kurser

Levnadstecken och en artikel

Posted on av textdungen

Vinden står stilla i textdungen. Dagarna vandrar förbi och ingen passerar på stigarna mellan träden. Ingen sitter under björken och blickar ut över ängarna. Ingen planterar några krokusar i rabatterna.

Så kommer det plötsligt. En lite bris, ingen stor rörelse, men ändå ett tecken på något. På att tiden fortfarande går. Att textdungens invånare lever sina liv och emellanåt skänker sin dunge en tanke.

Ikväll håller jag en föresläsning på Mölnlycke kulturhus om att skriva självbiografiskt. Det är ingen stor grej men jag är nervös i alla fall. Jag är nervös för att allt smart som jag kan säga ska försvinna ur huvudet för att jag är rädd att tråka ut folk. Och att de just därför ska bli uttråkade, eftersom jag glömmer säga det som är viktigt. Jag är också nervös för att jag ska prata så mycket och inte hinna säga allt jag vill säga. Och för att det ska vara svårt att entusiasmera åhörare när de inte får göra skrivövningar mellan varven. Allt blir ju bättre med ett skrivande avbrott. Men skrivandet får vänta till den 11 mars. Då är det workshop!

Förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis har mina undervisningstimmar i skolvärlden hjälpt mig lite grann i det här att prata inför folk och förhoppningsvis sitter mina kunskaper i kroppen att det inte är så svårt att dra fram dem.

Tänk om det hette ”lektion” istället för föreläsning. Om jag kunde gå in och känna mig som en lärare istället för en föreläsare. Jag är gärna föreläsare. Det låter kunnigt, som att man har kostym och headset. Som att man har ett kontor och ibland blir uppringd av radio och tidningar.

Jag blir i och för sig uppringd av journalister ibland. Åtminstone av en jättetrevlig tjej, Anna Mattison, som jobbar på kommunens lokaltidning, Härryda Posten. Hon brukar höra av sig när jag gör något i kommunen som är skrivrelaterat. Och häromveckan blev min vän och jag stoppade av P4 Uppland som ville intervjua oss om hur vi ställde oss till mjölkkonsumtion och den uppblåsta nyheten om att mjölken kan vara en dödsfälla (hur man nu forskar på hur mycket mjölk folk dricker och kan sätta det i samband med när de dör.)

I alla fall så blev det en artikel angående föreläsningen ikväll. Det var bra, under intervjun kände jag mig så kunnig som jag faktiskt är. Jag vet ju vad jag håller på med. Jag kan vara en föreläsare, åtminstone emellanåt.

Klicka här för att komma till Härryda Postens artikel
hp-jenny

Bloggens tredje gäst: Karin Hartmann

Posted on av textdungen

Pauser, lika viktigt som pausering

”Det Skrivande rummet.”
 Så hette kursen som Västerbergs Folkhögskola gjorde reklam för.
”Du kan redan vara igång med ett skrivande rum. Men du kan också vara någon som samlar på vackra block och härliga pennor, utan att våga använda dem.”
Jadå.
– Du är ju pennmissbrukare, sa en gång…
Eller, vi behöver kanske inte gå in på vem som sa det?
Du kanske har fått för dig att du är ”för gammal”.
Precis. Det har jag haft för mig de senaste 28 åren, sägs det.
Du kanske inte har svenska som modersmål, och känner dig osäker inför att söka en skrivkurs.
Njae, inte riktigt. Jovisst, osäker är man väl alltid. Men jag har ju ändå blivit publicerad i både radio, teve och tidningar… under 25 år.
Jag kände mig plötsligt skeptisk. Kanske inte riktigt rätt nivå? Men jag ville gå en halvfartskurs i kreativt skrivande på distans. Så jag sökte alla två jag hittade som fortfarande gick att söka.
Det blev ”Det Skrivande rummet”.

