Maskinskrivning…

II.

28 oktober, – 20

Nu har jag skrivit tre av fyra bidrag till det andra numret av Dungens fyra sidor. Tre gånger trettio exemplar, dvs nittio dikter. De känns i kroppen. Men maskinen är tröttare än mina fingrar, och det är snarare den som sätter en gräns för hur många exemplar som låter sig göras (utan maskinbyte). Mellanslagstangenten vill inte lämna mer utrymme, fastnar numera i tryckets botten.

Men till det roande. En del feltryck skapar kognitiva effekter som motsvarar mina förhoppningar för det här företaget. Jag tänkte på förhand att upprepningen skulle göra något med min blick. Jag hoppades att nötandet skulle aktivera ett ordsmakande i egen rätt. Jag undrade om monotonin skulle kräva något mer av ens (skrivaktiva) läsande. Och det sker saker, det slår upp små detaljgnistor.

Efter att ha skrivit orden ”motsäger en” längst ut på versen nästan trettio gånger – jag är alltså så gott som klar med den här dikten när detta sker – så råkar jag skriva ”morsäger en” och dikterna börjar genast tala med varandra. Sidan ska makuleras, men dikterna har rört vid varandra i sina föränderliga tappningar. Det öppnas en märklig sidovärld till skapandet av det egentliga zinet, de egentliga dikterna.

Den kognitiva effekten ligger alltså inte i att bara skriva en dikt ohemult många gånger på maskinen, utan flera stycken. Att varva dem. Det är korskopplingarna som gör det.

I en annan dikt finns den korta versen ”moder-” som hade sin (effekt)latens beredd att kopplas upp mot något sådant som ”morsäger en”. Det där strecket alltså… i väntan på att kopplas mot ännu okänt som kanske den fjärde dikten kommer med (jag inväntar slutversionen för den fjärde dikten).

Det är lustigt, inte olustigt, att uppleva orden i svang. Det handlar såklart om läsning i grunden. Bara vi läser några enskilda texter tillräckligt många gånger finner vi saker som korresponderar. Ett plötsligt ”r” – som är på tangenten bredvid ”t” – gör en reva i den monotona (kors)läsningen och ett insläpp av ljus, frågor, ny dikt, blev till.

Boken på bordet med Carola Mikaelsson

Den här veckan är Boken på bordet on tour: på vägen hem från Skurup hoppade jag i torsdags av i Svedala där Carola Mikaelsson bor.

Carola hade valt en bok som inte kunde annat än att leda in oss på somliga stigar där vi t.ex. skulle finna frågor om allierade i skrivandet, tanken på det polyfonas självklarhet, signaturordet ”händer”, hur läsningars livslängd varierar, en viss undran – och stumnad – inför den obönhörliga men något paradoxala ensamheten och ja, det kollektiva skrivande som är vårt.

En felaktighet från mig (i programmet): detta är inte den första poeten i Boken på bordet. Den första på svenska, ja, men först, det var Vi Khi Nao som Samuel Owen Teeland hade med sig.

Carola Mikaelsson hade ur sin hylla tagit fram Prolog till den litterära vetenskapsteorin, utgiven på Pequod Press 2014.

Semantiska pinnar (XCV)

Tjugofjärde oktober.

Alltmedan du avfärdar din mamma som din mamma plockar jag i rummen omkring. Kommer in med något mer till köket. Ställer undan eller lägger ner. På diskbänken står en mörkgrön kopp med en basilika i. Det är din mamma som har ställt plantan i koppen häromdagen. Här står jag kvar, så långt det går, i objektfunderingar. Vill dröja vid hur lustigt det ofta är, blev, har blivit.

Du är inte min mamma längre! Detta tunga utlopp som kom igång när en ”parkering” försvann från golvet i det städ som är inför att din mormor och morfar ska komma till kvällen. Detta vårt höstlov, med tid för utlopp. Du kan väl arbeta med er relation inför lovet, sa din mamma till mig, typ samma som hon släppte ner basilikan i koppen. Det finns ostbollar i köksskåpet för en snar stund tillsammans. Händerna mot diskbänken, öronen vinklade runt hallknuten.

Troligen har jag mina funderingar om vissa objekt – dessa tankar som sträcker sig mot dig i rummet bredvid – tack vare vårt snack om folkvagnsbussar tidigare idag. Till din dag hade du önskat en liten en från Biltemas katalog. Vi hade skickat foton på den i katalogen till din faster. Den var så liten att man blev som varm av att se den komma fram ur paketet.

