En försenad första anteckning …

Det var sportlov och det blev rum för Diktseminarium 7.

Från det sjunde utbytet av poesi med Christoffer – på en sjunde plats i Malmö: Broderstugan vid Värnhem – minns jag mest en uppspelt känsla. Upprymdhet i ögonen. Detta med att hitta mer och mer i ”en liten dikt”. Att lyckas bli lite till sig, allt som rör just det: läs om, bege dig, bara säg något, bara bege er, bara res en tankekarta i kvällen som går i en värld som faller, ja bara var en av två som kikar åt några rader till.

Som denna inledning i en dikt av Olvido García Valdes:

”På ängen betraktar de varandra: den
gamle och barnet som ännu ej talar. Vi
tillbringar dagen bland popplarna
med matsäck i gräset
vind och samtal.
Hur kan du säga att du uppfann
en smak? Vad vill det säga
att uppfinna en smak? Fantiserade du fram den?”

Vad är det som sker, i och med detta ”vi”? Viet är inte de som presenteras på ängen. Vart tar det vägen i och med detta ”du”, vilket kommer efter dessa två första: ”den gamle” och ”barnet som ännu ej talar”. En tredje scen, eller tillbaka till den första? Eller helt utan scen: en frågande replik som far genom tid och rum?

Vi som läste prövade att se det som två parallella presens i diktens inledning: ett i barndomen och ett helt nyligt (i relation till diktens tillkomst). Vi prövade även att läsa den gamle och barnet som två i en tavla av Léger (som dyker upp senare i dikten). Och det finns fler alternativ. Exempelvis en inlevelse i tavlans ”de” som då blir ett ”vi” på den andra raden. Eller, att dikten underströmmas av två åldrar för ett implicit diktjag: som gammal och som ung. Typiskt mig att vara svag för den tanken, den med två olika åldrar hos ett implicit jag. Eller, …

Det finns en produktiv lömskhet. Och det är inte slut på pronomina i diktens förråd än. Ett förflyktigande fortsätter, mängden tilltar:

”Hur kan du säga att du uppfann
en smak? Vad vill det säga
att uppfinna en smak? Fantiserade du fram den?
Hon hade uppfunnit croissant-lune:n
och träffade sedan på den hos några små
pastejer från Bretagne. Alla uppfinner vi som små
smaken av manna.

Hon, alla. Implicita du och jag i ett allmänt vi.
Således: de på ängen, vi oklara, du med en tilltagen fantasi, hon med den verkliga uppfinningen, alla – typ generiskt. (Fattas gör ”han” eller så ryms han i ”den gamle”.)

*

Förstadsgatan ner, önskar att jag åtminstone hade sagt ett TACK.

Detta med att bara gå. Att sitta längst ner i ett rum och sedan gå. Att Mette Moestrups ord var med i stegen: Förstadsgatan ner. Hennes ord om ”att bli trött på att kämpa ibland” – och ens egen efterhandsvilja att få ha sagt, då, där: Men gud, TACK för all kamp DU HAR utkämpat.

Det var samma kväll. Vägen till vårt diktseminarium gick via Anti och en läsning ur Aidt och Moestrups nya bok Omina.

Drottninggatan, Förstadsgatan. Värnhemslivet.

*

Seminariets tema: Vi skulle hitta en ny poet från ett (geografiskt/språkligt) område vi inte är bekanta med. Christoffer tog en poet som han hade fått av mig, veckorna innan. Det är ju inte riktigt klokt. Jag tog en kubansk poet som jag har läst en i essäbok av Adrienne Rich, spritt över åren. Inte så temaklokt. Eller så är det bara gott, detta förvanskande av tema efter tema. Vi misslyckas gladlynt. Gång efter gång: Jaha, så var det med det sökandet.

Misslyckandets roll ja, som tycktes vara själva grejen med Diktseminarium 6.

Från det sjätte utbytet av poesi minns jag framför allt när vi gick i Kyrkogatans backe, vägen ned till byn, Skurup, för att ta tåget in till Malmö; jag sa något om att incitamentet för att syssla med poesi är att få misslyckas, till skillnad från så många kulturella idéer om att saker ska vara lyckade så bjuder u poesiläsningen in till det fallerades hägn; fall, bara fall, … men man måste komma ihåg att man får falla, ja där gick vi, Christoffer och jag, efter varsin skamsen dag –

Båda hade om morgonen glömt dikterna – som var tänkta för seminariet – hemma på köksbordet. För oss båda gällde det att under dagen ta fram en nödlösning, en reservdikt. Jag hade gått förbi skolans bibliotek på lunchen och knyckt åt mig två böcker … danska Naja Marie Aidt samt kanadensiska Margaret Atwood.

De här två poeterna föll egentligen utanför seminariets ramar.  Till varje seminarium har vi ett nytt sätt för att välja dikt/er. Uppgiften låg den här gången i att hitta två sedan tidigare helt okända poeter. Varken Aidt eller Atwood var mig okända existenser. Däremot hade jag inte läst en diktrad av den internationellt kända prosaisten Atwood.

Backen alltså. Skamsna över våra för enkla, nödgade val. (Christoffer hade valt en dikt av Katarina Frostenson. Längre ifrån uppgiftens kärna var det svårt att komma.) Oktoberblåst. Backen. Men så kom den, känslan. Så här ska det ju vara. En serie av misslyckanden på väg mot vad man inte hade en aning om att det väntade – i läsväg.

Som med Aidt. I henne hittade jag en författare som jag nu läser mycket av i vinter. Så kan det gå / Så hur som helst / ska det gå till / om det blir gemensamma läsningar / av —