Det var ett märkligt rum. Bebott av en lustig samling individer med en gemensam nämnare. Vi ville skriva. Vad? Ja, det visste nog ingen av oss egentligen.
Länge undrade jag vad kursen gick ut på. Det verkade inte finnas någon plan. Vi skrev visserligen och samtalade om skrivande hela tiden. Vi träffade också författare, läste högt och kände oss igenom skrivandet. Det fanns också deadlines, som en del höll och andra missade. Några med flera månader. Så underligt.
Långa promenader blev en oundgänglig grundbult i mitt nya skrivarliv som kanske var på väg någonstans. Måla tavlor? Var det också en del?
Vi undersökte skrivande ur olika vinklar. Tungans och nästippens del i texten. Hur blev det om man skrev uppifrån molnen, ur ett mobilt perspektiv, med eller utan vantar, underifrån, inifrån eller kanske ut och in?
Jag väntade tålmodigt. Ibland. Mindre tålmodigt, ibland. När börjar strukturen? När får vi kläm på det här med förlag och utgivning? När kommer vi fram till något? Vad är poängen?
Fler övningar. Vi intervjuade fiktiva karaktärer och talade om fotografier på vänligt sinnade personer att sätta på skrivbordet. Eller kanske på facebook-kontot? Vi hade härlig kontakt med varandra. Trots distansen.

Nu i efterhand fattar jag vilken bra kurs det här var. Vi fick inte lära oss hur man blir författare. Vi fick lära oss hur man är författare. Men jag förstod inte det då. Förrän nu. Vadå? Är hon författare nu då?
Njae. Jag har fortsatt gå kurser. Och snart, mycket snart, ska jag skicka mitt första manus till förlag. Jag petar i texten, undrar, lägger undan, börjar om, tvekar, går ut på promenad och längtar efter sällskap. Allt det här som Joakim förberedde oss för, lite i smyg.
Men, när jag sitter och lyssnar på ”Segla på ett moln” tjugo gånger, sedan bara måste lyssna på ”Tro”, och sedan lite Monica Törnell i stället för att jobba mot deadline. Plockar fram penslarna och målar färdigt min och dotterns rymdtavla. Vet jag att rummet skriver på texten medan jag andas.

”Det Skrivande rummet” finns både utanför och innanför samtiden, där begreppen hela tiden expanderar. Där frågetecknen aldrig rätas ut och där möjligheten finns att det faktiskt är rummet som skriver. Där intervjuer med andevärlden är ett lika tänkbart researchalternativ som släktforskning. Kanske. Apelsiner och promenader kan vara dina viktigaste skrivverktyg. På riktigt. Låt det vara så. Kursplanen? Nej, den har vi förhoppningsvis inte sett slutet på än.

Karin Hartmann

Tidigare SR-anställd.
Tidigare egenföretagare och frilansskribent.
Tidigare elev på Västerbergs Folkhögskola.
Nu elev på Linnéuniversitetets B–kurs i Kreativt skrivande och fullt upptagen av att ”Segla på ett moln.”

Nedan erbjuds några texter av Karin Hartmann: 

*

mobil

Sms–biljett
Varberg 20.19
Får jag besvära om biljetterna!
Vagn 11, plats 23

21.37 godnatt–sms
Lund
Spår 4

Sms–biljett
22.49
Vagn 6, plats 48

Ont om plats
03.23 Linköping Central
04.00 Linköping Central
någon hostar
sover svårt

06.16 Stockholm
Spår 19,

Sms–biljett:
07.14
usch!
dusch?
Gävle Central
Toalett
Sms kod
Kommer aldrig
fort
5 kr
raggardusch

Längtar hem
komma in
utan login
riktiga människor
min familj

*

Pärlor

Svårt att välja
Sovra
Svårt att rata
Sålla
Svårt att vraka
Skilja

*

skrivskorna
på
nyspolad is

klottrar
obekymrad om resultatet.

åker figurer
håller balansen
ramlar
saxar
framlänges och baklänges

ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra.

