Månadens skrivövning: Upphittad fotorulle

Dungens tjugonionde månatliga skrivövning är koncis till sin instruktion, men äger ett djupnande i sitt bud.

Instruktion:

Skriv om någon som hittar en gammal fotorulle.

Utan att egentligen tro på att det går att framkalla några foton – rullen har legat i en låda eller dylikt i flera årtionden – bjuds karaktären på en (förmodligen obehaglig) överraskning i mötet med de framkallade bilderna. Du väljer själv alla förutsättningar, i övrigt, kring karaktären.

Lycka till!

Dungen gästas av ett gäng från Kreativt skrivande på Skurups folkhögskola

Precis som förra året kommer sommaren här med ett fint besök från Allmän kurs i Skurup.

Den här terminen var det elfte gången som jag höll i en kurs i kreativt skrivande. Ännu en gång på onsdagar. Fram till maj fick det hållas över Zoom. Sedan fick vi fem gånger på plats i Skrivarhuset. Det var, för att säga det rakt, en storslagen tid med gruppen. Jag är tacksam över att ha fått möta er.

Här ett foto (tack Åsa Mackarp för assistansen med kameran) från den sista gången, 9 juni, med fika runt Skrivarhusets knut:

Stående från vänster: Yrla, Lisa, Josef, Helena, Joakim, Sandra, Yvette och Kalle. På huk: Felicia och Amanda. Saknas på bilden: Emelie, Aysha, Hala, Nea och Fatima.

Som en av terminens sista övningar skulle deltagarna välja ut en egen favorittext från terminen. Och de som även önskade publicera en text här i dungen fick ropa JA därtill. Nedan finns bidrag från Helena, Sandra, Karl, Yrla, Aysha, Lisa, Yvette och Rasmus.

*

Helena Andersson har gjort en inspelning av sin text ”Gör så här med en trasig mamma” som presenteras här:

*

Sandra Andersson har valt att presentera ”John Silver”:

*

Karl Deckard skrev en dikt till vårt sista möte med klassen den 9 juni och den presenteras här:

*

Yrla Hoff har valt att presentera texten ”Platser jag har vaknat upp på”:


*

Aysha Hussein har valt att presentera sin text ”Barn av en oavslutad dröm”:

*

Lisa Lindström har valt att presentera texten ”Oû aller” efter låten med samma namn:

*

Yvette Mukamwiza har valt att presentera sin text ”Blommor på vattnet”:

*

Rasmus Paulson presenterar en text som det (i samband med respons) visade sig att det fanns mycket att säga om fast den är kort:

Ett stort tack till er alla som gjorde den här terminen storslagen.

Månadens skrivövning: Skriv med de ord du ser (och hör) under en promenad

Detta är dungens tjugoåttonde månatliga skrivövning.

Instruktion:

  1. Innan du går ut: Bestäm dig för hur du ska samla ord under din promenad.

    Exempel på begränsningar: Skriv bara ner ord som står att läsa. Eller ord som antingen står att läsa eller ord du hör människor säga. Eller, bara ord du hör.

    Eller bara ord som står att läsa
    på en särskild gata.

    Eller bara ord som står att läsa
    på fordon.

    Eller… ja, fundera på hur du vill gå och hur du vill avläsa världen på ett insamlande vis.

  2. Väl hemma igen – eller på en annan plats i världen – är det dags att skriva en kort text, enbart med de ord du har samlat.

    Gör det till en god principsak att försöka använda blott ord du har samlat.

    Är du sedan sugen på att skriva en till text, nu med fler ord än de du har samlat – bara fortsätt skriva.

    Lycka till!

Bidrag till Dungens Fyra Sidor #4

För den som vill skicka in en dikt till det fjärde numret av dungens diktzine finns följande anslag:

Texten stod att läsa i nummer 3.

Ett medskapande läsande, av dikt i tidigare nummer. Ja, vad ber jag om här; detta val av impuls kan såklart innebära att det kommer att ta längre tid att få in tre gästbidrag. Men vad vet man, nej.

