Metoder (Att upprätta, för att uträtta, vad vi kan komma att utgöra)

Bredvid mig i sängen står skrivmaskinen. Ljust turkos. En låg våg av tangenter. Fast står, det rimmar illa med den gamla maskinens uttryck. Den ser mer insjunken ut i täcket. Kanske något kattlik om man kollar snabbt eller skevar lite. Mellan den och mig ligger det ett gäng strödda A5-blad. På dessa finns de två dikter som har inkommit och antagits till det första numret av Dungens fyra sidor, fanzinet som snart kommer med sitt första nummer.

Att ha upprättat ramarna för ett fanzine. Alltså, att tre andra skriver en dikt samt att ja, även jag gör så. Fyra dikter. Utifrån något, av mig valt. Denna gång ett citat av Bachelard: ”Inför lågan kan människan drömma.”

De två dikter som jag har valsat och tryckt fram i cirka 8 exemplar vardera kan jag nu förhålla mig till i olika grad. Att s.k.r.i.v.a dessa dikter, om och om igen, gör såklart något med mig. Orden de andra har valt etsas i mig. Radbrytningarnas sätt att avgöra temperamentet känns när man skriver av, igen och igen.

Ska jag följa med? Ska jag skriva med – vad associationer till deras dikter kan ge? Eller ska jag bli en mer oseende fabrikör som just valsar loss, med ciggen i gipan och tanken steppande iväg (kanske till de böcker jag har läst i under dagen).  Ska jag … hur ska jag utföra min del av helheten?

Upprätta, uträtta, och att få utgöra. Tillsammans. Jag tror att jag tycker om det här än mer än jag förstod att jag skulle göra. Det är smeksamt på ett sällsamt sätt, ja själva valet; det är en win-win-känsla som jag önskar att skrivandet kunde ha mer av på ett konstitutivt sätt. Oavsett om jag under kvällen skriver något som stärker en lyrisk kontext, fanzinets första kontext, eller om jag vänder mig bort och då mer till andra än de två antagna poeterna; ja oavsett, så skapas det mer av ett manifest band än … vad den … vanliga kvällsdikten … brukar göra.

Det är egentligen mer intrikat än så där. Säg så här: när den tredje dikten som antas har inkommit visar sig den påverka mig allra mest i viljan-till-diktning, i viljan till samspråk. Att då redan ha skrivit min dikt. Eller att inte ha det. Eller, att ha skrivit mitt, och att anta den fjärde dikten utifrån det – oss, de första tre. Vad som har resonans beror liksom på. Det är dejligt. Enkelt, intrikat. Samtidigt.

 

 

Semantiska pinnar (XC)

Sjuttonde juni.

Jag har ett knä i entrémattan som aldrig tar slut, händerna runt dina små skor, tänker på att jag tycker om att hjälpa dig för mycket fast det inte är bra; jag vet att du borde få kunna mer själv, med mig alltså, då den stora glasdörren öppnas och in med ljuset träder en förskolekompis i sommarklänning, brillor och ett stort leende, genast är det uppenbart vad sommarfest betyder. Du har en gul T-shirt med en apa från din gårdag. Som jag tänkte att du ville ha idag. Till den har du avklippta jeansshorts som du har haft sedan i lördags då vi klippte till dem.

Ovanför trappan möts vi av fler vänner i utstyrslar: ett par stycken har dräkter och är påkostade superhjältar, men framför allt ser jag finskjortor och klänningar. Ett uppstyrt rum. Du gör din karaktäristiska min, med ena handen i sidan, lutande kroppen mot den sida du stödjer dig på. Bågnande. Detta, något förvridna, leende som jag lärt mig att tänka på när jag tassar nerför trappan igen. Stegar ut. En slags övergångens min. Idag, vi båda i förhöjd undran, skulle man kunna säga; hur skulle det bli för dig i en av åren urringad tröja med fransande shorts till. Från oss till institutionen liksom. Sällan i ord inseglande. Med ett ljus i ditt öga, förvisso, tack och lov.

Eller, det har börjat avta. Numera, precis innan sommarlovet, har du börjat kommentera ganska högt att du ska flytta din ”figur”, dvs. ditt laminerade ansikte som ska sättas på den sidan om dörren som meddelar På förskolan. Från Hemma till på förskolan. I språk satt, stadd. Övergångens min har krympt ihop och förbytts. Det stämmer förresten inte att jag hade ett knä i golvet. Dina rosa springskor kräver inte att man böjer sig. Jag hade nog inget särskilt för mig. Stod mähä och kände att vi inte var riktigt tajmade med sommardagen. En föraning. Ilningen.