*

Utdrag ur en kort novell våren 2015

”Det är den femte februari, efter lunchdags. Luften är klar och villaområdet där Sture Järn bor är klätt i snö. Han har tagit på sig ett par svarta jeans och en rutig flanellskjorta i gröna och blå toner. Han tar de tre stegen nerför trappan, drar ena handen genom det grånande håret och kastar en blick bakåt mot familjens villa. Taket täcks av en halv meter snö och äppelträdens grenar glittrar i solskenet under en alldeles molnfri himmel. Sture Järn är förväntansfull. Han vet inte exakt vad han ska förvänta sig. Men han känner sig som en vinnare.
Mössa, halsduk, sittunderlag och vantar har packats ned i utflyktskorgen tillsammans med varmt kaffe och kanelbullar. Kanelbullar kan aldrig vara fel, resonerar han.
För en vecka sedan fick han ett kryptiskt sms. Naturligtvis har han redan gissat från vem. Det gick inte att besvara, men var formulerat som en inbjudan. Klockan 14.00 vid Rävgrytets naturreservat den 5 februari.
Vare sig tåg eller bussar går dit, så Sture har lånat en bil av en bekant under förevändning att han behövde flytta några tunga möbler. Till sin fru sa han helt sonika precis som det var att han hade lust att göra en utflykt i naturen på sin lediga dag. ”

 

 

Tågeftermiddag och en terminskurs

Posted on av textdungen

Jag sitter  på tåget mot Stockholm. Människor omkring mig planerar sina lördagkvällar, det är Eurovision-kväll och det märks när jag ser på mina medpassagerare, tidningarna de läser och samtalen som förs. Godis ska köpas, paljettjackor ska hämtas.

På den här tågresan läser jag texter till nästa veckas möte på Västerbergs folkhögskola och tjuvlyssnar på samtal, ett av tågresenärens stora nöjen. Under en paus klickar jag mig in på Pauline Woffs hemsida där hon berättar om sina författarbesök och tipsar på ordlekar som öppnar upp nya kanaler i hjärnan. Det påminner om vilka enkla vägar det finns till att öppna kreativa kanaler, och jag tänker att den sällan är så långt borta, kreativiteten, lusten och nyfikenheten. Att det mest gäller att hitta rätt väg.

Våren går mot sommar och höstens kurser är planerade. Hösten 16 håller jag för första gången en egen terminskurs i skrivande! Den går på PRO:s folkhögskola i Gysinge och det känns väldigt spännande och nervöst. Efter en del grunnande på kursnamn heter den nu Glädjen att skriva. Det låter enkelt, nästan banalt, men jag vill ansluta mig samma känsla som jag får av att läsa Wolffs hemsida- Att det är roligt att hålla på mer orden, och när det inte känns bra längre ska kursen hjälpa skrivaren tillbaka till den grundläggande känslan: Glädjen.

Det är inte alltid kul att skriva. Så enkelt är det inte, men bakom vånda och oro, lättnad och längtan, tror jag att skrivande människor känner välbehag  i skrivandet. Inte i varje stund, men i det skrivande livet. Den glädjen som finns i skrivandet kommer min kurs försöka ta vara på. Glädjen att utforska, att prova på, vara nyfiken, träffa människor som också utforskar.
Under hösten 16 kommer skrivarna på PRO:s folkhögskola få smyga runt i skrivarskogen och prova olika stigar, stryka svett ur pannan och vifta bort insekter, skratta när de klafsar i lerpölar, njuta av kvällssolen på en klipphäll och lyssna på koltrasten i grantoppen. Efter kursen kommer skogens nät av stigar och myrar vara kartlagda och skrivarna kommer veta hur man hittar rätt när man gått vilse, och vilken bark som är lättast att göra upp eld med,

Allt rent metaforiskt förstås, även om Gysinge har både skog och vatten att erbjuda för den som vill ge sig ut på promenad.

Man ska inte låta sig luras av att det är PRO:s folkhögskola som arrangerar: Kursen är öppen för alla, unga såväl som gamla, som känner sig manade att utforska sin skrivarskog och sin skrivarglädje.

En mindre metaforisk kursbeskrivning finns under fliken På gång: Glädjen att skriva och anmälan görs på skolans hemsida, där man letar upp skrivarkursen som börjar den 26 augusti.

För de som vill gå kortare kurser blir det som vanligt höstkurser på Frölunda bibliotek. Vi fortsätter med en kurs med Skriv ditt liv-temat, och en kurs som mer allmänt öppnar upp för att vilja utveckla sitt skrivande. Mer information om detta kommer strax.

