Etikettarkiv: Skrivpedagogik

Läs sommarkursens texter!

Det är många blogginlägg jag tänkt skriva som jag inte har skrivit.

Ett av dem är det om sommarkursen Skriv ditt liv på Ekebäcksgården.
Det inlägget skulle handla om intensiva skrivdagar, om mötet mellan skrivande människor och hur skrivandet hänger ihop med vårt minne, vår förståelse av oss själva.

Det skulle också handlat om när skrivenergin glöder i ett rum, och när man sen faktiskt får ta del av vad som skapats i den där glöden. Uppläsningarna som med tvära kast flyttar oss mellan människoliv, mellan generationer och mellan upplevelser.

Några av skrivarna delade med sig av sina texter och lät oss publicera lite smakprov på Frölunda biblioteks blogg. Det är en blogg full med boktips, men också uppdateringar om vad som händer på bibblan.
Gå gärna in och kika närmare på hur texter kan se ut efter en stunds skrivande!

Skridskor av Lotta Fagerberg Sjöberg
Mina olika kök av Eva Stenlund
Bakåtblickar av Elisabet Kruus
Farmors finrum

Jag hoppas nu att vi kan ha ännu en Skriv ditt liv-kurs till våren. Det var skönt att få vara tillsammans flera timmar, kunna dra ut på skrivpassen och ta en timmes lunch, innan vi gick in i nästa pass. Vi körde fyra heldagar uppdelat på två helger och det verkade som att alla tyckte det var ett bra koncept.

Om att lyssna till gruppen, rummet, dagen

Tisdagskväll. Knotten biter oss när vi löslongerar hästen på ridbanan. Kvällssolen. Dimman på ängen. Pionerna som snart slår ut.

sommar15

Det är den kvällen ikväll. Det här blogginlägget är från en annan dag, och fått ligga till sig en tid på datorn.

Vi förflyttar oss nu till söndagen, 14 juni, då jag hade en heldagskurs med en deltagare. Efter den dagen var jag tvungen att gå hem och skriva om det och det blev två blogginlägg, det förra och det här.
Det var en glad dag som väckte många funderingar. Inte minst om min roll som pedagog.
Vad behövde den situationen av mig, ur en pedagogisk vinkel? På vilket sätt skiljer sig en träff med en deltagare åt från en träff med två, med fem, med tio?

För mig handlar undervisning mer och mer om att dra fram rätt sida av sin pedagog, eller av hela sin person, i rätt sammanhang. Man kan inte vara på ett sätt som pedagog, utan måste våga flytta sig mellan olika roller.

Vi befinner oss alltså vid fikabordet i Positivparken i Frölunda, Göteborg. Gräsmattan fuktig efter nattens regn. Den 14 juni, en lite blåsig sommardag då man har på sig en tjock tröja och hoppas solen ska komma fram lite senare.

Dagen innan var det två på kursen, idag är det bara en. När vi väntat en stund på vår förlorade vän bestämmer jag att vi kör igång ändå. Både min deltagare och jag är lite fnissiga över situationen, att jag ska styra över henne som att hon är en hel grupp.

Och visst är det något oerhört underligt i det. Att leka att en person är en grupp.
Ni förstår ju att det inte gick att vara samma pedagog med en deltagare som med två, eller åtta.
Olika grupper kräver olika pedagogroller. Vi måste lägga örat mot gruppen, mot dagen, mot rummet och lyssna. Vad kräver just den här situationen av mig idag?
Det är bara då ett ärligt samtal och en trygg skrivmiljö kan bli till.

I Positivparken, söndagen den 14 juni skriver både jag övningarna tillsammans med min deltagare. Vi blir vi skrivarvänner för dagen.
Första övningen är att skriva en kort stund (fyra minuter) om ett ord. Efter fyra minuter kommer det ett nytt ord och det blir en ny text kring det ordet.

Skeppskatt                                         Viskningar                                         Cappuccino.

Orden kommer, minuterna går. Vi läser upp. Bubblan som sluts om varje skrivarsällskap växer omkring oss och därinne finns det tid att lyssna, det finns fokus, det finns trygghet och koncentration. Vi funderar tillsammans på texterna, känner in dem, skrattar, provar en annan textingång.
Skriver.

För mig har det tidigare aldrig varit ett alternativ att jag skulle läsa upp tillsammans med mina kursdeltagare. Den här gången kändes det som en självklarhet.
Det var så fascinerande, hur det kunde kännas så självklart. Men det var just det som den situationen krävde, om det skulle vara möjligt för kreativiteten att kliva in i rummet. 

