Månadens skrivövning: Glädje, själv

Det här blir bloggens tjugonde månatliga skrivövning.

Till grund för övningen ligger en sommar av Divan-läsande. Inte möbeln, utan tidskriften. Jag har läst några nummer av denna psykoanalytiska skrift med stor behållning och här följer en skrivinvit som stammar ur nummer 3-4/2010 med tema GLÄDJE.  

*

Introducerande text:

Johan Beck-Friis skriver i sitt bidrag till numret – ”Glädjen och glädjeprocessen – uttryck, vägar, hinder” att –

”det är av största betydelse att också glädjen tillåts träda fram under sorgeprocessen. Sorgen är inte genomgången förrän glädjen finns med. (…)

Glädjeprocessens parallella existens med sorgeprocessen är viktig att betona. Glädjen stryker under sorgen och vice versa.”

Texten handlar i mycket om varför det ”bland många [tycks] finnas en rädsla för frågor som har med positiva sidor av våra liv att göra, såsom glädje, skönhet, det goda och så vidare.” och den driver tesen att glädjen är ”rättfram, spontan och oförställd affekt och måste så få vara.”

Ja, måste så få vara. Rättfram, oförställd.

Således kan rädslan för att skriva om glädje förstås som rädslan inför att vara ”barnsliga” – ”Vi är rädda för den skam som ska drabba oss när vår aningslöshet drabbar oss.”

Instruktion:

1. Skriv om något som gör dig glad. Välj alltså något som har ett namn för dig. Låt det gärna vara banalt. Räds du skammen är du på rätt väg.

Flödesskriv, det vill säga utan att bry dig om vad det kommer för typ av text; håll det skrivande. Bestäm dig för att skriva 10 eller 20 minuter och sätt en klocka innan du börjar.

2. Läs igenom din text – i samma skrivstund eller en senare – i en ambition att förstå ditt glädjeämne som del av en lång process i livet.

Skriv nu om din text i en ambition att låta texten berätta om hur livets svårigheter – vilka de än är i ditt liv – behöver att du är aningslös, glad, för din skull. Helga ditt glädjeämne. Var fortsatt barnslig.

*

Slutord:

Med Beck-Friis menar denna övning att det hör till att känna sig ”ofullkomlig” och att glädjen just kan bli ”sann om den bekräftas i sin ofullkomlighet och bekräftar därmed det sanna självet”.

I grund och botten, att skriva för sig själv, det att känna hur ens egenart blir till genom ett bristande sammanhang; man behöver stå barnsligt själv. Du behöver vada i glädjen över något knappt skönjbart i vattnet.

Och jag vill såklart gärna tro att den som söker efter ”det sanna självet” (Winnicott) krafsar och famnar efter något som ger inte bara glädjen utan även den bakomliggande sorgen möjlighet att härbärgeras. Att sorgen slinker ut med en glädjeövning, det räds väl få av oss?

Lycka till.

Samlaren i Simrishamn

Idag har jag många timmar på egen hand, det vill säga utan barnet, det vill säga för det som mest bara är mitt: böcker, promenerande, somligt att fundera på (såsom Malmös demografi under sommaren), rymd, allehanda rymd för ett minnande kors och tvärs.

Nu. Tillbaka på kontoret. Två skrivtimmar till. I närminnet, ur det som det är mest av, en dag med familjen. Och jag skriver den dagen och sedan får vi se – som alltid –

I lördags var vi i Simrishamn, där Stina och jag har ett antikvariat som vi uppskattar lite extra. Samlaren är egentligen bara ett rum med hyllor i mitten, ställda rygg mot rygg, och utmed väggarna, så att man kan gå runt inne i en snäv cirkel (eller en oval, eller ett O). Sektionerna är inte markerade med skyltar; som kund får man istället kika på böckernas ryggar för att lista ut vad man tittar på.

Samlaren1

Säg Dostojevskij. Verk av denne författare hittar man i ett flertal hyllor, beroende på vad det är för utgåva (och genre, såklart). Det finns roman- och pockethyllor, men även klassikerhyllor och särskilda ”serier” eller upplagor, etc.  Innan jag lämnade i lördags berättade jag för Stefan att vi uppskattar hur böckerna tycks hänga ihop organiskt snarare än förväntat, som om de behöver trivas bredvid varandra för att få stå invid.