Litteraturteori förtjänar en sprakande framsida

Posted on av textdungen

September.
Nu är det september igen.
Det finns vissa fall då vi säger att september kan vara en sommarmånad, men den är inte med i Gyllene tiders låt ”Juni juli augusti” och när jag går över regnvåta gator och tänder lamporna före sju på kvällen, då känns det inte som sommar, även om det kan hända att nån kastar sig i sjön en sista gång. Men det känns okej ändå. September är välkommen.

Jag gick upp till humanisten och inledde höstterminen i måndags, den sista augusti. Det var tungt kvällen innan, segt på morgonen.. Men väl där, i kaféet med välkända ansikten, pappmuggarna med kaffe och kursintroduktionen, planterades något som nästan liknar iver i mig.

Jag ska äntligen få läsa litteraturteori igen.

Vårt textkompendium är granitgrått och föreläsaren sa något om att det är väl lika bra att häftet är grått och trist, så ni inte får för er något om det här ämnet.

För mig är ”litteraturteori” inte ett torrt ord, utan ett ord som man aldrig vet vad man ska få ut av när man börjar vända på det. Ett ord som mycket väl kunde förtjänat en sprakande lila framsida.

Det är ett ord som påminner om att ingenting är givet när det kommer till vad text är. Att text och läsning kan vara nästan vad som helst, beroende på hur och när vi tittar på det. Så fort någon påstår något, hänger det ett gåtfullt, lurigt ”…eller…?” över påståendet.

– Författaren är död.
– ….eller är den det…?
– Litteraturens uppgift är att främmandegöra.
– …eller är det det…?

Sist jag läste Litteraturteori var i Salamanca för Ainhoa.
Ainhoa var en berättare. Hon berättade om litteraturteori som om det var ett drama. Varje föreläsning innehöll små roliga anekdoter och metaforer som gjorde allting lite mer begripligt. Jag minns det som att hon skrattade och pratade mycket. Minns hennes hår som var svart och stort, hennes stuprörsjeans och att hon en gång såg på oss med en lurig blick och förklarade, att anledningen till att hon hade en röd tröja med frihetsgudinnan på var att vi skulle prata både om Ryssland och USA på den föreläsningen.

Det var längesedan nu, men en av hennes förklaringar, som jag tänker ganska ofta på, är när hon beskrev relationen mellan text och textens mening. Det är möjligt att jag nämnt det förut i bloggen, men då får ni ta den smällen.

Hon sa att texten och textens mening kan jämföras med stjärnhimlen och stjärnbilderna.
Texten och stjärnhimlen är fyllda med punkter som inte har någon inre mening. Det är först när människan, läsaren, kommer in som det faktiskt blir betydelsefulla bilder av de där punkterna.

Människan skapar sammanhang och binder ihop textens (och himlens) punkter så att den fylls av betydelsefulla bilder och budskap. Stjärnbilderna finns först när de blir betraktade. På samma sätt uppstår textens mening när den blir läst.

Det är en förklaring jag återvänder till gång på gång. När jag skriver och funderar över hur tätt jag placerar ut mina punkter, eller när jag läser och märker att jag blir irriterad när författaren hjälper mig i mitt meningsskapande alltför mycket. Eller när jag går ut på stjärnklara nätter.

Häromdagen när jag gick in till Frölunda bibliotek möttes jag av den här synen:

lövestam bord

Ett helt bord som bara gör reklam för kommande skrivarkurs, Skapande skrivande. Blir man glad eller!

Om att lyssna till gruppen, rummet, dagen

Posted on av textdungen

Tisdagskväll. Knotten biter oss när vi löslongerar hästen på ridbanan. Kvällssolen. Dimman på ängen. Pionerna som snart slår ut.

sommar15

Det är den kvällen ikväll. Det här blogginlägget är från en annan dag, och fått ligga till sig en tid på datorn.

Vi förflyttar oss nu till söndagen, 14 juni, då jag hade en heldagskurs med en deltagare. Efter den dagen var jag tvungen att gå hem och skriva om det och det blev två blogginlägg, det förra och det här.
Det var en glad dag som väckte många funderingar. Inte minst om min roll som pedagog.
Vad behövde den situationen av mig, ur en pedagogisk vinkel? På vilket sätt skiljer sig en träff med en deltagare åt från en träff med två, med fem, med tio?

