FADÄSER, nödvändiga

genre:
skriv-
lärarrollen
eller
pedagogikens
fram-
smulande
sida

 

Det här är en text om att överge det välplanerade mellan två lektionsdagar. Det är en text om flera FADÄSER, spridda över de senaste åren.

Januaris första dagar 2017. Tre sammanhängande lektionsdagar med poesi på Skrivarlinjen står snart för dörren. Det växlar mellan regn och bitande kyla från den ena dagen till den andra och vid köldknäppen traskar min sambo och jag genom ett lätt snöfall i Helsingör. Vi ska barnfria få övernatta på andra sidan sundet. Någon beställer in en cocktail och till den kommer en physalis. Se där: den ska in i en skrivövning.

Innan nyåret hade jag läst mycket av Birgitta Lillpers i en längtan efter att bygga mina tre dagar med poesi på hennes lyrik. Jag hade sonderat och sökt efter dikter som kunde utgöra ett underlag för att undervisa om tid. Jag närde en förhoppning om att skapa en intressant mix av teori och praktik genom att skapa skrivövningar med hjälp av Lillpers. Planeringen gick åt det mer rigorösa hållet, sett till tiden jag la ner, sondens diameter, utan att det för denna skull kändes rätt.

Med undersökandet av bäret physalis – som jag beslutade mig för att dela ut till var och en i klassen – kändes det som att planeringen klarnade. Jag kände för de skrivövningar som jag nu kunde föreställa mig. Framför allt kändes det som min pedagogik att ha en sinnlig övning Dag 1 som vi sedan kunde fortsätta med Dag 2; det verkade som en bra helhet.

Men jag fick avbryta idén med en triptyk av lektioner redan efter den första dagen. Denna FADÄS har jag tänkt mycket på på grund av tack vare vad som följde lektionsdag två. Istället för att fortsätta på de skrivövningar som varit Dag 1, vilket varit tanken, upplevde jag att det behövdes teori att sätta ögonen i. Det var för grunt, hur fint det än prasslade, höljet till bäret.

Svaret på vad som kunde tänkas saknas oss blev en essä av Lyn Hejinian: ”Avvisandet av det tillslutna”. Essän handlar om att förstå text som öppen eller sluten. Den handlar om läsningens skapande aspekt, för att hålla det kort här.

Inför lektionen skickade jag ut både essän, inscannad, och nyckelmeningar ur den (som jag skrivit av åt dem). Min upplevelse av vårt samtal Dag 2 var en stor tacksamhet för sättet – rastret? – att förstå text (med).

En FADÄS: Att ta en husgud som Lillpers. Jag kan inte det. Hur mycket jag än sonderade kunde jag inte få ”ut” mig själv – ur litteraturen. Hittade inte en hållning att presentera henne med. Famlade mellan ett överflöd av saker att berätta.

En FADÄS till: I det välplanerade var det från början ett underskott av teori pga av – säg – rädslan för att det skulle vara exkluderande för några i klassen.

En efterföljande FADÄS:

Året efter, januari 2018, önskar jag såklart återvända till essän ”Avvisandet av det tillslutna”. Den här gången tänkte jag att det var lika bra att inleda med den. Men se, nu upplevdes den som ganska platt. Det är nyckfullt, hur det går. Men FADÄSen är ändå inringbar: jag litade på essän i sig, snarare än att utforma något för just den gruppen.

Hur det gick vid det tredje användandet av essän, i januari 2019, kan vi spara till en annan gång.

 

 

Semantiska pinnar (LXXIII)

Sextonde oktober

En vän till dig menar att det är jag som har skrivit den barnbok han läser dessa kvällar. Hans mamma berättade för din mamma, som i sin tur har berättat för mig.

Samma kväll kommer din mamma med ett öppet dokument på datorn. Vi fortsätter skriva på ett manus som under arbetet får det nya arbetsnamnet ”Är november mellan mellis och den andra fruktstunden?”

Åttonde oktober

Förstår du ingenting? Det är din röst från hallen. Du är ensam där, ropar till din mamma. Jag har gått dit, till sovrummet, för att säga att du vill titta på Brandman Sam. Både din kommentar och själva tonen – Förstår du ingenting? – låter grundade i en känsla för att göra humor av vuxenvärldens (dumma) språk. Var har han hört det? säger din mamma. Jag vet inte. Men man kan gissa. Även på tilltalet i serien i Brandman Sam kan man gissa.

En timme senare letar jag på tåget efter en anteckning från februari. Det ska handla om ”Semantikon”, som var namnet på en barnboksfigur jag skissade på … mest för att driva med mig själv. Då: jag skulle ta landsvägsbussen hem från Slottsvägen och min frisör ute på vischan. Ännu vinter. Den skånska blåsten. En timme till nästa buss.

Jag började promenera, läsandes. Och i fantasier ur det lästa; en barnbok med namnen från semantiken, vilka namn vore lämpliga? Semantikon, Pragmatus, småfolket Fonerna, funderade jag.

Hittar inget dokument med något småfolk på min dator. Skrevs kanske aldrig ned.

Det var dagen som fanns.

Landsvägen som fanns. Grundboken i Semantik som fanns.

Den här dagen som finns.