Stefan sa då något om att det är svårt att bestämma sig för var dramatik egentligen vill stå (vilket man kan tolka på olika vis, men här förklaras som en fråga om att stå genretroget med annan dramatik eller att hysa en vilja att ingå i en mer lös, ja genuin sektion).

Säg Stefan, vänheten. Det här var bara andra gången vi var förbi Samlaren. Första gången var i december då vi hade sovit på hotell och tänkte gå förbi på vägen till Malmötåget. Men det blev att ta ett senare tåg; vi behövde botanisera länge i den lilla ovalen.

När vi till slut skulle gå och Stefan såg vår hög var det nästan något förbluffat över åsynen: ”Om ni ska så mycket så måste vi dra av…”

När jag i lördags sträckte över en något mindre hög och meddelade att den översta, Sartre om Sartre, inte hade något pris, fick jag genast ett: ”Den kan du väl få…”

Personligen betyder det mycket, att det ännu finns sådana här ställen där penningens värde inte tycks vara det som styr, att en vänhetens rymd måste få finnas i dess ställe.

Samlaren2

 

Semantiska pinnar (XCII)

Femte juli.

Till middagen satt vi med vårt världande. Vi berättade, och du först, om att Margaretapaviljonen har två olika delar. En för restauranggäster och en mindre, avslappnat öppen del som är ett kafé. Varför är det så tror du? Så säger vi alla i familjen till varandra denna sommar: Varför är det så tror du? Jag älskar den frågans menande. Världen, inte avgjord, också av, i, det världande vi har för oss.

Nå. Din mamma svarade att hon tror att avdelningarna finns för att det ska få vara ”tjipptjång” i den ena, emedan det sitter gäster som vill sitta länge och lugnt i den andra. Strax sa du att ordet ”tjipptjång” även betyder ”att vara nära”; jag är nära, betyder det också.

Nå. Först hade du protesterat. Det är ju inget ord! Det betyder ju ingenting. Din mamma: Jag sa ju det, då finns det nu! Jag: Det betyder inte så mycket, men en del.

Och ur det: Tjipptjång, nära betyder det också.

Tjugofjärde juni.

Sjaset lever kvar från havet. Vi ska sjasa när du är på toaletten vid stugan.  Sedan följer sjaset med hem, in i lägenheten. Man står i hallen och sjasar mellan rummen. Vi vaktar dina grejer när du byter rum. Här kommer de imaginära måsarnas tid.

Sjuttonde juni.

Vägen till Passhuset nere vid kanalen. Vi sakta promenerar och talar om uttrycket ”att slänga bort en vän”. Du kan hela texten till Håkans låt och nu har det blivit tid för alla undringarna.

Vi tar olika exempel på hur det kan vara, bli. Hur man känner varandra men kanske tappar bort varande med tiden. Eller hur en av två inte vill vara vänner mer. Hur det frivilliga och ofrivilliga delar båt.

Du ska slänga bort oss om en jättelång tid. Precis så sa du: Jag ska slänga bort er om jättelång tid. Du sa verkligen det, med konsekvens; när ni nästan är döda, då ska jag slänga bort er.

 

 

FADÄSER, nödvändiga

Till Boken på bordet hade Jonatan Olofsgård med sig Liv efter liv av Atkinson. Efter att programmet kommit ut i maj dröjde det några dagar, sedan kom frågan från min mamma: ”kände du igen den?”

Det visade sig att vi har boken i stugans ”Sommarbibliotek” utan att jag kunde placera den där. Förvisso, den hade inte stått där i fem-sex år, utan ett eller två, skrev mamma när jag frågade. Men att inte få upp den för mitt inre! Det dröjde ytterligare ett par dagar innan dess utseende och namn, till slut, passade in i minnesbilden av trappbiblioteket.

