Hösten med de gulaste löven

Det är en god höst. Jag kan inte minnas senast det kändes såhär…
lätt….?

Jag brukar ofta blir besviken på hösten. Med höstlöv inte alls lika röda som jag trodde. (blink blink, Anna Jörgensdotter)

Men i år. Träden gula och rostbruna. Som de brukar vara, antar jag. Ändå kan rostbrunt aldrig ha varit så vackert. Gult aldrig så starkt. Och den molngrå himlen, regnet i luften, som ett andetag mot min hud. Det är så jag får skrika rätt ut.
Jag får det. I skogen är det bara hunden som hör mig. Och älgen, om han inte är skjuten vid det här laget.
Jag vet inte vad som gör mig så glad den här hösten. Hösten brukar vara tyngre, mörkret kompaktare, fastän det under mina år i städer aldrig varit så kompakt som det är härute. Här. där mörkret lägger sig över sjön som en filt. Storöns siluett som sakta täcks av natt.

Jag går i planeringstider. Funderar på responskurser. Vilka tider har vi att spela med? Hur många sidor hinner jag läsa på en vecka? Hur många sidor hinner deltagarna läsa på en vecka? Hur går jag igenom responsläsning med dem? Vilken text kan man öva på? Hur ser en frågelista ut?
Parallellt med de här texttankarna, det som jag vill göra till en del av mina skrivares luft, finns det andra. Pengarna. Står studieförbundet bakom kursen? Vad behöver de ta betalt om det är fem deltagare? Om det blir fler? Om jag ska få en godkänd lön? Vem betalar utskrifter? Finns det lokaler lediga?

Det är skönt att veta att jag har en grupp som vill skriva. Skönt att våga tala om för dem att de vill skriva, om de händelsevis skulle ha glömt bort det för en liten stund.

I dagarna har jag också fakturerat för första gången. Det är också en del av livet som skrivpedagog. Att spara på kvitton. Ha kundnummer och en formel för att räkna ut sociala avgifter. Nya ingredienser som nästa år vid den här tiden kommer kännas naturliga. Förhoppningsvis.

Biblioteket mejlade häromdagen. ville sätta datum för vårens kurser. Vill ha två kurser istället för en. Små framgångar som blir stora i hjärtat.

Idag: Hunden och jag över åkrarna, på grusvägarna. Godis i fickan och springlekar på ängen. Vägen runt Sjönnered. Kornas råmanden, Storån där nere. Vattenbrusandet. Allt så nära att det kanske är en del av mig. Jag vet vilka hörn på stigen som är djupblöta och ytblöta. Jag vet det för att jag gått där. Och gått och gått. Alla mina fötter.
Hunden och jag rör oss mot tjärnen. Hon: Rejsar mellan träden, flyger över bäcken. Vid vattnet kliver jag ut i blötmossan. Hon väntar. Vet att jag behöver en stund stillhet där.
Vi står vid tjärnen en stund. Hon tuggar på en pinne. Jag ser över vattnet. Det som återkommer och återkommer i mina texter. Eller om det är jag som återkommer och återkommer. Alla mina kroppar som stått där i mossan, känt vattnet sippra in och stått kvar. Grodornas sång om våren. Vattnet blått då. Nu: grått, lätta krusningar. Det rostbruna på träden. Asparnas toppar fortfarande sådär knallgula. Den svartvita anden som brukar simma ensam om sommaren är borta nu. Flyttat någonstans, kanske.

Om jag skulle vara ett träd skulle jag vara en tall vid Skruvtjärn. Med rötterna långt ner i jorden och stammen rak och hög och full med ekorrar.

Efteråt gick jag hem. Glömde bort tvätten i tvättstugan och skrev. Blev igen påmind om skogens betydelse för orden.
Det är ett lugn över min text. Lätt nervositet också, men mest bara en saktmodig nyfikenhet på att kliva in i den.

Jenny

2 thoughts on “Hösten med de gulaste löven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s