville jag inte sitta.

Det är en lördags morgon som tickar in hit från köket och köksklockan.

Jag läste en halvtimme i ProponeisiS innan jag tog till orda här. Att det är en sjuhelvetes jävla bok, enligt mig, säger kanske sig självt. Denna gång rörde jag mig i det sista hundratalet sidor. Eller hundratalen. Det går inte att erfara mängden, antalet, genom de tunna arken. (När ett ark knappt finns, och orden, på dem, finns (och försvinner) desto mer. Ett galet bläddrande förestår så snart man börjar bläddra efter något specifikt.) Det är mycket av den här varan i bokens avslutande delar: ”OPPOSITIONEN FINNS INTE”. Men det är inte en morgon (för) att bli nedslag.

Det är den lördags morgon då jag tänker på en deadline som rör tematiken skolning. Jag föreställer mig olika saker att skicka in. Det här är alltså en deadline som vi inte har berört tidigare och jag kommer väl sent med den till dig. Förresten: skickade du in något till Tistelblommas antologi ”Masken rämnar”?

Jag föreställer mig / Jag föreställer mig olika saker att skicka in.

Det är en lördag med fem dagar kvar till vår egen nästa deadline, J. Det blev inga texter i mars för Väntextgruppen, men vi lyfte våra hakor och blickade raskt mot april. Vi trodde på det. Tror ännu på det, ja? ––––– Hur är det egentligen hos dig?

Jag skickade, till slut, in något till Tistelblommas antologi och vi får lov att skratta åt mig här. Min dikt hade en grafisk uppställning som inte låter sig göras i en e-bok.

Det är en lördag med utan
opposition

i en vår efter en vinter
under vars måne vi
började om
med riktiga brev. Tack
för det,
jag ska svara dig.

Jag kommer att skicka dig en text den 15 april, J. Jag hoppas att du tänker likadant. Jag förväntar mig det. Det finns ett oss. Här skrivs det på det. Här skriver jag / oss / fram mot det.

Det är den första lördagen i år som jag tänker: Fåglarna är tillbaka för att väcka mig.

Jag ska skicka dig en text, jag kommer att hålla vår deadline, men jag vet inte alls vilken text det blir. Det öppna i valet roar mig och var ett incitament till att skriva något nu.

Det är lördagen efter fredagen då jag använde Google street view längs den gata jag bodde på i Buenos Aires, för arton år sedan. Det anarkistiska universitetet för filosofi låg kvar.

Jag kommer att skicka dig en text och vill fråga: Vad ska vi ha för typ av utbyte? Vad behöver du? Och minns du, hur vi har trixat och mixat med själva formerna för vårt utbyte?! Ja, jag tänker nu på sådant som att förbereda respons på sin egen text! I namnet av variation och ruckande på skjulet.

Det är en lördag i mängden och den kan bli strålande.

Jag kommer mer än en stans.

Det är den tionde april och imorgon söndag fyller min barndomsvän, Johan, 40 år.

Jag ska gratta honom. Sedan jag själv fyllde i mars har jag tänkt och känt en del på det där med att inte bli grattad av någon barndomsvän vid min egen 40-årsdag. Nej, jag vet inte vad det blir för text jag lämnar om fem dagar. Det börjar bli långt till 80-talet.

Där en lördag för att cykla till kolonistugan. Det är också allsvensk fotbollspremiär idag. I Malmö äger den rum ett stenkast ifrån stugan. Hånfullt nog skulle jag alltså kunna höra jublet från Stadion om vinden ligger rätt.

Jag skickade in en grafisk dikt till en antologi i e-boksformat. Man måste se humorn i detta, J. Som skrivmaskinsmakare får jag gång efter annan först meddela den som sänder in en dikt: Tänk på att det här ska göras på skrivmaskin och A5. En rad, till exempel, är kortare än vad man tror. Vad gäller e-boken fanns det saker om konvertering som jag inte tänkte på.

På snar deadline,

/J

Väntextgruppen

Posted on av textdungen

3 april.

Vi har ett handslag. Innan vi reste oss från Nybergs Konditori nära Odenplan tog vi i hand och utlovade: bara omskrivna texter, fram till jul.

Resultatet av planeringsmötet blev mycket konkret.

6 april.

Jag har en dryg vecka på mig till deadline. Har jag bestämt mig för vilken text jag ska arbeta med?

Jag tror att det var bestämt redan innan förra inlämningen. Det var bara det att jag, på ett alltför bekant sätt, avvek från planen och istället skrev en ny text. Das ist nun verboten.

Konsekvens av handslag: öppna bara gamla dokument. Det finns inga nya dokument att skriva i. Nya dokument skapas bara för att klistra över till, vid inlämningen.

Väntextgruppen

Posted on av textdungen

21 mars.

Jodå, både Jenny och jag lämnade in text till deadlinen den 15 mars. Det skulle vara fullt möjligt att färdas tryggt tillbakalutade mot nästa textsamtal. Sedan parkera, slå oss nerpå rastplatsen, lägga en halvtimme på var text. Nu blir det inte så, för vi viker av på färden.

Ett par dagar efter deadline skickar Jenny ett sms:
”Texten är nu en annan. Annan miljö, annan gestaltning, annat fokus. Funderar på om vi ska ha planeringssamtal istället för textsamtal. Texters framtid och planering osv … ? Vad säger J om det?”