Med folkvagnsbussen i handen, på knä på bilmattan från min egen barndom, kom jag mig för att berätta om att jag tillsammans med några vänner samlade pengar till ett husbilsköp precis när jag skulle bli vuxen. En i gänget kunde dock inte samla pengar så varken bilköp eller resa blev av. Du har ju frågat en del, de senaste veckorna, om varför jag gillar just folkvagnsbussar. Och typ bara det, vad gäller motordrivet. Det är en dröm till döden eller en dröm i livet om livet. Det är för en sjökant där vi någonsin är tillsammans, inte minst med oss själva.

Det ligger snö på taket. Det är egentligen en glöggkopp. Kieler Weihnachtsmarkt 1994. Den gröna koppen som jag har fått av en deltagare. Av M, ja. Han hade lånat en annan kopp av mig och tappat den. Ville ersätta. Inga invändningar bet (”det där var bara en standardkopp, M”). En julmugg, alltså. Egentligen handlar allt om en brun kopp, min favorit på jobbet, som M lånade under en tid, de dagar jag inte var på skolan. Den bruna försvann och vi sörjde den tillsammans. Detta var långt innan Corona und so weiter. Nu har jag en mörkgrön, en gåva, men åkte med hem i väskan efter en alldeles för sen personaldagseftermiddag någon gång i oktober.

När din mamma är din mamma igen läser du för oss vad du har skrivit i din dagbok. Jag överväger att tolka dina vågor – du lämnar det här med bokstäver när det ska bli en längre text – som att de handlar om snö, märkliga fynd på en marknad, kanske en kopp eller två, men nej, jag lämnar det till en senare dag.

Boken på bordet med Markus Karlsson

Höstsäsongens andra avsnitt av Boken på bordet gästas av Markus Karlsson.

Gästen hade inte en egen nyckel (som den föregående gästen), men kunde berätta att han var bekant med kontorets mindre inspelningsstudio i vilken han dramatiserat röster till sjömän för ett radioprogram (om jag minns det hela korrekt). Hur som haver, en persona med dramatiserande förmågor, det har gästen, Malmös litteraturquizmaster.

Den som lyssnar till programmet kan troligen ana hur tanken bakom bildvalet med våra ansikten såg ut.

Markus Karlsson hade med sig Rosenmiraklet av Jean Genet.

Boken på bordet med Fredrik Eriksson

Höstsäsongens första avsnitt av Boken på bordet gästas av Fredrik Eriksson och spelades in under oktobermånadens första tisdagskväll.

Gästen hade faktiskt en egen nyckel, då han sedan en dryg månad delar skrivbord med mig. Från att en gång ha träffats i Postens bunker på Dammfri i Malmö, år 2010, till att nu dela ett annat värv som skrivlärare. Det är en bit. Fredrik undervisar till vardags på Kvarnby folkhögskola.

Fredrik Eriksson hade med sig Frihet av Jonathan Franzen.

Semantiska pinnar (XCIV)

Tredje oktober.

Din mamma verkade få läsa. Men så kom du fram där hon hade dragit sig tillbaka i soffan; du tog hennes bok (Splendor), vände om, fann en väska att stoppa den i och gick tillbaka till ditt rum. Där fann du ytterligare en väska att stoppa den första väskan i. Sedan gömde du palimpsesten av nej.

Vi, dina föräldrar, hade en dag då vi samtalade om att inte leka med dig hela tiden. Om incitamenten för det. För dig. I längden. För livsförloppet. Och för vårt nu, vår allt skörare leklustlilja.

Trettonde juni.

Är det natt nu? Jag kollar på armbandsuret och lägger med god vilja på lite och kallar stunden för halv elva. Vi skrattar. Vi har inte ätit lunch än, försöker jag tafatt. Jag vill inte äta lunch idag.

Det du vill är att berätta saga. Vilket vi gör på kvällen. Om det inte spiller över, vill säga. Din mamma hade berättat en actionsaga nu på morgonen när jag sov på soffan. För minst tredje gången fortsatte sagan på LEGOLAND. Vakt 2, ”den med blå tröja”, hade sett en svans sticka ut ur en buske. Så Jörgens matte hade hamnat i fängelse. Igen.

Att i sagan rymma och ta sig hem från ett Köpenhamn vi i verkligheten inte kan ta oss till.

När jag skulle iväg och handla sa du: Inte för mycket. Och med detta menades att jag inte skulle skjuta upp kvällen genom att handla för länge. Med detta menade du att saga går före godis sommaren 2020.

Dikt 140523

Det kan ta slut nu

Det är inte så lätt, i det att det lättar; vad hos en tanke

hos tanken

Om det tar slut fanns slutet

i det som var som är

var det så

Jag bär en skjorta som du tycker om

Tyckte om

Jag bar en skjorta

Kan gråta nu kan du

Men vems tårar är det är det tal om är det tal om kunna

När du frågar

Frågade

Lite så, men också inte,

Skulle just vi kunna säga

Kunde vi ha sagt

Högt upp i köksfönstret

Högt upp