Månadens skrivövning: Skramla med ett gammalt utkast

Detta är dungens tjugofjärde månatliga skrivövning. Men någon renodlad skrivövning är det inte tal om denna gång. Istället verkar vi ha att göra med en dikt om de nerver som måste tyglas (eller vad är det vi gör med dem?) för att förmå oss att skriva om, och om, och om, genom att våga läsa vår egen text på ett flertal vis.

skriva ut
och att skriva ut sin egen

läsa den
och att läsa den igen
som någon annans
eller att komma ihåg att ta den
med sig
och sedan också upp den ut den
fram – andas
läsning
med den
och inne i läsningens ring
kladda för kommande läsning
(och kladda nu rejält)
som inför ett samtal
inte tro texten om att äga
någon som helst
oklanderlighet;
sedan strax
läsa i sitt kladdande; mumlande men ja,
kladdens tanke kryper, ändrar
om den får, skriver till
lite grand, ändra så; skriv ut
igen; upp på hästen; sitt där i ett skratt om
om-
skrivningens mång-
sadladhet,
ta hästen över sjöbotten, mumla i din
dykarutrusning; det talas ganska tyst
om mängden omläsning

och ibland, på ett tåg, på en bänk, kylande perrong, vad vet jag,
när du får syn
på en skrivande med kladdiga sidor snett över gången, i stolen
du själv sitter på, filten intill; ängens inuti, den
skrivandes panna –
ett lod,
pennan på ledden i luften en grimma
i pappret ivrigheten (rejält, sa jag),
den befriande…
och efter en stund undan med papper –
datorn som ska upp ur sjöbottnens slam;
den omskrivande som triatlet
(upp på cykel, ner i vattnet, …), bilder bilder, jag vet;
men det är gångarnas sång; du är gången, emellan
i knät
både utskriven text och dator, katt och vän,
lilla smeksamhet,
ja se det sitter två skrivande
i samma knä, i dikten, ett implicit jag
och en främling på ett tåg
man
anar att det skulle kunna vara samma (men vet bättre),
eller inte alls (man vet ju inte),
det är upp till läsaren
igen
om hon är i skrivandet; den
skrivande läsaren,

man
vars vars
anar
kanske ett svar; att som du
kunna vara, eller inte alls, där på tåget, att du
en gång var denna bräda
i arbetet med texten
kanske
en människa som drömmer om sig själv
som skrivande, kanske i ett minne, eller i en framtid, en pedagog
som drömmer om att själv våga skriva som hon lär ut
att en kan, ska, kunde och borde, visst borde kunna, borde man, jag,
skriva ut
innan vi tar tåget;
låt datorn vara
i väskan fram till Alvesta, kom så ihåg
kaffe är bra, munnens blick är bra, det är njutning rakt av, andras
röster är bra, bara bra betyder bara bra, som av grönt och
blått bläck; träd och vatten tycks skydda orden
inne i bokstäverna, skratt genom
kladdet
som gör dig trygg
som

vad vet vi om oss själva
mer än
att försöka
tåga ta sig fram igen; jag saknar dig,
skriver kanske ut
nästa gång
jag är trots allt pedagog, hör jag,
jag önskar
jag vågade läsa om
mina dikter på detta tåg, nästa gång

*

Texten bygger på ett utkast från 2015, då jag åkte Malmö – Storvik ett antal gånger för att undervisa på kurser där.

Omläsningstoppen i januari

1. Minnen av minnet.

Den här boken av Maria Stepanova kom ut på Nirstedt förra våren. Jag stod i reservationskön några månader, hade sedan en sommarmånad för boken men hann inte mer än läsa om de första 30 sidorna ett par gånger innan det var dags att lämna den vidare i ledet.

Detta är ett verk att leva med snarare än att läsa rätt upp å ner. Och se, boken kommer snart i pocket. Sällan ropas det Köp! med full emfas här i dungen. Men nu så: Bara köp!

2. Romerske nætter.

Det här var en förälskelse under 2019. Jag vill liksom bara få komma ihåg att fortsätta traska genom Glaz Serups vatten från tid till annan.

Rent generellt kommer jag mest läsa sådant som ligger det egna skrivandet nära (av en eller annan anledning) de närmsta månaderna, och denna bok är så eggande. Den stimulerar det aktionsmässiga i en som skrivande, tycker jag.

