Semantiska pinnar (LXXXIX)

Andra maj.

Ännu en dag med förtydliganden. Du styr upp och du styr bort ifrån hjälpverben. Varje dag kan inte kan finnas. Varje dag finns. Det kan tänkas, börjar jag … och det ÄR så, fyller du i. Det här är genomgående. Vill du leka legogubbarna pratar? Det kan vi göra. Och det GÖR vi!

Stryk mina hjälpverb.

Vi är alltid i rymden. Det kommer man inte ifrån.

Det är när vi äter årets första lunch i ”Gula Huset” som du säger det; eller hur, vi är alltid i rymden? Jag frågar vem som har lärt dig detta. Det har min vän T. Så fortskrider en dag. Så lyfter vi gafflar, ögon, tankar –

Innan lunch var vi på Paletten och köpte en vinbärsbuske, kogödsel och sättpotatis. Från lägenheten till stugan och vidare till handelsträdgården var de första cykelturerna utan en stol på min pakethållare på nästan fyra år. En genuint märklig känsla. Verkligen som att jag skulle ha tappat dig. Fast du satt på stolen som är kvar på Stinas cykel, och jag kunde se dig, fast det, kändes det som att jag skulle ha tappat dig (och stolen). Fantombarnsgrejen, ja.

Senare, och vi har då knallat över till vänfamiljens stuga, försöker du kasta pappersflygplan med Loah. Vad är syftet? Träffa träd är inte så dumt! Där finns ett enande. Ett fnitternäste. När vi ska gå vill du stanna kvar hos dem och får det. Jag går i grusgångarna själv. Jaha, tänker man, som förälder; här går jag. Där är du. Innästlad i ditt.

När vi kommer för att hämta dig – efter att vi har satt potatis och sånt – skjuter du Jonatan med en låtsaspistol; ja, ett epokalt litet tjuvkikande genom gliporna. Med Maja hade ni innan det varit och spelat minigolf. Jag undrar hur ditt ansikte kan ha sett ut invid Loahs med ett tävlingssinne.

Elfte maj.

Vi talar om din avsaknad av vinnarskalle. Det faller dig liksom inte in, att det skulle vara viktigt att vinna. Vi talar om olika situationer där vi ser dig med de andra barnen. Dina vänner. Vi talar om hur man kan känna att allting gör mycket med dig. Hur någon vill tävla till grinden. Hur någon, ännu en morgon, poängterar att han har cyklat utan ”pinne” länge. Okej, säger du, och tittar på oss: Jag behöver en pinne. Hur alla är raskt uppklättrade i tornet, tittar ner på dig som står kvar i sanden.

Och någon gång börjar fotbollen om och du kommer ideligen fråga Vann Malmö? I varje anfall som du försöker att titta på kommer du undra om de vunnit. Konceptet med ”mål”, ”tid”, ”match”, ”flest mål vinner” och så vidare faller sig inte naturligt att förstå och jag är fett övertygad om att det inte lockar dig senare heller. Det som lockar är jublandet som koncept. Och för jublet krävs inga omständliga, sammanhängande regler. Man behöver bara vara överens om livets lekande grund. Man kommer till jubel över vad som helst, i det att man redan har kommit på att man är tillsammans. I det att man till exempel sjunger ”Det ska va gött å leva”.

 

 

 

 

Medan kalenderljuset brinner (9)

tittar å tittar
på din svaga krusning
i mungipan,

att vara fri –
att genomföra
avsluta –
det en kom för
att upprätta

ett finger för munnen
i cirkel vi springer i famnen
på främlingar å förstår inte
det oändliga bara skriker
genvägar
i vår ändlige guds slutminut;

att fortsätta
stötta
i med– och motgång;
det
kommer jag göra

sade du,
ändande oändlige, Markus

Semantiska pinnar (LXVIII)

Första juli.

