Lucka 16 är skriven tillsammans med Lena de Veen som är författare och kulturjournalist. Vi träffades genom kursen ”Det skrivande rummet” som Lena läste för mig på Västerbergs folkhögskola. Under åren efter det har vi skickat en del (virtuella) brev mellan Malmö och Hofors utifrån ett specifikt tema: fönster. Spår från åren fick smita in i vår dikt. I mars 2018 gästade Lena den här hemsidan med en text om att skriva.
Precis som förra året kommer sommaren här med ett fint besök från Allmän kurs i Skurup.
Den här terminen var det elfte gången som jag höll i en kurs i kreativt skrivande. Ännu en gång på onsdagar. Fram till maj fick det hållas över Zoom. Sedan fick vi fem gånger på plats i Skrivarhuset. Det var, för att säga det rakt, en storslagen tid med gruppen. Jag är tacksam över att ha fått möta er.
Här ett foto (tack Åsa Mackarp för assistansen med kameran) från den sista gången, 9 juni, med fika runt Skrivarhusets knut:
Som en av terminens sista övningar skulle deltagarna välja ut en egen favorittext från terminen. Och de som även önskade publicera en text här i dungen fick ropa JA därtill. Nedan finns bidrag från Helena, Sandra, Karl, Yrla, Aysha, Lisa, Yvette och Rasmus.
*
Helena Andersson har gjort en inspelning av sin text ”Gör så här med en trasig mamma” som presenteras här:
*
Sandra Andersson har valt att presentera ”John Silver”:
*
Karl Deckard skrev en dikt till vårt sista möte med klassen den 9 juni och den presenteras här:
*
Yrla Hoff har valt att presentera texten ”Platser jag har vaknat upp på”:
*
Aysha Hussein har valt att presentera sin text ”Barn av en oavslutad dröm”:
*
Lisa Lindström har valt att presentera texten ”Oû aller” efter låten med samma namn:
*
Yvette Mukamwiza har valt att presentera sin text ”Blommor på vattnet”:
*
Rasmus Paulson presenterar en text som det (i samband med respons) visade sig att det fanns mycket att säga om fast den är kort:
Ett stort tack till er alla som gjorde den här terminen storslagen.
Madelaine Berg (tidigare Wetzel), Mahdi Biparvayesarab, Josefin Månsson, Klara Nilsson och Michelle Nilsson gick under vårterminen min kurs i Kreativt skrivande på Allmän kurs i Skurup. De fick till den sista lektionsdagen en fråga om att dela med sig av något från terminen.
Såklart. De sista månaderna innebar undervisning på distans. Bilden nedan är från det lilla videoverktyget Zoom (som vi är många med en relation till nu), och vår sista onsdag, den 3 juni. Trots dessa liv på avstånd, talande över vidderna mellan vardagen i Svedala, rapsfälten utanför Ystad, balkongen i Hyllie, min lya nära Värnhem, Simrishamn, med flera orter, så blev det en i mitt tycke hjärtlig termin. En jag kommer att minnas också för deltagarnas skrivande och samtalande om det samma.
Med deltagarnas tillåtelse.
*
Klara Nilsson väljer att visa sin dikt ”Våren är en tavla”. Den finns både som text och inläst av textförfattaren själv. Lyssna gärna.
Som text:
Som inläsning av Klara Nilsson:
*
Michelle Nilsson önskade visa sin videoinspelning av texten ”Du och jag och världen”, men min blogg säger att jag inte kan ladda upp video (dvs. utan ”premium”). Jag har föreslagit Michelle att hon läser in texten som ljudfil och skickar den som sådan. Den kommer nog dyka upp. Hav tålamod.
*
Josefin Månsson lät två olika texter bli en, som svar på att välja en text till detta gästspel på bloggen. Resultat bjuds vi på här:
*
Madelaine Berg vill visa sin text Hemligheten
Den här texten kom ur en övning där deltagarna skulle skriva om ett ”du” genom att ta något vi kallade en ”youfie” (istället för en selfie).
