Semantiska pinnar (XCVII)

Tjugotredje november, 2020.

Vi var Claus och Dimautu på morgonen innan förskolan. Våra tyska poliser. I hallen säger du att vi har poliser i Kiruna också. Vi skiftar i det att vi låser dörren. I Danmark har vi också ett polispar, råkar jag påpeka över gården. Du vill att vi byter igen. Nu ska vi vara… vad heter dem?! Det börjar bli för många namnbyttor för dig. Jag säger lugnt deras namn igen: Casper och Buster.

Det är Paul Celans födelsedag. Schau nicht – geh! Nynnar det långt fram i ansiktet. Någonting i mig vill att vi spelar ut riktigt ordentligt i vårt rollspel på vägen till förskolan, för då kan jag, på något paradoxalt sätt, få tillträde till ett parallellt tänkande. Eller nynnande. Skallskrivande. Idag, kring Celans och din födelsedag. Du som fick ett mellannamn efter hans poesi. En eller annan dag blir det möjligt att tala om ditt namn, Amsel, genom den dikt det kom ur.

Elfte januari, 2021

Vad ska den heta? Den meningen närmar sig toppnoteringsnivåer, säger jag och din mamma till varandra om kvällarna. Vi gör något och genast ska det fångas. Genast ser du en lek i allt: Vad ska den heta?

Häromdagen frågade du din mamma vad det ska heta när ni låtsas att du bär henne på din rygg.

Månadens skrivövning: Skramla med ett gammalt utkast

Detta är dungens tjugofjärde månatliga skrivövning. Men någon renodlad skrivövning är det inte tal om denna gång. Istället verkar vi ha att göra med en dikt om de nerver som måste tyglas (eller vad är det vi gör med dem?) för att förmå oss att skriva om, och om, och om, genom att våga läsa vår egen text på ett flertal vis.

skriva ut
och att skriva ut sin egen

läsa den
och att läsa den igen
som någon annans
eller att komma ihåg att ta den
med sig
och sedan också upp den ut den
fram – andas
läsning
med den
och inne i läsningens ring
kladda för kommande läsning
(och kladda nu rejält)
som inför ett samtal
inte tro texten om att äga
någon som helst
oklanderlighet;
sedan strax
läsa i sitt kladdande; mumlande men ja,
kladdens tanke kryper, ändrar
om den får, skriver till
lite grand, ändra så; skriv ut
igen; upp på hästen; sitt där i ett skratt om
om-
skrivningens mång-
sadladhet,
ta hästen över sjöbotten, mumla i din
dykarutrusning; det talas ganska tyst
om mängden omläsning

och ibland, på ett tåg, på en bänk, kylande perrong, vad vet jag,
när du får syn
på en skrivande med kladdiga sidor snett över gången, i stolen
du själv sitter på, filten intill; ängens inuti, den
skrivandes panna –
ett lod,
pennan på ledden i luften en grimma
i pappret ivrigheten (rejält, sa jag),
den befriande…
och efter en stund undan med papper –
datorn som ska upp ur sjöbottnens slam;
den omskrivande som triatlet
(upp på cykel, ner i vattnet, …), bilder bilder, jag vet;
men det är gångarnas sång; du är gången, emellan
i knät
både utskriven text och dator, katt och vän,
lilla smeksamhet,
ja se det sitter två skrivande
i samma knä, i dikten, ett implicit jag
och en främling på ett tåg
man
anar att det skulle kunna vara samma (men vet bättre),
eller inte alls (man vet ju inte),
det är upp till läsaren
igen
om hon är i skrivandet; den
skrivande läsaren,

man
vars vars
anar
kanske ett svar; att som du
kunna vara, eller inte alls, där på tåget, att du
en gång var denna bräda
i arbetet med texten
kanske
en människa som drömmer om sig själv
som skrivande, kanske i ett minne, eller i en framtid, en pedagog
som drömmer om att själv våga skriva som hon lär ut
att en kan, ska, kunde och borde, visst borde kunna, borde man, jag,
skriva ut
innan vi tar tåget;
låt datorn vara
i väskan fram till Alvesta, kom så ihåg
kaffe är bra, munnens blick är bra, det är njutning rakt av, andras
röster är bra, bara bra betyder bara bra, som av grönt och
blått bläck; träd och vatten tycks skydda orden
inne i bokstäverna, skratt genom
kladdet
som gör dig trygg
som

vad vet vi om oss själva
mer än
att försöka
tåga ta sig fram igen; jag saknar dig,
skriver kanske ut
nästa gång
jag är trots allt pedagog, hör jag,
jag önskar
jag vågade läsa om
mina dikter på detta tåg, nästa gång

*

Texten bygger på ett utkast från 2015, då jag åkte Malmö – Storvik ett antal gånger för att undervisa på kurser där.

Lucka 24

Julafton och en dikt skriven med Johan Madenteg, min barndomsvän. I dikten citeras han och nobelpristagaren Louise Glück. Och ett ankare är på lån, kanske från Eric Schüldt.

Det varmaste av tack till er tjugofyra som ville skriva dessa dikter med mig. Det var något särskilt för mig.

Och stort tack till er som har läst.

God jul!

Ljungstigen 16

Lucka 23

Dan före dag gives oss en lucka med Olof Åkerlund som kompanjon.

Jag skulle såklart aldrig ha sagt att denna kalender hade satt sin sista trampdyna ute på ön; det väckte en vaksam läsare – och medförfattare – av Åkerlunds art.