Det var såklart lustigt, inte bara olustigt, för alldeles nyss, innan vi hade klivit in, var vi så i linje med livet, flytandes ovanpå, på vår gata liksom, sökande efter specifika bilar –  såg bilar ut så där på din barndom, Koffe? – där veckans stora fynd varit en folkabuss precis utanför förskolan häromdagen. Där snackar vi fönstervevar och en växelspaksstång som såg ut att vara 65 cm lång. Som ett spett i bussens golv. Lustigt, hur allt kastas om. Institutionaliseras på ögonblick. Ett sekunddrama för oss privilegierade. En lång elak reva för andra.

Skammen när jag går. Redan innan jag är ute från gården fattar jag vad jag skulle ha önskat att jag kunnat ge dig denna morgon: din nya T-shirt med Turning Torso. Också den från lördagen, vår helg. I en passage förbi Supporterhuset på Södra Förstadsgatan, en runda med sommarkonsumtion. Badshorts till mig, tröjor till er. Malmös skyline! Med den höga byggnaden som ni har jobbat med på förskolan. Den resliga konturen, i vitt mot mörkblått, ja det skulle jag ha önskat – upptvättad för hand, igår kväll, av en hågkommandets pappa; sicken dröm. Skammen när jag går.

Att få stå kvar där, vid lämnandet, istället. Tills också din skrud fått en kommentar. ”Klang, du har Malmö på tröjan!” Någon som genast hittar till ert Turning Torso. Solens obarmhärtighet när jag går. Det påkostade är inget alternativ. Ett knä för det. Ska jag cykla till Stadsbiblioteket och skriva ut papper för en ny tjänstledighet eller till Elgiganten för att försöka köpa en skrivare? Jag bestämmer mig för att vattna kring stugan först. På den korta sträckan mellan förskolegården och vår innergård – för att fiska upp min cykel – sörjer jag att den gamla folkabussen inte stod där, inte var kvar. Skulle vilja kika in, skulle vilja ha fått kika in, höra din röst från vägen dit i vägen bort; i exaltationens bränning.

Hur kan man inte fatta att sommarfest – även för 4,5-åringar – innebär att klä upp sig? Hur kan jag vara så … avslappnad? Minns hur de i Kulturradion igår pratade – i sammanhanget <Sara Danius Nobelklänningar ställs nu ut> – om att män inte behöver klä upp och ut sig på samma sätt för att märkas och … din älskade aptröja tröja känns inom-mig-själv oaptitlig på ett sätt till. Sedan känns alla utstyrslar skrattretande fel. Det skulle jag vilja säga dig om jag berättar om denna skammens dag någon framtida dag: vi försökte undgå skenbilderna tyranni, ja det gjorde vi. Visst får man skämmas också då. Vidbrännas och vid märket se minnen strömma in.

Mindes på cykeln det där köpet av T-shirten din. På väg hem till Kirseberg från stugan stannade vi en annan sommar till utanför Astrid & Aporna. Du sov i cykelstolen. Du hade redan en grön aptröja, den enda tillsammans med hajtröjan som du ville ha. De skulle stänga ner för gott. Sades det. Kanske var det inga tröjor kvar. Men det fanns alltså en gul. Hur många år har du haft den, två eller tre nu?

När jag hämtar dig är det inte aktuellt att fråga om hur tröjan ”satt”. Eller ja, jag menar ju fejset. Om jag kunde fråga det. När du kommer mot mig i trappan har du bland annat en än Luigi-mask i händerna. Institutionen hade ombesörjt att ni fick välja laminerade masker ur Super Marios värld. Tack, institutionens händer, för det. Å våra mångas vägnar.

Vi får återkomma till den sjuttonde juni.

Boken på bordet med Henrik Klasson

Det sjunde och för säsongen avslutande programmet av Boken på bordet har Henrik Klasson som gäst.

Det här var en speciell och mycket önskad inspelning då gästen var en alldeles okänd person för mig. När man lyssnar framgår det att Henrik och jag stötte på varandra bara någon vecka tidigare på ett antikvariat, Anti, i Malmö. Så här önskar jag ju att det ska få gå till ibland… Ett inbokat söndagsmöte med nerv och oviss utgång.