Jeg er her nu
midt i livet

3. Det mellanmänskliga.

Här har vi en bok som 11 månader senare ligger kvar på listan, igen. I februari förra året skrevs det som så:

Sedan den senaste listan har Silas hunnit måla mer i Buber-boken (vilken han kallar för ”Den bruna boken”) med krita, Stina har valt att läsa om den, och jag … ja? Jag har försökt kondensera det viktigaste, vilket jag inte förmår, än, för att låta en essä vila mot det.”

Essän återstår att skriva.

4. Irgendwelche av Björling.

I skrivandets tid kommer det att kännas som att det bara är att ta med sig något av Björling – när en inte vet vad en ska ta med sig –  ut – eller bort genom lägenheten – eller allt längre ner i stolen – ty han är som ett under– eller övervatten …

5. Längtans flöde.

På min långa reservationslista finns faktiskt bara ett omläsningsobjekt: Alva Dahls Längtans flöde. Det finns ingen anledning till paus. Troligtvis en köpnödvändighet.

 

 

Omläsningstoppen i december

Öronmärkning: det
är möjligt
att den här texttypen
är för mig,
mest

1. Familieepos.
Vad är det jag vill finna ut, utur, denna kollektiva dikt? Ja, jo, det är något av hopp för det kollektiva skrivandet. Vad har de för sig, Frid och Spasic; vad kan jag förstå om kollektiv dikt som skänker driv att själv tro på den?

Jag tycker så mycket om att vara i/läsa om bokens sidor i olika … relationer? På raden och i relation till ett stycke – eller till sidan, eller till föregående sida; att vara på raden och i tanken på en annan sida, röra sig på raden och i tanken på någons mamma, på raden och i tanken på Brögger på Louisiana, som på raden och i tanken på en egen rad att skriva, på raden på danska, ja på den danska raden översättande fritt i huvudet, flytta texten mellan rader, med raden i sinnet på väg mot ett tåg, på raden och med fingret fingrande på sidan. Många rader

gör mycket,
för eller med
den läsande kroppen.

Jag väntar (mindre) tålmodigt på Frids romandebut Nora eller Brinn Oslo brinn och oroar mig lite (patetiskt) över att den läsningen kommer att skriva om min syn på Familieepos. Så ska ju läsning fungera … Ska, ju.

2. ”Mina vänner försvann, hennes är kvar”, en krönika av Andrev Walden.
Den sista mars publicerades en krönika som började med orden ”Jag har nästan inga vänner.” och jag läste den fascinerat, för det var inte svårt att ta på hur den här texten träffade en öm punkt. Hos många. Framför allt män då. Även hos mig, men inte utan komplikationer. Texten saknar somligt för att just jag ska kunna identifiera mig på djupet med den. Men den sätter stämningen för frågan om vad som gör någon till en vän. Den satte sig i mig. Den sitter kvar som en fråga om att skapa min egen förståelse för frågorna som ligger bakom den texten.

3. Kärlekens Antarktis. I denna läsandets höst fick Sara Stridsbergs fenomenala bok inte den läsning den förtjänar av mig. Här har jag något att återfå senare i vintern.

4. Det mellanmänskliga. Med en strid ström av andra Martin Buber-böcker in i livet är det lätt att glömma den bok som är själva min ”omläsningstopp”. Detta är omläsningens omläsning i mitt liv … sådant det ter sig, sedan mitt barn kom.

5. Frihet av Jonathan Franzen. En bok som jag har tagit i mina händer mer än en gång bara för att genast ge upp. Så nej, jag har alltså inte läst den. Den här fuskar sig in på listan. Jag har börjat läsa den som lunchlitteratur på jobbet. Detta skedde igår, måndagen efter att Fredrik var här på skrivbesök.

******************************************************************************
Inte ens nära listan men ändå böcker jag kan komma att tänka på emellanåt:

Efter att ha läst Waldens krönika i mars såg jag en bok om vänskap i hyllan på det lokala biblioteket. Owe Wikström, en frekvent gäst i radions P1, utkom 2017 med Från ett cafébord i Paris: Om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Det blev en sådan där anti-läsning.

Där gick jag och behövde något mer om vänskap – med raden ”Jag har nästan inga vänner” i köttet. Eller jag tror att det är så; jag tror att jag går där och behöver något mer om vänskap att läsa. Tvärtom, tänkte jag, efter att ha funnit noll och intet som var för mig i Wikströms bok. Jag behövde egna ord för saken och frågan, snarare.

Den onödiga samtiden. Jag har inte läst om den på snart tio år. Minns utbytet mellan Gustafsson och Myrdal som briljant. Detta med att de talade över mitt huvud och att uppskatta det. Den genren. I den genren, över-huvudet-genren, mästerlig. Men långt ifrån mitt nu, detta liv.