Första februari.

Idag är första dagen som jag är hemma med Silas och ämnar jobba. Aldrig tidigare har jag varit med honom och samtidigt haft som mål att sätta mig i arbete; nej, jag har sett det som att jag har att vara med honom när det bara är vi två.

Dagens undantag … eller förändring, eller … avståndsgörande, kommer sig av att han inte är sjuk utan hemmahållen för att inte bli sjuk. Åttio procent av förskolebarnen var hemma igår, de flesta magsjuka. Och jag, som idag har planeringsdag, håller honom helt sonika hemma inför hans farmors ankomst under eftermiddagen.

– Pappa ska jobba idag.
– Nej! Mamma jobba!
– Ja. Men pappa ska också jobba.

Första motståndet.

En halvtimme senare börjar Duplobygget flyga åt alla håll. Det är som det ska. Det var den korta stunden av nja, det här kändes ju inte helt bra. Men det fungerade.

Efter lunch var det lite bråkigt. Han ville fortfarande inte borsta tänderna, vilket jag nu fann helt nödvändigt. Borsta tänderna-film dög inte heller att titta på. Denna gång. Det krängdes och bändes och bang, huvudet slog i sänggaveln (om än helt lätt). Då vart han sur: Pappa ditåt. Och ditåt låg utanför sovrummet. Tre minuter senare sov han. Det var och är den första februari. Strax kommer farmor och faster och en annan ska ut på annat.