Semantiska pinnar (LXXXVIII)

Tjugonionde augusti, 2019.

Tänker på hur du skulle kunna ha ”Fotboll, nej. Språk, ja.” i din profiltext på en dejtingsida. Detta är bara en dumfantasi. Sådant en rör sig med. Kanske vore den obegriplig för dig en vuxen dag. Dumt, sådant som inte förväntas ta sig ut. Och ändå. Varför får vi veta de saker vi får veta om varandra? Eller omvänt. De saker som vi inte ska få veta. Varför just de ska bunkras in.

Fantasins ursprung, eller i alla fall historia. De korta meningarna är besläktade med några som jag själv hade. En tid i livet hade jag texten ”Alkohol, nej tack. Barn, ja tack.” som enda presentation. I en dejtingkontext. Skylten med orden var nermonterad när jag träffade din mamma, men du blev till under de åren; över var de då inte.

Vi drack i själva verket var sin Bayersk folköl i skymningen. Eller var det tre. Under tallar i en park nära Stadsbiblioteket. Varför får vi veta de saker vi får veta om varandra?

Varför får vi inte säga vad vi vet om oss själva? Får och får. Så föreställer jag min röst till dig när vi pratar om några år: Får och får.

Tjugoåttonde februari.

Klockan är runt 23:00 när vi går längs kanalens mörka vatten. Det har regnat ymnigt under kvällen innan ni ankom, men nu glider molnen isär och rymdens sken lyser upp Malmö. Du sitter på cykelstolen. Vi promenerar sakta. Din mamma bär ett långt paket med pinnar från skogen. Din mormor har slagit in dem i tidningspapper innan ni lämnade skogen utanför Gävle.

Du berättar att Kling träffade en kompis på tåget. Nja, en kursare. Men så utmärkt med bärhjälp på Stockholm C. Det förstår vi alla tre. Du är som så ofta större när du återvänder. Mamma Kling frågar om du vill berätta vad du säger om ett visst hus … det är tydligen på andra sidan kanalen … du tycker att det är vackert, får hon säga. Det är den nybyggda, bruna sockerbiten ni menar. Jag tycker också att det är ett vackert hus. Blir glad av att förstå att du brukar tänka saker om det.

Innan Rättscentrum kollar jag om du minns vem av dina vänner som bor där, snett över. Det gör du inte. Uppmärksamhet och minne är ännu något du flyttar med dig där du i världen går, når. Nyss har anlänt. Väl hemma igen vill du kolla på TV. Vi äter macka. Du ser dig omkring i vardagsrumssoffan och vi är alla lättade över att ha flyttat in, vidare. Det är en röra, men snart ska vi få trivas.

Månadens skrivövning: Skriv, nej håla

Bloggens sextonde skrivövning är en samproduktion med Stina Karlström, och ånyo märks det att hon utbildar sig till bildpedagog.
För ovanlighetens skull presenteras övningens instruktion i form av en kollektiv dikt skriven av, ja, oss två.

 

Borde jag skicka nålade papper som vykort till dig?
Borde jag be om nålade ord
som vill bli lästa från gatan eller inifrån lägenheten?Vad för ord – varför ord –
har jag att säga någon på gatan eller oss,
härinne?

Hud-
jaget, det du får
med sticken
Vi blir inte mer
verklig(a)
av en bloddroppe på fingret”Det kliar i halsen”
”Host”
”Självdisciplin”

Solen,
långsamma,
långsamma
hand

Ännu långsammare

tills det går kli
instruktion: punktera
vidare

varning för fläckar

Det är bara en syssla,
en sy-ssla
som att puffa kuddarna i soffan
eller gå ut med återvinningen

pappret ska inte överskrida
handens storlek

Eftertanken finns inte i hålen
hålen hjälper dig att släppa –
in
och slippa slippa in

nålen går ut och in och ut och in
ut och in
ut och in
ut

 

hålad bild

Om spåren på stammen: Ur Semantiska pinnar LXIII

Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta  utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om spår nummer 9, Ur Semantiska pinnar LXIII.

Det går undan. Det har gått undan under lång tid.