Min förhoppnings horisont ligger iaf ungefär här: att göra nummer 4 i månadsskiftet maj-juni.

Är du ny med Dungens Fyra Sidor och vill läsa mer om vad detta diktzine är för något:

Om det senaste numret, om släppet av nummer två, och av det första. Och här började det en gång i tiden, den 9 juni, 2020.

Inför nummer 4 är allt – i övrigt – som vanligt: tänk på att din (vår) dikt ska skrivas 40 gånger på en skrivmaskin, och i A5 stående; den kan alltså inte vara för lång eller för bred.

Vad gäller att få ja eller nej: det hela delas, oavsett, ut med värme.

Här är en bild med de tre nummer som har sett världens ljus, fast i den edition som kallas simulacra, dvs. en andra upplaga som görs med kopiering. Förstaupplagorna är slut, simulacror finns.

Välkommen med ditt bidrag:

joakim.o.andersson@gmail.com

Medverkande poet får en förstaupplaga och två simulacror av numret hen är med i. Utöver nöjet, förstås.

/Joakim

Väntextgruppen

Öppet brev

Jenny,


Det är en tidig lördagsmorgon.

Jag skriver till dig från mitt barns säng, efter det att han kommit till vår och jag smugit upp efter det att han somnat om intill Stina. Ja, jag kunde känna att han skulle vakna om jag suttit utanför vårt sovrum och knattrat i soffan. Och i kökets skuggor från veckan ville jag inte sitta.

Det är en lördags morgon som tickar in hit från köket och köksklockan.

Jag läste en halvtimme i ProponeisiS innan jag tog till orda här. Att det är en sjuhelvetes jävla bok, enligt mig, säger kanske sig självt. Denna gång rörde jag mig i det sista hundratalet sidor. Eller hundratalen. Det går inte att erfara mängden, antalet, genom de tunna arken. (När ett ark knappt finns, och orden, på dem, finns (och försvinner) desto mer. Ett galet bläddrande förestår så snart man börjar bläddra efter något specifikt.) Det är mycket av den här varan i bokens avslutande delar: ”OPPOSITIONEN FINNS INTE”. Men det är inte en morgon (för) att bli nedslag.

Det är den lördags morgon då jag tänker på en deadline som rör tematiken skolning. Jag föreställer mig olika saker att skicka in. Det här är alltså en deadline som vi inte har berört tidigare och jag kommer väl sent med den till dig. Förresten: skickade du in något till Tistelblommas antologi ”Masken rämnar”?

Jag föreställer mig / Jag föreställer mig olika saker att skicka in.

Det är en lördag med fem dagar kvar till vår egen nästa deadline, J. Det blev inga texter i mars för Väntextgruppen, men vi lyfte våra hakor och blickade raskt mot april. Vi trodde på det. Tror ännu på det, ja? ––––– Hur är det egentligen hos dig?

Jag skickade, till slut, in något till Tistelblommas antologi och vi får lov att skratta åt mig här. Min dikt hade en grafisk uppställning som inte låter sig göras i en e-bok.

Det är en lördag med utan
opposition

i en vår efter en vinter
under vars måne vi
började om
med riktiga brev. Tack
för det,
jag ska svara dig.

Jag kommer att skicka dig en text den 15 april, J. Jag hoppas att du tänker likadant. Jag förväntar mig det. Det finns ett oss. Här skrivs det på det. Här skriver jag / oss / fram mot det.

Det är den första lördagen i år som jag tänker: Fåglarna är tillbaka för att väcka mig.

Jag ska skicka dig en text, jag kommer att hålla vår deadline, men jag vet inte alls vilken text det blir. Det öppna i valet roar mig och var ett incitament till att skriva något nu.

Det är lördagen efter fredagen då jag använde Google street view längs den gata jag bodde på i Buenos Aires, för arton år sedan. Det anarkistiska universitetet för filosofi låg kvar.