Atkinson, en favorit hos min mor. Det mindes jag under inspelningen, men sedan var det blankt; ingen vidare kännedom om mammas själva intresse och kärlek eller –

Fadäser pekar också ut en väg.
Fadäser kan vara visandet
över en blank ruta. En
onödigt

blank en.
Fadäser låter oss, om vi har tur,
få en ny tur  över –

Fadäsen är som du och jag. Fadäsen är en yta som både släpper igenom
och håller sig för att behålla avstånd, dunkel. Fadäsen kan härledas
till fadeza, alltså dumhet

få sig
en ny tur, ingen vidare
kännedom
om,
men nu så

 

Dikt en majkväll (2020)

Jag tänker ganska ofta:
Jag undrar om det basala, det hade varit underbart
att höra talas om
det enkla, det talande, de vardagens
smulor som ändå ligger där; en suck, ett sug, ihållande
eller övergående – de förhållanden mellan finns
och finns inte som jag icke hör talas om; att du bor
kvar på samma adress? har eller inte har sällskap, hur
du är någons någon eller har eller inte har tid för…
ja, delade bröd, sänkta andetag
för blomman som du helst har eller undvarar,
vilken färg din cykel?
Ett litet pussel men ett pussel för att komma, ja; överkomma
att det var längesen du stod mig nära

Sommarbiblioteket

För snart femton år sen fick jag för mig att vi skulle ha ett litet bibliotek i mammas stuga. Platsen, alldeles given, på trappen upp till den vind som inte används. Sedan många år är mamma och min syster med på noterna – och fyller på – och när en plats delas aktivt händer det olika saker kring den.

sommarbibb

Veckan som var – en gemensam stugvecka – innehöll en ny typ av biblioteksfråga: Var är POs böcker? Sommarbiblioteket hyser (eller hyste) två verk av Enquist och min syster tänkte läsa; han dog ju för bara några månader sedan, tiden var kommen, biblioteket skulle bistå så där tjusigt. Men böckerna stod inte att finna. Har de fått fötter?

Det fanns en liten chans att min sambo skulle ha varit den ”skyldige” och jag tog med frågan hem till Malmö. Men icke. Bara När de skjuter arbetare hade hon lånat med genom åren och den skulle vara tillbakaställd.

Det är som det ska, med detta. Ett sommarbibliotek ska ha sina frågor, fynd, gåvor, luckor, mysterium, överraskningar, etc. Själv fyndade jag med mig Indianhår av den österrikiska poeten Mayröcker. Det är en bok som har varit med från början. Den har stått där i väntan på rätt tid, samlat år på stugnacken.

Det finns ett par-tre dikter i Indianhår som jag tycker är gränslöst fina. Jag har läst något motvilligt i den, då jag åtrår andra typer av Mayröcker-texter mer. I denna nu påbörjade serie texter om sommarbibliotek bifogas en av de kära dikterna ur Indianhår:

 

Skärmavbild 2020-07-20 kl. 07.12.20

Semantiska pinnar (XCI)

Tjugoförsta juni.

Det blir en kaka till på maten. Att åse dagen,
helgen, sommaren. Det är din mamma som har gjort rabarbergrottor
istället för hallon-dito.

Rabarberstängerna
har vi haft med på tåget till bukten och din farmor, alltså från en stuga
till en annan. Du sitter på andra sidan bordet, utomhus, på framsidan, och nynnar dig runt, runt syltcentrumet som tydligen inte passar dig: Skåne, Båstad, Ängelholm…

Du äter på kartan. Lär dig ort för ort. Och vid ”Ängelholm” kände jag igen det här med kartmakeri i maten. Så där satt jag ju själv som barn. Inte minst med potatismoset. Fast då mest i ett invändigt mummel, antar jag.

Tjugonionde juni.