Kanske är det en sådan känsla som underströmmar detta långsamma spår: sedan länge, strömmen av frånvända beslut; som om vi härskande
kunde lagstifta oss ifrån något
av döden givet –

Beslut vända bort från vår gemensamma grund (dödligheten). Beslut tagna för Rut, Rot och för maktens Rim och Reson
utan Pardon.

Beslut vända mot Centrum. Beslut tagna för att blända eller för själva det bländande vita.

Även i den lilla kommunen ska husen stå vända rygg mot rygg med plats för fruktträd emellan, om så bestäms; axel mot axel, ingen ögonkontakt, om så bestäms; skorsten på skorsten, om så … Bromölla kommun
har förbjudit bön på arbetstid.

Inte minst i den lilla kommunen ska människorna stå vända rygg mot rygg, om så bestäms –

*

Texten är ett fragment av ett fragment. Det större arbetet, långdikten som består av många bearbetade fragment, heter just Semantiska pinnar. Där har samtliga sidor ett du-tilltal.

Att detta ”du” emanerar ur mitt eget barn råder det ingen tvekan om alls. På detta text-ljud-spår som Daniel har gjort är duet utlyft. Här är det bara ett politiskt sken eller skeende kvar.

Eller är det så? Kanske finns duet – det autofiktiva barnet – i ”viet”? Men då drar man det ändå väl långt.

I det fragment som Daniel och jag har använt oss av handlar texten mestadels om känsloekonomier. Det handlar om frågan om vilka känslor som det är tillåtet att känna. Med hjälp av en serie i Bamse funderades det mycket på den saken sommaren 2019:

”Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.”

Och här är vi.

Mars sista dagar, 2020. Covid-19 kommer att förändra vår (gör vad du vill med detta pronomen) förståelse av vem och vad som är sörjbart, sörjbara. Vem och vad som ska skyddas. Vem och vad en är, och inte minst, med vilka. Här är vi i ett klassamhälle som är dödligt för vissa och alla. Här, och vad det kan betyda, nu, sen.

I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.

 

 

 

 

 

Metoderna (Den till vana förda uppvärmningen)

Det är fredag, om än inte på ett sätt som vi kände igen som denna dag för bara någon månad sedan.

Veckan som ska kammas ihop. Men var är kammen? Håret?

”Håll helg”, skriver jag i en jobbkontext. Men det känns inte enkelt att tro på hela den underliggande förhoppningen om en god skillnad mellan en fredag och en lördag. Någonting som var erfarbart är inte längre det, och istället ersatt av ofrivilliga lager och saker.

Vad återstår av att detta att ha helg om det bästa en kan göra är att stanna inne? I vad, eller hos vem, är ens ögon om de har ”jobbat på distans” hela veckan. Eller hur tar de sig hem? Hur tar de helg? Den här verbgymnastiken, som inte var helt smidig tidigare, är nu som omöjlig. Från vad tar en helg / var håller jag helg om jag är på samma plats / Om jag är sjuk / För rädd om någon närstående för att träffa denne / Om …

Den förändrade situationen är såklart väldigt olika för olika personer denna vår fredag eller vilken-som-helst-dag-nu. För många är det sorg och bedrövelse. Permittering. Oro. Övertid. Alla dessa ord som, utsagda med emfas, talar om en gemensam sak: orättvisan. Det oproportionerliga som systemet föder i än större mängder.

Det exponentiella. Det spegelvända. Detta att medan många får gå ska andra slitas sönder. Medan jag med mitt medelklassjobb kan sitta här och skriva detta ska andra nu se tillvaron slitas itu. Jag hatar detta.

Och ändå, detta, som är ett annat. Detta med rutinen, tiden till trots. Detta med att en ska kämpa för att bibehålla sina rutiner i skrivandet. Hur märkligt det än är. Här är det, mitt skrivande, dagen till trots.

Rutinen: varje gång jag kommer till den skrivplats som jag hyr i Malmö gör jag samma sak. Jag tar fram ett nummer av Ud&Se, det danska tågmagasinet, för att göra ett litet kollage. Samma nummer sedan jag flyttade in i december. Av framsidan är det nästan ingenting kvar. En remsa med namnen på de två musiker som en gång prydde magasinet.

