Etikettarkiv: diktseminarium

Diktseminarium 10

Vårt tionde möte över medhavda dikter blev ett återbesök (seminarieseriens första!) på Spegeln vid Stortorget. Ett ställe att rekommendera för de som vill ses över en bit text eller två.

Dagen – eller kvällen – var förlagd till höstlovet. Spontant, alldeles inför detsamma. Jag hade huggit ett tema från höften: ”dunkelt”. För en gångs skull tänkte jag hålla mig till temaförväntningen. Jag visste även att jag önskade sondera på Stadsbiblioteket; fingra på okända ryggar, öppna till några namn som varit någorlunda nära tidigare. Ett sådant namn fann jag i Peter Huchel. Stod där vid hyllan och bläddrade i Främlingen som går sin väg utan att minnas vad jag vet jag om honom.

En dikt var dedikerad till Heinrich Böll som jag läste några böcker av i somras (mest tack att han dök upp i quizet på Kok & Bok, även det på Malmös stadsbibliotek, precis innan sommaren).

Jag gillade den instinktivt:

                                                                                 Till Heinrich Böll

SKOGSDUNGE,
hökgrå,
middagstorkans syrsljus,
därbakom huset,
byggt på en vattenåker.

Vatten,
förborgat,
i sandig ödemark,
du strömmade in i språkets törst,
du drog åt dig blixtarna.

Vid jordens ingång,
säger en röst, där stenar
och rötter reglar dörren,
har Jobs sönderbökade knotor
blivit till sand, där står ännu
hans skål full av regnvatten.

Mina anteckningar är fåtaliga från mötet med Christoffer, men minneskänslan desto yvigare. Särskilt minns jag hur vi vände på frågan om duet i den andra strofen. Det finns en möjlighet till gud där. Eller Job. Det finns en möjlighet att läsa in Heinrich Böll. Eller vattnet. Men just att fråga sig Vad är det Heinrich Böll gör om det är Heinrich som är duet? fastnade vi för. Och svarade: Han blir en plats som utgör organ för språket: 

”du strömmade in i språkets törst,
du drog åt dig blixtarna.”

En kraft som kan ge kraft? så står det: ”En kraft som kan ge kraft?” För så är det, att vi inte behöver förstå, men vill ana, vad det innebär – ”att dra åt sig” – i denna mening. Också det dunkelt.  Aningens givande dunkel.

Dunklare ändå med just ”sönderbökade knotor”, iallafall för den som inte kan sin Job. Det korta u:et i skogsdunge, dunkelt bara det. Dunkla genitiv-s: syrsljus som hör till middagstorkan, törst från själva språket. Dunkelt tät – en interpunktion som dumdristigt (så lyckat!) sätter ut kommatecken som vore det slalomkäppar; upprepar det i strof efter strof utan att grensla.

 

 

 

Diktseminarium 8

Till vårt åttonde möte över några dikter hade Christoffer och jag valt malmöitisk poesi som ingång. Plats för att ackompanjera detta tema valde han: Malmö Brygghus. Det var sent i juni, nog av andningstag in på sommarlovet.

Christoffer följde – för ovanlighetens skull – vårt tematiska påbud och hade med sig dikter ur Hamnen av Sanna Hartnor respektive Tegelkartor av Tove Folkesson.

I ”TORG” av Folkesson heter det inledningsvis i dikten:

”Asfalten glittrar om man tittar rakt ned i den och det är sol. Torget är
avdukat, men hundratals plastpåsar och vitkålshudflagor fladdrar över
platsen som obetalda räkningar.
Avundstrådarna hänger i sjok från molnen.

I springorna mellan kullersten och kullersten trängs fågelmat och andra
djurs mat. En ensam klubbpinne sticker upp, är ett segel utan vind. Inget
tyg att grabba tag. I. För vinden. Det är mörkt i fickorna på människorna
som passerar, de sticker ned händerna och gräver.”