Igår försökte jag – mer via affekter än faktiska exempel – förklara för min Svenska 1-klass varför ”den här” är ett mer träffande pronomen än ”den”. Om jag fick ta om vad jag sa då – skulle jag vilja prata om gester, pekande, och hur språkets gest pekar tillbaka på oss.

Förstår du ingenting?

 

 

 

Dikt 191018

Vinglaset har samlat lite snö.
Blickar som blickade ut
för att fastna invid;
räcket,
gatlyktans kupa, pustens
finger.
Tid för nätters ute
kanske ingen
trodde de fäste
kanske ännu någon
undran.

*

Kursiven från Så som skymningen älskar dig av Amanda Aizpuriete.

Semantiska pinnar (LXXII)

Tionde september.

ofta ditt ögonljus
som gör att jag måste
säga: du
har rätt, du är inte trött
en uppsträckning bort
bara
av ljus
linje
som går ut –
ögonen pustar

barnkropps
springa
för att mena: en liten
stund till

du sträcker på dig
och jag inspekterar
och ger dig rätt

11 februari.

Jag ska hemvägs köpa chips på Malmö C. Ringer din mamma, men du kommer direkt till luren: Koffe, kan du komma hem och leka med mig nu. Långsamt, ord för ord. Inkännande.

Det heter såklart att det händer mycket med artikulationen.

Jag kallar det för tonkalibrering.

Överallt är det där ordet, ”kalibrering”. I min dagbok, i din dagbok, in och ut ur tankens tal. Jag pulsar genom det som snö. Men inga mätdon rör väl röstens och själens gemensamma sak. Jag måste få ordet kalibrering ur  mig.

Jag sa: Nja.. snart.
Kan du komma hem och leka med mig snart?

Jag: Ja, snart.
Ja, snart.

Jag: Jag ser en havremjölk här.
Snart.

Du lämnar över telefonen. Din mamma säger nästan genast: Hörde du vad han sa?

Ja, eller nej?

Och så berättar hon att du vi överlämnandet ropade: Koffe sa att jag är en vingelpotta. Ett ord från Bamse och en serie om två luriga gamla sorkdamer.

28 september.

Men i min LEGO-stad lyser solen.

Men i min LEGO-stad betyder inte kväll att det är kväll, det betyder att det är cirkus.

Men i min LEGO-stad har de också Mormors bageri. Och ett tak som sticker ut.

Tolfte maj.

På vägen till kolonistugan har vi femton tysta genom Malmö. Inte ett knyst. Vi kommer till Storgatan innan en serie förväntade ord tar sig ut: Här har det varit polishus.

Det knystfria – så relativt. Inom oss ligger kartorna laddade.

Så många dagar cyklar vi samma cykeltur. Slänger med skallen eller orden.

Efter där det har varit polishus –
åter tysta. Tar vänster på Fersens väg och rullar strax förbi Operan. Tio nya minuter utan pratbubblor. Först när vi når gamla Stadion kommer rösten ut: Här ska de bygga bohus!

Det är jag som har planterat ordvalet ”bohus”; det är jag som har planterat att vi talar om nämnda byggnader; somligt får man leva med i år, tänker jag. Inte minst den gamla Stadion ska vi leva med. Som vi ska komma att vänta på rivandet av den.

7 oktober.

Men i min LEGO-stad bajsar de också och de har rör som går under marken.

 

 

 

Månadens skrivövning: Skriv svaret som från en scen

Inför bloggens elfte skrivövning gick tankarna ungefär så här: vad får man om man slår ihop Bokmässan, höstmörkret och skrivprocessen? Kanske en metatext om skrivandets vedermödor, om ljuset som symbol, eller scengolvet som representation. Jag vet inte, men till slut visste jag i alla fall att oktobers övning skulle stamma ur en sådan fråga.

Skrivövning är något experimentell till sin typ: behov av föreställningsarbete är påtagligt. Dess syfte är desto tydligare, ja det är just att förtydliga – skapande – hur något fungerar i ditt skrivande.

Troligen lämpar sig övningen mest för någon som identifierar sig relativt starkt som en skrivande.

Skriv svaret som från en scen

1. Välj ett litteratursamtal att ta del av.

Du kan hitta samtalet var du själv önskar: i en pod, i radions P1, Babel i SVT eller som skrivövningen ger en fingervisning i sin introduktion: i en inspelning från Bokmässan. (Två förslag, från Bokmässan och Svenska Kyrkans scen ”Se människan”, finner du nederst i texten.)

2. Lyssna till/Titta på samtalet.

3. Välj en fråga ur samtalet att svara på själv!

4. Dags att skriva. Föreställ dig att du svarar till någon, gärna den som ställer frågan i det material du använder dig av.

För den här övningen passar tiden som hjälpande ram: ställ en klocka på ex vis 20 minuter och bara skriv – ditt svar om ditt skrivande på frågan som rör skrivandet på ett eller annat sätt.

5. Rimlig extraaktivitet: Då din text är extrovert till sin idé kan det vara en god idé att dela den med ett faktiskt vittne. Om du har någon att läsa upp din för/skicka din text till, gör gärna det.

Lycka till!

Två förslag från mig:

Karin Smirnoff om Vi for upp med mor som är den andra boken i en trilogi.

Marit Kapla om Osebol som är ett diktverk i formen av en intervjubok