Kategoriarkiv: Jenny

Väntextgruppen

28 december.

Igår talades vi vid igen. Det nya formatet vann laga kraft; vi läste vår egen text högt i telefonen. Nu kan det inte överklagas, eller för den delen beklagas, att en förändring ägt rum.

Ta-da! Ingen av oss hade läst sin text högt för sig själv. För sin skull. Vårt utbyte i text puttrade på i precis samma anda som vanligt: genom utbytet med varandra visar det sig hur en själv har att lära om livet med sig själv (som läsare av sig själv). I tidigare format har vi ju konsekvent läst den andras text och förberett respons, men ytterligt sällan läst vår egen text.

Vi upptäckte båda fundamentala saker av att läsa upp texterna. Jenny, att somliga ord skulle ändras för att få ett helt annat flöde i texten. Jag att en hel sida skulle ändras/strykas/flyttas för att få ett helt annat flöde mellan sidorna. Exempelvis så.

Mot januari-text-skogen —

 

Väntextgruppen

27 november.

Igår kväll samtalade Jenny och jag om text igen. Det var juli månads inlämning som kom ur askan in i  … sammanhanget. Eller om man ska säga att vårt sammanhang återkom, ur askan in i vardagen. Under sommaren blev det alltså aldrig av att vi fann någon telefontid. Det blev sedan inte heller av att vi försökte mer när terminen drog igång. Och att tala om annat, att iallafall höras, det har inte skett under hösten.

Innan vi skulle lägga på pratade vi en stund om detta kring ”hur livet blir [med åren och åldern]” och jag sa att vi delvis passar in alltför väl på en manlig vänskaps typiska aktivitetsberoende. Det är bara det att vi inte spelar tennis, går på konserter eller så. Vi utbyter texter; däri finns vi, för en stund, därigenom häver vi iallafall en liten fläck av ensamhet i livet. Och det finns en uppsida, det är alltid nära till text igen, om vi behagar se till det.

Jag återkommer till det här med manlig vänskap i ett senare inlägg, i vilket Andrev Waldens krönika/filmen om hans krönika – Kan Andrev få en vän? – omskrivs.

Tillbaka till texterna. Jenny hade lämnat in en lång novell om ett konditori som jag besökt tidigare (som läsare). Det värmer mig att tänka på idag, hur Jenny har arbetat om och arbetat om denna, som en gnu. Och tyckte hemskt mycket om hennes text. Och sedan detta, att tidigare samtal har spelat en reell roll i hennes omarbetning av texten. Den meningsfullheten. Att den är omskriven utifrån vad vi har funnit, tidigare; en slags magma som kommer ur själva den aktivitetsberoende vänskapen.

Själv hade jag lämnat in vad jag lämnade in i mars månad. Av någon anledning fann jag det ointressant att tala om min text i textsamtal då. Jag bad att få avstå, och vi talade om skrivandet i stort istället. Jag måste ha tappat intresset för den fort, då. Nu intresserar den mig. Den har ett jävla mässande som jag längtar in i. Den är mer prosaisk än vad jag brukar visa mig som. Vad gäller min vän-text-samtals-vän, Jenny, ja prosaisten, så välkomnar hon föga förvånande prosan …

 

Väntextgruppen

21 mars.

Jodå, både Jenny och jag lämnade in text till deadlinen den 15 mars. Det skulle vara fullt möjligt att färdas tryggt tillbakalutade mot nästa textsamtal. Sedan parkera, slå oss nerpå rastplatsen, lägga en halvtimme på var text. Nu blir det inte så, för vi viker av på färden.

Ett par dagar efter deadline skickar Jenny ett sms:
”Texten är nu en annan. Annan miljö, annan gestaltning, annat fokus. Funderar på om vi ska ha planeringssamtal istället för textsamtal. Texters framtid och planering osv … ? Vad säger J om det?”

