Semantiska pinnar (XCVI)

Trettionde mars, 2019.

Varför tänkte jag på nej, på nejets ontologi, just idag, just efter simningen, på den långa mörka cykelfärden genom Malmö?

Att stå där utanför vår grannbutik – som nu kallas för ”Netto-Coop” –
och höra en ackumulerad mängd av nej inombords:
Jag måste ha varit glad i ditt nej i dagar.

Det är som att du fostrar mig genom ditt nej. Det har jag tänkt hela tiden. En omvändning ordning.

Att själv ha fostrats i nej:n som var till för att lära mig lyssna till nej? Det som skapar en obrukbar mängd nej. Just nejet i sig. Istället för den dynamik i vilken nej bara ingår.

[Nej,] jag vill inte att du kör för fort. Att inte nå fram. Inte heller i sig själv; att därför en dag själv köra för fort. Dys-


Fossilamfetaminsamhället i var mans öga, öra
Att bara köra på; att stanna skulle vara allt. Och det skulle
ha varit det då. Vi kunde inte släppa ut
något mer.
Fadern måste ner till noll. Utsläppen måste ner till noll. Örat
måste ner till noll. Och jag lät alltså din farfar visa
sin nya bil. Han frågade om vi inte kunde åka
lite, ”bara ett litet varv runt kvarteret”. Men du har ingen stol. Hade ingen.
Var du två år? Jag vet inte. Jag lät och lät inte det ske; drog
strecket.

Som barn bad jag alltså om att han skulle sänka hastigheten.
Att det verkligen gällde våra liv tar jag emot sakta, stötvis, inte alls, kanske, kanske någon gång, någonsin, just idag, just skrivandets läsbarhet, att affirmera dig –
istället –
denna not under tamburljuset, detta
ditt nej, vad
skulle kunna vara större?

Och när du inte kan stärka mig – för du kommer väl ändå tycka
att vi ska skaffa bil? –
i mitt, i att stå kvar, och
…förklarar någon då varför också mitt nej rör ditt livs ja?

LYCKTRÄFFAR, fadäsernas kontrahenter

… Spanien,
dina spända lår
ditt hjärta av läder

ett femtontal sekunder in på filmen
glider kameran förbi den svarta nyckelring som satt på extranycklarna
till både min och min systers lägenhet, två av tre att vattna,
nära varandra i södra innerstan, Malmö, nyckelringen
som min Sara gjorde inför min avfärd till Barcelona, hösten 2004;
det snöade den natten och väskan drog ett brett spår över Guldheden
i den tidiga morgonen – i en tid då gamla spårvagnar var standard för linje 10 och jag minns hur jag frös,
en alldeles meningslös vinter stod för dörren, en ensamhet
kom att läggas som grund till de kommande, en som skulle stå sig slätt
mot den två höstar senare, nu sexton höstar senare; en kamera
glider förbi en svart nyckelring med ett ordkollage
av min närmsta vän, som jag alltså reste ifrån, precis som jag reste
ifrån mig själv; hur tar jag hand om mig själv
efter arbetet?
den här hösten reser ingen; hur tar jag hand om mig själv
som det har frågats under de nio år som gått
sedan vattningens sommar; det går mot ett ska
vad nu det skulle betyda,
men jag ska inte misstro det språk som då bar, vid ett hörn
på mitt blå köksbord – ”om du sitter och väntar…
du får gärna vinka till dig någon…” – ett bord som varit
och vänt som publikt verk
i Folkets park; ett, två, tre
ett brev för varje bevattning, hur tar vi hand om dig
när du rår om hos mig /

jag är dig så tacksam / denna film, Emma / det gick
mot ett ska –
det gick
det
fanns
och finns
andra personer –


Väntextgruppen

Jenny,

Någon läser dina gamla texter på den här bloggen. Ett par stycken om dagen eller så. Det hela har snart puttrat på i en vecka eller så. Det måste vara du eller någon som har gått en kurs för dig.

Ja, man ser ju i statistiken vad som läses.

Jag gillar hur det skapas en närhet – i position – mellan dig och denna tänkta deltagare som kanske är den läsande. Ni delar avståndet: det är fem år sedan de där texterna skrevs. För er båda. Någon går tillbaka, läser om:

”En vän vände på begreppen och sa att skrivandet för honom var att kliva ut ur sig själv och befinna sig i världen istället för att vara instängd i sig själv.

Det stora är att skrivandet kan föra mig in i mig själv och ta honom ut ur sig själv.

