Livet med Lundberg (IV)

Jag går ner på knä och jag är en människa.

Jag går ut i det andra rummet och jag är en människa.

Jag ställer undan böckerna och jag är en människa.

Det är vardag.

Jag tvättar ansiktet, igen och igen, och jag är en människa.

Jag har ingenting att sätta emot det som sker, jag har ingenting som jag inte kan lämna, jag vill bara vara just i mitten av allt det som är hon, som skall bli vi.

Det blir en dag undangömd bland alla andra dagar.

Jag lever i den här sången.

Det finns två rum.

Det är ett annat slags ljus om man så vill.

Jag håller min blick helt kall och klar.

Jag skall inte dö.

Det enklaste blir omvägen.

Jag kommer att vidröras, bara tänka att jag just blir vidrörd.

Det som kallar på mig. Det är som att bli flådd in till märgen. Det är måndag.

Det som skall ropas ut.

Man avlägsnar hans ansiktsduk, ser ansiktet, känner andetagen.

Det är en helt stilla eftermiddag i Malmö och snart skall det brytas ut inom mig.

Jag känner min text långt innan den finns nedtecknad.


 

Texten består av meningar från Lundbergs Dagar bland skuggor, träd och vatten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s