Etikettarkiv: deadline

Väntextgruppen

3 april.

Vi har ett handslag. Innan vi reste oss från Nybergs Konditori nära Odenplan tog vi i hand och utlovade: bara omskrivna texter, fram till jul.

Resultatet av planeringsmötet blev mycket konkret.

6 april.

Jag har en dryg vecka på mig till deadline. Har jag bestämt mig för vilken text jag ska arbeta med?

Jag tror att det var bestämt redan innan förra inlämningen. Det var bara det att jag, på ett alltför bekant sätt, avvek från planen och istället skrev en ny text. Das ist nun verboten.

Konsekvens av handslag: öppna bara gamla dokument. Det finns inga nya dokument att skriva i. Nya dokument skapas bara för att klistra över till, vid inlämningen.

Väntextgruppen

21 mars.

Jodå, både Jenny och jag lämnade in text till deadlinen den 15 mars. Det skulle vara fullt möjligt att färdas tryggt tillbakalutade mot nästa textsamtal. Sedan parkera, slå oss nerpå rastplatsen, lägga en halvtimme på var text. Nu blir det inte så, för vi viker av på färden.

Ett par dagar efter deadline skickar Jenny ett sms:
”Texten är nu en annan. Annan miljö, annan gestaltning, annat fokus. Funderar på om vi ska ha planeringssamtal istället för textsamtal. Texters framtid och planering osv … ? Vad säger J om det?”

Jag svarade ett rungande ja till det. Det är hög tid för ett planeringssamtal snarare än ett rutinmässigt, pliktskyldigt textsamtal. Vart är vi på väg? I våra enskildheter. I våra projekt.

Jennys omläggande av vägen fick mig att minnas ett samtal vi hade i ”Textgruppen”, när K och S ännu var med. I december 2015 bestämde vi oss för att alla skulle skriva ett ”författarbrev”. Utifrån dessa brev skulle vi sedan hålla vårt samtal.

Jag letade nu fram min text från den 30 december 2015. Typiskt mig med ett långt brev – av det slaget. Jag lyfter ut ett stort parti i mitten och lägger här ned början och slutet:

 

Kära textgrupp,

 

Nu har jag slagit mig ner på Doffeln. Det är ett ”fik på vägen” i bokstavlig mening, för här köper pendlarna sitt kaffe innan de tar rulltrappan ner till Triangelns station alldeles intill. Även jag, som pendlare till Skurup, sticker i all hast in mitt huvud här om morgnarna.

     Utöver pendlarkaffe erbjuder Doffeln även ett paradoxalt lugn för ”ensamsittande”. Här får man inga ”du borde gå snart”-blickar. Det här är ett ställe att skriva på. I alla fall kortare pass.

     Idag är jag så sakteliga på väg till simhallen. Kockumsbadet. Ja, stadens historia finns i namnen. (Även Doffeln har en genuin historia, men den kommer jag inte ihåg i detta nu. Kockums historia har ni nog ett hum om allihop i gruppen.)

     Ja, jag är på väg. Mellanlandningens text. Varför?

(…)

Så?

     En svit av sviter?

     Låt oss hoppas att jag kan pin-point:a några DETALJER nu. Sammanhangsmässiga detaljer. Alger som göder havet (och den oöverblickbara helheten).

     Utifrån tre frågor:

  1. Finns det en startsvit? I så fall varför?
  2. Vad brinner jag för att skriva?
  3. Hur brinner jag för att bli läst?

På 1 svarar jag Ja, det är en dikt från vårt år ihop på utbildningen. Det är dikten som börjar:

får

och får känna

stilla

och som du

får

och får kännas

härifrån

Där är duet dels läsaren och dels en älskande. Det är poetiken. Det är ingången eftersom 2. Jag brinner egentligen alltid för samma SKÄL. Ett kontaktsökande. Så banal vill jag vara? Ja, jag tror det. 2. Jag brinner för att skriva en kontakt med ett du. Läsaren, den konkreta, och det gudomligt-onåbara.

      I dikterna är duet ”ambulent”: det är ibland en kär, ibland en främling, (numera) ofta mitt barn, min älskade, min far, osv. 

      På 3. svarar jag – att jag ens ställer den frågan. Den säger bara att jag är hemskt långt ifrån att vara textnära i mitt liv med mina egna texter. Den generella frågan är … strunt.

      Gå till texten. Texterna. Ord för ord. Hoppas jag att jag kommer göra innan vårt kommande samtal – med anledning av ATT vi kommer att ha samtal. Om skrivprocesserna våra.

Kram på er!

Mot cykeln och simhallen och 2016.

/Joakim

Nej, den där inledande sviten är borta sedan länge. Omläggningarna äro många med åren.

Väntextgruppen

13 mars.

Sedan sist jag skrev om Jennys och mitt textutbyte har vi hunnit med två samtal. Först var det live i februari, på fiket ”Avenyn” på Kungsgatan i Stockholm, sedan över telefon någon av mars första dagar.

Senast hade Jenny lämnat in en novell och jag slog till med utkastet till en diktsamling som Stina (min sambo alltså) och jag skrivit. På dessa tio-tolv dagar har Jenny fått en novell antagen till en antologi (se där, minsann; hon skickar in grejer). Jag har hunnit återgå till min text från live-samtalet, och har arbetat om en del av den texten. Det är en dialog. En spretig dialog. med omtagningar. I Jennys respons framkom tydligt att det vore ju gött om den kunde utökas, eller snarare fördjupas, eller ännu hellre gå på djupet – med allvaret – nånstans. Lyckas dröja, dra ut på en sekvens.

Utöka? Fördjupas? Sekvensförlängning?
Nej, jag vet egentligen inte vad jag har åstadkommit. Inte mer än att jag har skrivit ny text. Det fanns en detalj som vi uppmärksammade, en nyfikenhetens skarv, och jag har skrivit mer text. Det är allt. Det är sedan textsamtalets roll att säga något om den nya texten. Som ska vara inne om två dagar. Det är allt, det är dags att se det.


14 mars.

Trötta kvällar nu. Ockuperad av annat.

Hittar inte ens texten. Inte igår, inte ikväll.

Har jag hittat på att jag har skrivit vidare? Drömt det?

”Utöka? Fördjupas? … ”


15 mars.

Klockan passerar nu 21 och det är bara timmar till deadline.

Ja, jag tycker så mycket om att respektera deadline. En inre, snarare än en yttre.

Texten är hittad. Det var inte mycket till ny text. Men det syns att jag har arbetat, och liksom lämnat spadarna ute över natten. Det syns att det pågår ett arbete. Och det är sommaren 1989 i det här textarbetet.

Nu ska jag nöjesgoogla om den sommaren, som uppvärmning till kvällens deadline-skrivande.