Söndagen den 14 juni var en skrivande dag. Min skrivarvän och jag lämnade snart parken och gick in i Frölundabibliotekets sagorum. Ett rum där allt känns mjukt, till och med luften, och väggarna är täckta av åkrar, berg, fåglar och en ensam människa med armarna mot skyn. I himmelstaket hänger lampor som kan vara lysande moln, eller möjligtvis stekta ägg som hänger upp och ner.

Vi satt på det mjuka golvet och skrev.

Ni vet, det där ilande glada som blir i kroppen när man lyfter blicken och ser sin skrivarvän fylla raderna med ord. Så hade jag det den här söndagen. I ett mjukt sagorum med små hemliga fönster ut mot verkligheten.

Om det hade varit fler deltagare hade det blivit en annan sorts dag, med andra texter, andra samtal och andra övningar. Det hade varit tvunget, eftersom gruppen hade varit annorlunda, och jag hade tagit en annan pedagogroll.

Läraren påverkar gruppen och gruppen påverkar läraren. Det går inte att säga vad det ena slutar och det andra tar vid. Deltagarna och läraren bildar tillsammans en helhet, de delar rummets energi och kreativiteten som uppstår i rummet är en komplex sammansättning av alla kropparna och vad de bär med sig från tidigare dagar. Varje skrivarträff blir på det sättet unik.

Det kräver lyhördhet. Det är det jag vill säga. Att herregud vad roligt vi kan har om vi låter oss vara lyhörda gentemot gruppen, rummet, dagen.

Anledningar till att inte komma på en skrivarträff

Det är heta sommardagar nu. Dagar jag tillbringar på uteplatsen, framför datorn eller i sjön.
En eftermiddag då uteplatsen var för varm för att sitta på tog jag mitt skrivblock och gick ner till bryggan.
Ljudet av vatten. Det hade kunnat vara en skrivövning. Skriv om vattenljud.
Kluckandet mot bryggan.
Små små vågor mot stenstranden.
Människorna i ekan.
Fötterna i vattnet.
Armbågarna mot bryggans trä, pennan mot pappret. Att titta upp och ha sjön där. 

Jag hörde av mig till Joakim. Det också. Att alltså till på köpet ha en kollegavän att höra sig till!

skrivarsjön

Det är fina dagar, sommardagarna. Också dagar som fylls av mycket tankar på skrivpedagogiken. Att varje ny form av kurs kräver att vi tar fram andra sidor av våra pedagoger. Att vi vrider aningen på våra kalejdoskop.

Jag hade min första sommarkurs i helgen. En gratis utomhuskurs för unga. Jag önskar att jag kunde skriva att det var en pangsuccé….

Äh, jag skriver det. Det var en pangsuccé, åtminstone för den av de båda anmälda som kom till båda träffarna.

Jag har grunnat på om jag ska skriva det här, att jag hade en kurs med två deltagare och tappade hälften av dem på vägen. Har frågat mig själv om jag inte borde skämmas lite, hålla tyst om det?

Men naturligtvis inte. Naturligtvis ska jag skriva om det, också! För (tydligen) är det sådant som händer, att vi får två anmälningar, en av dem hoppar av och vi bestämmer oss för att köra ändå, och det blir jättebra.
Kanske blir det bästa kurstillfället någonsin (mer om det i nästa inlägg…)

Vi måste ju skriva om de stunder då anmälningarna uteblir, då folk hoppar av och vi har slut på självförtroende och inspiration. Det är ju en del av det hela.

Här kan jag inte låta bli att göra en parallell till matbilder på sociala medier. Ni vet vilka jag menar. Det äts så mycket vällagad, fräsch, mysig och härlig mat på sociala medier och aldrig att det dyker upp bilder på falukorv och makaroner eller fiskpinnar och potatismos.

Som att folk inte äter det!
Som att inte det är en del av livet, det med.

Jag har funderat på varför jag inte blir osäker och ledsen när mina kursdeltagare droppar av kursen längs med vägen. Innan jag började hålla kurser trodde jag att det skulle få mig att bryta ihop. Men det gör jag inte, inte ens i närheten.

Jag tror det har att göra med alla de deltagare som stannar kvar. Deras iver och längtan efter att få skriva och läsa och prata om text väger mycket tyngre än de deltagare som av någon anledning inte kan eller vill slutfölja kursen.
Dessutom tror jag att alla diskussioner på universitetet om hur livet och lärande samspelar har en liten del i att jag kan hantera de avhoppen som kommer.