Jag svarade ett rungande ja till det. Det är hög tid för ett planeringssamtal snarare än ett rutinmässigt, pliktskyldigt textsamtal. Vart är vi på väg? I våra enskildheter. I våra projekt.

Jennys omläggande av vägen fick mig att minnas ett samtal vi hade i ”Textgruppen”, när K och S ännu var med. I december 2015 bestämde vi oss för att alla skulle skriva ett ”författarbrev”. Utifrån dessa brev skulle vi sedan hålla vårt samtal.

Jag letade nu fram min text från den 30 december 2015. Typiskt mig med ett långt brev – av det slaget. Jag lyfter ut ett stort parti i mitten och lägger här ned början och slutet:

 

Kära textgrupp,

 

Nu har jag slagit mig ner på Doffeln. Det är ett ”fik på vägen” i bokstavlig mening, för här köper pendlarna sitt kaffe innan de tar rulltrappan ner till Triangelns station alldeles intill. Även jag, som pendlare till Skurup, sticker i all hast in mitt huvud här om morgnarna.

     Utöver pendlarkaffe erbjuder Doffeln även ett paradoxalt lugn för ”ensamsittande”. Här får man inga ”du borde gå snart”-blickar. Det här är ett ställe att skriva på. I alla fall kortare pass.

     Idag är jag så sakteliga på väg till simhallen. Kockumsbadet. Ja, stadens historia finns i namnen. (Även Doffeln har en genuin historia, men den kommer jag inte ihåg i detta nu. Kockums historia har ni nog ett hum om allihop i gruppen.)

     Ja, jag är på väg. Mellanlandningens text. Varför?

(…)

Så?

     En svit av sviter?

     Låt oss hoppas att jag kan pin-point:a några DETALJER nu. Sammanhangsmässiga detaljer. Alger som göder havet (och den oöverblickbara helheten).

     Utifrån tre frågor:

  1. Finns det en startsvit? I så fall varför?
  2. Vad brinner jag för att skriva?
  3. Hur brinner jag för att bli läst?

På 1 svarar jag Ja, det är en dikt från vårt år ihop på utbildningen. Det är dikten som börjar:

får

och får känna

stilla

och som du

får

och får kännas

härifrån

Där är duet dels läsaren och dels en älskande. Det är poetiken. Det är ingången eftersom 2. Jag brinner egentligen alltid för samma SKÄL. Ett kontaktsökande. Så banal vill jag vara? Ja, jag tror det. 2. Jag brinner för att skriva en kontakt med ett du. Läsaren, den konkreta, och det gudomligt-onåbara.

      I dikterna är duet ”ambulent”: det är ibland en kär, ibland en främling, (numera) ofta mitt barn, min älskade, min far, osv. 

      På 3. svarar jag – att jag ens ställer den frågan. Den säger bara att jag är hemskt långt ifrån att vara textnära i mitt liv med mina egna texter. Den generella frågan är … strunt.

      Gå till texten. Texterna. Ord för ord. Hoppas jag att jag kommer göra innan vårt kommande samtal – med anledning av ATT vi kommer att ha samtal. Om skrivprocesserna våra.

Kram på er!

Mot cykeln och simhallen och 2016.

/Joakim

Nej, den där inledande sviten är borta sedan länge. Omläggningarna äro många med åren.

Väntextgruppen

Posted on av textdungen

13 mars.

Sedan sist jag skrev om Jennys och mitt textutbyte har vi hunnit med två samtal. Först var det live i februari, på fiket ”Avenyn” på Kungsgatan i Stockholm, sedan över telefon någon av mars första dagar.

Senast hade Jenny lämnat in en novell och jag slog till med utkastet till en diktsamling som Stina (min sambo alltså) och jag skrivit. På dessa tio-tolv dagar har Jenny fått en novell antagen till en antologi (se där, minsann; hon skickar in grejer). Jag har hunnit återgå till min text från live-samtalet, och har arbetat om en del av den texten. Det är en dialog. En spretig dialog. med omtagningar. I Jennys respons framkom tydligt att det vore ju gött om den kunde utökas, eller snarare fördjupas, eller ännu hellre gå på djupet – med allvaret – nånstans. Lyckas dröja, dra ut på en sekvens.

Utöka? Fördjupas? Sekvensförlängning?
Nej, jag vet egentligen inte vad jag har åstadkommit. Inte mer än att jag har skrivit ny text. Det fanns en detalj som vi uppmärksammade, en nyfikenhetens skarv, och jag har skrivit mer text. Det är allt. Det är sedan textsamtalets roll att säga något om den nya texten. Som ska vara inne om två dagar. Det är allt, det är dags att se det.


14 mars.

Trötta kvällar nu. Ockuperad av annat.

Hittar inte ens texten. Inte igår, inte ikväll.

Har jag hittat på att jag har skrivit vidare? Drömt det?

”Utöka? Fördjupas? … ”


15 mars.

Klockan passerar nu 21 och det är bara timmar till deadline.

Ja, jag tycker så mycket om att respektera deadline. En inre, snarare än en yttre.

Texten är hittad. Det var inte mycket till ny text. Men det syns att jag har arbetat, och liksom lämnat spadarna ute över natten. Det syns att det pågår ett arbete. Och det är sommaren 1989 i det här textarbetet.

Nu ska jag nöjesgoogla om den sommaren, som uppvärmning till kvällens deadline-skrivande.