Semantiska pinnar (LXXXV)

Sjuttonde februari.

Vi skulle hämta dig tillsammans, redan vid klockan 14, efter att ha satt din nya CD-spelare i fönstret på ditt nya rum som du inte har sett men strax ska få se med en CD-spelare i fönstret. Det hela förhalades något. En städfirma var tydligen bokad till samma tid som vi hade nyckelkvittering. Tid att cirkulera.

Tid att ställas inför den ontologiskt grundläggande läxan – att vi aldrig styr den där ”framtidsbilden”. Tid att möta den inneboende utmattningen i att flytta.

Jag fick sedan kika in själv med en väska eller två på den nya adressen – medan din mamma hämtade dig ett stenkast bort. När jag lagt ut en filt, ställt spelaren i fönstret, lagt nya tuschpennor på filten, gick jag bort till er. Ni satt i sandlådan på förskolans gård. Som förväntat. Ni såg både genuint och spelat förvånade ut över att se mig komma. Kling sa nästan direkt att du hade hittat något spännande i din overallficka. Dosan som hon gjort till dig under förmiddagen. En av våra tre nycklar. Till för att få dig att upptäcka viljan till den nya dörren. ”Du kan väl testa den, se om den funkar.” Listens röst. Riktningens förmodade tröst.

Vi blir sedan stående lite vid grinden. Det blåser till. Det är sådana dagar, skuffade mellan stormar. Varningar eller varsel. Och ett alldeles välkänt Malmö med vinden som drar loss en tår: Den tåren kom från en annan dag.

Vi avvaktar. Väntar på din fortsättning. Den kom från när O sa ”Men Klang då!” Alltså en dag förra veckan. Hon har fortfarande inte sagt förlåt. Vi känner oss kallade att säga något om kontexter. Här talar de så. Här är här och en förskola och fröken menar inte så eller så. Men hemma säger man inte så.

Fjortonde februari.

Vid läggningen sker ett byte och det blir min tur att läsa. Belåten med att bli inkallad fick jag en skjuts i självförtroendet och var nöjd med tonträffen redan under utsagans uppbyggnad mellan oss: Du har väl förstått att farmor kommer hit och leker massor med dig imorgon, Klang? Du har väl förstått att du ska läsa många böcker för mig nu.

Jag hann inte höra att du tagit in vad jag hade sagt innan du sa vad du sa. Det finns något där. Det fanns något där. Det finns något precis där, när du övertar ens konstruktion och trumfar en i språkspelet. Vi skall återkomma många gånger till det.

Semantiska pinnar (LXXXIV)

Trettonde februari.

Tror du att F har flyttat någonstans i Malmö, eller tror du att han har flyttat långt bort? Jag tror att F är död.

Det är en vecka till vi själva ska flytta. Inom Malmö. Efter jullovet var F borta från förskolan. Vi vet alltså ingenting mer än att barnet har flyttat. Efter sportlovet kommer du att ha flyttat och bo nästgårds med förskolan. Det är mycket märkligt att tänka på era bågar ifrån. Era livskartors brott.

Efter förskolan svänger jag in på vår stundande adress, tyst, medveten om att det är en risk. Det kan komma ett vrål ur dig. Huset stämmer inte, somliga dagar: Det är fel! Du har visat mig ett annat hus, Koffe! Men denna eftermiddag verkar det gå bra: Var är lejonet? På andra sidan Zenithgatan finns ett skolkök och i ett fönster ett plastlejon. I våra veckor en markör, ett bevis för verklighetens äkthet. Det var detta hus som jag visade dig. Men så vänder du nästan direkt och kränger farligt i bältet på cykelstolen: Det är fel!

Elfte februari.

