Etikettarkiv: gästbloggare

Bloggens sjätte gäst: Lena de Veen

Om att skriva

Det fanns inte många böcker i vår bokhylla när jag var barn. Trots att vi läste mycket i min familj och berättandet hade stor betydelse. De var kanske ett tiotal och fick plats på en av hyllorna. Det var några böcker av Sigge Stark, några av Bernard Nordh, någon ordbok och en uppslagsbok. Jag minns den hyllan tydligt. Hur den mörka teakhyllan ramade in bokryggarna, varav några var rosa med ett ingraverat hjärta av guld på framsidan som jag brukade dra fingret över.

I bokhyllan fanns också den bok jag var mest intresserad av, en tummad skrivbok med svart omslag som låg halvt gömd bland några papper bakom skjutdörren i skåpet längst ner. Pappas dagbok från tiden som soldat på Java. Det fanns inget uttalat förbud om att jag inte fick röra den, ändå såg jag mig över axeln innan jag smög in i vardagsrummet och mycket försiktigt sköt skåpdörren åt sidan. Jag förstod ingenting av det jag såg när jag bläddrade bland de tätt skrivna sidorna – jag var ännu för liten för att läsa och även om jag kunnat hade jag inte förstått språket. Dagboken var skriven på holländska, i en tid när Holland slogs för att behålla kolonialmakten över Indonesien och pappa inte hade den minsta aning om att han några år senare skulle flytta till Sverige där han skulle komma att leva resten av sitt liv.

Kanske anade jag något om det, om magin i livets oväntade överraskningar, där jag satt med boken i knäet. Kanske kände jag med ett barns intuition att här fanns spännande berättelser. Kanske var det den snirkliga handstilen, orden som var tätt sammanfogade eller lukten av papper och bläck. Kanske var det där som kärleken till skrivandet uppstod, en källa som sprang fram. Jag vet inte, men någonting var det med den där skrivboken som lockade trots att det enda jag visste om den var att den skrivits i ett land långt borta där pappa varit soldat. Men visste jag ens vad soldat var? Jag tvivlar på det.

Jag satt där på golvet och bläddrade bland sidorna, fram och tillbaka, tills pappa plötsligt klev innanför tröskeln och mullrade ett högt och förvånat och lätt irriterat men på samma gång roat: ”Vad gör du?” Med en liten paus mellan varje ord. Och så plockade han boken ur händerna på mig medan jag protesterade och sträckte mig efter den, frågade vad det var för något, försökte få honom att berätta. Eftersom jag snabbt uppfattade att det fanns starka känslor tillhörande den där boken växte bara fascinationen och nyfikenheten av att den togs ifrån mig. Men han mumlade någonting om att jag var för liten och att det var ju ändå skrivet på holländska som jag inte förstod och faktiskt en dagbok och såna fick man hur som helst inte läsa för det var privat men – att jag kanske kunde få läsa den när jag blev större och faktiskt förstod mer.

Jag fortsatte naturligtvis smyga in i vardagsrummet för att bläddra i boken. Ibland kom pappa på mig och proceduren upprepades. Ibland inte. Så småningom fick den svarta dagboken från Java ligga i fred där inne i skåpet. Det blev aldrig så att jag fick läsa den. Inte heller att pappa översatte den för mig. Överhuvudtaget var det sällsynt att pappa pratade om tiden på Java. Han sa sällan något om den, annat än om delfinerna som hoppade bredvid fartyget eller om flygfiskarna som ibland landade på däck under resan dit. Först som vuxen förstod jag att hans motstånd helt enkelt berodde på att han inte ville att vi skulle veta mer än så. Krigsskildringar lämpar sig inte för barn. Han ville skona mig och mina systrar.

Det var först under hans sista levnadsår som det började sippra fram. När tiden fanns och minnena fick ta plats kom de, någon enstaka först. Det kunde vara små detaljer – och stora – som satte igång associationerna, en skogsrand som påminde om djungeln, ett blånande berg som påminde om en vulkan, en krigsscen i en film på tv. Så blev de fler och fler. Och sedan kom de, som en vårflod; berättelserna från Java.

