April, eller maj. Tankarna på verket skjuter fart när jag talar med Stina om hur det känns att morgon för morgon möta det. När det frågas och jag frågar henne om vad som når in eller berör henne; det är när hon går igång på hur Malmö visar och inte visar sig självt, säger att det är så Malmö, detta att inte visa upp sig, att istället visa att man bryr sig inte alls; vadå, du är i Malmö det fattar du väl?

Verket tenderar, eller säger, att du kunde vara någon annanstans. Likaväl. Vilket är samma sak som att säga att en malmöit vet att Malmö blir bäst för en, genom negeringen (”Det är inte som i Stockholm  … ”) uttrycks något – men inte vad det rör sig om, egentligen. En malmöit vet att driva med saken och kan rycka på axlarna åt ett verk som visar vad helst annat som världen ger.

Maj. Jag går dit på en helg. Som malmöit, inte som resenär. Istället för att se mig om i världen ser jag mig om här. Rulltrappsensamheten en söndagsmorgon. Likväl. Att gå dit istället för att resa, som ett ironiskt självsmek, som för att korsa sitt spår utan att dra upp ett spår till, eller utåt, igenom. Bara ringlande. Den inre ringvägen.

Juli. Vi når sommaren, hettan som ligger kvar. Det ringer både här- och därstädes. Bränderna. Inte som resenär. Jag tänker på vad Stina kan ha menat med att det är så Malmö att inte visa upp sig själv. Jag försöker känna hur detta har stakat ut ett modi åt oss som ingenstans ska, vill, …

Ja, ett lundbergskt modi; att lämna Malmö, enkom för att återfå sitt Malmö. Att tänka tanken och stanna i tanken.

Det här är den fjärde texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.