Semantiska pinnar (LXXXVI)

Tjugofjärde februari.

Du är på förskolan när vi talar om diverse företeelser i vårt nya hem. Det började med att din mamma satt vänd mot mig när jag kom hem från kontoret redan runt 09:15. Hon satt där i hallen i den blå fåtölj som nu är i tjänst som internetstol. Nersjunken, med upptejpade sladdar hängande från dörrposter bredvid och över henne. Jag hann inte ta av mig innan vi hamnade i en jämförelse med förr; hur det fanns en plats för internet i hemmet. Internettiden. Ens tid, och ens bidan. Natten som skulle föregå nästa dags dos.

Hon berättade att du hade suttit där i den dunkla hallen, nersjunken, och kollat på morgon-TV innan förskolan. I sängen hade det innan det varit ett blankt nej. Du skulle inte dit idag. I flera dagar hade vi sett hur du sparat på detta nej. Inte ett ord kom ur din mun när vi förberedde dig igår. Verbal skuggboxning med et fantombarn.

Du tog cykeln till förskolan. Overkligt nära, beskrev din mamma det som. Och det är det ju; man hinner knappt prata om världen på vägen, har förskolans tak i synen från startpunkten.

Ännu en grön sopbil utanför köksfönstret och jag berättade om den igår. Att jag försökte lära mig registreringsnumret på den för att kolla om det är samma nästa gång (eller gången efter det). Ett introducerande av plåtarnas värld. Hon skojade med mig och föreslog att vi kunde skriva upp nummer i fönstret, på en liten lista. Sedan vände hon sig om och såg den 70-talsbruna klockan i hyllan strax intill. Det här är ju en så bra plats för lärande, tänkte hon. Vid vilken tid, vilken skylt, vilken färg, vilken dag, …

Tjugonionde juni, 2017.

Igår var jag i Köpenhamn och där läste jag en författare som heter Karl Ove. Det var en underbar sträckläsning då något hos bokens du-tilltal knockade mig. Där andra författare kan ha svårt att rikta rösten går rösten här till barnet som om skillnaden mellan innanför (skallbenet) och utanför inte vore hela skillnaden. Det här tilltalet har så mycket ”mer” än det mesta i du-väg; det både lyfter sig (existentiellt) och sänker sig till det konkreta barnet, tänkte jag. Om våren börjar som följer:

”Du vet inte vad luft är, ändå andas du. Du vet inte vad sömn är, ändå sover du. Du vet inte vad natt är, ändå ligger du i natten. Du vet inte vad hjärta är, ändå slår det stadigt i ditt bröst, dag och natt, dag och natt, dag och natt.

    Du är tre månader gammal och liksom insvept i rutiner, ligger liksom på en bädd av samma saker dagarna igenom, för du har ingen kokong som larverna, du har ingen punk som kängururna, du har inget gryt som grävlingarna eller ide som björnarna. Du har en flaska med mjölk, du har skötbordet med blöjorna och våtservetterna, du har barnvagnen med kudden och filten, du har dina föräldrars stora varma kroppar. Omgiven av detta växer du så sakta att ingen märker det, allra minst du själv, (…)

Jag är din pappa, och du känner igen mitt ansikte, min röst och sättet jag håller dig på, men bortsett från det kan jag vara vem som helst, innehållande vad som helst. Min egen pappa, din farfar, som är död, tillbringade de sista åren med sin mamma, och deras tillvaro var obarmhärtig. Han var alkoholiserad och hade regredierat, han orkade inte längre parera någonting utan hade släppt taget om allt, bara satt där och drack. Att han gjorde det hos sin mamma har betydelse. (…)

Jag vet inte hur ditt liv kommer att bli, jag vet inte hur det kommer att gå för oss, men jag vet hur ditt liv är, och hur vi har det nu, och eftersom du inte kommer att minnas något av det, inte minsta lilla ting, ska jag berätta om en dag i vårt liv, den första våren du var med om.”

Att skriva en dag.