*
Mahdi Biparvayesarab väljer att visa en text från kursens allra sista dag och blir den som får säga hejdå:
*
(En parentes för och till er som gick kursen men inte var med på terminens sista lektion. Om någon av er vill lämna ett sent bidrag, så visst, det kommer med glädje att tillföras detta inlägg.)
Om att skriva
Det fanns inte många böcker i vår bokhylla när jag var barn. Trots att vi läste mycket i min familj och berättandet hade stor betydelse. De var kanske ett tiotal och fick plats på en av hyllorna. Det var några böcker av Sigge Stark, några av Bernard Nordh, någon ordbok och en uppslagsbok. Jag minns den hyllan tydligt. Hur den mörka teakhyllan ramade in bokryggarna, varav några var rosa med ett ingraverat hjärta av guld på framsidan som jag brukade dra fingret över.
I bokhyllan fanns också den bok jag var mest intresserad av, en tummad skrivbok med svart omslag som låg halvt gömd bland några papper bakom skjutdörren i skåpet längst ner. Pappas dagbok från tiden som soldat på Java. Det fanns inget uttalat förbud om att jag inte fick röra den, ändå såg jag mig över axeln innan jag smög in i vardagsrummet och mycket försiktigt sköt skåpdörren åt sidan. Jag förstod ingenting av det jag såg när jag bläddrade bland de tätt skrivna sidorna – jag var ännu för liten för att läsa och även om jag kunnat hade jag inte förstått språket. Dagboken var skriven på holländska, i en tid när Holland slogs för att behålla kolonialmakten över Indonesien och pappa inte hade den minsta aning om att han några år senare skulle flytta till Sverige där han skulle komma att leva resten av sitt liv.
Kanske anade jag något om det, om magin i livets oväntade överraskningar, där jag satt med boken i knäet. Kanske kände jag med ett barns intuition att här fanns spännande berättelser. Kanske var det den snirkliga handstilen, orden som var tätt sammanfogade eller lukten av papper och bläck. Kanske var det där som kärleken till skrivandet uppstod, en källa som sprang fram. Jag vet inte, men någonting var det med den där skrivboken som lockade trots att det enda jag visste om den var att den skrivits i ett land långt borta där pappa varit soldat. Men visste jag ens vad soldat var? Jag tvivlar på det.
Jag satt där på golvet och bläddrade bland sidorna, fram och tillbaka, tills pappa plötsligt klev innanför tröskeln och mullrade ett högt och förvånat och lätt irriterat men på samma gång roat: ”Vad gör du?” Med en liten paus mellan varje ord. Och så plockade han boken ur händerna på mig medan jag protesterade och sträckte mig efter den, frågade vad det var för något, försökte få honom att berätta. Eftersom jag snabbt uppfattade att det fanns starka känslor tillhörande den där boken växte bara fascinationen och nyfikenheten av att den togs ifrån mig. Men han mumlade någonting om att jag var för liten och att det var ju ändå skrivet på holländska som jag inte förstod och faktiskt en dagbok och såna fick man hur som helst inte läsa för det var privat men – att jag kanske kunde få läsa den när jag blev större och faktiskt förstod mer.
Jag fortsatte naturligtvis smyga in i vardagsrummet för att bläddra i boken. Ibland kom pappa på mig och proceduren upprepades. Ibland inte. Så småningom fick den svarta dagboken från Java ligga i fred där inne i skåpet. Det blev aldrig så att jag fick läsa den. Inte heller att pappa översatte den för mig. Överhuvudtaget var det sällsynt att pappa pratade om tiden på Java. Han sa sällan något om den, annat än om delfinerna som hoppade bredvid fartyget eller om flygfiskarna som ibland landade på däck under resan dit. Först som vuxen förstod jag att hans motstånd helt enkelt berodde på att han inte ville att vi skulle veta mer än så. Krigsskildringar lämpar sig inte för barn. Han ville skona mig och mina systrar.
