Dikt (2016 – 2019)

Hallbergskt hos

 

Du kan alltid plocka russinen ur kakan, ingenting ur golvet.

Rulla i sidled med två fingrar.

Sträckta och stela: nej.

Ett kafés neon – rött – plockas ner som flagor från skyltningens höstar.

Boden rymmer vad den rymmer, städad som ostädad.

 

*

 

Startade upp: datorn så kall att någon man skulle vilja likna den vid en förkylning.

Att skruva på sig inför det äckligt goda ini, ja vadå.

Blad och gungar till på grenar som riste.

Bjärt och brokigt var ditt lass, blunda.

Malmö speglas då ännu underifrån i munnen.

Metoderna (Att mata eller låta läsaren äta själv)

I Lundströms Bokradio beskriver Rachel Cusk sin stil i succétrilogin som att hon har ”strukit det som läsarna redan vet” och exemplifierade med ”Paris”: om hon hade skrivit ut Paris i texten hade förförståelsen kickat in; vissa bilder av ”Paris” hade lagt sig över textens skapande av plats, som om det var författarens betryggande, en tydlighet, som matade bara genom att säga ”Paris”.

Hon undviker matandet skickligt, tycker jag – som klurade lite väl mycket på frågan om vilken stad de befinner sig i och utanför i den avslutande delen Kudos. Det är förståeligt, psykologiskt sett, men samtidigt ganska genant. Att äta själv handlar inte minst om att tvingas ställa sig inför sina egna existentiella associationer, snarare än att kontinuerligt stanna kvar – absorberad – av texten.

Radioprogrammet är exemplariskt. Den som undrar om hen vill läsa trilogin kan gärna lägga sitt öra vid intervjun och Lundströms introduktion till böckerna.

Vad gäller att äta själv och en viss genans inför detta med att överlåta sig till det banala i att LETA EFTER SVARET på frågan om VILKEN STAD DET ÄR, så vill jag gärna ge Cusk (och Lundström) lite mer space för att sätta stämningen kring vad det handlar om:

”When I first started writing Outline, I literally, in almost every page, felt god how amazing – to be talking about a woman and not describing her physically. And not describing how other people think of her, physically. And what a .. and I had this sense, as I was going all along … of taking this huge parts of the novel, and putting them in the bin. (…)  And the feeling of lightness that come to me – and to the book – as a resultat of that. Yeah, it was … enjoyable.”

The bin. Stora textmassor i papperskorgen. Att kasta bort det som matar med det som läsaren ”vet”, och författaren är ju som bekant också läsaren. I dont need to do that. And that puts the reader in a very different position; they have to do a lot morw work.

Lundström lyfter fram några enskilda citat ur den andra boken i trilogin, Transit, som typiska för Rachel Cusk. Det här inlägget får avslutas med ett av hennes val:

”Att finna sig själv var som att öppna en julklapp och upptäcka att det som låg i paketet redan var trasigt.”

 

Livet med Lundberg (IV)

Allting började med Lundberg för mig. I alla fall nästan.

Januari, kanske februari, mars – 1999. Jag går andra året på Erik Dahlbergsgymnasiet. Någonting får mig att söka mig till biblioteket. I en vit läsfåtölj försöker jag läsa kulturdelen i Jönköpings-Posten. Om natten blir handen ett skepp av ljus, en bok av Kristian Lundberg. Det enda jag minns är att jag inte förstod ett skvatt egentligen. Och att jag tyckte om det.

På påsklovet någon månad senare ska familjen övernatta i Danmark. Bara göra någonting. Se något. Jag försöker njuta av kultursidan i faderns Expressen, men det glöder liksom inte. Vad var det där för glöd som var där, en gång … ?

Min sportande personlighet känns både långsam och rask i sin transformation: tjugo år senare minns jag inte saker med skärpa. Skrivandets konturering, här, tillför i alla fall.

Jag tror att det dröjde något år innan jag började läsa – vad som då fanns av – Lundberg. Våren 1999 traskade läsningen snarare omkring i Lukas Moodyssons böcker, vilka var enklare att relatera till. Det är dock lustigt att gudsflisan fanns även hos honom.

