Etikettarkiv: Oro

Levnadstecken och en artikel

Vinden står stilla i textdungen. Dagarna vandrar förbi och ingen passerar på stigarna mellan träden. Ingen sitter under björken och blickar ut över ängarna. Ingen planterar några krokusar i rabatterna.

Så kommer det plötsligt. En lite bris, ingen stor rörelse, men ändå ett tecken på något. På att tiden fortfarande går. Att textdungens invånare lever sina liv och emellanåt skänker sin dunge en tanke.

Ikväll håller jag en föresläsning på Mölnlycke kulturhus om att skriva självbiografiskt. Det är ingen stor grej men jag är nervös i alla fall. Jag är nervös för att allt smart som jag kan säga ska försvinna ur huvudet för att jag är rädd att tråka ut folk. Och att de just därför ska bli uttråkade, eftersom jag glömmer säga det som är viktigt. Jag är också nervös för att jag ska prata så mycket och inte hinna säga allt jag vill säga. Och för att det ska vara svårt att entusiasmera åhörare när de inte får göra skrivövningar mellan varven. Allt blir ju bättre med ett skrivande avbrott. Men skrivandet får vänta till den 11 mars. Då är det workshop!

Förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis har mina undervisningstimmar i skolvärlden hjälpt mig lite grann i det här att prata inför folk och förhoppningsvis sitter mina kunskaper i kroppen att det inte är så svårt att dra fram dem.

Tänk om det hette ”lektion” istället för föreläsning. Om jag kunde gå in och känna mig som en lärare istället för en föreläsare. Jag är gärna föreläsare. Det låter kunnigt, som att man har kostym och headset. Som att man har ett kontor och ibland blir uppringd av radio och tidningar.

Jag blir i och för sig uppringd av journalister ibland. Åtminstone av en jättetrevlig tjej, Anna Mattison, som jobbar på kommunens lokaltidning, Härryda Posten. Hon brukar höra av sig när jag gör något i kommunen som är skrivrelaterat. Och häromveckan blev min vän och jag stoppade av P4 Uppland som ville intervjua oss om hur vi ställde oss till mjölkkonsumtion och den uppblåsta nyheten om att mjölken kan vara en dödsfälla (hur man nu forskar på hur mycket mjölk folk dricker och kan sätta det i samband med när de dör.)

I alla fall så blev det en artikel angående föreläsningen ikväll. Det var bra, under intervjun kände jag mig så kunnig som jag faktiskt är. Jag vet ju vad jag håller på med. Jag kan vara en föreläsare, åtminstone emellanåt.

Klicka här för att komma till Härryda Postens artikel
hp-jenny

Rytmen försvinner, men återkommer

Måndagkväll.

Satte mig med ett dokument. Skulle bara sitta en stund, läsa lite, skriva om, lägga till. Prova meningar i munnen. Efter det är det lätt att gå över till en andra text, ramla in i den, stanna kvar i den, och nu känns det svårt att lämna texterna och gå och lägga mig.

I somras gick jag länge, flera veckor, och kände hur texterna hamnade längre och längre bort från mig. Jag tänkte inte då på att det handlade så konkret om skrivandet utan kände bara rastlösheten, olusten, i kroppen. Blev nervös och undrade varför jag inte trivdes, nu när jag var där jag ville vara. På en plats som jag längtat till. I en sommar som jag väntat på.

Ikväll. 14 september. Läser igenom mina gamla anteckningar på mobilen:

16 juli. 00:10
Det är ju skrivandet jag saknar. Som alltid. Skrivandet. Därav rastlösheten, splittringen. Skriv!

Runt mitten av juli började jag skriva igen. Det gick fort, det var intensivt, det var så att jag knappt ville ta bort datorn från bordet när vi skulle äta middag. Och så kom lugnet och tillfredsställelsen tillbaka. Den där känslan av att vara hemma i sin kropp igen.

(Jag ska hålla några workshops på Hälsoveckan i Borås i oktober. Om att skriva för att må bra. Det är på ett sätt ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Att skrivande gör att man samlar sig. Det gör att man andas lugnare och får tillgång till sig själv. Känns spännande och nytt och skrämmande)

Sommaren är alltid ett rytm-brott. Saker slutar, andra börjar. Mörkret försvinner, värmen fyller oss tills det blir svårt att röra sig. Vi återupptäcker mjukglass.
Det är inte underligt att man kommer av sig. Tappar takten när det gäller skrivandet.