Jag kommer att skicka dig en text och vill fråga: Vad ska vi ha för typ av utbyte? Vad behöver du? Och minns du, hur vi har trixat och mixat med själva formerna för vårt utbyte?! Ja, jag tänker nu på sådant som att förbereda respons på sin egen text! I namnet av variation och ruckande på skjulet.

Det är en lördag i mängden och den kan bli strålande.

Jag kommer mer än en stans.

Det är den tionde april och imorgon söndag fyller min barndomsvän, Johan, 40 år.

Jag ska gratta honom. Sedan jag själv fyllde i mars har jag tänkt och känt en del på det där med att inte bli grattad av någon barndomsvän vid min egen 40-årsdag. Nej, jag vet inte vad det blir för text jag lämnar om fem dagar. Det börjar bli långt till 80-talet.

Där en lördag för att cykla till kolonistugan. Det är också allsvensk fotbollspremiär idag. I Malmö äger den rum ett stenkast ifrån stugan. Hånfullt nog skulle jag alltså kunna höra jublet från Stadion om vinden ligger rätt.

Jag skickade in en grafisk dikt till en antologi i e-boksformat. Man måste se humorn i detta, J. Som skrivmaskinsmakare får jag gång efter annan först meddela den som sänder in en dikt: Tänk på att det här ska göras på skrivmaskin och A5. En rad, till exempel, är kortare än vad man tror. Vad gäller e-boken fanns det saker om konvertering som jag inte tänkte på.

På snar deadline,

/J

Dikt 130301

Försakandet av saklighet

Puan 555, var det väl; tvekan redan
i numret

I en första fakta

Virrar mellan språkens
kulörer,
det att minnas

la calle
en un dia

las expectationes
y los anos


Suckar mellan varven: Om jag bara
förstått … vikten av att skriva ner
sammanhängande
detaljer (en fasadfärg, numret, gnissel i
porten, en kyla under handen, kakelmarken
kanske
ett nyckelmärke);
utmålande fakta
som utgjorde den värld som skulle
återge – en dag, eller i alla fall en morgon, eller
stigandet ut, gångens något –
något som låter sig bebos igen

Men inga nerver
för just det

y los anos
en las siguientes

pasos

un dia
en la otra

Månadens skrivövning: Om nyttan av att värma upp tillsammans

Detta är dungens tjugosjunde månatliga skrivövning.

Den här gången har övningen ett något mer didaktiskt anslag än vanligen. Det hela är inte bara intressant för pedagoger, men det handlar om att tänka kring varför det är en god idé att skriva igång tillsammans.

På onsdagar undervisar jag i kreativt skrivande för ett gäng på Allmän kurs. Onsdagarna har sedan flera år en väletablerad struktur. Första timmen, mellan nio och tio på förmiddagen, är det uppvärmning. Vecka in och vecka ut. Oavsett vilken skrivvana man har (eller inte har), så ska det vara rimligt att känna – och tro på – att man kommer in i en längre dag av skrivande.

För några veckor sedan gjorde vi en kollektiv uppvärmningsövning som jag tyckte satte fingret på en hel del.

Detta gjordes via Zoom, ja.


Instruktion:

  1. Var och en skriver en fortsättning på följande meningar skapade av mig:

”Här hos mig …”

”Jag skulle aldrig …”

”Om du var ett …”

(Exempel av Joakim: ”Om du var ett träd skulle jag vara ett löv bland andra.”)

”Säg något om …”

”Varför …”

”Blunda och du ska …”

”Alla vet att …”


samt dessa två meningar som klassen kom på/valde:

”Jag skulle aldrig …”

”Det dummaste jag gjort …”

*

Det var cirka 15 minuter till att skriva klart meningarna. (Innan mitt gäng skrev visste de att de skulle komma att dela med sig av meningarna.)