Gården ska inte vara ett enkelt liv. Kan inte vara ett, kan bara vara ett liv, ska vara mångas liv, drivhus med läckage: de som dricker och täcker bordet stöter bort mig, eller om jag stöter bort mig aldrig stannar, musiken jag inte uppfattar, snuskigheterna som berättas och ligger kvar en stund i örat. Hon som hänger ut bredvid vår port,

rökande, drar igen sitt fönster så snart vi kommer, går, ok sa jag, säger jag: vi kommer att träffas så här, rök du. Han som om nätterna låter hunden bajsa på gräsmattan. Utstuderat frånvänd. Barn som sägs släppa in andra barn, barn som sägs elda på möblerna, du vårt barn och springlekar; kan bara vara ett. Övergripande

undergång: ”Det har kommit till vår kännedom att ni/någon i våra trappor kastar ut mat till fåglarna från fönster eller balkong.” Med vänlig hälsning, det kommunala bostadsbolaget. Det finns

eller finns inte ett förskönande av fattigdom i viljan att inte vända bort mitt ansikte helt, nej jag vet inte; en relation kan i vilket fall inte vara enkel, en relation blir inte till genom förenklandet utan genom ett tappande på det (inte) helt egna; en oklar flerighet, ett buktande, något som lever en; alltid har, se så. Förrädisk längtan

efter tobak, spring, glöd, som gödd gödas av platsen. Som under korta samtal med henne som röker i fönstret utanför porten. Som jag säger, som din mamma sagt det till mig;
hon bor också här. Det är vår port.  Ett accepterande

är enkelt och sammansatt, icke överskådligt, tiden själv, någon skall komma att säga: här ska jag dö. ”Kanske sköldkörteln.” På marken ligger det spillning och du frågar vad det är och jag svarar fågelbajs och ser att det är aska, kluttar en masse. Från fönstret. Och vi pratar med henne

och hon pratar på (om råttor, möss, inbrottsrisker) och efteråt vill jag banna henne för att tala om vad som helst när du hör men jag tänker ganska snart att du bor här också, du ska inte skyddas, för det att skydda är bara förenklat, vrängt, förfelat redan

i ansatsen, ens inre ghettoisering flyttat över som ett paketpris till dig, inte för-flerande, inte en generativ vokabulär; om du ska ingå i gården måste du ingå i gården; hur låter det – ja hur låter det

om vi ska säga ditt namn som om vi är här. Och vi har hunnit vara här. Du har möjliga vänner. Med fönster mot gården. Vi går under dessa fönster innan sommarlovet tar över helt, vi tassar sakta sista tiden har allt att tala om. De sista veckorna, de senaste veckorna, gården och ut

vi öppnar den stora järnporten och tar höger på gatan mot förskolan, långsamheten, ingåendet, det att vända sig om för att benämna vad man har, kommer åter till, ja gården om kvällarna i mornarna och om mornarna med några kvällar i sig; banden till en man

som sätter sitt ögas finger på mitt bröstben. Det är enkelt. När det sker. Utan skäl. Det hoppas jag en dag få säga dig: Om det sker, det är något helt enkelt. Ens mänskliga anspråks lilla centrum: en kär vardag som ger en inbilsk tro

på rätten till en vardag. Under det att tiden saknar motstycke,
alltid har

mänsklighet
bara i en omedelbarhet, som det heter, och om det är så, var så, jag vet inte, men känner det så, när det sker, sitt ögas finger

 

 

 

Månadens skrivövning: Skylten

Bloggens nittonde månatliga skrivövning. Detta förslag till skrivande kommer ur en sentimental – och rimligt ofärdig – tanke från midsommarhelgen. Jag traskade då i sanddyner och passerade en skylt med texten bortnött vatten och vind.

Instruktion:

1. Välj först en ort/plats du vill skriva en publik text om.

2. När du har beslutat dig för en ort/plats att skriva om är det värt att fundera på vilken typ av text du vill skriva till/om denna plats. Allt från en informativ text till ren poesi går bra. Fundera gärna på vem du önskar ska stanna till och läsa på den tänkta skylttexten.

Det enda övergripande, gemensamma för alla som gör övningen: tänk dig att texten ska sättas upp på en skylt för det vi kallar allmänheten.

*

Tips: Välj på förhand hur lång tid du ska skriva. Ge dig en ram. Till exempel: två halvtimmespass. Först flödesskrivande, få till en råtext. Sedan, det att skriva om.

Fråga: Kanske är detta en text du vill skicka till någon som delar historia/liv med din valda ort? Gör ”skylten” till ett privat brev?

Lycka till!