Lena de Veen läste kurserna ”Det skrivande rummet” samt ”Skriv på ditt projekt” för Joakim Andersson på Västerbergs folkhögskola 2015.

Bloggens tredje gäst: Karin Hartmann

Pauser, lika viktigt som pausering

”Det Skrivande rummet.”
 Så hette kursen som Västerbergs Folkhögskola gjorde reklam för.
Du kan redan vara igång med ett skrivande rum. Men du kan också vara någon som samlar på vackra block och härliga pennor, utan att våga använda dem.”
Jadå.
– Du är ju pennmissbrukare, sa en gång…
Eller, vi behöver kanske inte gå in på vem som sa det?
Du kanske har fått för dig att du är ”för gammal”.
Precis. Det har jag haft för mig de senaste 28 åren, sägs det.
Du kanske inte har svenska som modersmål, och känner dig osäker inför att söka en skrivkurs.
Njae, inte riktigt. Jovisst, osäker är man väl alltid. Men jag har ju ändå blivit publicerad i både radio, teve och tidningar… under 25 år.
Jag kände mig plötsligt skeptisk. Kanske inte riktigt rätt nivå? Men jag ville gå en halvfartskurs i kreativt skrivande på distans. Så jag sökte alla två jag hittade som fortfarande gick att söka.
Det blev ”Det Skrivande rummet”.

Det var ett märkligt rum. Bebott av en lustig samling individer med en gemensam nämnare. Vi ville skriva. Vad? Ja, det visste nog ingen av oss egentligen.
Länge undrade jag vad kursen gick ut på. Det verkade inte finnas någon plan. Vi skrev visserligen och samtalade om skrivande hela tiden. Vi träffade också författare, läste högt och kände oss igenom skrivandet. Det fanns också deadlines, som en del höll och andra missade. Några med flera månader. Så underligt.
Långa promenader blev en oundgänglig grundbult i mitt nya skrivarliv som kanske var på väg någonstans. Måla tavlor? Var det också en del?
Vi undersökte skrivande ur olika vinklar. Tungans och nästippens del i texten. Hur blev det om man skrev uppifrån molnen, ur ett mobilt perspektiv, med eller utan vantar, underifrån, inifrån eller kanske ut och in?
Jag väntade tålmodigt. Ibland. Mindre tålmodigt, ibland. När börjar strukturen? När får vi kläm på det här med förlag och utgivning? När kommer vi fram till något? Vad är poängen?
Fler övningar. Vi intervjuade fiktiva karaktärer och talade om fotografier på vänligt sinnade personer att sätta på skrivbordet. Eller kanske på facebook-kontot? Vi hade härlig kontakt med varandra. Trots distansen.

Nu i efterhand fattar jag vilken bra kurs det här var. Vi fick inte lära oss hur man blir författare. Vi fick lära oss hur man är författare. Men jag förstod inte det då. Förrän nu. Vadå? Är hon författare nu då?
Njae. Jag har fortsatt gå kurser. Och snart, mycket snart, ska jag skicka mitt första manus till förlag. Jag petar i texten, undrar, lägger undan, börjar om, tvekar, går ut på promenad och längtar efter sällskap. Allt det här som Joakim förberedde oss för, lite i smyg.
Men, när jag sitter och lyssnar på ”Segla på ett moln” tjugo gånger, sedan bara måste lyssna på ”Tro”, och sedan lite Monica Törnell i stället för att jobba mot deadline. Plockar fram penslarna och målar färdigt min och dotterns rymdtavla. Vet jag att rummet skriver på texten medan jag andas.

”Det Skrivande rummet” finns både utanför och innanför samtiden, där begreppen hela tiden expanderar. Där frågetecknen aldrig rätas ut och där möjligheten finns att det faktiskt är rummet som skriver. Där intervjuer med andevärlden är ett lika tänkbart researchalternativ som släktforskning. Kanske. Apelsiner och promenader kan vara dina viktigaste skrivverktyg. På riktigt. Låt det vara så. Kursplanen? Nej, den har vi förhoppningsvis inte sett slutet på än.