En skrivarvän berättade att hon har börjat acceptera att det är så på sommaren. Skrivandet kommer av sig, med sen kommer hon tillbaka till det. Hon hade nått fram till en slags tillit i det. Att det kommer tillbaka.
Ibland kan jag också känna den där tilliten. Men ofta, i det där icke-skrivandet, känns texten så långt bort att jag nästan tvivlar på att jag någonsin haft med den att göra. Som att den skrivande Jenny och den icke-skrivande Jenny är två helt olika personer.
På ett sätt är de det. De har olika sätt att andas på, olika förmåga till att samla tankarna, vara lugna. Vara tysta, stilla.

Nu är rytmen återfunnen. Terminen är igång, kurserna är igång. Jag har tider att passa, platser att vara på, deadlines att hålla. Av någon anledning är det inte svårt att hitta plats till skrivandet i det. Skrivandet känns nu som en lyx. Jag tycker om att lägga ifrån mig skolböckerna fastän jag egentligen inte är klar med dem, tänka att var sak har sin tid, och öppna mina textdokument istället. Försvinna in i dem en stund.

Det är en dag, en kväll, en tid, med skrivartro. Ett lugn och en tillit.
Det kommer brytas. Rytmen kommer tappas. Men den kommer återfinnas.

Jag vet att jag tagit upp det här förut, det här med att lita på skrivandet. Jag återkommer till det för att det återkommer till mig. Tilliten är inte stadig, den kommer och går. Byts ut mot oro, frustration och rastlöshet.
Men nu är den här och varje gång den är det känns det som att det är för att stanna.

Höstens första kurs är igång. Vi träffades på Frölunda i söndags. En del kära återseenden och en del nya ansikten. Det är lättare att hålla sig skrivande med alla andra skrivare omkring mig. Alla de texter som uppstår på några minuter. Att bli påmind om att det är så det är. Det tar några minuter, sedan skriver man. Man sätter en klocka på tjugo minuter och när den ringer vill man inte lämna sin text.

skrivande i Malmö

En bild från sommarveckan i Malmö. På en bänk i Pildammen. Vi tog upp blocken. Satte igång. När vi efter en stund såg upp från blocken igen var skrivandet tillbaka i våra kroppar.

Jenny

En kursstart är en urladdning

Idag har äntligen vårens kurser inletts. Tre timmar med nya människor, nya texter och kreativiteten i rummet. Äntligen är det igång.

Först efteråt förstod jag hur laddad jag varit. Kroppen kändes smått skakig när jag lämnade biblioteket och väl hemma blev jag akut sömnig. Som när jag var lite och kom hem från förskolan, utmattad av alla människor, samtal, intryck.

Nu är vi igång. Vi har tagit i varandras händer, sagt våra namn och börjar röra oss runt i textvärldarna. Letat efter orden. De har vågat läsa upp och de har vågat låta bli. Det är som det ska vara. Texten delas bara om den är delbar.

Raderna som läses upp är hisnande. Jag får hålla i mig för att inte fladdra iväg. Det är inte bara texterna i sig utan hela situationen.
Att en text kan läsas upp.
Att vi kan ta emot den.
Att den skapats precis här och nu, på sju minuter.
Att våra öron aldrig innan har hört orden på just det där sättet.
Att skrivarna ger mig det. Ger varandra det.

Nästa lördag ses vi igen. Då är det ett återseende. Det är så mycket lättare att se den andra träffen framför sig, när det finns ansikten, och röster att minnas, funderingar att följa upp. Alla dessa tankar om vad skrivandet är, hur det fungerar. Premisserna. Förhållningssätten.
Kalejdoskopiskt.

Två minuter innan skrivarna kommer

Vårt skrivarrum, innan det fyllts av skrivare

Jenny

Nu skriver jag det:

Äntligen skriver jag det:

Det finns ett nytt projekt.

Det finns en ny värld som ska ut på pappret. Det finns både vuxna och barn i den världen. Jag har förtröstan. Jag är glad. Den här hösten är jag väldigt glad.

Under den del av mitt liv som jag skrivit romaner har jag vid flera tillfällen trott att jag har en Metod: Såhär gör Jenny när hon påbörjar en roman.
Det visar sig om och om igen att jag inte har det.
Just nu känns mitt nya roman skrivprojekt rätt kaotiskt och jag är rädd att jag gör fel på nåt sätt. Så jag får påminna mig
och påminna mig
och påminna mig
att så länge jag skriver så är det bra.

Jag önskar att den vetskapen var en naturlig del av min kropp, en lem som inte gick att göra sig fri från. Nu är den mer som nagellack. Det sitter där rätt ofta. Snyggt och bekvämt. Det känns som jag. Men så börjar det flaga och skrapas bort. Till slut är det bara små fläckar kvar. Då är det dags att måla om.
(och påminna sig
och påminna sig
om att så länge det skrivs är det bra.)
I den här romanen texten har jag skrivit snart femtio sidor utan att egentligen ha börjat på själva romanen texten. Så har det inte varit förut.
Det blir mycket runtomkringtexter. Så har det inte heller varit förut. Jag tillbringar tid med mina nya barn. Lär känna dem. Ser på deras mammor. Lär känna dem. Känner deras längtor och skriver dem.
Det är ett arbetssätt jag inte känner igen som mitt. Det finns ett språk i texterna jag inte känner igen som mitt.