Vi sitter med din dagbok. Jag vill skriva där vi ”är” i tiden, du föredrar en dag i ett förgånget maj. Du pekar (där du vill):

Du kan rita första juni här.
Första juli, menar du?
Juli!

Vi tittar på sidan. Jag undrar faktiskt:
Hur ska jag rita juli?
Bara rita.
Menar du skriva?
Skriva!
Okej.
Bara skriv, Koffe.

Och jag skriver precis det vi sa: Du kan rita första juni här. Och så vidare: Bara skriv, Koffe.

Hur kommer vi en dag att tala om det skrivna från din barndom? Kommer det att vara som en mytologi vi är mer eller mindre är överens om det mesta? I stil med: ”Och då sa du: Skriv det där! Och så skrev jag lite, och sen frågade jag dig om det lät som du hoppades.”

Hur kommer vi en dag tala
om det skrivna
som du kan läsa? Hur kommer du läsa
det?

Och.
När. Om.
Varförfjärder.

Det talade-nedskrivna-utläsbara?

Tionde augusti.

Väcktes ur en dröm på Månsarps IP. Du känner inte till den orten, min ursprungsort. Vi sa bara ”IP”, inte ”Idrottsplatsen”. Du har inte ens varit i Jönköping på två år.

Innan drömförlusten hade jag precis dubbelkollat med Uwe Rösler hur han menade med den lapp han precis gett mig genom målets nätmaskor: ”5 minutes into the game [pil uppåt]”. Jag hade samlat ihop bollarna efter uppvärmningen, inför matchen, och vänt mig mot planen med slänten på andra sidan. Tallarna. Skymning, regn i luften, tovigt gräs. En lustig känsla av det att matchen inte var spelad ännu, att vi var inför, då det redan skymde. Och fram steg han med händer som gjorda för maskor.

Jag sprang sedan ifatt Uwe (Malmö FFs nuvarande tränare) och jodå; med pilen uppåt menade han att jag skulle störta in i offensivt straffområde efter exakt fem minuter. En AC-löpning? Yes, indeed. Men det är ju absurt, ville jag säga … det beror ju på spelet, spelbilden, momenten där och då; tillfälligheter över hela linjen.

Du var leende, tyst, igen. För tredje morgonen i rad kom du in till oss och bara la dig i vår säng. En revolution tycks pågå; du har ropat och ropat från ditt rum, sällan eller aldrig kommit släntrande till oss under ett och ett halvt år med eget rum. Denna morgon bara konstaterade du att du skulle vilja ha frukost. Efter att ha lagt dig ner. Vi steg strax upp.

Åttonde juni.

På Helsingborg C kom tendensen att vilja säga att du bara vill vara med Kling, inte med mig. Du väste på ditt signifikanta vis: Jag vill inte, vara, med, dig.

Vi kom från fina dygn i mammas, din farmors, stuga. Det kom som ett oväder över dina ögon: … gillar inte dig.

Livet med ett bara som drar fram över skyarna och träffar på oss igen och igen. Bara Kling!

Andra juni.

Vaknar och tänker på vad det egentligen står om känslor i Existentialismen är en humanism. Vad ville jag åt när mina fingrar tog ned just den – just igår kväll?

Minns det här med att känslor formas, att vi måste handla för att veta något-om-något känslomässigt. Att ha mod att stå ut med att inte vara omtyckt av dig, mitt eget barn, blir större genom att tänka på hur du helst ska få forma känslor som är: motsägelsefulla, utmanande, tillfälliga, rekursiva, falsifierbara, ja … vad vet jag.

Sartre: ”Å andra sidan är det, som Gide så väl har uttryckt det, nästan omöjligt att skilja mellan spelad känsla och upplevd känsla: att bestämma mig för att jag älskar min mor och stannar hos henne eller att spela en komedi som får mig att stanna hos henne, det är ungefär samma sak. Med andra ord, känslan uppbygges genom de handlingar man utför; följaktligen kan man inte gå till känslan och här få några direktiv.”