För mig handlar undervisning mer och mer om att dra fram rätt sida av sin pedagog, eller av hela sin person, i rätt sammanhang. Man kan inte vara på ett sätt som pedagog, utan måste våga flytta sig mellan olika roller.

Vi befinner oss alltså vid fikabordet i Positivparken i Frölunda, Göteborg. Gräsmattan fuktig efter nattens regn. Den 14 juni, en lite blåsig sommardag då man har på sig en tjock tröja och hoppas solen ska komma fram lite senare.

Dagen innan var det två på kursen, idag är det bara en. När vi väntat en stund på vår förlorade vän bestämmer jag att vi kör igång ändå. Både min deltagare och jag är lite fnissiga över situationen, att jag ska styra över henne som att hon är en hel grupp.

Och visst är det något oerhört underligt i det. Att leka att en person är en grupp.
Ni förstår ju att det inte gick att vara samma pedagog med en deltagare som med två, eller åtta.
Olika grupper kräver olika pedagogroller. Vi måste lägga örat mot gruppen, mot dagen, mot rummet och lyssna. Vad kräver just den här situationen av mig idag?
Det är bara då ett ärligt samtal och en trygg skrivmiljö kan bli till.

I Positivparken, söndagen den 14 juni skriver både jag övningarna tillsammans med min deltagare. Vi blir vi skrivarvänner för dagen.
Första övningen är att skriva en kort stund (fyra minuter) om ett ord. Efter fyra minuter kommer det ett nytt ord och det blir en ny text kring det ordet.

Skeppskatt                                         Viskningar                                         Cappuccino.

Orden kommer, minuterna går. Vi läser upp. Bubblan som sluts om varje skrivarsällskap växer omkring oss och därinne finns det tid att lyssna, det finns fokus, det finns trygghet och koncentration. Vi funderar tillsammans på texterna, känner in dem, skrattar, provar en annan textingång.
Skriver.

För mig har det tidigare aldrig varit ett alternativ att jag skulle läsa upp tillsammans med mina kursdeltagare. Den här gången kändes det som en självklarhet.
Det var så fascinerande, hur det kunde kännas så självklart. Men det var just det som den situationen krävde, om det skulle vara möjligt för kreativiteten att kliva in i rummet. 

Söndagen den 14 juni var en skrivande dag. Min skrivarvän och jag lämnade snart parken och gick in i Frölundabibliotekets sagorum. Ett rum där allt känns mjukt, till och med luften, och väggarna är täckta av åkrar, berg, fåglar och en ensam människa med armarna mot skyn. I himmelstaket hänger lampor som kan vara lysande moln, eller möjligtvis stekta ägg som hänger upp och ner.

Vi satt på det mjuka golvet och skrev.

Ni vet, det där ilande glada som blir i kroppen när man lyfter blicken och ser sin skrivarvän fylla raderna med ord. Så hade jag det den här söndagen. I ett mjukt sagorum med små hemliga fönster ut mot verkligheten.

Om det hade varit fler deltagare hade det blivit en annan sorts dag, med andra texter, andra samtal och andra övningar. Det hade varit tvunget, eftersom gruppen hade varit annorlunda, och jag hade tagit en annan pedagogroll.

Läraren påverkar gruppen och gruppen påverkar läraren. Det går inte att säga vad det ena slutar och det andra tar vid. Deltagarna och läraren bildar tillsammans en helhet, de delar rummets energi och kreativiteten som uppstår i rummet är en komplex sammansättning av alla kropparna och vad de bär med sig från tidigare dagar. Varje skrivarträff blir på det sättet unik.

Det kräver lyhördhet. Det är det jag vill säga. Att herregud vad roligt vi kan har om vi låter oss vara lyhörda gentemot gruppen, rummet, dagen.