Att skriva en dag som veckas och vecklar ut sig, om vartannat, det är ett storslaget anslag. Själva kontrasten mellan framtidens ingenting (barnets icke-minne av sin spädålder) och någontinget (denna eventuella gåva; en enda dag i skruden av en roman, för det vill jag kalla det) är magnifik. Du kommer inte heller att minnas något av dina allra första år, och eftersom det är så kommer allt jag skriver om dig – och det är mycket – vara … ja, vad kommer det att vara?

Så. Jag var i Köpenhamn. Jag satt framför allt länge och stilla på ett ställe som heter Sorte firkant och ligger på Nørrebro. Jag var så imponerad, och är ännu. Jag har dock hunnit fram till tanken att allt i anslaget inte stämmer. Jag vill gå emot det visshetsparadigm som boken stammar ur. Det finns ett begär att veta som är förståeligt men … ja, vad? Instängande?

”Hur din personlighet var visste ingen ännu, inte heller du, men det hade börjat visa sig bestämda drag hos dig, till exempel att du var lugn, att du var tålig, att du var ljus. Grannen å sin sida, som snart hade levt i sextio år, var rastlös, inte särskilt tålig, … ”

Detta tilltalande en-dags-schabrak är – nog – tilltalande just för att det kittlar de lager hos smaklökarna som är essentialistiska. Om några dagar eller veckor kommer jag sitta här och tänka att jag måste tänka allt själv. Lik förbannat. Åh, boken var så nära att säga mig något om hur jaget konstitueras, kommer jag tänka. Bara för att sedan finna att den inte sa något, egentligen, om det. Det som intresserar mig mest och som jag behöver hjälp att ordklä.

Jag komma att minnas mitt nej till dess ärende vad gäller bildandet av jaget, men hysa stor tacksamhet för den språkliga smekningen:

”Men tänk dig då en verklig ensamhet, du lilla, där du inte känner någon, inte pratar med någon, och där ingen ser dig, utan alla vänder sig bort. En sådan total ensamhet skulle det vara omöjligt att leva i, för varför skulle man då leva? Allt inom oss är vänt mot andra. Språket är vänt mot andra, och därmed tankarna, och därmed dessutom, som den innersta existentiella sanningen, jaget.”

poetixxx .

för att få något gjort – lyft på luren – lägg ifrån dig luren – det (som) ur dig

lyfta – : lyss eller åse eller –

                                                                                                                  vänd an   runt

högtalartelefonen      osynliga svärmeri, kännbara – lägg på – låt ligga                                        kvar i rummet

modell betyder   i-förverkligande av idéer – det som omsätts [från ”idémolnet”] – en modell   att

använda istället för                                                      ett moln att begrunda –

det kollektivas               (som) har somligt att erbjuda

modellen med fyra                       extremer har just extremer och en gräns – cirkeln – runt hela –

så befinner du dig utanför

cirkeln                                     rör du dig i något gränslöst – (”ett gränslöst skrivande”,

”ett gränslöst socialt liv”, ”ett isolerat läsande                              som bara leder till vansinnet”) –



Lundbergs kategoriska imperativ              : en dos vansinne och en dos disciplin     kan

kopplas ihop med cirkeln – att befinna sig – att tappa

bort sig – att ta sig tillbaka in, igen – att gå på diagonalen – väl inne igenväl hemma igenväldigt

långt ut


att

inte fastna                              med ”en fiktiv modell som skapar en större frihet” menar vi just

acceptansen av begränsningen –



att vända vid cirkelns sarg – inte rädas flisor stryka tanken mot – att minnas       har haft en hand

mot och tänkt: Nej, nu vänder jag om

                                                                     med ”en fiktiv modell …” menar vi att det vi säger

om vårt skrivande – las reglas! – inte är de samma

som det som föregår

– alltid halvsant –

”en poetik måste alltid upphäva sig själv” –

*

I texten finns citat ur Lundbergs Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Semantiska pinnar (LXXXV)

Sjuttonde februari.

Vi skulle hämta dig tillsammans, redan vid klockan 14, efter att ha satt din nya CD-spelare i fönstret på ditt nya rum som du inte har sett men strax ska få se med en CD-spelare i fönstret. Det hela förhalades något. En städfirma var tydligen bokad till samma tid som vi hade nyckelkvittering. Tid att cirkulera.