Jag svarade ett rungande ja till det. Det är hög tid för ett planeringssamtal snarare än ett rutinmässigt, pliktskyldigt textsamtal. Vart är vi på väg? I våra enskildheter. I våra projekt.

Jennys omläggande av vägen fick mig att minnas ett samtal vi hade i ”Textgruppen”, när K och S ännu var med. I december 2015 bestämde vi oss för att alla skulle skriva ett ”författarbrev”. Utifrån dessa brev skulle vi sedan hålla vårt samtal.

Jag letade nu fram min text från den 30 december 2015. Typiskt mig med ett långt brev – av det slaget. Jag lyfter ut ett stort parti i mitten och lägger här ned början och slutet:

 

Kära textgrupp,

 

Nu har jag slagit mig ner på Doffeln. Det är ett ”fik på vägen” i bokstavlig mening, för här köper pendlarna sitt kaffe innan de tar rulltrappan ner till Triangelns station alldeles intill. Även jag, som pendlare till Skurup, sticker i all hast in mitt huvud här om morgnarna.

     Utöver pendlarkaffe erbjuder Doffeln även ett paradoxalt lugn för ”ensamsittande”. Här får man inga ”du borde gå snart”-blickar. Det här är ett ställe att skriva på. I alla fall kortare pass.

     Idag är jag så sakteliga på väg till simhallen. Kockumsbadet. Ja, stadens historia finns i namnen. (Även Doffeln har en genuin historia, men den kommer jag inte ihåg i detta nu. Kockums historia har ni nog ett hum om allihop i gruppen.)

     Ja, jag är på väg. Mellanlandningens text. Varför?

(…)

Så?

     En svit av sviter?

     Låt oss hoppas att jag kan pin-point:a några DETALJER nu. Sammanhangsmässiga detaljer. Alger som göder havet (och den oöverblickbara helheten).

     Utifrån tre frågor:

  1. Finns det en startsvit? I så fall varför?
  2. Vad brinner jag för att skriva?
  3. Hur brinner jag för att bli läst?

På 1 svarar jag Ja, det är en dikt från vårt år ihop på utbildningen. Det är dikten som börjar:

får

och får känna

stilla

och som du

får

och får kännas

härifrån

Där är duet dels läsaren och dels en älskande. Det är poetiken. Det är ingången eftersom 2. Jag brinner egentligen alltid för samma SKÄL. Ett kontaktsökande. Så banal vill jag vara? Ja, jag tror det. 2. Jag brinner för att skriva en kontakt med ett du. Läsaren, den konkreta, och det gudomligt-onåbara.

      I dikterna är duet ”ambulent”: det är ibland en kär, ibland en främling, (numera) ofta mitt barn, min älskade, min far, osv. 

      På 3. svarar jag – att jag ens ställer den frågan. Den säger bara att jag är hemskt långt ifrån att vara textnära i mitt liv med mina egna texter. Den generella frågan är … strunt.

      Gå till texten. Texterna. Ord för ord. Hoppas jag att jag kommer göra innan vårt kommande samtal – med anledning av ATT vi kommer att ha samtal. Om skrivprocesserna våra.

Kram på er!

Mot cykeln och simhallen och 2016.

/Joakim

Nej, den där inledande sviten är borta sedan länge. Omläggningarna äro många med åren.

Väntextgruppen (II)

 

IMG_20170526_143620

Senast Jenny och jag hade ett textsamtal live var i ett prunkande maj förra året. Det över- allt-svämmande ljuset som då var nytt, manade till kvällspromenader, och som vi nu har några månader kvar till. Det svider lite att tänka på. Vi kan ropa bäst vi vill, first we will have to take February.

Nu står ett nytt samtal för dörren nästa vecka. Åter igen i Stockholm. Inte ända ute vid Ropsten (där Jenny bor), utan någonstans centralt, på min väg till några utbildningsdagar på Tollare Folkhögskola. Ja, det blir ett textsamtal på vägen.