Ordet ”vitkålshudsflagor” beundrade vi.
Snacka om att sätta ordskapelsens mäss på något som skymtat i ögonvrån både över torg och diskbänkar genom livet. Det underligt-läskiga hudlika där …

Flagornas fladdrighet rimmade väl med min läsning av något annat kvällen som föregick vårt möte. Jag hade i kolonistugan läst om den välkända novellen ”Vår nattliga badort” av Stig Dagerman. Ur dess inledning stiger strax en skräpighetens arkipelag fram:

”Stränder där man minst av allt väntat något sådant visar sej, när man låtit roddbåten glida in, försedda med formliga barriärer av äggskal, gamla tidningar och bruna flaskor som ligger och knackar mot stenarna som en stationstelegraf, man stiger i land efter att med stor motvilja ha släpat båten över den oaptitliga randen och hamnar mitt i ett upplag av trasiga konservburkar, deformerade, vårdslöst uppfläkta, grinande mot besökarna med sina ännu blanka bottnar – och i buskarna fladdrar tragiskt gulnade dagstidningar hjälplöst med sin drunknande världshistoria.”

Folkessons dikt trädde i vårt samtal fram som en sång om Möllevångstorgets sista tid som skräpig bunke. Påsarna förbjöds … eller förbjöds ”på prov”? … under våren 2019. Cigaretten förbjöds mer än på prov bara något dygn efter vår sittning ett stenkast ifrån Möllevångstorget. Bunken borstas ur.

Jag har i alla fall inte sett och hört prasslet från de ”hundratals plastpåsar” som vinande tagit platsen i besittning under så många år innan plastpåseförbudet.

Folkessons dikt trädde fram som en slags pastisch. Där far också ”obetalda räkningar” i vinden – tumlar runt – som i ett ”upplag av trasiga … ” för att tala med Dagermans text. Det hör också till det centrala i hans novell att ställa själva frågan om hur vi försöker – eller inte försöker – städa undan vår dödlighet – eller vår förståelse av dito. Som: Varför är ”i förrgår, den kusligt döda dagen före igår” just kusligare och mer dödsmärkt ”än 1936 eller 1928 eller 1912”. En önskad pastisch hade Folkesson kunnat skriva om de svunna påsarna och det ”renade” torget i relation till 90-talet, demonstrationer (säg) 2001 och 2008. Det svunna, också kusliga, men kanske mildare, tunnare.

Den strof som följer på händerna som gräver i fickor i ”TORG”:

”Himlen slocknar.
På andra sidan Ystadgatan har någon skrivit
med olaglig penna: Du är inte rädd.”

Leve poesin.

 

Diktseminarium 7

En försenad första anteckning …

Det var sportlov och det blev rum för Diktseminarium 7.

Från det sjunde utbytet av poesi med Christoffer – på en sjunde plats i Malmö: Broderstugan vid Värnhem – minns jag mest en uppspelt känsla. Upprymdhet i ögonen. Detta med att hitta mer och mer i ”en liten dikt”. Att lyckas bli lite till sig, allt som rör just det: läs om, bege dig, bara säg något, bara bege er, bara res en tankekarta i kvällen som går i en värld som faller, ja bara var en av två som kikar åt några rader till.

Som denna inledning i en dikt av Olvido García Valdes:

”På ängen betraktar de varandra: den
gamle och barnet som ännu ej talar. Vi
tillbringar dagen bland popplarna
med matsäck i gräset
vind och samtal.
Hur kan du säga att du uppfann
en smak? Vad vill det säga
att uppfinna en smak? Fantiserade du fram den?

Vad är det som sker, i och med detta ”vi”? Viet är inte de som presenteras på ängen. Vart tar det vägen i och med detta ”du”, vilket kommer efter dessa två första: ”den gamle” och ”barnet som ännu ej talar”. En tredje scen, eller tillbaka till den första? Eller helt utan scen: en frågande replik som far genom tid och rum?