Det känns bra att den första säsongen med podden avslutas med ett samtal som jag inte hade någon egentlig förförståelse av/för. Håll till godo:

 

Skärmavbild 2020-06-14 kl. 16.09.16

Henrik Klasson hade med sig – den för tiden passande – Pesten av Albert Camus.

Pesten

 

 

En bok en tanke (Läsplatser)

 

Redan i den första texten, en text ur Prag, Kafka, på vita metallstolar framför en bokhandel eller ett café, blottas något om relationen till fadern. Fingertoppen stryker längs såret, ögat minns Brevet till fadern. Som skulle skrivas, som skulle skickas. Men till en kusin: Käre Marie… redan i den första texten finns det angett hur historien har skonat männen: det är ju Claus. Och så tar texten raskt sin vändning och bildar punkten där brevet upplöses i vatten, släktstädning. Att sitta krökt eller sträckt och läsa en död författares brev till sin far. Prag, alltså? Nej. Att redan i den första texten lösas från min avundsjuka inför denna bok och istället ge plats för den läsglädje jag inte vågat ta ut på förhand pga avund över upplägget, idén, ja blott namnet på verket räckte (ju). Att låta allt sådant falla till marken för det är ingen bok jag sörjer att inte själv ha skrivit. Det här är läsning som ger en skrivstöd. Av det här kan det bli stunder som föregår stunder som stunder gör och det var, den första gången med boken, stöd en tidig förmiddag sent i maj då boken hämtades på Stadsbibliotekets reservationshylla (efter att tidigare ha lämnats som inköpsförslag). Sedan, nu, hemma igen, läsa den andra texten, inte utsträckt, men kanske…

 

 

Bloggens sjunde gäst(er): Josefin, Klara, Madelaine, Mahdi och Michelle

Madelaine Berg (tidigare Wetzel), Mahdi Biparvayesarab, Josefin Månsson, Klara Nilsson och Michelle Nilsson gick under vårterminen min kurs i Kreativt skrivande på Allmän kurs i Skurup. De fick till den sista lektionsdagen en fråga om att  dela med sig av något från terminen.

Såklart. De sista månaderna innebar undervisning på distans. Bilden nedan är från det lilla videoverktyget Zoom (som vi är många med en relation till nu), och vår sista onsdag, den 3 juni. Trots dessa liv på avstånd, talande över vidderna mellan vardagen i Svedala, rapsfälten utanför Ystad, balkongen i Hyllie, min lya nära Värnhem, Simrishamn, med flera orter, så blev det en i mitt tycke hjärtlig termin. En jag kommer att minnas också för deltagarnas skrivande och samtalande om det samma.

Skärmavbild 2020-06-03 kl. 11.16.03
Med deltagarnas tillåtelse.

*

Klara Nilsson väljer att visa sin dikt ”Våren är en tavla”. Den finns både som text och inläst av textförfattaren själv. Lyssna gärna.

Som text:

Våren är en Tavla

Som inläsning av Klara Nilsson:

*

Michelle Nilsson önskade visa sin videoinspelning av texten ”Du och jag och världen”, men min blogg säger att jag inte kan ladda upp video (dvs. utan ”premium”). Jag har föreslagit Michelle att hon läser in texten som ljudfil och skickar den som sådan. Den kommer nog dyka upp. Hav tålamod.

*

Josefin Månsson lät två olika texter bli en, som svar på att välja en text till detta gästspel på bloggen. Resultat bjuds vi på här:

Josefin Månssons text

*

Madelaine Berg vill visa sin text Hemligheten

Den här texten kom ur en övning där deltagarna skulle skriva om ett ”du” genom att ta något vi kallade en ”youfie” (istället för en selfie).

*

Mahdi Biparvayesarab väljer att visa en text från kursens allra sista dag och blir den som får säga hejdå:

Avslutningstext

*

(En parentes för och till er som gick kursen men inte var med på terminens sista lektion. Om någon av er vill lämna ett sent bidrag, så visst, det kommer med glädje att tillföras detta inlägg.)

 

Textdungen startar ett diktfanzine

Dungens fyra sidor är ett stencilerat fanzine för lyrik som kommer att produceras uteslutande med skrivmaskin. Varje nummer trycks, eller skrivs, rättare sagt, i 20 exemplar. De medverkande får var sitt exemplar, och de övriga 16 exemplaren säljs för 20 spänn stycket.