Jenny flaggade för att hon skulle lämna in en längre novell – ”Nu får du att bita i,J!” – och jag kontrade med att ”Jag lämnar in ett jäkligt konstigt projekt nu, J” på vilket Jenny en dag senare återkom med ett ”Jag synar med en LÅNG, OFÄRDIG och KONSTIG novell!”.

Vi enades den 15 januari under förhoppningens flagg: det här ska bli ett fnissigt samtal.

Väntextgruppen (I)

När någon tidigare kursdeltagare hör av sig till mig – alltid lika trevligt! – är det en fråga som återkommer i mejlen. Den rör Textgruppen. Hur går det med Textgruppen? kan det heta.

Efter Skrivpedagoglinjen skapade Jenny och jag en textgrupp tillsammans med S från klassen. Vi mötte hösten 2014 med rak rygg: låt oss skicka en text i mitten av månaden, för att sedan ha textsamtal vid efterföljande månadsskifte. Låt oss göra detta varje månad. Låt oss helt enkelt kalla det för ”Textgruppen” och skriva in dess dagar i våra kalendrar.

Vi hittade en gratis ”konferenstjänst” för flersamtal via ett enkelt googlande. När vi sista söndagen varje månad ringde det omständliga numret möttes vi av en automatisk röst: För att skapa en konferens: tryck in er 6-siffriga kod. När det var min tur att föreslå kod brukade jag säga 130811 som stod för datumet då vår gemensamma utbildning började.

Fast det började inte där.
Jenny och S hade haft en egen grupp på tu man hand redan under vårt utbildningsår. De var en förtrupp, utbytte texter bortom kursens obligatoriska uppgifter.

Fast det började kanske inte där heller. Kanske började det med att Jenny och jag fann varandra och samtalade om nyttan av att läsa varandras texter. Vem vet.

Hur som helst. Jenny och S hade en duo med ett textutbyte som blev en trio med mig. Efter ett år behövde vi en förändring. In kom K, som också hade gått i vår klass. Nu rullade hösten 2015 ut sin textmatta. Den 15 varje månad – det att lämna text till gruppen. Sista söndagen i månaden, dags för konferens: tryck in er 6-siffriga kod.

Att vara fyra innebar delikata problem: nu hann vi inte prata så länge om varje text. Det var angenämt att få mer, varierad respons, men ohjälpligt störande med långa konferenser på söndagskvällarna. Vi försökte begränsa oss. Vi gick över till en ”snabbrespons”-metod. Ut genom dörren försvann känslan av mer djupnande läsningar. Hmm, svårt läge.

När formen för samtalet var sprängd och vi satt med stumparna, vilka vi både tyckte om och var trötta på (tror jag), föreslog S en kväll att vi skulle ta in även Å, och se, även hon gick i vår forna klass. Nu var vi fem och det hade hunnit bli 2016. Oklarheten över vilken typ av respons vi skulle ge – den ökade. Problemet att hinna med konferensen likaså. Då hörde Jenny av sig och sa att hon i vilket fall behövde få ha skrivandet mer för sig själv. Hon tog en paus.

Så var vi fyra igen. Och så rullade det på i två-tre månader. Sedan tog sommaren 2016 över och vi kom aldrig tillbaka till konferenstjänsten.

Numera finns inte ”Textgruppen”, men väl ”Väntextgruppen”. Det är bara Jenny och jag som utbyter text i nuläget. Varje månad. Utan undantag. Ibland skickar vi längre texter, ibland något hafsigt, ibland återbrukar vi något från de första årens utbyten.

Formen på responsen/samtalet byter vi allteftersom infallen kommer. Just nu har vi kommit till några månader där vi kör ”omvänd ordning”; vi ger snarare respons på vår egen text än den andras. Uppå nervända världen, egentligen, eftersom respons nästan alltid handlar om att få en läsning av någon annan. Men näh, inte nu. Inte för oss. Nu ska vi ge oss fan på att lära oss att läsa vår egen text väl inför samtalen.