Tid att ställas inför den ontologiskt grundläggande läxan – att vi aldrig styr den där ”framtidsbilden”. Tid att möta den inneboende utmattningen i att flytta.

Jag fick sedan kika in själv med en väska eller två på den nya adressen – medan din mamma hämtade dig ett stenkast bort. När jag lagt ut en filt, ställt spelaren i fönstret, lagt nya tuschpennor på filten, gick jag bort till er. Ni satt i sandlådan på förskolans gård. Som förväntat. Ni såg både genuint och spelat förvånade ut över att se mig komma. Kling sa nästan direkt att du hade hittat något spännande i din overallficka. Dosan som hon gjort till dig under förmiddagen. En av våra tre nycklar. Till för att få dig att upptäcka viljan till den nya dörren. ”Du kan väl testa den, se om den funkar.” Listens röst. Riktningens förmodade tröst.

Vi blir sedan stående lite vid grinden. Det blåser till. Det är sådana dagar, skuffade mellan stormar. Varningar eller varsel. Och ett alldeles välkänt Malmö med vinden som drar loss en tår: Den tåren kom från en annan dag.

Vi avvaktar. Väntar på din fortsättning. Den kom från när O sa ”Men Klang då!” Alltså en dag förra veckan. Hon har fortfarande inte sagt förlåt. Vi känner oss kallade att säga något om kontexter. Här talar de så. Här är här och en förskola och fröken menar inte så eller så. Men hemma säger man inte så.

Fjortonde februari.

Vid läggningen sker ett byte och det blir min tur att läsa. Belåten med att bli inkallad fick jag en skjuts i självförtroendet och var nöjd med tonträffen redan under utsagans uppbyggnad mellan oss: Du har väl förstått att farmor kommer hit och leker massor med dig imorgon, Klang? Du har väl förstått att du ska läsa många böcker för mig nu.

Jag hann inte höra att du tagit in vad jag hade sagt innan du sa vad du sa. Det finns något där. Det fanns något där. Det finns något precis där, när du övertar ens konstruktion och trumfar en i språkspelet. Vi skall återkomma många gånger till det.

Semantiska pinnar (LXXXIV)

Trettonde februari.

Tror du att F har flyttat någonstans i Malmö, eller tror du att han har flyttat långt bort? Jag tror att F är död.

Det är en vecka till vi själva ska flytta. Inom Malmö. Efter jullovet var F borta från förskolan. Vi vet alltså ingenting mer än att barnet har flyttat. Efter sportlovet kommer du att ha flyttat och bo nästgårds med förskolan. Det är mycket märkligt att tänka på era bågar ifrån. Era livskartors brott.

Efter förskolan svänger jag in på vår stundande adress, tyst, medveten om att det är en risk. Det kan komma ett vrål ur dig. Huset stämmer inte, somliga dagar: Det är fel! Du har visat mig ett annat hus, Koffe! Men denna eftermiddag verkar det gå bra: Var är lejonet? På andra sidan Zenithgatan finns ett skolkök och i ett fönster ett plastlejon. I våra veckor en markör, ett bevis för verklighetens äkthet. Det var detta hus som jag visade dig. Men så vänder du nästan direkt och kränger farligt i bältet på cykelstolen: Det är fel!

Elfte februari.

Var är Koffes väska? Jag ska visa dig en sak. Han är inte här, svarar din mamma om morgonen. Då måste du åka till hans jobb. Nej, det går inte. Han måste komma tillbaka! Nej, men det går inte, hjärtat. Och så börjar du riva ner saker. Täckena på vårt rum ska bort. Hon har hunnit smsat en fråga om att ta bilder på teckningarna och har från Ystadståget fått det och visar vid tillfälle sin mobil. Men det räcker inte långt.

När ni väl kommer iväg och det har grytt har du en Bamsetidning och pennor i cykelstolen. Du sitter och fyller-i-ritar. Uppe på backkrönet, när ni rullar förbi kyrkan, vill du åter ge pennan till Kling. Nu ska du måla. Men jag cyklar ju, försöker hon försiktigt. Just det!