Anledningar till att inte komma på en skrivarträff

Posted on av textdungen

Det är heta sommardagar nu. Dagar jag tillbringar på uteplatsen, framför datorn eller i sjön.
En eftermiddag då uteplatsen var för varm för att sitta på tog jag mitt skrivblock och gick ner till bryggan.
Ljudet av vatten. Det hade kunnat vara en skrivövning. Skriv om vattenljud.
Kluckandet mot bryggan.
Små små vågor mot stenstranden.
Människorna i ekan.
Fötterna i vattnet.
Armbågarna mot bryggans trä, pennan mot pappret. Att titta upp och ha sjön där. 

Jag hörde av mig till Joakim. Det också. Att alltså till på köpet ha en kollegavän att höra sig till!

skrivarsjön

Det är fina dagar, sommardagarna. Också dagar som fylls av mycket tankar på skrivpedagogiken. Att varje ny form av kurs kräver att vi tar fram andra sidor av våra pedagoger. Att vi vrider aningen på våra kalejdoskop.

Jag hade min första sommarkurs i helgen. En gratis utomhuskurs för unga. Jag önskar att jag kunde skriva att det var en pangsuccé….

Äh, jag skriver det. Det var en pangsuccé, åtminstone för den av de båda anmälda som kom till båda träffarna.

Jag har grunnat på om jag ska skriva det här, att jag hade en kurs med två deltagare och tappade hälften av dem på vägen. Har frågat mig själv om jag inte borde skämmas lite, hålla tyst om det?

Men naturligtvis inte. Naturligtvis ska jag skriva om det, också! För (tydligen) är det sådant som händer, att vi får två anmälningar, en av dem hoppar av och vi bestämmer oss för att köra ändå, och det blir jättebra.
Kanske blir det bästa kurstillfället någonsin (mer om det i nästa inlägg…)

Vi måste ju skriva om de stunder då anmälningarna uteblir, då folk hoppar av och vi har slut på självförtroende och inspiration. Det är ju en del av det hela.

Här kan jag inte låta bli att göra en parallell till matbilder på sociala medier. Ni vet vilka jag menar. Det äts så mycket vällagad, fräsch, mysig och härlig mat på sociala medier och aldrig att det dyker upp bilder på falukorv och makaroner eller fiskpinnar och potatismos.

Som att folk inte äter det!
Som att inte det är en del av livet, det med.

Jag har funderat på varför jag inte blir osäker och ledsen när mina kursdeltagare droppar av kursen längs med vägen. Innan jag började hålla kurser trodde jag att det skulle få mig att bryta ihop. Men det gör jag inte, inte ens i närheten.

Jag tror det har att göra med alla de deltagare som stannar kvar. Deras iver och längtan efter att få skriva och läsa och prata om text väger mycket tyngre än de deltagare som av någon anledning inte kan eller vill slutfölja kursen.
Dessutom tror jag att alla diskussioner på universitetet om hur livet och lärande samspelar har en liten del i att jag kan hantera de avhoppen som kommer.

För många av deltagarna är min kurs bara är en liten del av deras liv. Om man hade gjort ett cirkeldiagram över deras liv skulle min kurs vara en av de mindre delarna i cirkeln. Den största platsen skulle fyllas av familj, jobb, skola, och en eller flera personliga problematiker av den där typen som vi alla dealar med.
För några av deltagarna växer skrivandet del i cirkeldiagrammet under kursens gång. Det är bland det finaste som finns, att vara med när cirkeldiagrammet omfördelas.

Det finns så många sätt för en kurs att komma på fel tid i livet. Deltagarna kommer till skrivarträffen med hela sina liv i bagaget, och hela gårdagen i kroppen, med allt vad den har innehållit (eller inte innehållit). Vi måste minnas det, som pedagoger. Att varken vi eller skrivandet är ensamma i deltagarnas liv.

Kanske har de haft en sömnlös natt, kanske behövde deras bästa vän någon att prata med, kanske har migränen slagit till, eller stressen, eller oron, eller motivationsbristen, eller värken, eller inspirationen till att äntligen virka klart den där sjalen.

Kanske tyckte de att det var konstigt att skriva i grupp.
Kanske förstod de inte kursledarens sätt att prata om text på.

Det är tråkigt de gånger som människor lämnar. Men tänk alla de som stannar kvar! Alla de som växer i skrivarkursens mylla. Tänk att få se dem lämna kursen med rakare ryggar och högre röst!
Att den där elektriciteten av skapande kan uppstå mellan människor som man knappt känner.

