Metoderna (Textens plats utifrån synens villkor)

Lördags morgon med en fredagskväll som sitter kvar över pannan: det var releasefest för Skrivarlinjen och dess antologi ”Hugget/Satt/Ristat” på Grand i Malmö. Alla dessa betydelsestinna ord –  Skrivarlinje, antologi, Malmö – som det inte alls ska handla om nu, tror jag.

Jag läste om en diktsvit på tyska som min vän Gesche och jag arbetar på … nej det är fel, vi arbetar inte på den; vi lever med den. Och det är ingen svit, det är en plats – för tankar, utbyte, språkliga försök. Jag kan ju egentligen inte skriva på tyska. Och ändå gör jag det, eftersom det finns en relationell plats för saken.

Så: det är lördag morgon och jag har med en tacksamhet över gårdagskvällen i kroppen läst i ett dokument – vilket jag skriver i tillsammans med min tyska vän – och jag begrundar platsen där ens text står att läsa. Som fenomen och realiteter.

För tillfället, för den här omtalade texten, finns det ett Word-dokument som jag har tillträde till på två olika sätt: den vanliga datorvägen i en ”mapp” samt i mailen där dikterna finns skickade oss emellan.

Själva platsen där texten står att läsa skiljer ut – mina läsningar. Jag läser dikterna bättre i mailen än i Word. Det finns en annan koncentration – paradoxalt nog – när jag klickar fram texten i malströmmen mailen. Nånting får mig att läsa med vilja, med kroppen, med relationen, historia, just där. Så konkret är det: i mitt skrivande mailar jag ofta mig själv för att läsa (alltså Word) med den anordningen.

Så skedde också denna morgon. Jag tryckte först på Word-programmet bara för att stänga det igen. Ja, eller bara för att öppna vår text via mailen.

Även denna plats – bloggen – ingår i seendets hackiga grammatik. Att publicera något ur skrivandet med Gesche skulle, för mig, inför mig själv, handla om en förhoppning om att få korn på något genom att läsa just här.

I viss mån har detta med textens tillfälliga läsplats allt att göra med deltagarnas läsningar av sina texter på Grand igår. Det händer ju så mycket annat – inför en själv – med ens text när den äger rum från en scen. Jag tänker exempelvis på hur en person sa att hon hade fått lust att säga ”Jag drar en text till!” när hon läst den text hon skulle läsa. Så flyttas både självkänsla och text, tänker jag: symbiotiskt.

Själv och inte själv med fragment sju i vår svit:

VII

Aalbeerische ich.
Man hat diesen Monat
Mai genannt. 
Traubenslos
und traubenswertig. Klar so
in stille, glitzernde 
Zweifelhaft, Wärme;
ichliche Zunge, duligen Laschen.
Nah. 
Denken 
über Würde 
wäre Ich hätte lieber 
diese Klarheit – die ich nicht halten
konnte – umarmt – sowie  
mit einem 
Körper erliebt.

Dikt 190516

Till Johan Larssons familj

Du får inte syn på mig
hur mycket jag än
vinkar
från gatan
där ni nu bor: Vattenverksvägen
ett namn väl värt
att smaka på, kan man
tycka, men
det sker först när ni har
flyttat in och orden nu hopas
hos den vinkande;
ni har tre rum mot gatan
och det största med stjärnor
har flest fönster
och det måste vara barnets rum,
kan man tro, och nu står du där
till vänster om stjärnorna
i mitten
med huvudet sänkt, hackar
kanske lök, axlarna något
indragna, du ler faktiskt
precis som jag skulle hoppas
för det är ju du
som har fått mig att förstå
vad det ska betyda
att faktiskt känna några grannar,
ha ett grannbarn
att springa
över till

Semantiska pinnar (LX)

Trettonde maj, en måndags morgon.

Jag drömde att jag fick två bordshockeyspelare (som om jag var barnet i familjen). Ytterligare två, till de två vi redan har. Precis likadana: en blågul och en rödblå. De jag fick i drömmen behövde tvättas och jag tänkte direkt på toan som ett ställe för det. Tanken var alltså att ”spola av dem”. Men jag kom i sista sekunden på att de kunde spolas ner och då fick jag vissa kval. Det kändes som att jag behövde fråga Stina vad hon trodde om saken. Och så vaknade jag.