 

 

Metoder (Att upprätta, för att uträtta, vad vi kan komma att utgöra)

Bredvid mig i sängen står skrivmaskinen. Ljust turkos. En låg våg av tangenter. Fast står, det rimmar illa med den gamla maskinens uttryck. Den ser mer insjunken ut i täcket. Kanske något kattlik om man kollar snabbt eller skevar lite. Mellan den och mig ligger det ett gäng strödda A5-blad. På dessa finns de två dikter som har inkommit och antagits till det första numret av Dungens fyra sidor, fanzinet som snart kommer med sitt första nummer.

Att ha upprättat ramarna för ett fanzine. Alltså, att tre andra skriver en dikt samt att ja, även jag gör så. Fyra dikter. Utifrån något, av mig valt. Denna gång ett citat av Bachelard: ”Inför lågan kan människan drömma.”

De två dikter som jag har valsat och tryckt fram i cirka 8 exemplar vardera kan jag nu förhålla mig till i olika grad. Att s.k.r.i.v.a dessa dikter, om och om igen, gör såklart något med mig. Orden de andra har valt etsas i mig. Radbrytningarnas sätt att avgöra temperamentet känns när man skriver av, igen och igen.

Ska jag följa med? Ska jag skriva med – vad associationer till deras dikter kan ge? Eller ska jag bli en mer oseende fabrikör som just valsar loss, med ciggen i gipan och tanken steppande iväg (kanske till de böcker jag har läst i under dagen).  Ska jag … hur ska jag utföra min del av helheten?

Upprätta, uträtta, och att få utgöra. Tillsammans. Jag tror att jag tycker om det här än mer än jag förstod att jag skulle göra. Det är smeksamt på ett sällsamt sätt, ja själva valet; det är en win-win-känsla som jag önskar att skrivandet kunde ha mer av på ett konstitutivt sätt. Oavsett om jag under kvällen skriver något som stärker en lyrisk kontext, fanzinets första kontext, eller om jag vänder mig bort och då mer till andra än de två antagna poeterna; ja oavsett, så skapas det mer av ett manifest band än … vad den … vanliga kvällsdikten … brukar göra.

Det är egentligen mer intrikat än så där. Säg så här: när den tredje dikten som antas har inkommit visar sig den påverka mig allra mest i viljan-till-diktning, i viljan till samspråk. Att då redan ha skrivit min dikt. Eller att inte ha det. Eller, att ha skrivit mitt, och att anta den fjärde dikten utifrån det – oss, de första tre. Vad som har resonans beror liksom på. Det är dejligt. Enkelt, intrikat. Samtidigt.

 

 

Semantiska pinnar (XC)

Sjuttonde juni.

Jag har ett knä i entrémattan som aldrig tar slut, händerna runt dina små skor, tänker på att jag tycker om att hjälpa dig för mycket fast det inte är bra; jag vet att du borde få kunna mer själv, med mig alltså, då den stora glasdörren öppnas och in med ljuset träder en förskolekompis i sommarklänning, brillor och ett stort leende, genast är det uppenbart vad sommarfest betyder. Du har en gul T-shirt med en apa från din gårdag. Som jag tänkte att du ville ha idag. Till den har du avklippta jeansshorts som du har haft sedan i lördags då vi klippte till dem.

Ovanför trappan möts vi av fler vänner i utstyrslar: ett par stycken har dräkter och är påkostade superhjältar, men framför allt ser jag finskjortor och klänningar. Ett uppstyrt rum. Du gör din karaktäristiska min, med ena handen i sidan, lutande kroppen mot den sida du stödjer dig på. Bågnande. Detta, något förvridna, leende som jag lärt mig att tänka på när jag tassar nerför trappan igen. Stegar ut. En slags övergångens min. Idag, vi båda i förhöjd undran, skulle man kunna säga; hur skulle det bli för dig i en av åren urringad tröja med fransande shorts till. Från oss till institutionen liksom. Sällan i ord inseglande. Med ett ljus i ditt öga, förvisso, tack och lov.