Var är Koffes väska? Jag ska visa dig en sak. Han är inte här, svarar din mamma om morgonen. Då måste du åka till hans jobb. Nej, det går inte. Han måste komma tillbaka! Nej, men det går inte, hjärtat. Och så börjar du riva ner saker. Täckena på vårt rum ska bort. Hon har hunnit smsat en fråga om att ta bilder på teckningarna och har från Ystadståget fått det och visar vid tillfälle sin mobil. Men det räcker inte långt.

När ni väl kommer iväg och det har grytt har du en Bamsetidning och pennor i cykelstolen. Du sitter och fyller-i-ritar. Uppe på backkrönet, när ni rullar förbi kyrkan, vill du åter ge pennan till Kling. Nu ska du måla. Men jag cyklar ju, försöker hon försiktigt. Just det!

Fjärde februari.

På morgonen. Manne ligger utan ”stora toaletten” och du kör båda rösterna: Du får vänta! (Tonskifte.) Jag måste också gå. (Skifte.) Du får vänta, Manne. (Skifte.) Skynda dig. (Skifte.) Ska du kissa eller både kissa och bajsa, Manne?

Snart har vi bara en toalett. Det blir rätt och rimligt. Men hur ska det gå till en början när din inramning för att styra och ställa med oss .. stryks. Man får bara kissa på stora toaletten! Det blir rimligt, men en omställning till en början.

Månadens skrivövning: Rita först åt varandra, skriv sedan med de tecknade bilderna

Bloggens fjortonde skrivövning är en samproduktion med Stina Karlström, min sambo, som utbildar sig till bildpedagog. För ovanlighetens skull är det en kollektiv skrivövning. Den har även en öronmärkning:

övningen delas främst
som
underlag
för inspiration
för andra
i en
pedagogroll
snarare än som en
renodlad skrivövning.

Rita och skriv i grupp

Övningen förutsätter att man är minst tre skrivande personer.

1. Rita en situation!

Alla ritar på var sitt papper.

Rita som man flödesskriver: bara rita!
Rita en situation – låt den växa fram medan du ritar.
Cirka 10 minuter.

2. Rita en detalj!

Först skickar alla sitt papper till den bredvid, så att alla får någon annans papper.

Utgå ifrån vad du ser av ”situationen”. Välj en detalj du vill lägga till eller förstärka. Rita en tydlig detalj!
Cirka 5–10 minuter.

3. Skriv nu en text utifrån bilden du får.

Först skickar alla sitt papper igen till den som sitter bredvid, så att alla åter får någon annans ritade verk. Nu sitter alla med en bild som två andra har gjort situation och detalj till. En okänd bild.

Dags att skriva!

Här kan instruktionerna för skrivandet varieras och viktas mycket utifrån grupp, kurs, intressen, etc.

Den dag jag använde mig av övningen på ”Kreativt skrivande” för Allmän kurs höll jag det relativt öppet; skriv en text utifrån bilden! Vad kan det här bli för berättelse?

Det hela var väldigt uppskattat – som ”skrivstöd” tycktes bilderna fungera exemplariskt. Skrivtvek övervanns smidigt inom var och en, över bilden som gåva.

För olika typer av skrivgemenskaper tror jag att det är en god idé att rita fram världar att låta varandra skriva om. Som uppvärmning och lek eller för att samla stoff – övningen kan viktas utifrån intressegrund.

Lycka till!

Metoderna (Snuttefilten)

I januari åkte jag till Tranås för att möta Jonas på halva vägen. En natt på hotell och så mycket skrivande som tillfället kunde ge. Under det längre skrivpasset, som ägde rum i en inglasad hörna på Tranås bibliotek, tog vi fram varsin bok som åkt med från Malmö respektive Stockholm.

Jonas hade med sig Alfabet på resan. Det skulle man alltid kunna ha, sa vi i mun på varandra. Men det är verkligen som din snuttefilt, sa jag. Skillnaden på att stå i 2020 eller 2010 kändes marginell.