Det var först under hans sista levnadsår som det började sippra fram. När tiden fanns och minnena fick ta plats kom de, någon enstaka först. Det kunde vara små detaljer – och stora – som satte igång associationerna, en skogsrand som påminde om djungeln, ett blånande berg som påminde om en vulkan, en krigsscen i en film på tv. Så blev de fler och fler. Och sedan kom de, som en vårflod; berättelserna från Java.
Lena de Veen läste kurserna ”Det skrivande rummet” samt ”Skriv på ditt projekt” för Joakim Andersson på Västerbergs folkhögskola 2015.
Pauser, lika viktigt som pausering
”Det Skrivande rummet.”
Så hette kursen som Västerbergs Folkhögskola gjorde reklam för.
”Du kan redan vara igång med ett skrivande rum. Men du kan också vara någon som samlar på vackra block och härliga pennor, utan att våga använda dem.”
Jadå.
– Du är ju pennmissbrukare, sa en gång…
Eller, vi behöver kanske inte gå in på vem som sa det?
Du kanske har fått för dig att du är ”för gammal”.
Precis. Det har jag haft för mig de senaste 28 åren, sägs det.
Du kanske inte har svenska som modersmål, och känner dig osäker inför att söka en skrivkurs.
Njae, inte riktigt. Jovisst, osäker är man väl alltid. Men jag har ju ändå blivit publicerad i både radio, teve och tidningar… under 25 år.
Jag kände mig plötsligt skeptisk. Kanske inte riktigt rätt nivå? Men jag ville gå en halvfartskurs i kreativt skrivande på distans. Så jag sökte alla två jag hittade som fortfarande gick att söka.
Det blev ”Det Skrivande rummet”.
Det var ett märkligt rum. Bebott av en lustig samling individer med en gemensam nämnare. Vi ville skriva. Vad? Ja, det visste nog ingen av oss egentligen.
Länge undrade jag vad kursen gick ut på. Det verkade inte finnas någon plan. Vi skrev visserligen och samtalade om skrivande hela tiden. Vi träffade också författare, läste högt och kände oss igenom skrivandet. Det fanns också deadlines, som en del höll och andra missade. Några med flera månader. Så underligt.
Långa promenader blev en oundgänglig grundbult i mitt nya skrivarliv som kanske var på väg någonstans. Måla tavlor? Var det också en del?
Vi undersökte skrivande ur olika vinklar. Tungans och nästippens del i texten. Hur blev det om man skrev uppifrån molnen, ur ett mobilt perspektiv, med eller utan vantar, underifrån, inifrån eller kanske ut och in?
Jag väntade tålmodigt. Ibland. Mindre tålmodigt, ibland. När börjar strukturen? När får vi kläm på det här med förlag och utgivning? När kommer vi fram till något? Vad är poängen?
Fler övningar. Vi intervjuade fiktiva karaktärer och talade om fotografier på vänligt sinnade personer att sätta på skrivbordet. Eller kanske på facebook-kontot? Vi hade härlig kontakt med varandra. Trots distansen.
Nu i efterhand fattar jag vilken bra kurs det här var. Vi fick inte lära oss hur man blir författare. Vi fick lära oss hur man är författare. Men jag förstod inte det då. Förrän nu. Vadå? Är hon författare nu då?
Njae. Jag har fortsatt gå kurser. Och snart, mycket snart, ska jag skicka mitt första manus till förlag. Jag petar i texten, undrar, lägger undan, börjar om, tvekar, går ut på promenad och längtar efter sällskap. Allt det här som Joakim förberedde oss för, lite i smyg.
Men, när jag sitter och lyssnar på ”Segla på ett moln” tjugo gånger, sedan bara måste lyssna på ”Tro”, och sedan lite Monica Törnell i stället för att jobba mot deadline. Plockar fram penslarna och målar färdigt min och dotterns rymdtavla. Vet jag att rummet skriver på texten medan jag andas.
