Senast Jenny och jag hade ett textsamtal live var i ett prunkande maj förra året. Det över- allt-svämmande ljuset som då var nytt, manade till kvällspromenader, och som vi nu har några månader kvar till. Det svider lite att tänka på. Vi kan ropa bäst vi vill, first we will have to take February.

Nu står ett nytt samtal för dörren nästa vecka. Åter igen i Stockholm. Inte ända ute vid Ropsten (där Jenny bor), utan någonstans centralt, på min väg till några utbildningsdagar på Tollare Folkhögskola. Ja, det blir ett textsamtal på vägen.

Jenny flaggade för att hon skulle lämna in en längre novell – ”Nu får du att bita i,J!” – och jag kontrade med att ”Jag lämnar in ett jäkligt konstigt projekt nu, J” på vilket Jenny en dag senare återkom med ett ”Jag synar med en LÅNG, OFÄRDIG och KONSTIG novell!”.

Vi enades den 15 januari under förhoppningens flagg: det här ska bli ett fnissigt samtal.