Karin Hartmann

Tidigare SR-anställd.
Tidigare egenföretagare och frilansskribent.
Tidigare elev på Västerbergs Folkhögskola.
Nu elev på Linnéuniversitetets B–kurs i Kreativt skrivande och fullt upptagen av att ”Segla på ett moln.”

Nedan erbjuds några texter av Karin Hartmann: 

*

mobil

Sms–biljett
Varberg 20.19
Får jag besvära om biljetterna!
Vagn 11, plats 23

21.37 godnatt–sms
Lund
Spår 4

Sms–biljett
22.49
Vagn 6, plats 48

Ont om plats
03.23 Linköping Central
04.00 Linköping Central
någon hostar
sover svårt

06.16 Stockholm
Spår 19,

Sms–biljett:
07.14
usch!
dusch?
Gävle Central
Toalett
Sms kod
Kommer aldrig
fort
5 kr
raggardusch

Längtar hem
komma in
utan login
riktiga människor
min familj

*

Pärlor

Svårt att välja
Sovra
Svårt att rata
Sålla
Svårt att vraka
Skilja

*

skrivskorna

nyspolad is

klottrar
obekymrad om resultatet.

åker figurer
håller balansen
ramlar
saxar
framlänges och baklänges

ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra.

*

Utdrag ur en kort novell våren 2015

”Det är den femte februari, efter lunchdags. Luften är klar och villaområdet där Sture Järn bor är klätt i snö. Han har tagit på sig ett par svarta jeans och en rutig flanellskjorta i gröna och blå toner. Han tar de tre stegen nerför trappan, drar ena handen genom det grånande håret och kastar en blick bakåt mot familjens villa. Taket täcks av en halv meter snö och äppelträdens grenar glittrar i solskenet under en alldeles molnfri himmel. Sture Järn är förväntansfull. Han vet inte exakt vad han ska förvänta sig. Men han känner sig som en vinnare.
Mössa, halsduk, sittunderlag och vantar har packats ned i utflyktskorgen tillsammans med varmt kaffe och kanelbullar. Kanelbullar kan aldrig vara fel, resonerar han.
För en vecka sedan fick han ett kryptiskt sms. Naturligtvis har han redan gissat från vem. Det gick inte att besvara, men var formulerat som en inbjudan. Klockan 14.00 vid Rävgrytets naturreservat den 5 februari.
Vare sig tåg eller bussar går dit, så Sture har lånat en bil av en bekant under förevändning att han behövde flytta några tunga möbler. Till sin fru sa han helt sonika precis som det var att han hade lust att göra en utflykt i naturen på sin lediga dag. ”

 

 

Bloggens andra gäst: Rosie Jonsson

blodet i mina händer
smakar smultron på sommaren
kanel på julen, apelsin efter skidturen
rödkindad vinter,
kylånga stiger ur våra munnar
förenar oss som folk,
inte människor

vem som helst kan vara en människa
men bara vi kan vara ett folk
ett långt liv med många solnedgångar önskar jag oss

fler än tusen ord på ett strå, somrigt röda, förrädiskt söta
lätt att svälja, om och om igen

den sammandrabbande massan ekar i universum
skakar av sig skulden
utan bevisvärde singlar orden sakta nedåt
tar mark utan färg och löfte
om bot och bättring

*******

bekvämligheten är för andra

med andra förutsättningar
ett geografiskt lotteri

vissa skrapar och vinner
andra skrapar upp resterna av sitt liv

*******

jag skriver mig in i min egen historia
min egen berättelse

eller kanske din eller världens

att se sig själv en liten bit bredvid

spegla minnen, återberätta, se sitt eget jag
finnas där
som en del av innehållet
innebörden
levandet
varandet
tillhörigheten

detta minne är mitt

att skriva är att befinna sig någon annanstans
mitt i minnet
och sakta närma sig nuet