Nu skulle jag vilja skriva något om skrivandets bredd, möjligheter och nödvändigheter. Hur det hjälper oss att vara de vi vill vara. Skrivandet som verktyg, som medel för att finnas till.
Men herregud, det blir ju nästan för pretentiöst, även för mig.”

Ur texten ”Texten som självbevarelsedrift” från den 6 april, 2015. Det är alltså du som har skrivit detta. Här. På den tiden då det främst var du som drev omkring i dungen och bevarade dig själv.

*

Nu har vi lämnat in text igen, Jenny. Även om jag missade vår helgade dag – ”den 15 i månaden” – och skickade två dagar senare, så finns nu ”Textinlämning nov 20” på egen dator samt i mailen att ladda ner. Två dokument med samma namn korsar varandras spår. Famnar, helt kort, men väsentligen och beslutsamhet.

Det finns ånyo texter i ett räckande. Precis som det finns inlämnade texter som hade samma etikett – delade namn, delade position – från november 2019, november 2018, november 2017, november 2015, när jag söker i mailens historik. Den tomma luckan 2016 lär bero på att den månaden sammanföll med en av dig önskad utbytespaus. Åren har snurrat på med vår månatlighet.

Nu finns kontinuiteten, och igen blir väl fel att skriva; som om kontinuiteten slumrade och väcks till liv. Eller är det kanske så, som en vana vid att väcka varandra? Så vana att det sker. Evinnerlig enkelt skulle jag i alla fall säga att det var att hoppa igång. Igen. Lite snack på telefon och så, vips; självklarheten.

Det fanns alltså ett uppehåll. Vi kom av oss i juni. Jag skrattar un poco pretentiöst här, du, för det där är det vi inte är vana vid. Att tappa det.

Det är som att jag vill skriva: Vi vet att finnas till. Jag är stolt över oss. Bästa hälsningar. Osv. Ja, du fattar. Känner mig glättig men står för det. Slutet på din bloggtext från påsken 2015 styrkte mig i detta:

”Återigen: Detta att ha texten som ett sätt att finnas till. Att inte sugas upp i allt det andra.

Ni får ett Spanienminne:”

Sedan är det en bild på dina målade naglar. I ett bokuppslag. Där, i ditt fotade Spanienminne.

Om tio dagar eller så hörs vi och snackar om texterna. Jag ser fram emot att läsa en ny novell av dig tills dess! Låt dig, haha, ”se fram emot” att undra varför fyra dikter av mig kallas ”en svit” eller varför-i-helvetet-jag-envisas med… att kalla allt det, ja alltjämt. Som en signatur med halvdan självinsikt: En liten svit från mig.

Bästa hälsningar. Osv. Jag ville bara tjoa. Vi har ju lajvat att vi går en ”kurs” och ska byta text varje månad de flesta månaderna i över fem år nu, så då får man lov att dansa lite med själva tanken på den disciplinerande blick vi har ett namn för: ”Textinlämning… osv”.

/Joakim

Dikt 201110

Jag besöker min väns nystartade internetantikvariat


Gott skick.

Gott skick.

Mycket gott skick.

Skyddsomslag i mycket gott skick.

Främre fals

reparerad med bokbindarlim. Gott skick

i övrigt. Förefaller oläst. Nära nyskick.

Skyddsomslag i nära nyskick.

Förefaller oläst.

Rikt illustrerad, delvis i färg. Något fläckad

rygg.

Liten nötning i övre kapitäl.

Normalt åldersnötta omslagskanter.

Något solblekt i rygg.

Skyddsomslaget något naggat

i övre kanter.

Förefaller oläst.

Inget Boken på bordet den 8 november och –

… förmodligen ställs säsongen in. Under rådande omständigheter är det inte möjligt att träffa nya människor för en perifer poddverksamhets skull. Det låter sig inte göras. Och det låter sig inte heller göras med bara vänner till mig; det känns inte som det Boken på bordet jag hoppades på. Det hela får anstå.

Möjligen kommer ett bonusavsnitt inom några veckor pga att ett grannbarn hann få frågan om att vara med och har sagt ja – och detta barn kan inte nekas ett program om viljan till saken är på plats.

Annars: på andra sidan nyåret.

Andra numret av Dungens fyra sidor

Den andra november släpptes det andra numret av Dungens Fyra Sidor.

Den här gången dubblerades antalet exemplar till 40 stycken. Även en marknadskorrigering av prisbilden utfördes; nu kostar Dungen 30 spänn.