I vårt fall var den andra delen av övningen – att alla skickade sina meningar till mig, och medan klassen fick ”uppvärmningsövning 2” att skriva på – skapade jag en gemensam text. Ja, ett kollage med allas meningar.

Sedan läste jag upp texten och klassen kunde samtidigt se den på en delad skärm.

Det blir i ett sådant kollage såklart både absurda tankar och vändningar, såväl som en text med ett oväntat starkt narrativ.

Och för att tala klarspråk: ett år in i en pandemi behövs det sätt att orka sätta ord på skiten. Denna enkla ram gjorde det enkelt att se vad vi behöver säga/skriva.


*

Något som var lockande medan jag – i glad hast – gjorde ett kollage var en tanke på hur olika kollage det skulle bli om ett skrivgäng gjorde var sitt kollage av ett gemensamt skapat material.

Allehanda sätt att skapa först ett material om dagen, rummet, stunden och livet – för att sedan med varandras meningar skapa en text… är roande att fundera kring. Jaget, gruppen, världen. Att sätta det hela i rörelse, på mycket enkla, lekfulla vis.

Lycka till med utformandet av en egen variant!

Semantiska pinnar (XCVIII)

Trettonde mars.

Du har knäckt rimkoden. Nu hittar du ohämmat till egna rim och blandar de lexikala orden, den basala maten, riskornen, med egenhändiga ord, ett strössel. Att sådant som -ölande är tacksamt i mun och hjärna; hölande, du hör ju; sölande finns men inga språkregler skulle hindra ett hölande från att finnas. Vi kan få det att finnas. I att börja rimma finns ett världsskapande. Vi har väntat på det här, tillsammans. Det känns. Vi tittar en bit fram och går. Det finns lediga rum för fler ord enligt de regler vi måste ge vårt ja till.

Vid nattningen skrattar du så du kiknar när jag spelar ut att ”skratt” rimmar på ”vattenslang”, och på ”karaff”, och ”istapp”, och vidare; du har knäckt något och sitter inne med den nya kännedom som också ger humorns makt. Vi kan skratta och skratta åt det felande. Blanda den lek som skapar inom reglerna, och gör språkets värld större, med rena påhitt som ger vår stund sin lek (och aldrig kan föras vidare).

Idag skulle Manne och Apan med till förskolan. Det förvånade mig något. Det är inte längre en tid då det viftas med gosedjur. Det är alltmer våren innan skolstarten. På många sätt. Men de skulle sitta i ryggsäcken. Det stod klart. Och vi skulle tala om livet ”hemma” på vägen bort. Mest skulle vi tala om Spooky´s och vilka spöken som är coolast, eller snyggast, eller passar in var i vår stad. Splash vid kanalen. Till exempel.

Och när jag gick tomhänt hem tänkte jag på olika transformationer som gosedjuren är med om nu, i, vad jag antar är, deras sista tid. De knycklas ihop och kallas sådant som rumpi-rumpi-djur.

Det såg ut som att det vore tiden själv som trycktes ihop i deras tyger, i stoppningen.

Tiden själv. Inte själva
om den.


Tolfte mars.

Utropen till Wild Kids. Inget i utropen rör själva tävlingen. Allt har med deras liv att göra. Han är lika som den dagen det var igår. Det var den elfte igår och han är elva år. Siffrorna och tiden har inte fått sina stoppningar. Eller sin sömnad. Det rinner mellan dagar och år i din blick. Tänk vad han måste ha övat, han är bara 11! Som om han var född igår. Och en del av dig känner det nog som att han föddes igår. Den elfte. Jag tror faktiskt att det är så fantastiskt.


Tjugosjätte mars.

Innan förskolan säger du: Hur ska det gå nu för dig… utan Wild Kids på fredagar? Jag behöver något annat som griper mig, säger jag. Och raskt kommer du in på det att vi väntar på att de ska återpublicera säsong 1 av Spooky´s.