Allting började kanske med en svart antologi med ”Malmöligan”; kanske var det med hjälp av den som jag hade Lundbergs namn i mig och började läsa recensioner?

 

 

 

Semantiska pinnar (LXIV)

Femte juli.

Idag driver jag med dig och säger att du är som en ”härskare, den dåliga härskaren som vill bestämma över andra” när du vägrar låta mig tala med Kling om … ja vad det nu än var, i sängen. Klockan var 09:05 och Kling försökte med en klockpedagogisk lösning: ”Nu är den långa visaren på ettan, sen när den snart kommer till tvåan, då vill Koffe leka med dig.”

Men det går inte. Gick och går inte, är inte alls nära dessa dagar. Tal ut, brottning in. Vi gruffar runt. Du försöker lägga golvmattan över mitt ansikte, men du får istället en spikmattetagg nånstans och blir ledsen. Du springer gråtande runt sängen, kryper upp hos din mamma, Kling. Jag spelar avundsjuk: ”Det var ju jag som skulle mysa med henne … ” –  och sen blir det omljudslek tillsammans alla tre. Vi känner på ”mussa” som är ditt omgjorda ord ”mysa”. Ett mussaskap, för att tala umlautmässig.

Första juli.

Det är ett slags hjärntävling timmen innan nattning: Vem kan förknippa samtliga namn med rätt leksak längst tid? Materiel ikväll: diverse fordon. Fiktivt tilläggsmateriel: förarnamn som vi hittar på.

Exempel med lastbil. Jag: Vem är det som kör den här lastbilen? Det är … Saut. Som hjärntävlingssugen smakar man på namnet högt: ”Saut alltså.” Sen är det barnets tur att fråga: Vem kör den här motorcykeln? Det är Salt. Man smakar: ”Salt, och Saut.” Vem kör sportbilen? Saut. Heter den också Saut? Vad tusan? Jo, det är en annan Saut! Sedan fylls det på med namn på stundens karta: Saut, Salt och Saut får sällskap av Sauk, Sjåå, Sackå, Sacky. Eller hur de nu än ska stavas.

Tävlingen och magvärmen pågår och man tittar alltså den andre djupt i ögonen och säger exempelvis: ”Och då kör Saut iväg med sportbilen…” och så gäller det att halka rimligt kvasi-korrekt mellan vokal- och konsonantkurvorna. Tills någon sätter tungan fel i munnen och … inte var det Sjåå som körde hästbilen!

En explicitsubtil humor.

Nionde juni.

På väg hem från Gula Huset stannar vi och köper glass i Kärleks Hörnan Kiosk (sic!) och det blir en Sandwich för dig och en Snickers för mig. Vi sätter oss på en bänk i solen på David Halls torg. Pratar om det f.d. Polishuset, om de två röd-vita kranarna, om klockan på husväggen, om varför de behöver två kranar, hur jäkla stort huset är egentligen, om husväggsväxtligheten som nu tyvärr ska ner, ja rivs den med.

Du börjar fara runt lite, på barns sprittande vis. Och så försvinner du för ett par sekunder iväg bakom min rygg. Issekunderna griper om mig, hjärtat hoppar till innan jag får syn på dig bakom statyn vid cykelvägen femton meter bort. Jag ropar: KLANG! Du kommer direkt, jag tar upp dig och får en stor kram och jag säger: Jag älskar dig så mycket. Jag älskar inte …[dig; med väsande röst]. Jag kan ta det. Frågar istället bekräftande: Älskar du Kling? Ja. Och … Manne, och alla mina gosedjur.

Och det blir ändå lite hjärttungt, för det är en ansträngande tid med dig. Det viktigaste är att inte tala om för dig vad du känner – alltså att säga emot. Ta det tunga, vända på det. På cykeln bort till Värnhem tänker jag på hur vuxna sa ”Det gör du visst” till oss barn om det mesta under min uppväxt.

På eftermiddagen. Det var fint att leka med LEGO-gubbarna vid matbordet efter middagen (och så mycket spaghetti du åt).