Ytterligare en nyhet är att det kommer en andraupplaga med namnet Dungens fyra sidor simulacra. Namnet syftar på att det inte blir äkta vara (dvs uteslutande ark skrivna på skrivmaskin), utan istället kommer en upplaga med hjälp av en skrivare. Framsida och papperstyp är, dock, desamma.

Skicka ett mail om du vill köpa Dungens Fyra Sidor. Eller, om du har vägarna förbi Värnhem i Malmö, hitta ditt exemplar på Anti.

Månadens skrivövning: Restriktioner

Detta är dungens tjuogotredje månatliga skrivövning. Ånyo
åtar den sig en form-
övergång
och vill till dikt / vandra;


Med restriktionernas på bordet.
De syns inte, jag vet.
De hörs inte.
De känns.
De känns inte heller.
Inte i all enkelhet som allt det vi
kan förhålla oss till gör.
Med dig själv till
bords/sängs/säg
mig: Du
som syns dig,
måste lyfta fram
en hand eller den andra
eller båda eller gör som du vill.
Med bordet bakom dig –
utvägs. De syns
och hörs
överallt, trots

”Också jag.”
Melerande små suckar. Upp-
fattat
— och
uppfattas som stoder

cyklande / huka in-
till skriv ur
det som
i all
i
all i all


Maskinskrivning…

II.

28 oktober, – 20

Nu har jag skrivit tre av fyra bidrag till det andra numret av Dungens fyra sidor. Tre gånger trettio exemplar, dvs nittio dikter. De känns i kroppen. Men maskinen är tröttare än mina fingrar, och det är snarare den som sätter en gräns för hur många exemplar som låter sig göras (utan maskinbyte). Mellanslagstangenten vill inte lämna mer utrymme, fastnar numera i tryckets botten.

Men till det roande. En del feltryck skapar kognitiva effekter som motsvarar mina förhoppningar för det här företaget. Jag tänkte på förhand att upprepningen skulle göra något med min blick. Jag hoppades att nötandet skulle aktivera ett ordsmakande i egen rätt. Jag undrade om monotonin skulle kräva något mer av ens (skrivaktiva) läsande. Och det sker saker, det slår upp små detaljgnistor.

Efter att ha skrivit orden ”motsäger en” längst ut på versen nästan trettio gånger – jag är alltså så gott som klar med den här dikten när detta sker – så råkar jag skriva ”morsäger en” och dikterna börjar genast tala med varandra. Sidan ska makuleras, men dikterna har rört vid varandra i sina föränderliga tappningar. Det öppnas en märklig sidovärld till skapandet av det egentliga zinet, de egentliga dikterna.

Den kognitiva effekten ligger alltså inte i att bara skriva en dikt ohemult många gånger på maskinen, utan flera stycken. Att varva dem. Det är korskopplingarna som gör det.

I en annan dikt finns den korta versen ”moder-” som hade sin (effekt)latens beredd att kopplas upp mot något sådant som ”morsäger en”. Det där strecket alltså… i väntan på att kopplas mot ännu okänt som kanske den fjärde dikten kommer med (jag inväntar slutversionen för den fjärde dikten).

Det är lustigt, inte olustigt, att uppleva orden i svang. Det handlar såklart om läsning i grunden. Bara vi läser några enskilda texter tillräckligt många gånger finner vi saker som korresponderar. Ett plötsligt ”r” – som är på tangenten bredvid ”t” – gör en reva i den monotona (kors)läsningen och ett insläpp av ljus, frågor, ny dikt, blev till.

Boken på bordet med Carola Mikaelsson

Den här veckan är Boken på bordet on tour: på vägen hem från Skurup hoppade jag i torsdags av i Svedala där Carola Mikaelsson bor.

Carola hade valt en bok som inte kunde annat än att leda in oss på somliga stigar där vi t.ex. skulle finna frågor om allierade i skrivandet, tanken på det polyfonas självklarhet, signaturordet ”händer”, hur läsningars livslängd varierar, en viss undran – och stumnad – inför den obönhörliga men något paradoxala ensamheten och ja, det kollektiva skrivande som är vårt.

En felaktighet från mig (i programmet): detta är inte den första poeten i Boken på bordet. Den första på svenska, ja, men först, det var Vi Khi Nao som Samuel Owen Teeland hade med sig.

Carola Mikaelsson hade ur sin hylla tagit fram Prolog till den litterära vetenskapsteorin, utgiven på Pequod Press 2014.