Vid frukosten säger jag sedan att jag drömde att jag tappade två hockeyspelare i toaletten. Men jag kommer strax på att nej, så var det ju inte. Tappade inte, för jag släppte dem. Silas begrundade bilden, tanken: Det var jag som släppte dem.

Stina tänker högt om att det här med tappande-i-toalett måste vara en specifik sak inom drömtydning. Jag ska kolla upp det, säger jag.

Långt senare på dagen skorrar det lite i mig när jag tänker på det könsstrukturella mönstret i drömmen (som liknar mitt vakna liv): hur jag frågar Stina om saken.

Men drömtydningen, då?

Trettonde maj, en måndags kväll.

Jag råkade säga ”Hoppas du blir 36 …” på ett fatalt sätt, varpå Stina replikerade: ”Ska du ge mig mer dödsångest?”

Ibland blir det fel. Det skulle liksom vara riktat mot mig och mitt åldrande. Det skulle kroka i tidigare skämtdiskurser om mig, inte om henne. Men till det fatala hör nog ofta att det var så fel i grunden att det hade blivit fel hur som helst. Mitt sätt att skämta hade burit på ett inre fel länge.

Stina har alltså börjat snusa igen. Och boken Varför måste pappa äta bajs? är inte aktuell att låna hem, för nu tänker hon snusa för att uthärda föräldraskapets sidor (såsom sömnbristen). Och där satt hon på en köksstol och grät. Över sin dödlighet eller all dödlighet eller vad vet man egentligen (mer än att man själv har grund till eländet) och jag säger: ”Ska vi fråga henne varför hon gråter?”

När Silas och jag närmar oss säger hon att hon gråter för att hon tycker så mycket om oss. Att ta emot och vistas i det svaret känns som att stå i någon slags kulturens urskog eller om det låter bättre med en urscen för den sentida familjen. Som i Ruben Östlunds Turist i vilken det finns en gråthög av familjekroppar. Stina och jag har benämnt den från tid till annan under åren. Så hur gör familjekropparna för att komma  … utur högen?

Vi räknar frågande upp vad hon älskar mer: Kanske träd? Stenar? Vi kommer strax in på några få saker. Kanske hennes penslar nämns. Silas lämnar sakerna och går tillbaka till det växande: Kanske häcken?

 

Tips: ”Bonnier Carlsen utlyser manustävling”

Med en deadline den 3 januari 2020 är det gott om tid – eller? 🙂 – att skriva ett manus:

”Barnboksförlaget Bonnier Carlsen utlyser en manustävling med målet att hitta nästa stora författare för läsare i åldern 7 – 12 år. Vinnaren belönas med 100.000 kr samt utgivning hösten 2020. Andra- och tredjepristagarna får 25.000 kr var.

Unga människor idag möter berättelser i alla möjliga format, ofta som korta filmklipp eller som evighetslånga tv-spel. Men bra berättelser i bokform som engagerar, griper tag, ruskar om, öppnar dörrar och ger unga läsare nya perspektiv, behövs mer än någonsin.”

Här hittar du länken.

Månadens skrivövning: Skriv en dikt med en syllogism

Det här är bloggens sjätte skrivövning. De övriga hittas genom att man trycker på tagen ”Skrivövning” under den här texten. Den skrivövning som ges för maj är en enklare, lättsammare variant på övning men med en lite filosofisk knorr. 

Dikt med syllogism

Den här skrivövningen bygger på två saker. Dels att du har en föreställning om vad en dikt ”är”/kan vara för dig, dvs. en text med vänsterspalt eller en text med korta strofer eller något annat, och dels – att du intresserar dig för att hitta på en syllogism.

Att förmå dra en slutsats av två premisser, det är vad som utgör materialet för en syllogism.

Exempel på aristotelisk syllogism:

Alla människor är dödliga.
Sokrates är en människa.
Alltså är Sokrates dödlig.

Exempel på joakimsk syllogism:

Allt som transformerar är verktyg.
Jag är inte ett verktyg.
Alltså transformerar jag inte.

Som vi ser kan slutsatsen vara mer eller mindre sann. Gör dig en slutsats som din dikt behöver.