Ett nummer ges ut när det har inkommit 4 dikter (varav jag skriver 1 dikt själv) som jag vill anta för det aktuella numret;

Beakta att en dikt ska skrivas 20 gånger på skrivmaskin, så den enväldige redaktörens lust att bli fabrik – dvs. min benägenhet att anta just din inskickade dikt – är beroende av en begränsning i antalet använda ord i dikten;

Format: A5, stående ark. Så, icke för långt fallande text, icke heller för utbredd.

Varje nummer utgår ifrån en särskild impuls – ett citat, en bild, ett ljud, etc. – som dikterna förhåller sig till/växer ur/motsäger/råkar i tal med/skyr med hull och hår…

Det första numret – Dungens fyra sidor #1 – har följande gnista eller impuls som grund:

”Inför lågan kan människan drömma.”

Citatet kommer från Gaston Bachelard och hans bok Lågan av ett ljus som kom ut i original, på franska, 1961.Jag har inte själv läst Bachelard (bara snubblat hastigt på boken Rummets poetik). Istället är det som sker att jag låter mig inspireras av husguden Eric Schüldt och hans program Text och musik från radions P2.Den 31 maj publicerades programmet ”Lågan av ett ljus” som alltså förhåller sig mycket till denne Bachelard. Programmet finns kvar i cirka en månad till. Lyssna gärna.

Skicka in bidrag: joakim.o.andersson@gmail.comEtt ja eller nej till ditt bidrag delas ut i en enkel, kort och varm ton.Det var det.Välkommen att höra av dig.

Boken på bordet med Samuel Owen Teeland

Det sjätte programmet av Boken på bordet gästas av Samuel Owen Teeland.

Med var sin skål godis, på det behöriga avstånd som förväntades av oss, men också ganska uppsluppna och förtrogna med varför vi vill göra sådant här, spelades detta in majs sista tisdag. Samtalet skulle komma att handla rätt mycket om skrivande och det var minst sagt rimligt då gästen för kvällen gick på Skrivarlinjen i Skurup det läsår som just var…

sampaskolgatan

Samuel Owen Teeland hade med sig Sheep Machine av Vi Khi Nao.

sheepmachine

Månadens skrivövning: Grafisk dikt med ett fåtal ord i ett omgivande teckensorl

Bloggens artonde skrivövning. En koncis, något annorlunda, och inte minst teckenstinn övning. Om man vill ha ett namn går det bra att kalla detta för grafisk dikt.

Instruktion: Först ska du fylla ditt dokument (i Word eller annat program) med streck, symboler eller andra tecken som livet med ett tangentbord låter dig skapa.

På bilden nedan, ur Hiatus av Hanna Nordenhök, används bara ett och samma streck, upprepat, utfyllande. Och visst går det bra att göra det precis så enkelt för sig.

Men känn efter och pröva aktivt; testa att skapa ditt eget mönster (av fler än ett tecken):

‘ ‘ ‘ ‘ ‘ _ ‘ ‘ ‘ ‘ ‘ _ ‘ ‘ ‘ ‘ ‘ eller ***/***/*** eller ;-;-;- eller …

Själva det konventionella skrivandet, med ord: Skriv bara 2 till 5 rader i detta … sorl, denna snö av tecken, i sömmen (Hiatus-lik), eller varför inte i ”sömnen”/”drömmen”, eller vad det nu än är, för dig, som du skriver i.

Klura på vilka ord/rader du söker.  

Kanske är klurandet lika intressant som det färdiga verket? Vad vet vi.

 

Hiatus2

 

Boken på bordet med Klang Karlström

Det femte programmet av Boken på bordet gästas av Klang Karlström.

Programmet spelades in den sextonde maj. En lång, ljuv helgdag. Vi hade varit iväg till stugan (andra sidan stan) och väl hemma igen hette det genast: ”När ska vi åka till ditt kontor för att spela in radio?” Bara att bege sig.

Min älskade gäst hade inte riktigt med sig en bok för att tala om den, utan för att få göra något annat. Av denna anledning har veckans Boken på bordet två delar. En med bulle och ett ”försök” att tala om boken. Och en andra del, där gästens kupp genomförs. (Det kan sägas att gästen vägrade gå hem och krävde att få spela in mer material. Men dessa filer har placerats i poddens katakomber.)

Skärmavbild 2020-05-31 kl. 17.00.58

Klang Karlström hade inte med sig Mulle Meck för att tala om den, utan för att förleda den som gett instruktionen:

mullemeck