Medan vi återgick till textarbetet tänkte jag hur jag själv drog fram Nod noll ur väskan på en lektion med Skrivarlinjen två … förra våren, var det väl. Eller i höstas. Det är svårt att placera en snuttefilt i tid och rum, det säger ju sig själv. Det jag minns från den där gången var en hastig genans, inombords; vad gjorde jag nu? Varför visa den …

Men vad kan man säga om sin snuttefilt? Eller om det är filtar. Till exempel det: är det en eller flera?

Att många skrivande bär specifika böcker i väskan över årtiondenas häradsgränser, ja, det är självklart. Men bör jag ha en viss snuttefilt i … tidernas framstormande? I åldrandet, om man så vill.

Googlar ”Vad betyder snuttefilt?” samt ”Hur används snuttefilt?” för att tänka i överförda termer:

”Låt folkbiblioteken slippa vara snuttefilt för alla som tycker det var bättre förr!”

”De barn som hade med sig en snuttefilt när de undersöktes av en läkare hade lägre blodtryck och lägre puls än de som träffade doktorn utan något övergångsobjekt i famnen.”

Ett övergångsobjekt alltså. En ständigt-uppskjuten övergång? Ett kanaliserande objekt?

Ett tredje och avslutande citat från synonymer.se:

”Gud är ingen snuttefilt som ingriper när vi ber om något.”

Semantiska pinnar (LXXXIII)

Trettioförsta januari.

Så är vi där igen: Nej, inte bara det! I boken står det att de nu ”bara väntar på brandkåren”, men det är inte nog. De måste även vänta på en bärgningsbil då bilen har krockat med ett träd. Du pekar på den intryckta nosen. Jag förklarar att ambulanspersonalen ”bara väntar på brandkåren” eftersom de är oroliga för föraren som sitter fast bakom dörren. Jo, det håller du med om; du förstår. Men det stämmer inte, Koffe!

Nu sover du och jag läser om metaforen hos Paul Ricoeur. ”I vanliga fall har orden en vanlig betydelse. En människa, det är den där tvåbenta varelsen som vi själva går omkring och är, skal, det är höljet som täcker äpplen och apelsiner, kanske musslor och sniglar … ”

Där har det smugit in ett ”kanske” som viskar om att ta tillbaka hela den framförda lasten. ”När Rilke säger ”skal av människor, som ödet har spottat ut”, så är det för denominationsteoretikern bara ordet människa som behåller sin korrekta betydelse. Orden spotta och skal har däremot råkat ut för en betydelseförskjutning.” (Jan-Ivar Lindén i gammalt Res Publica-nummer.)

Sin ”korrekta betydelse”.

Artonde januari.

Ni gör Finn fem fel efter en hård mage-morgon. Det är Nalle-Maja-tidningen både på ”Lilla toaletten” och på sängkanten efteråt. Jag ser nåt! Bamses pulka är borta. Braa! ropar den vuxna exalterat. Här gästar vi en utsagoscen där vi är utbytbara. Kuggar. Här ska det enstaviga vara.

Häromkvällen gjorde vi också Finn fem fel. Vid läggning. Du ville inte sluta titta. Ville tillbaka, måste se mer. Det är en av alla superba bilder för hur det fungerar – det att hitta på. Mer. Och mer. Vi ska hitta något mer som tjuven har tagit! Och så letar vi. Fingertopparna rör sig kors och tvärs, långsamt. Skärskådar panna efter panna. Kolla! Bamses öga är annat!

Sjuttonde januari.

Du sitter kvar i sängen. Skräddarställning mot väggen. Det mörkblå i en Bamsepyjamasen passar in i det dunkla. Du frågar om vi ska flytta idag då. Rösten tunn. Skillnaden mellan natt och morgon kan knappt erfaras, att det ligger en månad framför en flytt, knappast abstraheras. En timme senare, i porten på väg till cykeln, säger du att gosedjuret Bobo ska flytta idag. En bearbetningsmodell tycks ta form.