Tänk den tanken.

Tänk att det kan uppstå en sådan värme mellan människor på några timmar, det är ju så att man får dåndimpen.

Att man kan få samla in utvärderingar som bär på så mycket kärlek.

Planeringstider

Posted on av textdungen

Vill bara tala om att det  nu inte bara är sommarens kurser som är planerade och uppdaterade under fliken Sommarkurser 2015 , även höstens kurser börjar ta form. Läs gärna mer om alla kurserna på den här sidan!

Jag är jätteglad att kunna tala om att kursen Skapande skrivande på Frölunda bibliotek kommer få besök av författaren Sara Lövestam.
Hon har en lång rad böcker bakom sig. Bland annat Tillbaka till henne, en hisnande historia jag slukade i mellandagarna förra julen. Hon har också skrivit Grejen med verb, en annorlunda bok om verb och hur de funkar. Andra titlar är Hjärta av jazz, Udda, I havet finns så många stora fiskar och nu senast Sanning med modifikation, där hon utforskar deckargenren.

Läs mer om Sara Lövestam och hennes böcker på hennes hemsida saralovestam.se

Det kommer också bli en responskurs, för skrivare som vill sjunka lite djupare in i textbearbetning och hur man kanse på en text med nya ögon.
Responskursen kommer gå efter Skapande skrivande, ifall någon vill kombinera de båda kurserna.

Plantering och planering

Posted on av textdungen

Textdungen bytte nyss från en sommarbild till en vintrigare. Nu börjar den också kännas fel, när bofinkarna spankulerar på gräsmattan utanför fönstret och blåsipporna vänder sig mot solen. Vintern gick ändå fort, säger vi till varandra när vi möts på vägen härutanför. Så vänder vi våra ansikten mot solen, vi också.

Joakim och jag har haft vårt första arbetssamtal kring sommarkursen på Skurup. Också det ett vårtecken.
Vi har pratat upplägg och funderat på hur en sommarkurs ska skilja sig från andra kurser. Hur skriver vi på en sommarkurs, och hur utnyttjar vi ljuset, gräset, värmen? Skriver vi ”badkläder” på packlistan? Ingen nämner regnhotet.

Jag har också varit på möte på både Landvetter och Frölunda kulturhus. Det blir sommarkurs även där, för människor i tonåren. Allt kommer naturligtvis läggas ut på bloggen, under fliken På gång.

Idag har jag planterat solrosor och blåklint i mitt miniväxthus. De ska blomma i juli, augusti. Jag kan se det framför mig, en prunkande lyster. Färgglada balkonglådor att vattna i innan jag går ner till sjön.
Varje gång jag går förbi plastlådan med svart jord på köksbordet får jag ha den fantasin. Det är en glädje.
Planteringen blir en naturlig övergång till skrivandet. Något besläktar dem. Det handfasta plockandet med jord och frön och fantasin om växande. Sedan plockandet med orden och fantasin om en hel historia, en lyster i språket.
När orden radas upp är de inte bara enstaka ord i enstaka rader, utan en del av en helhet som ännu inte finns. För att hålla energin uppe måste mitt skrivarjag fantisera om den helheten.Köksbord med nyplanterade solrosor i en låda

De sista dagarna har varit dagar med struktur. Det är mycket att göra och jag har fått saker gjorda. Det bästa är att jag inte har försummat varken skrivandet eller läsandet. Att jag har kommit ihåg mig själv såpass mycket. Kommit ihåg vad det är som får mig att må bra, att vara glad.

Jag har varit glad.

Jenny

En kursstart är en urladdning

Posted on av textdungen

Idag har äntligen vårens kurser inletts. Tre timmar med nya människor, nya texter och kreativiteten i rummet. Äntligen är det igång.

Först efteråt förstod jag hur laddad jag varit. Kroppen kändes smått skakig när jag lämnade biblioteket och väl hemma blev jag akut sömnig. Som när jag var lite och kom hem från förskolan, utmattad av alla människor, samtal, intryck.