Vi som läste prövade att se det som två parallella presens i diktens inledning: ett i barndomen och ett helt nyligt (i relation till diktens tillkomst). Vi prövade även att läsa den gamle och barnet som två i en tavla av Léger (som dyker upp senare i dikten). Och det finns fler alternativ. Exempelvis en inlevelse i tavlans ”de” som då blir ett ”vi” på den andra raden. Eller, att dikten underströmmas av två åldrar för ett implicit diktjag: som gammal och som ung. Typiskt mig att vara svag för den tanken, den med två olika åldrar hos ett implicit jag. Eller, …

Det finns en produktiv lömskhet. Och det är inte slut på pronomina i diktens förråd än. Ett förflyktigande fortsätter, mängden tilltar:

”Hur kan du säga att du uppfann
en smak? Vad vill det säga
att uppfinna en smak? Fantiserade du fram den?
Hon hade uppfunnit croissant-lune:n
och träffade sedan på den hos några små
pastejer från Bretagne. Alla uppfinner vi som små
smaken av manna.

Hon, alla. Implicita du och jag i ett allmänt vi.
Således: de på ängen, vi oklara, du med en tilltagen fantasi, hon med den verkliga uppfinningen, alla – typ generiskt. (Fattas gör ”han” eller så ryms han i ”den gamle”.)

*

Förstadsgatan ner, önskar att jag åtminstone hade sagt ett TACK.

Detta med att bara gå. Att sitta längst ner i ett rum och sedan gå. Att Mette Moestrups ord var med i stegen: Förstadsgatan ner. Hennes ord om ”att bli trött på att kämpa ibland” – och ens egen efterhandsvilja att få ha sagt, då, där: Men gud, TACK för all kamp DU HAR utkämpat.

Det var samma kväll. Vägen till vårt diktseminarium gick via Anti och en läsning ur Aidt och Moestrups nya bok Omina.

Drottninggatan, Förstadsgatan. Värnhemslivet.

*

Seminariets tema: Vi skulle hitta en ny poet från ett (geografiskt/språkligt) område vi inte är bekanta med. Christoffer tog en poet som han hade fått av mig, veckorna innan. Det är ju inte riktigt klokt. Jag tog en kubansk poet som jag har läst en i essäbok av Adrienne Rich, spritt över åren. Inte så temaklokt. Eller så är det bara gott, detta förvanskande av tema efter tema. Vi misslyckas gladlynt. Gång efter gång: Jaha, så var det med det sökandet.

Misslyckandets roll ja, som tycktes vara själva grejen med Diktseminarium 6.

 

Diktseminarium 6

Från det sjätte utbytet av poesi minns jag framför allt när vi gick i Kyrkogatans backe, vägen ned till byn, Skurup, för att ta tåget in till Malmö; jag sa något om att incitamentet för att syssla med poesi är att misslyckas, till skillnad från så många kulturella idéer om att saker ska vara lyckade så bjuder u poesiläsningen in till det fallerades hägn; fall, bara fall, … men man måste komma ihåg att man får falla, ja där gick vi, Christoffer och jag, efter varsin skamsen dag –

Båda hade om morgonen glömt dikterna – som var tänkta för seminariet – hemma på köksbordet. För oss båda gällde det att under dagen ta fram en nödlösning, en reservdikt. Jag hade gått förbi skolans bibliotek på lunchen och knyckt åt mig två böcker … danska Naja Marie Aidt samt kanadensiska Margaret Atwood.

De här två poeterna föll egentligen utanför seminariets ramar.  Till varje seminarium har vi ett nytt sätt för att välja dikt/er. Uppgiften låg den här gången i att hitta två sedan tidigare helt okända poeter. Varken Aidt eller Atwood var mig okända existenser. Däremot hade jag inte läst en diktrad av den internationellt kända prosaisten Atwood.

Backen alltså. Skamsna över våra för enkla, nödgade val. (Christoffer hade valt en dikt av Katarina Frostenson. Längre ifrån uppgiftens kärna var det svårt att komma.) Oktoberblåst. Backen. Men så kom den, känslan. Så här ska det ju vara. En serie av misslyckanden på väg mot vad man inte hade en aning om att det väntade – i läsväg.

Som med Aidt. I henne hittade jag en författare som jag nu läser mycket av i vinter. Så kan det gå / Så hur som helst / ska det gå till / om det blir gemensamma läsningar / av —