När vi rullar ut på gatan är vi av någon anledning inne på att snacka om min skinnjacka. Jo, just det, jag har sagt att nej, den är faktiskt inte så snygg. Det måste du inte tycka bara för att jag gillar den blå tonen i din overallfärg. Det är en trist brun, försöker jag. Den är tråkig som en svart tuschpenna. Med liknelsen ombord styr vi mot förskolan.

UTFÖR DINA EGNA SKRIVÖVNINGAR (såsom den från januari 20)

– tacksam kryssningen eller bara rysningen. Hela kroppen eller ilningens kropp. Rörligheten och det som berör en. Den lilla, eftersläntrande krusningen på ytan. Spänstskenet i varje simspark. Bukspark. Inbromsningen i regnet – tacksam regnet

eller bara doften av återkommande regn. Så mycket hellre regn. Svämm, sväll. Tar det av allt som kan bli icke-övergående; tar kylslagande väta. Mörka stammars ackompanjemang. I de dagar som håller oss inom sig

som ja ännu   

FADÄSER, nödvändiga

genre:
rollernas
sammanblandning;
alldeles ny
i en
lärarroll


I början av 2012 skulle jag till slut få testa att undervisa i skrivande på en folkhögskola. Jag hade, förvånande nog, tjatat mig in på Fridhem genom att maila och maila till Anne Olsson som då ansvarade för utbildningen. Till slut lät hon mig alltså komma för att hålla de två dagar i kollektivt skrivande som jag salufört i så långa rader.

Detta FADÄSminne rör själva materialet jag kom med till den Skrivarlinjen – ja, det som var ämnat för dem att hugga in i. Det som var menat som en inbjudan:

Min vän Annika och jag hade något vi kallade för ”25-veckorsprojektet” som, i korthet, fungerade på det sättet att vi levererade varannan söndagskväll till den andras dörr. Tjugofem veckor i rad, enligt manifest. Vid denna tidpunkt, 2012, hade det hela förlängts. Vi var inne i ytterligare en tid, utan räkning …

Det var alltså ”min vecka” den vecka jag skulle till Fridhem. Planen hade i några veckor varit att jag skulle ta med mig den textskärva som Annika förväntades leverera om söndagskvällen. Nå. Det kom en sida text. Men den bestod bara av ett enda citat och det var pro-nazistiskt. Vad göra?

Jag kände inte att jag kunde ta med citatet och låta deltagarna ”skriva vidare” på det med mig. En tanke på att fuska smög sig in. Jag hoppade således tillbaka ett par veckor i vårt utbyte och tog inte med den aktuella texten. Bytte ut.

Vari består fadäsen? Hur ska man förstå den? Jag finner det tämligen öppet.

Att inte låta text vara text. En fadäs, såklart. Att inte ta med det reella materialet (och något mer!). Att inte välkomna ett äkta möte med vårt projekt.

Att fuska så till den grad att det smög sig in ett falskt återgivande av vårt projekt – var även förödande för det att själv skriva vidare efter dagarna på skolan.

Möjligheten att presentera ”rätt” skrivövning för gruppen jag mötte, ja den sjönk. Det att hitta passande nivå för övningen blev inte lättare; jag överjobbade övningen.

Ibland undrar jag vad som egentligen låg bakom valet av text – från Annikas håll. Visste hon att jag skulle ta med hennes textsida till en folkhögskola? Jag tror det. Det var kanske ett slags test? Skulle jag förmå mig att låta text vara text, även i en prekär situation (dvs. då jag varken kände till vilken grupp av människor som väntade mig eller hur jag själv skulle fungera i kontexten)?

FADÄSminnen
skall
fortsatt sakta
läcka
– frågokli

Metoderna (Att låta Lars ringa till Sven)

Detta är en vag men klar tanke.