Fjärde februari.

På morgonen. Manne ligger utan ”stora toaletten” och du kör båda rösterna: Du får vänta! (Tonskifte.) Jag måste också gå. (Skifte.) Du får vänta, Manne. (Skifte.) Skynda dig. (Skifte.) Ska du kissa eller både kissa och bajsa, Manne?

Snart har vi bara en toalett. Det blir rätt och rimligt. Men hur ska det gå till en början när din inramning för att styra och ställa med oss .. stryks. Man får bara kissa på stora toaletten! Det blir rimligt, men en omställning till en början.

Månadens skrivövning: Rita först åt varandra, skriv sedan med de tecknade bilderna

Bloggens fjortonde skrivövning är en samproduktion med Stina Karlström, min sambo, som utbildar sig till bildpedagog. För ovanlighetens skull är det en kollektiv skrivövning. Den har även en öronmärkning:

övningen delas främst
som
underlag
för inspiration
för andra
i en
pedagogroll
snarare än som en
renodlad skrivövning.

Rita och skriv i grupp

Övningen förutsätter att man är minst tre skrivande personer.

1. Rita en situation!

Alla ritar på var sitt papper.

Rita som man flödesskriver: bara rita!
Rita en situation – låt den växa fram medan du ritar.
Cirka 10 minuter.

2. Rita en detalj!

Först skickar alla sitt papper till den bredvid, så att alla får någon annans papper.

Utgå ifrån vad du ser av ”situationen”. Välj en detalj du vill lägga till eller förstärka. Rita en tydlig detalj!
Cirka 5–10 minuter.

3. Skriv nu en text utifrån bilden du får.

Först skickar alla sitt papper igen till den som sitter bredvid, så att alla åter får någon annans ritade verk. Nu sitter alla med en bild som två andra har gjort situation och detalj till. En okänd bild.

Dags att skriva!

Här kan instruktionerna för skrivandet varieras och viktas mycket utifrån grupp, kurs, intressen, etc.

Den dag jag använde mig av övningen på ”Kreativt skrivande” för Allmän kurs höll jag det relativt öppet; skriv en text utifrån bilden! Vad kan det här bli för berättelse?

Det hela var väldigt uppskattat – som ”skrivstöd” tycktes bilderna fungera exemplariskt. Skrivtvek övervanns smidigt inom var och en, över bilden som gåva.

För olika typer av skrivgemenskaper tror jag att det är en god idé att rita fram världar att låta varandra skriva om. Som uppvärmning och lek eller för att samla stoff – övningen kan viktas utifrån intressegrund.

Lycka till!

Metoderna (Snuttefilten)

I januari åkte jag till Tranås för att möta Jonas på halva vägen. En natt på hotell och så mycket skrivande som tillfället kunde ge. Under det längre skrivpasset, som ägde rum i en inglasad hörna på Tranås bibliotek, tog vi fram varsin bok som åkt med från Malmö respektive Stockholm.

Jonas hade med sig Alfabet på resan. Det skulle man alltid kunna ha, sa vi i mun på varandra. Men det är verkligen som din snuttefilt, sa jag. Skillnaden på att stå i 2020 eller 2010 kändes marginell.

Medan vi återgick till textarbetet tänkte jag hur jag själv drog fram Nod noll ur väskan på en lektion med Skrivarlinjen två … förra våren, var det väl. Eller i höstas. Det är svårt att placera en snuttefilt i tid och rum, det säger ju sig själv. Det jag minns från den där gången var en hastig genans, inombords; vad gjorde jag nu? Varför visa den …

Men vad kan man säga om sin snuttefilt? Eller om det är filtar. Till exempel det: är det en eller flera?

Att många skrivande bär specifika böcker i väskan över årtiondenas häradsgränser, ja, det är självklart. Men bör jag ha en viss snuttefilt i … tidernas framstormande? I åldrandet, om man så vill.

Googlar ”Vad betyder snuttefilt?” samt ”Hur används snuttefilt?” för att tänka i överförda termer:

”Låt folkbiblioteken slippa vara snuttefilt för alla som tycker det var bättre förr!”