Inte är vi två bekanta från ön. Nej. Men ändå. Eller just därför.

Vi är vagt bekanta från litteraturvärlden i Malmö. Olof, ett ansikte i vinnarlaget på andra sidan rummet. Quizvinnarnas gäng. En vän röst i radion, producenten för OBS i P1. Inte mer, inte närmare än så, för mig.

Men så dök han under hösten upp som (först) läsare av Dagens Fyra Sidor 1 och sedan även som författare till en dikt i det andra numret. Steget därifrån till en diktkalender fann han alltså rimligt.

Lucka 22

Lucka 22 är skriven med Josefin Janson. Vi träffades i Malmö våren 2003. Således: Ännu en längre båge i kalenderns universa av vänner.

Som grafisk designer hittas Josefin här.

Det är dan före dan före dan och medan lacket torkar torkade kanske orden i lucka 22 ut. Först skrev vi expansivt och förberedande, för att sedan jämka ihop något de sista dagarna, men ja, i den där strykfasen ville vi till slut ha bort allt.

Så. Istället för att nämnas som blott en bonus, lyfts det fram skärvor ur ett gemensamt projekt. Tillsammans skriver vi på något längre utifrån Sven Lindqvists författarskap, och innehållet i lucka 22 är fångat på det grundet.

Det initiala kollage (med ord ur Svens böcker) – som satte igång hela skrivprojektet – var faktiskt med i förra årets kalender.

Lucka 21

Den tjugoförsta luckan – som öppnas till midvintern – har skrivits med Manuela Cobos.

Vi är, precis som i fallet med Rosie i luckan 17, bekanta från ett par kurser på Västerbergs folkhögskola.

Dagens bonus blir tvåfaldig. Först bjuds det in till Manuelas fina portfolio. Den som dit låter sig vandra kan finna en viss affinitet till arbetet med vår dikt. Även om det låter avslöja sig att vi började i den här musiken.

Den andra bonusbetan blir minnet av en maskot på väg mot pensionering. Jag minns att Manuela var en av de deltagare som lade min pingvin till ro en eftermiddag på skolan:

”Jag kom tillbaka från en rast på eftermiddagen, när jag fann pingvinen omhuldad. Några deltagare på kursen ”Det skrivande rummet” hade gjort en slags metakommentar: de ville inte ha rast, men jag hade tvingade dem. Argumentet, från min sida, var att hjärnan måste ha syre. Mycket typiskt mig att påstå, tyckte nog de vid det laget.”

Lucka 20

Lucka 20 är skriven med Sara Hallström.

Vår dikt påbörjades via sms och vandrade senare över till mailen – och nu är den här. Att den sträcker sig förbi de fjorton rader som kalenderns dikter oftast håller sig till, kan jag bara välkomna.

Själva vänskapen med Sara har varit en lång vandring; någonting annat kommer jag mig inte för att skriva denna söndag. Den sträcker sig från våren i Malmö 2003, då vi träffades, över ett par tusen brev … å hit. Ja, jag tänker ofta på Sara som min närmsta vän här i världen.

Saras senaste bok är den prisade Jag vill att mina barn ska tillhöra från 2015 på Norstedts.

Lucka 19

Den nittonde luckan är skriven med Jonas Gren.

Vi träffades i klimatrörelsen i Göteborg under 2008. Det var ett intensivt första år och vi hann till och med flytta ut på landet ihop. I vintermörkret utanför Kungsbacka lärde vi känna varandra genom mestadels samtal om litteratur och skrivande, om man hårdrar det. Hur som haver: ett gemensamt skrivande tog sina första tassande steg kring tjärn och annat.

Dagens bonus sträcker med ena handen ut en förhoppning om att vi tar oss samman och gör något (publikt) av det gemensamma skrivandet under 2021.

Med den andra armen och handen ställer jag fram en skylt: I januari kommer Jonas ut med en ny bok. Det är sonettkransen Tävlingsdräkten på Vendels förlag. Utan att ha läst en rad törs jag tro på en veritabel succé. Kombon skidåkning och sonettkrans, framsvettat ur Grens lemmar, låter som något vi kommer jubla över.

Lucka 18

Lucka 18 har under december låtit sig skrivas i etapper med Ida Brytnér.

Detta är den enda lucka som presenteras med någon som jag aldrig har träffat IRL. Vi känner alltså inte varandra, Ida och jag. Dikten är, så att säga, själva grunden vi står på. Dikten här, och dikten annars. Under 2020 har vi börjat skriva till och med varandra, och nästan uteslutande ur och genom litteratur.

Dikten som presenteras här är lite speciell för mig av skäl som vidrör det i stycket ovanför. Detta att skriva mycket med andra – vilket jag gärna gör året runt – handlar för mig mycket om en vilja att erfara ett kännande-tänkande genom skrivandet, och ja, för en tro på något sådant har vårt lilla skrivande varit styrkande.

Under den tidiga hösten var Ida även med i det första numret av Dungens Fyra Sidor.

Lucka 17

Lucka 17 har skrivits tillsammans med Rosie Jonsson.

Vi är bekanta från ett par-tre skrivkurser på Västerbergs folkhögskola, 2014-15. I mars 2016 var Rosie även gäst här i dungen. När jag läser om den texten nu tänker jag: Så tog vi orden, tillsammans, och så ska du åter låta dig ta av dem och andra – och se dig duga. Tag av orden, min vän, tag bara.