”Det Skrivande rummet” finns både utanför och innanför samtiden, där begreppen hela tiden expanderar. Där frågetecknen aldrig rätas ut och där möjligheten finns att det faktiskt är rummet som skriver. Där intervjuer med andevärlden är ett lika tänkbart researchalternativ som släktforskning. Kanske. Apelsiner och promenader kan vara dina viktigaste skrivverktyg. På riktigt. Låt det vara så. Kursplanen? Nej, den har vi förhoppningsvis inte sett slutet på än.
Karin Hartmann
Tidigare SR-anställd.
Tidigare egenföretagare och frilansskribent.
Tidigare elev på Västerbergs Folkhögskola.
Nu elev på Linnéuniversitetets B–kurs i Kreativt skrivande och fullt upptagen av att ”Segla på ett moln.”
Nedan erbjuds några texter av Karin Hartmann:
*
mobil
Sms–biljett
Varberg 20.19
Får jag besvära om biljetterna!
Vagn 11, plats 23
21.37 godnatt–sms
Lund
Spår 4
Sms–biljett
22.49
Vagn 6, plats 48
Ont om plats
03.23 Linköping Central
04.00 Linköping Central
någon hostar
sover svårt
06.16 Stockholm
Spår 19,
Sms–biljett:
07.14
usch!
dusch?
Gävle Central
Toalett
Sms kod
Kommer aldrig
fort
5 kr
raggardusch
Längtar hem
komma in
utan login
riktiga människor
min familj
*
Pärlor
Svårt att välja
Sovra
Svårt att rata
Sålla
Svårt att vraka
Skilja
*
skrivskorna
på
nyspolad is
klottrar
obekymrad om resultatet.
åker figurer
håller balansen
ramlar
saxar
framlänges och baklänges
ena foten
framför den andra
ena foten
framför den andra
ena foten
framför den andra.
*
Utdrag ur en kort novell våren 2015
”Det är den femte februari, efter lunchdags. Luften är klar och villaområdet där Sture Järn bor är klätt i snö. Han har tagit på sig ett par svarta jeans och en rutig flanellskjorta i gröna och blå toner. Han tar de tre stegen nerför trappan, drar ena handen genom det grånande håret och kastar en blick bakåt mot familjens villa. Taket täcks av en halv meter snö och äppelträdens grenar glittrar i solskenet under en alldeles molnfri himmel. Sture Järn är förväntansfull. Han vet inte exakt vad han ska förvänta sig. Men han känner sig som en vinnare.
Mössa, halsduk, sittunderlag och vantar har packats ned i utflyktskorgen tillsammans med varmt kaffe och kanelbullar. Kanelbullar kan aldrig vara fel, resonerar han.
För en vecka sedan fick han ett kryptiskt sms. Naturligtvis har han redan gissat från vem. Det gick inte att besvara, men var formulerat som en inbjudan. Klockan 14.00 vid Rävgrytets naturreservat den 5 februari.
Vare sig tåg eller bussar går dit, så Sture har lånat en bil av en bekant under förevändning att han behövde flytta några tunga möbler. Till sin fru sa han helt sonika precis som det var att han hade lust att göra en utflykt i naturen på sin lediga dag. ”
blodet i mina händer
smakar smultron på sommaren
kanel på julen, apelsin efter skidturen
rödkindad vinter,
kylånga stiger ur våra munnar
förenar oss som folk,
inte människor
vem som helst kan vara en människa
men bara vi kan vara ett folk
ett långt liv med många solnedgångar önskar jag oss
fler än tusen ord på ett strå, somrigt röda, förrädiskt söta
lätt att svälja, om och om igen
den sammandrabbande massan ekar i universum
skakar av sig skulden
utan bevisvärde singlar orden sakta nedåt
tar mark utan färg och löfte
om bot och bättring
*******
bekvämligheten är för andra
med andra förutsättningar
ett geografiskt lotteri
vissa skrapar och vinner
andra skrapar upp resterna av sitt liv
*******
jag skriver mig in i min egen historia
min egen berättelse
eller kanske din eller världens
att se sig själv en liten bit bredvid
spegla minnen, återberätta, se sitt eget jag
finnas där
som en del av innehållet
innebörden
levandet
varandet
tillhörigheten
detta minne är mitt
att skriva är att befinna sig någon annanstans
mitt i minnet
och sakta närma sig nuet
*******
jag förblev mina vanor trogen
och förnekade
litade inte på mina egna sinnesintryck
med bruten arm kallade jag aldrig på hjälp
*******
i ett annat liv
med full kontroll
flög jag med gipset som kompass
och ledsagare
varje namnteckning skriven
på det vita
som en påminnelse
om de andra liven
som följde mig
*******
jag har full frihet
jag är helt ensam
jag har kikat i svarta lådan
jag flyger
Rosie Jonsson gick kursen Det skrivande rummet våren 2015 och projektskrivarkursen hösten som följde. Så här skriver hon när vintern går mot vår 2016:
Mitt skrivande känns nu på riktigt. Jag kan prata om det, värdera det mycket högre än tidigare. Som att jag gör något, på riktigt, när jag sitter hemma och skriver. Det är okej, andra människor i min omgivning är till om med lite avundsjuka.
