Etikettarkiv: Malmö C

Semantiska pinnar (XLVI)

Fredag den 23 november.

Nu ryter han åt ”Klang”, för nu är han ”Kapten”. Och Stina är ”Båten”. Nu ska vi komma att dra omkring i Malmö med rop som ”Kom nu, Båten!” , ja jag ska ropa in dem med – Båten och Kaptenen, kommer ni?

Lördag den 24 november.

Efter en natt med krupp. Sömnbristens gäng.

Jag är utsedd till ”Andrekapten”. Förstekaptenen har beställt en lapp för ögat av Båten. Båten klipper till en lapp, målar den svart. Lappen sitter bra över ena ögat.

Några minuter senare med Pippi på Tv:n: Men Båten, jag älskar dig.

En söndag som kallas för fars, den 11 november.

Man säger en del som inte låter helt bra i efterhand. Förvånansvärt ofta kommer man undan genom en gemensam humor. Som när jag säger Jag hämtar en pepparkaka till om du sjunger för pappa. Tjuven, tjuven med melodin från Bamse-låten stämmer du upp i.

Jag tar på mig Heidelberg-kepsen. Den är svart med ett neongult och rosa ”Heidelberg” i vågig, snirklande skrift. Den är speciell, vilket jag tänker på först i bilen, på väg till Möllan för att hämta mamma och hennes hund, Goya. Då slår det mig: detta är ömsesidighetsobjektet. Den gåva som jag kände var från dem båda, tillsammans.

Vi ska till kolonistugan, det är tid att hämta pelargonlådor. Jag ber mamma ta några foton på mig vid stugan. Min pappa har inte varit här. Den enda gång vi har träffats i år fick jag påminna honom om stugans existens.

Fars dag, gå till diskursdikter.

Det skymmer den 8 november. Ikväll spelar Malmö FF en Europacup-match, och vi ska såklart gå på denna match.

På vägen till min systers kalas gör Silas en läsning. Kring Möllan börjar i någon mening ”Malmö” för honom. Det finns Värnhem och det finns Kirseberg och Malmö C och lite till, men Malmö börjar ofta en bit in i Malmö. Det är när vi passerar Folkets parks klassiska ingång på den … västra sidan? längs med cykelstråket. Där gör han en läsning: ”Välkomna … här … i staden”. Det står egentligen Folkets park över ingången. Men det kommer också alltid att stå något om ett här. Någonting börjar vid Möllan: Välkomna här i staden.

Måndag den 26 november.

Men var har vi köpt Manne?
Jag vill knappt svara. Måste vi komma fram till att gosedjuret är från ICA MAXI? Måste det ta slut så abrupt?

Annat växlar och tillkommer, å andra sidan, lika abrupt. Det stormar in och ut. Idag heter han ”Gräsmattan”, och hans älskade mamma heter ”Sanden”. Så här kan det låta från rummet bredvid:

Då säger Sanden ”Gräsmattan är min bästa vän”.

 

Annorstädes —

Förmiddag, onsdag. November.

Jag ser Anna ganska direkt, uppifrån rulltrappan. Nedkommande till en nedkommen. En omisskännligt stor ryggsäck, och hon vänder sig om. Ansiktet är fyllt av något. Förflyktigat. Filmen på väggen är också full eller osalig, en blandning av skog, bebyggelse och vägar, trafikljus. Skiftande, överlappande. Rörelser som hämmas, täcker. Jag fattar inte hur fort det hinner ändras.

Jag vill fråga henne något, men det är svårt att hinna få med frågan på de få minuter vi har innan våra deltagare kommer med tåget från Skurup. Hennes filmprofil, min grupp med kreativt skrivande. Vi ska tillsammans till Moderna museet för en workshop. Om rörelse. Och ljus. I kombination med en utställning om Andrées polarexpedition. Vill fråga om hennes tankar om verket. Här, där, på Malmö C.  Jag vet inte hur jag frågar. Vad tänker du om filmerna? Kanske frågar jag så. Det är väl det uppenbara, att man redan är någon annanstans, svarar hon.

Det är väl det uppenbara. Redan någon annanstans.

In-till-döden.

På workshopen arbetar vi med ”lång slutartid” och mörker. Formar med ljus genom att använda lamporna på våra telefoner. Det är Anna som föreslår att vi ska skriva ”Skurup” med ljuskällorna. Vilket vi gör, vilket blir vackert.

Senare skickar jag bilden till skolans ansvariga för kommunikation. Bilden uppskattas och hamnar på skolans sociala medier-sidor.

Det är väl det uppenbara. Redan någon annanstans.

Det här är den sjätte texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Annorstädes —

Jag ser samma filmer sedan ett par månader. Först innebar det en ganska omedelbar besvikelse. Så här skulle det ju inte vara. Det skulle vara ”för evigt nya” filmer.