Rutinen: varje gång tar jag fram Ud&Se, oavsett om skrivlusten är god eller bristande, för att göra ett kollage. Om det är mörkt, med stearinljus tänt. Ofta söker jag en känsla för den gryende dagens kollage utifrån vad det är för dag. Olika aspekter kan ge besked om huruvida det ska vara lite bildsättning till ordkollaget eller inte.

Rutinen: varje gång, det att komma ner. Idissla skrividéer eller stå ut med att det är tomt. Varje gång, på något sätt, glädja mig åt att göra det på danska. Varje gång, glad i något med danskan.

Uppvärmningen: en rutin som ska till, för att ett oöverskådligt antal skrivdagar ska bli just det. Aldrig skylla på hettan eller kyla. Varje gång. Så gör jag, för att tala med Bodil Malmsten. Gör inte som jag, som hon också skrev, strax därpå.

Var är kammen?

Vad är etymologin för ”rutin”?

Den skärva av en kollageskärva som jag tänkte visa på bild till denna text är från den 10 mars, vilket var dagen för skivsläppet.

Vad sökte jag den dagen? Eller lika gärna, vad sökte sig i mig?

manglede

Varför ett ord som sted känns lite extra en dag som den – då en skapande människa (för en gångs skull) presenterar något i världen – är inte konstigt. Uppenbarligen, en del av att presentera ett verk måste handla om att ta plats.

Preteritum. Saknade / en / plats.

Det där med danskan i sig är det jag tycker om mest själv med skärvan. Hur vokalljuden går igen: manglede, sted, her. En mumlande men stark assonans.

Uppvärmningens rutin: att lita på något utanför ens eget psyke, bortom dagen, bortom den politiska tiden eller ens relationer som mer eller mindre avgör livet, osv.

Rutinen: något, formaliserat, till hands, bekant, väntande på nästa … bit.

Jag samlar kollagen på hög vid sidan om skrivplatsen. I väntan på något annat. Alligevel her, undervejs.

 

 

 

LYCKTRÄFFAR, fadäsernas kontrahenter

… i en svår tid, nånstans under 2012-13, meddelade min närmsta vän att hon ville dela de pengar hon fått från ett stipendium. Hon ansåg inte sig behöva dem mer än sina vänner, eller hur det nu än ska uttryckas. Där och då ansåg hon sig i alla fall inte vara den behövande.

Detta tog så väl. Och att min vän inte ens minns att hon gav mig (och andra) 2500 spänn gör att det enkelt tar fyr, igen och igen, av att tänka på. Det var något hon bara gjorde, för att det kändes som det rätta. Och för mig var det rena lyckträffen. Så här i backspegeln: en fullödig träff.

Med denna korta text introduceras en ny tablå här i textdungen. FADÄSERna har fått sin motpol.

 

Dikt 200319

Jag saknar att veta exempelvis veta vilken dag det är
– i dig eller mig – och var
att utläsa detta

Saknar att känna datums rundhet eller uppsträckta rygg
men mest bara dags lilla dag, på känn
förnyande manér
– som oss –

Som du, tänkte jag mig, med vår stad för kär för att rädas,
rubbas stum

Minns hur det mestadels var: gott
Om än inte i alla och inte i alla tider i mig och som du har
kämpat dig öht hit, så
dags lilla dag en himmel med ord till
smaken i vardagen
parken
få gå å känna: ”stoder”, ”skred”, ”massiv”,
”skyvis:”

En bok en tanke (Mitt privatliv)

att gråta som gräsänkling – att först som gräsänkling gråta – och vad som får mig dit eller vad som för mig till det som får mig till gråten? varför de här sorgeböckerna måste till …

att ställa sig på tå på, blunda, öppna käften mot rymden runt: Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka,

att liksom beundra en stillhet hos någon i efterdyningarna, när orden har vänt sig eller tvingat sig åter, någon som – utan att det är begripligt – har skrivit om det som inte går …

att tänka på det som förbedjan, att tänka på författare som förbedjare, att tänka på Lars Ahlin, att som beundra en stillhet efter författarnas stormar … livens …

att vilja fotografera vad någon annan har fotograferat, gå in, med, vika och vikas, läggas för att dröja som en kind mot, i en acceptans som också består också av sin egen brist – jag vill fotografera alltså stamma alltså;

Vi eier ingenting.
Mange av dem jeg elsker, er borte.
Det er naturlig. Jeg elsker naturen.