Förslag: Max 12 rader, fördelat på 2 eller 3 strofer. Tidsbestäm skrivandet, dvs. att du, exempelvis, får skriva 30 minuter innan eller efter något bestämt (annat) livet.

Lycka till!

 

 

Dikt en aprilkväll (2019)

Om fem år har tjugo år gått. Jag
kan inte minnas
det då nu heller. För fem år sen

Din cykel är fortfarande
gammal kunde väl få tro
att appar

nu transformeras
till mynt och saliv. Jag
kunde inte minnas

det då sen
heller. Varför tro att vi alltid
ska kunna vara vilja

hållas glada. Jag
har eller det jag som
har förgått

om en dag har denna dag Efter
onsdag kommer fjorton eller något
någonsin tillbakabildas

trädandets lenhet. Jag
kan skulle inte
heller

det hade varit
enklare igår (likaså än svårare
imorgon)

sök så (upp). Vi
kanske sta
ställ åter (ut) i regn

dagar (av) egenrullade cigaretter
ackompanjerade
skratt

Du skriver att ögonen är den
kroppsdel som tar
de första raska stegen

in i medelåldern och
att handling förutsätter både
miljö och subjektiv

uppfattning och
att vi alltid var med i detta
plockespill

Semantiska pinnar (LIX)

Sjätte januari.

Du har precis somnat. Kanske grät du i fyrtio minuter. Kanske kändes det bara så.

Jag vill inte kissa tårar. Det kommer efter att jag har försökt med en liknelse; det är ungefär som att kissa. Kroppen behöver det. Tro mig.

Kanske om jag kan kissa tårar det slutar? och att då mena att du är beredd att gå till pottan för att testa. Till den grad lidande. Underkastad dig själv. Underkastad mig.

Även: Jag kan inte det språket! och att då brista ut i den hejdlösa gråten igen. Att då menar tårarnas språk. Att brista och ropa jag kan inte språket!  Även: Jag kan inte prata!

Jag kollade så att du menade för att du då började gråta igen. Jag satt med händerna ihop och tänkte på att stryka varje mening i barnlitteraturen som menar att det finns något fel i att gråta. Jag satt och tänkte tanken att ge dig pennan och föreslå strykningar.

Jag skriver detta i sängen omgärdad av poesin för morgondagens undervisning: Nod Noll, För Kvalia, Offerzonerna, OCH NATTEN VISKADE … samt Rosor skador.

Jag kan inte det språket!

Tredje maj.

Direkt när du kommer upp ska du berätta om att dina solglasögon är i toaletten. Eller så här: det var tusan vad oväntat rask du var till toaletten. Du bar på något och det var att du hade drömt. Mina röda solglasögon är i toaletten. Även att de var röda som äpplet. Förundrad skrattar du till.

Du hade somnat med ett julgransäpple i handen. Det var i verkligheten. Äpplet födde glasögonen. Det var i drömmen. Handens egen förnimmelse födde i drömmen.

Jag famlar inombords efter en referens till vad Joachim Israel – med Wittgenstein – har skrivit om att lära sig att förstå att något finns som drömmar, i drömmar. Hur man tror sig veta det. Allt oftare passar språkfilosofins förnöjsamma grunder till vår vardag. Som denna morgon när du menar att dina solglasögon visst är röda eftersom de var röda när du tappade dem i toaletten.

Efter en del oenighet har du själv koll på att solglasögonen fanns i din mammas ryggsäck. De är då lila. Om det har du inget att säga. Så ska det vara. Här sträcker sig en reva.

En timme senare har varken du eller jag koll på var du igår la mina nycklar. Vi är eniga om att du tog dem för att leka. Och att vi inte minns mer än så. Flämtande hittar jag dem till slut mellan böcker i din bokback.  Man kan inte läsa nycklar, Koffe. Nej. Eller jo … kanske.

Andra maj.

Vi jobbar med häcken. Dugg i,luften. Behagligt att gå fram med sekatören. Du går med dina nya gröna arbetshandskar, tar emot och bär till skottkärran. Jag vet inte vad jag pratar om egentligen, mumlar mest, med mig själv. Hur som helst suckar jag och undslipper ett: Det är det.

Nästa gång du kommer ut genom grinden för att ta emot mer klipp i händerna tittar du på mig och säger med eftertryck: Det är det allt.