Nu är vi igång. Vi har tagit i varandras händer, sagt våra namn och börjar röra oss runt i textvärldarna. Letat efter orden. De har vågat läsa upp och de har vågat låta bli. Det är som det ska vara. Texten delas bara om den är delbar.

Raderna som läses upp är hisnande. Jag får hålla i mig för att inte fladdra iväg. Det är inte bara texterna i sig utan hela situationen.
Att en text kan läsas upp.
Att vi kan ta emot den.
Att den skapats precis här och nu, på sju minuter.
Att våra öron aldrig innan har hört orden på just det där sättet.
Att skrivarna ger mig det. Ger varandra det.

Nästa lördag ses vi igen. Då är det ett återseende. Det är så mycket lättare att se den andra träffen framför sig, när det finns ansikten, och röster att minnas, funderingar att följa upp. Alla dessa tankar om vad skrivandet är, hur det fungerar. Premisserna. Förhållningssätten.
Kalejdoskopiskt.

Två minuter innan skrivarna kommer

Vårt skrivarrum, innan det fyllts av skrivare

Jenny

En vit Volvo i januarisnön

Posted on av textdungen

Jag sitter här och längtar efter att skriva. Istället läser jag. Läser flera böcker samtidigt på ett sätt som jag inte gjort sedan mellanstadiet. Kastar mig mellan texterna. In i dem. Tänker att det också är att att skriva. En annan sida. Kanske är det det. Kanske är det ett sätt att lura mig själv, slippa undan koncentrationen det kräver att sätta sig med sin egen text. Mitt sinne är splittrat. Jag kan inte samla mig för att öppna mitt textdokument. Vet att jag hade blivit samlad om jag öppnade dokumentet. Skjuter ändå på det, fastän jag har genomskådat mig själv.

Utanför mitt fönster ligger snön. Den har snart legat ett dygn nu. Töandet som ett hot i luften men skymningen känns mildare mot trädkropparna.
En Volvo har kört fram och tillbaka på vägen. En sån vi hade när jag var liten. Gasen i botten i kurvan, motorn varvas. Däcken som sladdar och sen tillbaka, samma väg och farten genom kurvan. Ikväll är jag glad att jag inte har katt.

Jag sitter här och skriver och längtar efter att skriva. Det är skönt att låta orden rinna ut över dokumentet. Nästan så att det inte spelar någon roll vad det blir för text, som att det är det mentala jag är ute efter. Lugnet. Ordningen. Fokuserandet. Att få mig själv att kliva in mot det som håller ihop mig.
På kvällarna nu, när jag ska sova, brukar jag hålla mig vaken med olika planeringstankar inför skrivarkurserna. Det är en energi rinner till nu. Jag längtar till biblioteket, läsesalen, möblera om de ensamma små skrivborden så de blir en ring.
Mejlen droppar in, människor anmäler sig och vill skriva. De längtar också, det känns genom deras mejl, även de korta. Vår gemensamma förväntan, förhoppning.
Alla dessa namn som snart ska få människor, ansikten. Leenden som ska utbytas. Ord som ska väljas, sättas samman.

Någon sa en gång att responssamtalen är lite som Så mycket bättre. Att få se sin text med andras blickar, höra orden genom andras munnar. Bli läst precis så genomgående som man hade hoppats på att bli läst. Det kan vara så himlans vackert.

Jag skrev just en hemtenta till skolan som blev lite av ett brandtal för responsens möjligheter att öppna upp människors blickar för text och för varandra.
Att läsa varandras texter och få sin text läst kan betyda att människor verkligen förstår vad de har att ge varandra. Människor som kanske knappt känner varandra kan få betyda något för varandra. Men då måste också responsen som fenomen, eller som genre, få möjlighet att tränga innanför huden på de som ska läsa och bli lästa. Så att den kunna ta plats och växa. Först då kan en läsare våga visa upp sin läsning för en grupp. Hålla fram den och säga Det här har jag sett.

Inte riktigt så skrev jag på tentan, men nästan. Tänkte, att om det emellanåt är möjligt för mina cirklar att sammanfogas måste jag ta den chansen. Kroppen vill trots allt sitta ihop, vara en helhet.

Och nu har jag skrivit idag också, trots allt. Ibland vet man alltför väl vad man behöver.

Jenny