Kontakten med de andra från skrivkursen gör också att det blir en sporre att fortsätta,
”nej men nu måste jag också sätta fart! Har hon redan skickat in.” Hela min känsla av att det här inte är för mig är borta och det är jag väldigt glad och tacksam för. Det, Joakim, ska du ha all credd för. Tack!
Nu redigerar jag höstens manus, lägger till och ändrar, skriver lite nytt och funderar över vad som ska med. Letar förlag att skicka in till. Jag har också provat att skicka till föreningen arbetarskrivares kommande antologi och stipendium för 2016. Har mejlat några dikter till Populär Poesis hemsida och håller en tumme för att bli publicerad även där!
Dikter som jag har skickat in kan jag inte publicera här, därför skickar jag in andra dikter ur manus.
Läser nya poeter och skriver i samklang med dessa. Det är en känsla av frihet att ta sig själv på allvar. Att våga, att hoppa, att flyga. Med vetskapen om att det jag gör är mitt och jag duger alldeles som jag är. Tre dikter ur min kommande samling som, i varje fall nu, går under arbetsnamnet ”Jag tar orden”.
Det känns som att det är dags att använda bloggen till det den kan vara- ett rum där röster från olika skribenter får höras.
Därför öppnar vi nu upp textdungen för vår första gästbloggare! Hon kommer bjuda oss på en av sina texter.
Så jag lämnar över ordet till en av de skrivare jag lärt känna i Göteborg.
Kaoutar kan du kalla mig.
Jag är en tjej som är 20 år gammal.
Jag läser Samhällsbeteende, och det är mitt sista år i gymnasiet.
Det känns alltid bra att skriva. När jag inte kan tro någon, vänder jag mig till mitt blad och min penna. De har aldrig svikit mig!
Jag drömmer om att bli psykolog…
Jag älskar mitt liv för att det är mitt och ingen annans.
Alla har sina principer, mina är ”att förlåta, älska, glömma”.
När dagen går i moln
Sent på kvällen, viskar mina minnen i örat. De vill att jag ska längta efter mitt förflutna.
”Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu” Kent.
Jag satt och lyssnade på just den låten hela dagen. Varenda gång jag lyssnar på den, fastnar jag vid just den delen. Jag sitter och skriver ner saker jag kommer på. Saker jag känner men inte kan tala om. Det är lugnt här inne och varmt. Mörkret täcker hela skogen medan månen lyser min väg bland vågorna.
Vartenda dropp, möter min själ ett nytt öde. Livet vänder, men du är alltid där. Där du bestämde dig att gå vidare.
Allt jag skriver pekar på dig. Allt du läser påminner om mig.
Fönstret är öppet. Kaffe luktar gott, men jag kan inte dricka kaffe!
Här sitter jag varje kväll och funderar på hur det känns att vara med dig. Hur det känns att vara vilse där borta bland planeterna.
Av allt vill jag ha en sekund med dig. Bland stjärnorna eller i havsbotten.
Vart du än går…
ta mig med!
textdungen 