 

Dikt 190701

Ett par dagar efter att jag drömde att mamma började använda
något av de vackra skrivblock hon har samlat på sig
börjar jag läsa Minnen av minnet

I drömmen var det som skulle nedtecknas
att hennes mamma, min mormor, ropade: Men jag har ju träskorna på mig!
i baksätet på motorvägen
in mot stan, riktning ett bröllop De fick vända
min mamma, mormor, och pappa Och de kom sent med andan i halsen
Men innan brudparet sa ja till varandra

Ett par dagar innan jag drömde om mamma, mormor, rosenbladsblocket och dess
förande hand frågade mitt barn flera gånger Vems är de skorna?
om ett par gula träskor på stugbaksidans altan

De har jag gett till stugan, de är inte sköna men alla får använda dem

Att säga så

Skriva så

Om de lämnade gula

Ett par dagar innan det på samma altan berättar min mamma om hur hennes mamma
ropade till i baksätet på motorvägen – E4an söderifrån –
på väg in mot ett annat Jönköping

Väntextgruppen

Öppet brev

Jenny!

Tack för ditt svar, vilket inkom till min mail.

Det var ett svar som utökade tråden ”Textinlämning april 19”. Och det är ju lite pretentiöst, men jag bjuder gärna på det, att kalla det för att den inlämningen får nytt liv. Men det får den ju.

Lundasnacket. Vad sa vi egentligen? Vi sågs. Åt glass. Drack sedan öl på Ariman. Vad sa vi egentligen? Vi är överens om att det är en kontinuitet som är grunden mellan oss. Det behöver ju inte vara nödvändigtvis en månad som utgör ramen för utbytet. Det kan lika gärna vara två (i den mån vi förstår varför, och hur, vad … ).

Vi sa nog det, något åt det hållet, kryssande mellan glass, öl då det ännu var hetdagar och raskt kom vårt avsked på Lund C: då satsar vi på varannan månad, Jenny, och ser till att lära oss nya saker genom den nya kontinuitetens sifferfång.

Här ett citat från ditt svar: ”Och på ett sätt vill jag protestera, på ett annat hålla med. Om att det omformuleras, om att vi tappat nåt.” Det har omformulerats, vi har tappat nåt, men vi är också kvar. Jag är intresserad av att vi har tappat samt var vi – var och en –  nu plockar upp det med någon annan. Tappet kan vara ett skäl – ett sätt – ja; off you go!

Som, till exempel: jag söker på ordet ”fantasy” i min mail och givetvis kommer det upp ett antal mail från dig. Jag är inte din primära läsare av fantasyelementet i din litteratur. Jag kan inte tänka på min uppskattning av din litteratur utan att tänka på att du förtjänar den läsare som är läsaren av ditt egentliga element.

Och omvänt. Du är inte min läsare av somligt – säg, referentialitet i min poesi. Jag har därför att plocka upp det (rimligt!) tappade och gå till någon annan. Så är det. Så vill jag att hela blicken ska se på de. Låt oss fortsätta vårt kontinuerliga utbyte av … mjölkspann. Men låt oss erkänna mjölkens olika art och graden av eget ansvar i att – faktiskt – söka fler läsare till just de texter du och jag utbyter.

Ett andra citat från ditt svar, Jenny: ”Jag vill byta text med dig. Sen kan vi tala om andra läsarreaktioner också, men inte som huvudgrej…?” Nej, jag menade inte som en ny huvudgrej. Jag menade att jag hoppas att grejen kan komma att förändras av att ha sökt fler läsarreaktioner. Att vi söker nya former för vårt utbyte, för själva samtalet, ja just det hör ju redan till vår stomme. Hurra, för det!

 

 

Dikt (2019)

Midsommar

man vallar
sig själv
och varandra

inte för betet
egentligen

ett barn
som kniper en kotte
mellan tårna
och haltar
efter

runt
i en kupol
av trygghet
drömd
eller levd: solvarma
väg
slingrande via sandynskrön

människor som vallas
vallar
snart andra

inte för ängens
grannlaga

vi vallade vallar
vidare
glipande
in – eller ut –
i försåt