Så har Tomas Espedal skrivit till bilden ”Min farmors hvite asaleaer. 2012”. Blommorna står på ett bord. Det gör också rosorna ”fra Silje til min fødelsedag, Øyjordsveien, 12. november. 2011” –

Min femtiårsdag.
Jeg feiret dagen alene.
Men skrev en av mine beste tekster: <Gjesten>.

espedal

 

Eftersökes: gäster till podden Boken på bordet

Boken på bordet. Så lyder namnet på den podd jag tänkte sjösätta i april. Idén är enkel och presenteras nedan i form av frågor.

Jag skulle vilja säga enkel och sprungen ur vad jag önskar att livet med textdungen ska leda till – min egen bokvurmande verksamhet ska i högre grad möta andras vurmeri.

Nå. Vad är det för podd?
Det är en podd där gästen bestämmer vilken bok vi samtalar om. Underliggande skäl till valet av bok ligger i var gästs händer. Skäl till att vilja samtala med just mig om boken ligger i gästens tanke.

Min förhoppning är att människor väljer mycket olika böcker.

Men vadå, ska inte Joakim läsa boken inför samtalet?
Nej. Det är en del av konceptet. Boken läggs på bordet först när inspelningen rullar igång.

Så. Hur går det till?
Gästen tar alltså med sig en bok som hen vill samtala om. Jag har, utöver att det för mig är okänt vilken bok gästen har med sig och lägger på bordet, några få önskemål: gästen önskar samtala och berätta om boken, och ett särskilt textställe i boken – som någon av oss kan läsa upp högt i podden – har valts ut på förhand.

När och var händer det?
Min förhoppning är att inspelningarna oftast görs på söndagskvällar, alltid på ett kontor i centrala Malmö. Bordet vet jag var det står, men tiden kan få fluktuera.

Beräknad inspelningstid: 30 minuter. Klipps ned något eller inte alls.

Vilka är ni, gästerna?
Ni är mig bekanta i olika grad. Någon har – under säg tio år av vänskap – undrat om hen någonsin ska få samtala med mig om boken X, någon annan är en vän till en vän och får lust att vara med i podden, ytterligare någon annan vet jag inte alls vem det är – och hittar kanske fram genom att läsa denna annons, och så vidare; det hela är byggt på förhoppningarnas strand.

Ekonomiska intressen?
Svar nej.

Vid intresse?
Maila mig: joakim.o.andersson@gmail.com

Med hopp om att en skara läsare ska träda fram och karantänen avta med våren,
/J

 

 

Kassetten, handens

Jag tittar åter på kassetten som Daniel har gjort.

Dagarna började gå och har ännu inte slutat gå som vore de hela år, var och en av dem.

Tiden
inne i
ett
under
(pågående
(corona)).

Jag tittar åter igen på kassetten som Daniel har suttit och gjort. Tjugofem exemplar av ett kassettband, en marginell och kanske obskyr företeelse snarare än en upplaga; om vi talar genom siffror. Jag tittar på bilden med kassetten för att känna in hur Daniel har skrivit på maskin, klippt ut, vikit, ja hållit på, tjugofem gånger om. Det är händerna det handlar om. Ett av gestens hem.

Det är dagar (år) med Bengt Emil Johnson:
”Minnen är ingenting som man kör med,
snarare är man deras väg. Slits, lappas, lagas … ”

Jag tittar för att tänka – hur händer tar sig tid för något, repetitivt, för andras skull. Det finns så många exempel och de flesta av de som föresvävar mig kommer såklart från kvinnors händer. Stickat, stoppat, omhändertaget. Min vän med kassetterna skiljer ut sig. Det som räddar min manlige vän (eller om det snarare är min egen tanke, eller om det är en del av själva genusordningen) från att kännas som en anomali, är såklart att han, och jag, gör sig, gör oss, till en skapande här, en musiker, en poet, tillvarons kompband; hans eget verk finns i händernas omsorg.

