Det var den sista semesterveckan, augusti i sin linda. Christoffer hade bjudit med mig på stadsvandring. Denna sommar hade han haft som idé att utgå från busslinjernas ändstationer. Sista turen ut, med mig med på tåget, var hållplatsen Elinelund; buss 1 från Gustav Adolfs torg var det som gällde.

Elinelund var mest låga vita radhus med synbarligen dyra Audi- och BMW-bilar på uppfarterna. Knappt en levande själ. Ofta en sliten basketkorg. På metallstång eller med dinglande nät över garageportarna. I oss två bildades Norénska fantasier om ångestfyllda relationer, långt ner i åldrarna, men framför allt högt upp i de mer undanskymda.

Vi traskade tillbaka och skulle ta buss 4 från Erikslust mot Malmö C. Där Köpenhamnsvägen lämnar av höghusen innan rondellen för att efter den övergå i radhus ligger en sunkigare pizzeria som återväckte vår blick. Där skulle ett seminarium kunna äga rum. Tänkt och bestämt, några veckor senare sågs vi på Pizzeria Erikslust för att mötas över ”icke-västerländska dikter, gärna från Sydostasien”.

Seminariet. Pizzerian levererade, minst sagt. Utöver plingen från spelapparater låg ljudet från en dygnsgammal fotbollsmatch (med Djurgården) över lokalen. Den litterära Köpenhamnsvägen kändes något nersolkad av flimret från TV-skärmar och osande internskämt: ”Här betalar man efter maten, som på en fin restaurang, hehe.”

Nå. Till poesins omtalande.

Jag kände för att överlämna mitt val av poesi till hyllorna på skolan. I folkhögskolans bibliotek måste det finnas något som kunde få styra mitt val. Jag fann Qiao i översättning från kinesiskan av Göran Sommardal.

Vi läste dikten ”VERB”:

Grymma verb
På substantiven håller de oavbrutet kniven mot strupen
När sommaren är här rör de sig än snabbare
Står upp
Ligger ner
Öppnar
Bävar
Gråter
Biter
– räknat i sekunder
Småspringer vägen fram med efterföljande substantiv
Glåmig är ansiktsfärgen på det halshållna föremålet
Över natten vitnar håret
Hon som håller kniven mot strupen på honom
kommer aldrig att föda deras barn

På hösten reser jag norrut
där jag träffar en vithårig gamling
Hösten i hans blick har stannat på 1997
Kanelträdet blommar och blommar
Vattenliljan sover i vattnet

Verben börjar svalna
därpå till is
Jag tömmer hans ögon
drar upp en flämtande fisk ur ett sista andetag

2007.19 0:09

*

Just det. Dateringen! Att förundras av och undra över; signalerar klockslaget färdigskrivet eller påbörjat (eller något annat)? Hur det än var med den saken (mer definitivt) kunde vi se att Qiao är en kvällens och nattens poet genom att kika på tiderna för andra dikter i boken.

Några månader efter seminariet är jag oklar över i vilket block jag antecknade under vårt samtal och det får bero vad vi sa om ordklassernas roll i dikten. Jag tycker iallafall fortfarande om dikten, mycket.