På vägen till förskolan fotograferar jag ett rött handavtryck på en grå Opel. Det sitter på huven. Man ser livslinjerna från handflatan. Vi har i över ett år kallat den för vår Opel. Det är en vacker morgon. Våren innan du ska börja skolan.

Månadens skrivövning: Låt det kreativa vara

Bloggens tjugosjätte månatliga skrivövning – som inte är någon övning utan en reflekterande text – slår ett slag för att låta bli att skriva något nytt. Med stöd i Uncreative Writing av Kenneth Goldsmith blev den här månadens text till ett slags boktips.

För några veckor sedan stod jag vid skrivaren här hemma och såg den mata ut ett tjugotal sidor. Tio skulle jag ha själv, de andra tio skulle min kompanjon få senare under kvällen. Vi skulle ses och titta på det vi hade totat ihop under förra årets sista månader. Vårt första försök tillsammans. Ansatsen. Det påbörjade. Förefintligheten.

De där sidorna – tre texter av honom, tre av mig; alla efter söndagsenliga leveranser – kändes bra. Jag hade inte läst om dem sedan december och skulle inte läsa dem nu heller, tänkte jag. Istället skickade jag iväg ett litet meddelande … om något … kanske att jag skrev ut också till honom … men så bläddrade jag lite och en rad framträdde omedelbart … den började med ett ”kom” –

och en stund senare cyklade jag mot kontoret viss om att jag visst tänkte snegla på texterna innan vi sågs. Dels för att den där raden väckt något, dels av respekt för vår tid. Omhändertagandet av det förefintliga. Nästa ansats. Fram över tungan eller kvar i magen.

Den där lyriska raden med ”kom” först påminde mig om något, men det gav sig inte till känna. Inte då. Mötet med min kompanjon förflöt däremot fint – diverse uppslag presenterades. Blickarna framåt, ja. Det här ska nog, på ett eller annat vis, tuffa vidare. Tänkte jag då, tänker jag nu.

Nån vecka senare rotade jag runt i gamla dagböcker under ett skrivande (av diktbrev nummer 24). Och där var den, återväckt, mitt skrivandes långa historia med ordet ”kom”. Utan att jag hade något som helst minne av det, visade det sig att jag satt och transkriberade några sidor ur Kom av Mara Lee i början av 00-talet. Det var omedelbart uppenbart att den där raden var laddad också av den boken. Jag skriver också, eftersom jag redan hade koll på annat, andra texter, andra tiders referenser.

I boken Uncreative Writing berättar Goldsmith om när han föresatte sig att skriva av en hel tidning. Typ The New Yorker. Och nu menar vi hela tidningen. I boken om nyttan av att skriva av får man läsa om hur han funderade på hur han skulle lösa diverse frågor, t.ex. hur han skulle skriva av numret på en nummerplåt i en annons. Skulle den ha en ram runt? En slags grafisk livboj? För att visa sig som nummerplåt. Det här låter inte kreativt, men det blir det snabbt, för den som sätter sig med själva uppgiften.

En del av mina bästa läsminnen är akut förknippade med en stor mängd avskrivande. Dykungens dotter, till exempel, skrev jag av mycket ur. Det tog en satans tid. Och jag bodde den hösten, 08, med skogen utanför huset. Mörkret. Tålamodet. Ansatsen. Och att ge sig eller fortsätta.

Genom att vara icke-kreativ väcker man mycket. Smaken för språket, eller vad tusan man än väljer att kalla det. Se det som. Följa med i. Man ska inte veta. Man ska till exempel närma sig någons stil (med den tid det tar). Goldsmith berättar om sådant som när han bett sina studenter att skriva av en hel favoritbok.

En hel bok. Att skriva av en hel bok. Det är svårsmält, en bra stund.

Tålamodet. Ansatsen. Det påbörjade som, om vi nu ska vara ärliga, helst, säger helst, ska hinna lära en något som man alls inte visste vad det var för något – från början. Det kräver sin tid.