Den här texten omformuleras mycket mellan fredagen, lördagen, söndagen, söndagens gång. Och sedan tisdag kväll, onsdag kväll. När den inte föräras knapptryckningen ”Publicera” innan måndagen finns ej heller … det där, eller det där, med. Det är svårt att skriva något som inte hamnar under påverkan av de nya beskeden (corona). Och mina omformuleringar rör ofta händerna.

Och. Slitas, lappas, stoppas, övervägas.

Titta vad bra! Min sambo kommer hem, söndag, med en refill till den kära blåbärstvålen. Det fanns refill. Perspektiven. Skreden. Radera. Gå fram. Vet du vad din mamma sa igår? Jo, att hon ska lära oss hur man tvättar så bra som möjligt. Man liksom borrar i handflatan.

Öppna. Stänga. Slitas. Öppnar dokument för att skriva. Öppnar för ett samarbete med en annan vän. Deadline imorgon, måndag. Finner att jag för två veckor sedan skickade bland annat följande diktskärva till Jonas:

Det finns
inget finger att sätta

när det kommer
till sorg
vad är
det för finger
när det kommer till
sjukdom
när det kommer
till dig

Det gällde inte pandemi. Det gällde en annan sjukdom. Det gällde och det gäller. När jag läser

skärvan idag, när jag läste den då, när vi gäller fingrar ( … ). De vi sätter och smittar ( … ), och de vi inte har men kanske skulle önska oss (verbalt). När jag tittar på kassetten idag, imorgon, och tänker mig Daniels hand som lägger ner mitt exemplar i ett kuvert ( … )

Och. Jag är tacksam. Daniel. Det är dagar (år) med Hagar Olsson:
”Med förnekelsen av anden beträdde den västerländska människan den väg som skulle leda till att hon isolerade sig själv från skapelsens gemenskap, bröt kontakten med alltet och förlorade ur sikte den helhetssyn som dock ligger gömd som det hemliga mönstret, den in i minsta detalj upplevbara
inre sanningen i varje organisk och levande kultur.”

En bok en tanke (Tag och skriv!)

Med mig till kontoret denna måndagsmorgon – den andra mars – har jag ett knippe böcker som ungefär rymmer Varat och tiden, Filosofiska undersökningar, Tag och skriv! och Nattlig jakt. Ungefär, det är ett ord jag tänker på efter att ha läst om Andrea Lundgrens bidrag till skrivhandboken Tag och skriv! –

”Jag kallar mitt rum för Hålan. Eller Grytet. Jag säger det på skämt, men vet att jag inte skojar.”

Lundgrens text heter ”Ner i grävlingsgrytet” och börjar med att hon berättar om hur hon söker sig till ett köpcentrum efter att ha skrivit; ”för att försöka bli normal igen”. I denna min förmiddag ska jag snart iväg till biblioteket för att delvis bli normal igen, delvis för att åter få gå i gryt (eller vad det nu är för en), ja därefter. Vändan.

Och jag tänker på hur namnfrågan har med praktiken att göra. Hur ett ungefär behövs.

Denna plats med ett skrivbord i Malmö har ännu inte fått sitt rätta namn. Den kan lika gärna kallas ”Skolgatan”, ”Kontoret” eller ”Skrivplatsen”. Inte lika gärna men mycket väl något av förslagen. Lundgrens text hjälper mig att förstå det arbiträra i namnvalet: ”För rummet är bara den yttre platsen, illusionen om att det finns en plats. Den inre platsen är något annat, det har tagit lång tid att lära sig beskriva den. Och inte kan jag det än.”

Kanske får texten mig att tro att vi benämner de yttre platserna personligt, med humor, om än mörk och skållande, för att göra ett litet gläntande till det inre möjligt.