Efter någon  vecka började jag känna tvärtom. Tack gode, för att det inte finns oändligt med filmer att se på Malmö C. Och tack för mig själv, som önskar samma havsrepresentation igen. Och igen. Ge mig de molokna landskapen. Ge mig de melankoliska koloriten. Gulnad vass. Munskydd vid skyskrapor. Men även samma dinglande ben över Seine i Paris.

Det blir som ett accepterande. (Jag lever med ett antal filmer. De återkommer. Ganska ofta. Inte varje vecka, kanske. Men månadsvis får jag iallafall se det som att jag vet att något återkommer.) Nu känner jag för att få veta den matematiska sanningen i det här. När det inte alls var ”omöjligt” att få syn på samma film, hur sannolikt var det för just mig, inom en viss tid av pendlande?

Fakta. Det ska finnas ”1200 sammanfogade filmsekvenser” som ”svävar på väggarna”. Vi kan säga att en film varar i cirka 60 sekunder innan näst film kommer. Som pendlare befinner jag mig sju minuter i tid, tre dagar i veckan. Det ger 21 minuter om mornarna, per vecka. Sen får vi stryka ett par-tre filmer eftersom man tänker på annat. När jag går av tåget på hemvägen kan vi räkna in det som 1 enda sedd film, dvs. 60 sekunder.

Vi får cirka 20 minuter per vecka. Tjugo filmer. Av 1200. Det är okänt hur de visas/slumpas. Det heter i boken om konstverket att de ”slumpas fram”. Att räkna på denna slump. Nej, det klarar jag inte ut. Hoho. Den gamla naturvetenskapseleven slumrar inom mig.

Det här är den femte texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Annorstädes —

April, eller maj. Tankarna på verket skjuter fart när jag talar med Stina om hur det känns att morgon för morgon möta det. När det frågas och jag frågar henne om vad som når in eller berör henne; det är när hon går igång på hur Malmö visar och inte visar sig självt, säger att det är så Malmö, detta att inte visa upp sig, att istället visa att man bryr sig inte alls; vadå, du är i Malmö det fattar du väl?

Verket tenderar, eller säger, att du kunde vara någon annanstans. Likaväl. Vilket är samma sak som att säga att en malmöit vet att Malmö blir bäst för en, genom negeringen (”Det är inte som i Stockholm  … ”) uttrycks något – men inte vad det rör sig om, egentligen. En malmöit vet att driva med saken och kan rycka på axlarna åt ett verk som visar vad helst annat som världen ger.

Maj. Jag går dit på en helg. Som malmöit, inte som resenär. Istället för att se mig om i världen ser jag mig om här. Rulltrappsensamheten en söndagsmorgon. Likväl. Att gå dit istället för att resa, som ett ironiskt självsmek, som för att korsa sitt spår utan att dra upp ett spår till, eller utåt, igenom. Bara ringlande. Den inre ringvägen.

Juli. Vi når sommaren, hettan som ligger kvar. Det ringer både här- och därstädes. Bränderna. Inte som resenär. Jag tänker på vad Stina kan ha menat med att det är så Malmö att inte visa upp sig själv. Jag försöker känna hur detta har stakat ut ett modi åt oss som ingenstans ska, vill, …

Ja, ett lundbergskt modi; att lämna Malmö, enkom för att återfå sitt Malmö. Att tänka tanken och stanna i tanken.

Det här är den fjärde texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Annorstädes —

15 oktober.

Morgon, måndag.

Jag ser Christoffer långt bort på perrongen när jag kommer ner med rulltrappan. Går bortåt. Den tidiga morgonens eko, den vattniga filmen långt bakom honom, vid ett annat spår, ett pulserande till vårt god morgon. Det regnar där, stänker på kamerans objektiv. Vatten längs spåret. Vi försöker säga något om huruvida det har varit eller inte har varit helg, på riktigt. Två lärare emellan. Jag vill just denna morgon som ur samtalet och in i bildtanken. Det sker sällan numera. Vi talar och jag minns samtidigt en majmorgon och en liknande film: regn över ett tågfönster. Ett vatten utanför, längs. Och träden uppochner, eftersom de speglas. Tankarna på speglingen. Hur resans vy åker uppochner igenom Malmö C:s underjord. Världen som girlang. Så även denna morgon: speglingen, de simmande eller doppade eller från himlen hängande träden. Omskakade som livsfrågor och på vattnet, idag, runt klockan 07 på morgonen, stora saftiga näckrosblad. Som får mig att vilja stillna. För att röras, förledas mellan minnets tider, skikt och skrin, från himlen hängande trädkronor.

Det här är den tredje texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.