Här finns en av de mest komiska bitarna från åren med Textgruppen/Väntextgruppen: jag har varit bra på att skriva ut de andras texter, men urusel på att skriva ut (och läsa) min egen inför samtalet. Hallå, liksom.

Idag är det den 16 och igår levererade vi båda en längre text. Vi har sagt att vi ska ha ett fritt samtal nästa gång. Vad vi vet är mest bara att det kommer bli fnissigt – för vi vet inte riktigt vad texterna vi har lämnat in ska bli – samt att vi får skrivskjuts så att det räcker en månad till.

Det finns någonting särskilt i orden ”fritt samtal”, som jag tror är svårt att … få fram. Allt förarbete som har lett fram till ett fritt samtal, det syns inte. Det har vi i oss och med oss.

Semantiska pinnar (IX)

Det kom ett så kallat elektroniskt julkort från Jenny:

J med F i handen

Till bilden stod följande text att läsa:

Förevigade i förgänglig pepparkaka. Om den faller ner från sitt hänge och krossas kommer jag inte tolka det symboliskt …

I vår väntan på Jennys återkomst på bloggen återkommer hon här i tillfällig glasyr och med F:s trofasta hand i sin.

 

Levnadstecken och en artikel

Vinden står stilla i textdungen. Dagarna vandrar förbi och ingen passerar på stigarna mellan träden. Ingen sitter under björken och blickar ut över ängarna. Ingen planterar några krokusar i rabatterna.

Så kommer det plötsligt. En lite bris, ingen stor rörelse, men ändå ett tecken på något. På att tiden fortfarande går. Att textdungens invånare lever sina liv och emellanåt skänker sin dunge en tanke.

Ikväll håller jag en föresläsning på Mölnlycke kulturhus om att skriva självbiografiskt. Det är ingen stor grej men jag är nervös i alla fall. Jag är nervös för att allt smart som jag kan säga ska försvinna ur huvudet för att jag är rädd att tråka ut folk. Och att de just därför ska bli uttråkade, eftersom jag glömmer säga det som är viktigt. Jag är också nervös för att jag ska prata så mycket och inte hinna säga allt jag vill säga. Och för att det ska vara svårt att entusiasmera åhörare när de inte får göra skrivövningar mellan varven. Allt blir ju bättre med ett skrivande avbrott. Men skrivandet får vänta till den 11 mars. Då är det workshop!

Förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis har mina undervisningstimmar i skolvärlden hjälpt mig lite grann i det här att prata inför folk och förhoppningsvis sitter mina kunskaper i kroppen att det inte är så svårt att dra fram dem.

Tänk om det hette ”lektion” istället för föreläsning. Om jag kunde gå in och känna mig som en lärare istället för en föreläsare. Jag är gärna föreläsare. Det låter kunnigt, som att man har kostym och headset. Som att man har ett kontor och ibland blir uppringd av radio och tidningar.

Jag blir i och för sig uppringd av journalister ibland. Åtminstone av en jättetrevlig tjej, Anna Mattison, som jobbar på kommunens lokaltidning, Härryda Posten. Hon brukar höra av sig när jag gör något i kommunen som är skrivrelaterat. Och häromveckan blev min vän och jag stoppade av P4 Uppland som ville intervjua oss om hur vi ställde oss till mjölkkonsumtion och den uppblåsta nyheten om att mjölken kan vara en dödsfälla (hur man nu forskar på hur mycket mjölk folk dricker och kan sätta det i samband med när de dör.)

I alla fall så blev det en artikel angående föreläsningen ikväll. Det var bra, under intervjun kände jag mig så kunnig som jag faktiskt är. Jag vet ju vad jag håller på med. Jag kan vara en föreläsare, åtminstone emellanåt.

Klicka här för att komma till Härryda Postens artikel
hp-jenny