*******

jag förblev mina vanor trogen
och förnekade

litade inte på mina egna sinnesintryck
med bruten arm kallade jag aldrig på hjälp

*******

i ett annat liv
med full kontroll

flög jag med gipset som kompass
och ledsagare

varje namnteckning skriven
på det vita
som en påminnelse

om de andra liven
som följde mig

*******

jag har full frihet
jag är helt ensam
jag har kikat i svarta lådan
jag flyger

 

Rosie Jonsson gick kursen Det skrivande rummet våren 2015 och projektskrivarkursen hösten som följde. Så här skriver hon när vintern går mot vår 2016:

Mitt skrivande känns nu på riktigt. Jag kan prata om det, värdera det mycket högre än tidigare. Som att jag gör något, på riktigt, när jag sitter hemma och skriver. Det är okej, andra människor i min omgivning är till om med lite avundsjuka.
Kontakten med de andra från skrivkursen gör också att det blir en sporre att fortsätta,
”nej men nu måste jag också sätta fart! Har hon redan skickat in.” Hela min känsla av att det här inte är för mig är borta och det är jag väldigt glad och tacksam för. Det, Joakim, ska du ha all credd för. Tack!

Nu redigerar jag höstens manus, lägger till och ändrar, skriver lite nytt och funderar över vad som ska med. Letar förlag att skicka in till. Jag har också provat att skicka till föreningen arbetarskrivares kommande antologi och stipendium för 2016. Har mejlat några dikter till Populär Poesis hemsida och håller en tumme för att bli publicerad även där!
Dikter som jag har skickat in kan jag inte publicera här, därför skickar jag in andra dikter ur manus.

Läser nya poeter och skriver i samklang med dessa. Det är en känsla av frihet att ta sig själv på allvar. Att våga, att hoppa, att flyga. Med vetskapen om att det jag gör är mitt och jag duger alldeles som jag är. Tre dikter ur min kommande samling som, i varje fall nu, går under arbetsnamnet ”Jag tar orden”.

Bloggens första gäst!

Det känns som att det är dags att använda bloggen till det den kan vara- ett rum där röster från olika skribenter får höras.
Därför öppnar vi nu upp textdungen för vår första gästbloggare! Hon kommer bjuda oss på en av sina texter.

Så jag lämnar över ordet till en av de skrivare jag lärt känna i Göteborg.

Kaoutar kan du kalla mig.
Jag är en tjej som är 20 år gammal.
Jag läser Samhällsbeteende, och det är mitt sista år i gymnasiet.
Det känns alltid bra att skriva. När jag inte kan tro någon, vänder jag mig till mitt blad och min penna. De har aldrig svikit mig!
Jag drömmer om att bli psykolog…
Jag älskar mitt liv för att det är mitt och ingen annans.
Alla har sina principer, mina är ”att förlåta, älska, glömma”.


När dagen går i moln

Sent på kvällen, viskar mina minnen i örat. De vill att jag ska längta efter mitt förflutna.
”Bara lukten gör mig svag 
Men jag vågar inte väcka dig nu” Kent.
Jag satt och lyssnade på just den låten hela dagen. Varenda gång jag lyssnar på den, fastnar jag vid just den delen. Jag sitter och skriver ner saker jag kommer på. Saker jag känner men inte kan tala om. Det är lugnt här inne och varmt. Mörkret täcker hela skogen medan månen lyser min väg bland vågorna.

Vartenda dropp, möter min själ ett nytt öde. Livet vänder, men du är alltid där. Där du bestämde dig att gå vidare.

Allt jag skriver pekar på dig. Allt du läser påminner om mig.

Fönstret är öppet. Kaffe luktar gott, men jag kan inte dricka kaffe!

Här sitter jag varje kväll och funderar på hur det känns att vara med dig. Hur det känns att vara vilse där borta bland planeterna.
Av allt vill jag ha en sekund med dig. Bland stjärnorna eller i havsbotten.
Vart du än går…
ta mig med!