För många av deltagarna är min kurs bara är en liten del av deras liv. Om man hade gjort ett cirkeldiagram över deras liv skulle min kurs vara en av de mindre delarna i cirkeln. Den största platsen skulle fyllas av familj, jobb, skola, och en eller flera personliga problematiker av den där typen som vi alla dealar med.
För några av deltagarna växer skrivandet del i cirkeldiagrammet under kursens gång. Det är bland det finaste som finns, att vara med när cirkeldiagrammet omfördelas.

Det finns så många sätt för en kurs att komma på fel tid i livet. Deltagarna kommer till skrivarträffen med hela sina liv i bagaget, och hela gårdagen i kroppen, med allt vad den har innehållit (eller inte innehållit). Vi måste minnas det, som pedagoger. Att varken vi eller skrivandet är ensamma i deltagarnas liv.

Kanske har de haft en sömnlös natt, kanske behövde deras bästa vän någon att prata med, kanske har migränen slagit till, eller stressen, eller oron, eller motivationsbristen, eller värken, eller inspirationen till att äntligen virka klart den där sjalen.

Kanske tyckte de att det var konstigt att skriva i grupp.
Kanske förstod de inte kursledarens sätt att prata om text på.

Det är tråkigt de gånger som människor lämnar. Men tänk alla de som stannar kvar! Alla de som växer i skrivarkursens mylla. Tänk att få se dem lämna kursen med rakare ryggar och högre röst!
Att den där elektriciteten av skapande kan uppstå mellan människor som man knappt känner.

Tänk den tanken.

Tänk att det kan uppstå en sådan värme mellan människor på några timmar, det är ju så att man får dåndimpen.

Att man kan få samla in utvärderingar som bär på så mycket kärlek.

En skrivövning, eftersom vi inte är självtillräckliga

Eftersom jag är lärarstudent får jag emellanåt (som dessa veckor) vara ute på en gymnasieskola och göra praktik. Det är en glädje att se med vilken naturlighet det kollegiala delandet sker på skolan. De hjälper varandra så mycket de kan med uppgifter, idéer och böcker. De sambedömer, bollar sina tankar, sina orosmoment, och vet när de ska peppa, när de ska avlasta och när det är tid att glädjas med varandra.

Som skrivpedagog är det lite tunt med det där kollegiala, trots värdefulla telefonsamtal, fikor och fredagsölande, facebookgrupper, bloggar och handböcker. Jag saknar det dagliga. Saknar att träffa er andra skrivpedagoger i ett rum innan och efter undervisningen. Jag hade behövt en kollega som såg min undervisning, sade till när jag är för självkritisk, hjälpte mig se vad som är bra och vad som kunde göras annorlunda.

Det är svårt att vara självtillräcklig, helt enkelt.

Men även om vi inte har fikarum och gemensamma kontor, så har vi internet. Vi har bloggforumen.

Så här kommer en skrivövning, en av de jag har kommit på själv, (i den mån som en nu kan säga att någonting kommer från en själv.) Den kräver viss förberedelse, men sen går den att använda om och om igen!

Vi kallar den:
Prylar och platser

Förberedelse:
Skriv ner prylar på lappar. (exempel: Fotografi, Bibel, dagbok, USB-minne, död katt, armband, ring, telefonnummer, plånbok, påse med frön.. etc)
Vik ihop lapparna och lägg i en ask.
Skriv ner platser på andra lappar och lägg dem i en annan ask (exempel: På farstutrappan, i en bar, på bussen, på vinden, i garderoben, bakom gardinen, i vattnet…)

1: Alla skrivare drar en pryl och tänker sig att den här prylen har av någon anledning varit mycket viktig för någon (person A). Viktig och betydelsefull. Skriv varför.

2: Skrivarna drar en plats. Uppgiften blir nu att tänka sig att prylen upphittas på den här platsen av någon (person B). Hur den kommit dit, vad den gör där och var person B gör med prylen är upp till skribenten!

Det har alltid varit en rolig övning, oavsett ålder på skrivarna! Dels är det ofta uppskattat att få hålla på med lappar och askar, samtidigt som kombinationerna av pryl och plats är skojiga och tvingande. Sist hade vi drömkombinationen ”Död katt på farstutrappan”.

Prylar och platser

När jag gjorde den här övningen med gymnasieeleverna följde jag upp genom att prata lite kring att berättelser kan vävas både framåt och bakåt. En text kan röra sig kring vad som hänt innan prylen hamnade på den där platsen, eller vad som händer efter att den upphittas.
Det är kanske något självklart, men skrivarna upplevde det som ett användbart tankeverktyg, att fundera kring vilken balans det finns mellan bakåtberättande och framåtberättande i deras egna texter.