Jag skriver i mitt vardagsrum. Kurar upp mig i soffan med dator och filt fastän jag har ett skrivbord. Höstkvällen lägger sig utanför fönstret och sidorna kommer stötvis. En halv sida i taget, sedan andningspaus. Några rader till, ny mikropaus. Är det texten som kräver det eller är det jag som har dålig disciplin?

Jag funderar på varför det är såhär. Varför denna förändring?
Är jag rädd för att börja på romanen texten?
Eller lyssnar jag nu till min historia och skriver vad jag hör? Kommer detta nya arbetssätt av att mina karaktärer kräver att bli behandlade på det här sättet?

Har jag förändrats som skrivare under de senaste åren, och bytt arbetssätt? Är det så här som Jenny nu för tiden skriver sina romaner texter?
I dessa stunder återupptäcker jag att skrivandet kan vara så ensamt. Trots alla samtal, allt det gemensamma i kärleken till text, till orden och historierna i samhället, är jag ensam om just den här romanen texten och processen kring just den här romanen texten.

Varje romanprojekt är att kasta sig ner i ett okänt mörker. Hisnande. Skitnervöst. Spännande. Där nere, i det svarta, tänder man små ljus och sakta vänjer sig ögonen vid det nya. Man ser. Man hör och man kan skriva om det.
Det är genom min kropp intrycken går och det är jag som skriver om det nya. Om ljusen och ljuden. Jag kan ringa en vän och berätta och  han kan berätta för mig om platsen som han står på, om  ljuden och ljusen han tar in. Det är stort, detta delande. Det är befriande. Men när vi lägger på är vi återigen ensamma om det som passerar genom oss, och om den text som kommer ur oss.

Låter jag cynisk nu? Hoppas inte. Hoppas jag kan skriva om det som är svårt utan att förstöra det som är fint.
För det är ju fint. Att få ställa sig i mörkret och tända upp. Lyssna in en plats, en tid, ett liv.
Men det är också skitsvårt.

PS:
Vänta bara tills ni får träffa mina nya tjejer! Det känns om ett privilegium att få hänga med dem!

Jenny

Livet med skrivandet

Skolstart igen och jag känner mig lika träffad av reklamen för nya skrivhäften, stiftpennor och pennskrin nu som i lågstadiet. Glädjen i att markera nystarten men också nervositeten inför det nya. 

Igår gick jag mellan humanisten och pedagogen här i Göteborg. Avenyn var sol och höstluft. Två timmar in på terminen var jag redan stressad och orolig och arg över alla böcker, alla seminarier och poängen som ska samlas.
Framför allt var jag orolig över skrivandet. Det var ett obehag som genomsyrade hela kroppen: Ingenting av det som kommer in i min höst nu har med skrivandet att göra.

Och jag tänkte
Hur kommer det skrivande livet gå ihop? När jag redan vid lunch känner mig utmattad, hur ska den här kroppen kunna vara en skrivande kropp ikväll? Imorgon kväll? Hur kommer livet med skrivandet bli egentligen?

Hur det kommer bli. Som att livet med skrivandet ligger i framtiden. Som att det inte är här och nu.

I att vara människa ingår att våndas, att oroa sig, att hoppas och längta. Det får vi tillåta oss. Men igår, mitt i solen och oron, tvingade jag mig till att tänka i presens.

NU. Det är nu vi har det skrivande livet. Det har redan pågått ett bra tag och kommer pågå ett bra tag till.
Hur det kommer gå ihop framöver tar rimligen avstamp i hur vi lyckas nu, och hur vi har lyckats förr.
Skriver vi nu och får det att gå ihop, så finner vi oss vägar även sen.

Det måste vi tro: Att vi är såpass skrivande att vi ser till att finna oss vägar.

Det är det vi har varandra till. Vi ska påminna varandra om vägarna in i skrivandet, om att  vi vill prioritera skrivandet.
Efter våra utsvävningar av oro ska vi återgå till nuet. Fånga in blicken och placera den här, i rummet, på skrivbordet.
Skriver vi? Jo. Vi skriver.

Om vi inte skriver, hur blir vi skrivande igen? Behöver vi varandra för att komma igång?
Ja. Vi behöver varandra.

Måste vi skriva för att vara de vi är?
Ja, vi måste skriva. 

Mellan Valand och Grönsakstorget igår bestämde jag att mina universitetstudier faktiskt får anpassa sig efter det skrivande livet.

Jenny