Etikettarkiv: Klang

Semantiska pinnar (XLVI)

Fredag den 23 november.

Nu ryter han åt ”Klang”, för nu är han ”Kapten”. Och Stina är ”Båten”. Nu ska vi komma att dra omkring i Malmö med rop som ”Kom nu, Båten!” , ja jag ska ropa in dem med – Båten och Kaptenen, kommer ni?

Lördag den 24 november.

Efter en natt med krupp. Sömnbristens gäng.

Jag är utsedd till ”Andrekapten”. Förstekaptenen har beställt en lapp för ögat av Båten. Båten klipper till en lapp, målar den svart. Lappen sitter bra över ena ögat.

Några minuter senare med Pippi på Tv:n: Men Båten, jag älskar dig.

En söndag som kallas för fars, den 11 november.

Man säger en del som inte låter helt bra i efterhand. Förvånansvärt ofta kommer man undan genom en gemensam humor. Som när jag säger Jag hämtar en pepparkaka till om du sjunger för pappa. Tjuven, tjuven med melodin från Bamse-låten stämmer du upp i.

Jag tar på mig Heidelberg-kepsen. Den är svart med ett neongult och rosa ”Heidelberg” i vågig, snirklande skrift. Den är speciell, vilket jag tänker på först i bilen, på väg till Möllan för att hämta mamma och hennes hund, Goya. Då slår det mig: detta är ömsesidighetsobjektet. Den gåva som jag kände var från dem båda, tillsammans.

Vi ska till kolonistugan, det är tid att hämta pelargonlådor. Jag ber mamma ta några foton på mig vid stugan. Min pappa har inte varit här. Den enda gång vi har träffats i år fick jag påminna honom om stugans existens.

Fars dag, gå till diskursdikter.

Det skymmer den 8 november. Ikväll spelar Malmö FF en Europacup-match, och vi ska såklart gå på denna match.

På vägen till min systers kalas gör Silas en läsning. Kring Möllan börjar i någon mening ”Malmö” för honom. Det finns Värnhem och det finns Kirseberg och Malmö C och lite till, men Malmö börjar ofta en bit in i Malmö. Det är när vi passerar Folkets parks klassiska ingång på den … västra sidan? längs med cykelstråket. Där gör han en läsning: ”Välkomna … här … i staden”. Det står egentligen Folkets park över ingången. Men det kommer också alltid att stå något om ett här. Någonting börjar vid Möllan: Välkomna här i staden.

Måndag den 26 november.

Men var har vi köpt Manne?
Jag vill knappt svara. Måste vi komma fram till att gosedjuret är från ICA MAXI? Måste det ta slut så abrupt?

Annat växlar och tillkommer, å andra sidan, lika abrupt. Det stormar in och ut. Idag heter han ”Gräsmattan”, och hans älskade mamma heter ”Sanden”. Så här kan det låta från rummet bredvid:

Då säger Sanden ”Gräsmattan är min bästa vän”.

 

Semantiska pinnar (XLIII)

Sextonde november.

Det var som ett definitivt bekräftande av att rolleken, bara rolleken, gäller. Stina frågade Men har du några föräldrar? och vi skulle äta fiskgratäng och Silas vred lite på sig i stolen, tänkte efter, log, svarade med eftertanke: Nej, jag har klangpoliser. Vi är dina poliser. Vi får inte säga Nu går vi hem, för då skriker du: BARA polishuset! Jag har nu ändrat det konventionella ”hemåt” till ”polishusetåt”. Det går för sig. Både för honom och för mig.

Och det är meningen att de andra ska höra att det är till polishuset vi ska, när vi hämtar på förskolan. Som poliser.

Varje gång vi säger Silas kommer en rättning. Somliga dagar rättas även andra. Som hos tandläkaren i veckan. Är Silas här? Ett utrop i ett väntrum. Ett svar i en tid: JAG HETER KLANG!

Själv får jag vara glad i kortformen för mitt tillfälliga namn. Istället för att kallas ”Kofots-Karlsson Polisen” kallas jag nu för Koffe. Det kan jag tacka Stina för. Det var hennes förslag, vilket alltså fick bifall.

Varje nattning pratas det om att imorgon är det poliskläder som gäller. Som om det var sylt på en gröt. Eller bara sylt och ingen gröt, ett löfte om det söta.

Och det är helt igenom viktigt. Som när han är med till mitt jobb. Som på den lunchen, då rektorn passerar köket och frågar hur det är att vara med pappa på jobbet. Han heter inte pappa. Det är Koffe.