Eller, det har börjat avta. Numera, precis innan sommarlovet, har du börjat kommentera ganska högt att du ska flytta din ”figur”, dvs. ditt laminerade ansikte som ska sättas på den sidan om dörren som meddelar På förskolan. Från Hemma till på förskolan. I språk satt, stadd. Övergångens min har krympt ihop och förbytts. Det stämmer förresten inte att jag hade ett knä i golvet. Dina rosa springskor kräver inte att man böjer sig. Jag hade nog inget särskilt för mig. Stod mähä och kände att vi inte var riktigt tajmade med sommardagen. En föraning. Ilningen.

Det var såklart lustigt, inte bara olustigt, för alldeles nyss, innan vi hade klivit in, var vi så i linje med livet, flytandes ovanpå, på vår gata liksom, sökande efter specifika bilar –  såg bilar ut så där på din barndom, Koffe? – där veckans stora fynd varit en folkabuss precis utanför förskolan häromdagen. Där snackar vi fönstervevar och en växelspaksstång som såg ut att vara 65 cm lång. Som ett spett i bussens golv. Lustigt, hur allt kastas om. Institutionaliseras på ögonblick. Ett sekunddrama för oss privilegierade. En lång elak reva för andra.

Skammen när jag går. Redan innan jag är ute från gården fattar jag vad jag skulle ha önskat att jag kunnat ge dig denna morgon: din nya T-shirt med Turning Torso. Också den från lördagen, vår helg. I en passage förbi Supporterhuset på Södra Förstadsgatan, en runda med sommarkonsumtion. Badshorts till mig, tröjor till er. Malmös skyline! Med den höga byggnaden som ni har jobbat med på förskolan. Den resliga konturen, i vitt mot mörkblått, ja det skulle jag ha önskat – upptvättad för hand, igår kväll, av en hågkommandets pappa; sicken dröm. Skammen när jag går.

Att få stå kvar där, vid lämnandet, istället. Tills också din skrud fått en kommentar. ”Klang, du har Malmö på tröjan!” Någon som genast hittar till ert Turning Torso. Solens obarmhärtighet när jag går. Det påkostade är inget alternativ. Ett knä för det. Ska jag cykla till Stadsbiblioteket och skriva ut papper för en ny tjänstledighet eller till Elgiganten för att försöka köpa en skrivare? Jag bestämmer mig för att vattna kring stugan först. På den korta sträckan mellan förskolegården och vår innergård – för att fiska upp min cykel – sörjer jag att den gamla folkabussen inte stod där, inte var kvar. Skulle vilja kika in, skulle vilja ha fått kika in, höra din röst från vägen dit i vägen bort; i exaltationens bränning.

Hur kan man inte fatta att sommarfest – även för 4,5-åringar – innebär att klä upp sig? Hur kan jag vara så … avslappnad? Minns hur de i Kulturradion igår pratade – i sammanhanget <Sara Danius Nobelklänningar ställs nu ut> – om att män inte behöver klä upp och ut sig på samma sätt för att märkas och … din älskade aptröja tröja känns inom-mig-själv oaptitlig på ett sätt till. Sedan känns alla utstyrslar skrattretande fel. Det skulle jag vilja säga dig om jag berättar om denna skammens dag någon framtida dag: vi försökte undgå skenbilderna tyranni, ja det gjorde vi. Visst får man skämmas också då. Vidbrännas och vid märket se minnen strömma in.

Mindes på cykeln det där köpet av T-shirten din. På väg hem till Kirseberg från stugan stannade vi en annan sommar till utanför Astrid & Aporna. Du sov i cykelstolen. Du hade redan en grön aptröja, den enda tillsammans med hajtröjan som du ville ha. De skulle stänga ner för gott. Sades det. Kanske var det inga tröjor kvar. Men det fanns alltså en gul. Hur många år har du haft den, två eller tre nu?

När jag hämtar dig är det inte aktuellt att fråga om hur tröjan ”satt”. Eller ja, jag menar ju fejset. Om jag kunde fråga det. När du kommer mot mig i trappan har du bland annat en än Luigi-mask i händerna. Institutionen hade ombesörjt att ni fick välja laminerade masker ur Super Marios värld. Tack, institutionens händer, för det. Å våra mångas vägnar.

Vi får återkomma till den sjuttonde juni.