Och:
TACK alla för att ni emellanåt lägger ut era skrivövningar på nätet! Vi behöver ju det, behöver höra varandras arbetssätt. Bygga lite kollegial stämning.

Hösten med de gulaste löven

Det är en god höst. Jag kan inte minnas senast det kändes såhär…
lätt….?

Jag brukar ofta blir besviken på hösten. Med höstlöv inte alls lika röda som jag trodde. (blink blink, Anna Jörgensdotter)

Men i år. Träden gula och rostbruna. Som de brukar vara, antar jag. Ändå kan rostbrunt aldrig ha varit så vackert. Gult aldrig så starkt. Och den molngrå himlen, regnet i luften, som ett andetag mot min hud. Det är så jag får skrika rätt ut.
Jag får det. I skogen är det bara hunden som hör mig. Och älgen, om han inte är skjuten vid det här laget.
Jag vet inte vad som gör mig så glad den här hösten. Hösten brukar vara tyngre, mörkret kompaktare, fastän det under mina år i städer aldrig varit så kompakt som det är härute. Här. där mörkret lägger sig över sjön som en filt. Storöns siluett som sakta täcks av natt.

Jag går i planeringstider. Funderar på responskurser. Vilka tider har vi att spela med? Hur många sidor hinner jag läsa på en vecka? Hur många sidor hinner deltagarna läsa på en vecka? Hur går jag igenom responsläsning med dem? Vilken text kan man öva på? Hur ser en frågelista ut?
Parallellt med de här texttankarna, det som jag vill göra till en del av mina skrivares luft, finns det andra. Pengarna. Står studieförbundet bakom kursen? Vad behöver de ta betalt om det är fem deltagare? Om det blir fler? Om jag ska få en godkänd lön? Vem betalar utskrifter? Finns det lokaler lediga?

Det är skönt att veta att jag har en grupp som vill skriva. Skönt att våga tala om för dem att de vill skriva, om de händelsevis skulle ha glömt bort det för en liten stund.

I dagarna har jag också fakturerat för första gången. Det är också en del av livet som skrivpedagog. Att spara på kvitton. Ha kundnummer och en formel för att räkna ut sociala avgifter. Nya ingredienser som nästa år vid den här tiden kommer kännas naturliga. Förhoppningsvis.

Biblioteket mejlade häromdagen. ville sätta datum för vårens kurser. Vill ha två kurser istället för en. Små framgångar som blir stora i hjärtat.

Idag: Hunden och jag över åkrarna, på grusvägarna. Godis i fickan och springlekar på ängen. Vägen runt Sjönnered. Kornas råmanden, Storån där nere. Vattenbrusandet. Allt så nära att det kanske är en del av mig. Jag vet vilka hörn på stigen som är djupblöta och ytblöta. Jag vet det för att jag gått där. Och gått och gått. Alla mina fötter.
Hunden och jag rör oss mot tjärnen. Hon: Rejsar mellan träden, flyger över bäcken. Vid vattnet kliver jag ut i blötmossan. Hon väntar. Vet att jag behöver en stund stillhet där.
Vi står vid tjärnen en stund. Hon tuggar på en pinne. Jag ser över vattnet. Det som återkommer och återkommer i mina texter. Eller om det är jag som återkommer och återkommer. Alla mina kroppar som stått där i mossan, känt vattnet sippra in och stått kvar. Grodornas sång om våren. Vattnet blått då. Nu: grått, lätta krusningar. Det rostbruna på träden. Asparnas toppar fortfarande sådär knallgula. Den svartvita anden som brukar simma ensam om sommaren är borta nu. Flyttat någonstans, kanske.

Om jag skulle vara ett träd skulle jag vara en tall vid Skruvtjärn. Med rötterna långt ner i jorden och stammen rak och hög och full med ekorrar.

Efteråt gick jag hem. Glömde bort tvätten i tvättstugan och skrev. Blev igen påmind om skogens betydelse för orden.
Det är ett lugn över min text. Lätt nervositet också, men mest bara en saktmodig nyfikenhet på att kliva in i den.

Jenny

Ny kortlek i bokhyllan!

Det har droppat in en skrivuppgifts-kortlek i min brevlåda!

Skriv så hjärtat blöder! av Lo Söllgård. Beställd på nätet för sjuttio spänn. 63 skrivövningar på kort.
Lite olika grader av inspiration och skrivlusta, där finns definitivt guldklimpar.

Här ser ni hur den ser ut, och får ett litet smakprov på en av de korten jag gick igång mest på: 

Skrivkortlek Skriv så hjärtat blöder!


Liten skrivövning

 

 

 

 

 

Jenny