I Sanningskonst: samtal om ett författarskap nämner Sven Lindqvist – som jag förstår det mycket uppsluppet – att Lars Ahlin ringde när Hemmaresan kom ut 1959. Den boken var inte enkel att ta emot. Recensenterna hade skruvat på sig; varför låta fyra uppslag för mycket ta plats och skymma sikten för varandra? Ja, det förstod kanske inte Sven själv, inte fullt ut. Och så ringde Lars och sa: Det är en jäkla bra bok du har skrivit.

Där var en som kanske inte satte läsbarheten, lättillgängligheten, först. En som ville leva länge med de underliggande frågorna: ”Skall man sätta barn till en sån värld som den här? Kan man leva ett liv utan resultat? Finns det en frihet som inte utmynnar i tomhet?” (Frågorna från svenlindqvist.se)

Jag tänker på stunden med luren mot örat som ett bedyrande av att den författande behöver få låta det braka in. Jag tänker på det inför den här skrivveckan och hur jag liksom tassade runt igår för att dämpa min tanke, som för att stuva undan några uppslag, som för att inte förhäva mig … Fy bubblan för det! Det är måndag morgon och om inte tiden för uppslagsväldet får råda nu så vet jag inte vad. Nu ska jag gå ner på knä och säga som Sven:

Idag, Joakim, ska du vara dålig … så dålig som bara du kan … och bara VRÄK ur dig uppslag … och de ska rynka på näsan åt varandra av oförstående … de och du ska må dåligt på grund av uppslagens inbördes olikheter, ja anomalier … inte heller du ska förstå … bara så kan det bli lite mer harmoni imorgon! Arbeta på nu

Semantiska pinnar (LXXXII)

Sjunde januari.

Redan vid förskolan fick din mamma höra att du inte skulle leka med mig ikväll. Du skulle vara arg på mig när jag kom hem. Igår hade jag nämligen slängt en (1) bit toapapper fel. Du stod inne på ”Lilla toaletten” och orkestrerade. Jag höll på att processa en annan order från dig (som gällde den tomma rullen och vart den skulle föras) när jag tanklöst slängde biten papper i vattnet bakom dig. Den skulle vara på golvet!

Nionde januari.

Morgon. Ni ska ta av för Gävle. Sju timmar på tåg framför er. Kling är min ritkompis, du är min lekkompis, säger du. Vi i de här dagarnas skrudar. Vi som placeras och relateras. Som skepnader eller gestalter; om vi stelnar i det påkallade kan vi räkna med att skakas om och formas på nytt inom kort. Inte är vi alltför stela som figurationer.

Hoppas jag vågar ta ett steg in i ditt begrepp lekkompis innan det eller jag flyttas runt.

Elfte januari.

Ni är i Gävle. På frågan om vad du vill göra där hade du svarat att du ”skulle vilja gå i en matbutik i Gävle, för det har jag aldrig gjort” på tåget upp. Vi sms:ar om att du är det lilla livets beskyddare. Jag börjar gråta här i Malmö.

Nittonde januari.

Söndag. Till frukosten börjar du tala om Loah-Silas som bor på Loahfamiljens hus. Alltså har ”Silas” nu blivit ett begrepp för takboende låtsasvänner (dvs. även utanför vår familjekontext). Ditt tidigare namn flyger iväg i fantasivärldens realitet.

Vi sitter och talar om att se från de olika taken. Loah-Silas ser bättre än Silas på taket här hos oss. De bor ju i ett åttavåningshus. Vi funderar på olika byggnader i Malmö som tar ner sikten. Det som nästan är en skrapa tilll hus på Värnhem, det som hyser Coop Värnhem, kvalar in högt.

I flera dagar har det pågått olika försök att förstå hur Silas kommer in till oss. Han har en stege. Nej, han har ett rör. Denna morgon prövar du tanken att han har en lucka i taket på ditt rum. Du ser nöjd ut. Blickar bort över Segevång. Det är speciellt att se i dina ögon hur du prövar gränsen mellan yttre och inre sanningar.