”De barn som hade med sig en snuttefilt när de undersöktes av en läkare hade lägre blodtryck och lägre puls än de som träffade doktorn utan något övergångsobjekt i famnen.”

Ett övergångsobjekt alltså. En ständigt-uppskjuten övergång? Ett kanaliserande objekt?

Ett tredje och avslutande citat från synonymer.se:

”Gud är ingen snuttefilt som ingriper när vi ber om något.”

Semantiska pinnar (LXXXIII)

Trettioförsta januari.

Så är vi där igen: Nej, inte bara det! I boken står det att de nu ”bara väntar på brandkåren”, men det är inte nog. De måste även vänta på en bärgningsbil då bilen har krockat med ett träd. Du pekar på den intryckta nosen. Jag förklarar att ambulanspersonalen ”bara väntar på brandkåren” eftersom de är oroliga för föraren som sitter fast bakom dörren. Jo, det håller du med om; du förstår. Men det stämmer inte, Koffe!

Nu sover du och jag läser om metaforen hos Paul Ricoeur. ”I vanliga fall har orden en vanlig betydelse. En människa, det är den där tvåbenta varelsen som vi själva går omkring och är, skal, det är höljet som täcker äpplen och apelsiner, kanske musslor och sniglar … ”

Där har det smugit in ett ”kanske” som viskar om att ta tillbaka hela den framförda lasten. ”När Rilke säger ”skal av människor, som ödet har spottat ut”, så är det för denominationsteoretikern bara ordet människa som behåller sin korrekta betydelse. Orden spotta och skal har däremot råkat ut för en betydelseförskjutning.” (Jan-Ivar Lindén i gammalt Res Publica-nummer.)

Sin ”korrekta betydelse”.

Artonde januari.

Ni gör Finn fem fel efter en hård mage-morgon. Det är Nalle-Maja-tidningen både på ”Lilla toaletten” och på sängkanten efteråt. Jag ser nåt! Bamses pulka är borta. Braa! ropar den vuxna exalterat. Här gästar vi en utsagoscen där vi är utbytbara. Kuggar. Här ska det enstaviga vara.

Häromkvällen gjorde vi också Finn fem fel. Vid läggning. Du ville inte sluta titta. Ville tillbaka, måste se mer. Det är en av alla superba bilder för hur det fungerar – det att hitta på. Mer. Och mer. Vi ska hitta något mer som tjuven har tagit! Och så letar vi. Fingertopparna rör sig kors och tvärs, långsamt. Skärskådar panna efter panna. Kolla! Bamses öga är annat!

Sjuttonde januari.

Du sitter kvar i sängen. Skräddarställning mot väggen. Det mörkblå i en Bamsepyjamasen passar in i det dunkla. Du frågar om vi ska flytta idag då. Rösten tunn. Skillnaden mellan natt och morgon kan knappt erfaras, att det ligger en månad framför en flytt, knappast abstraheras. En timme senare, i porten på väg till cykeln, säger du att gosedjuret Bobo ska flytta idag. En bearbetningsmodell tycks ta form.

När vi rullar ut på gatan är vi av någon anledning inne på att snacka om min skinnjacka. Jo, just det, jag har sagt att nej, den är faktiskt inte så snygg. Det måste du inte tycka bara för att jag gillar den blå tonen i din overallfärg. Det är en trist brun, försöker jag. Den är tråkig som en svart tuschpenna. Med liknelsen ombord styr vi mot förskolan.

UTFÖR DINA EGNA SKRIVÖVNINGAR (såsom den från januari 20)

– tacksam kryssningen eller bara rysningen. Hela kroppen eller ilningens kropp. Rörligheten och det som berör en. Den lilla, eftersläntrande krusningen på ytan. Spänstskenet i varje simspark. Bukspark. Inbromsningen i regnet – tacksam regnet

eller bara doften av återkommande regn. Så mycket hellre regn. Svämm, sväll. Tar det av allt som kan bli icke-övergående; tar kylslagande väta. Mörka stammars ackompanjemang. I de dagar som håller oss inom sig

som ja ännu