Semantiska pinnar (XCVIII)

Trettonde mars.

Du har knäckt rimkoden. Nu hittar du ohämmat till egna rim och blandar de lexikala orden, den basala maten, riskornen, med egenhändiga ord, ett strössel. Att sådant som -ölande är tacksamt i mun och hjärna; hölande, du hör ju; sölande finns men inga språkregler skulle hindra ett hölande från att finnas. Vi kan få det att finnas. I att börja rimma finns ett världsskapande. Vi har väntat på det här, tillsammans. Det känns. Vi tittar en bit fram och går. Det finns lediga rum för fler ord enligt de regler vi måste ge vårt ja till.

Vid nattningen skrattar du så du kiknar när jag spelar ut att ”skratt” rimmar på ”vattenslang”, och på ”karaff”, och ”istapp”, och vidare; du har knäckt något och sitter inne med den nya kännedom som också ger humorns makt. Vi kan skratta och skratta åt det felande. Blanda den lek som skapar inom reglerna, och gör språkets värld större, med rena påhitt som ger vår stund sin lek (och aldrig kan föras vidare).

Idag skulle Manne och Apan med till förskolan. Det förvånade mig något. Det är inte längre en tid då det viftas med gosedjur. Det är alltmer våren innan skolstarten. På många sätt. Men de skulle sitta i ryggsäcken. Det stod klart. Och vi skulle tala om livet ”hemma” på vägen bort. Mest skulle vi tala om Spooky´s och vilka spöken som är coolast, eller snyggast, eller passar in var i vår stad. Splash vid kanalen. Till exempel.

Och när jag gick tomhänt hem tänkte jag på olika transformationer som gosedjuren är med om nu, i, vad jag antar är, deras sista tid. De knycklas ihop och kallas sådant som rumpi-rumpi-djur.

Det såg ut som att det vore tiden själv som trycktes ihop i deras tyger, i stoppningen.

Tiden själv. Inte själva
om den.


Tolfte mars.

Utropen till Wild Kids. Inget i utropen rör själva tävlingen. Allt har med deras liv att göra. Han är lika som den dagen det var igår. Det var den elfte igår och han är elva år. Siffrorna och tiden har inte fått sina stoppningar. Eller sin sömnad. Det rinner mellan dagar och år i din blick. Tänk vad han måste ha övat, han är bara 11! Som om han var född igår. Och en del av dig känner det nog som att han föddes igår. Den elfte. Jag tror faktiskt att det är så fantastiskt.


Tjugosjätte mars.

Innan förskolan säger du: Hur ska det gå nu för dig… utan Wild Kids på fredagar? Jag behöver något annat som griper mig, säger jag. Och raskt kommer du in på det att vi väntar på att de ska återpublicera säsong 1 av Spooky´s.

På vägen till förskolan fotograferar jag ett rött handavtryck på en grå Opel. Det sitter på huven. Man ser livslinjerna från handflatan. Vi har i över ett år kallat den för vår Opel. Det är en vacker morgon. Våren innan du ska börja skolan.

Semantiska pinnar (XCVII)

Tjugotredje november, 2020.

Vi var Claus och Dimautu på morgonen innan förskolan. Våra tyska poliser. I hallen säger du att vi har poliser i Kiruna också. Vi skiftar i det att vi låser dörren. I Danmark har vi också ett polispar, råkar jag påpeka över gården. Du vill att vi byter igen. Nu ska vi vara… vad heter dem?! Det börjar bli för många namnbyttor för dig. Jag säger lugnt deras namn igen: Casper och Buster.

Det är Paul Celans födelsedag. Schau nicht – geh! Nynnar det långt fram i ansiktet. Någonting i mig vill att vi spelar ut riktigt ordentligt i vårt rollspel på vägen till förskolan, för då kan jag, på något paradoxalt sätt, få tillträde till ett parallellt tänkande. Eller nynnande. Skallskrivande. Idag, kring Celans och din födelsedag. Du som fick ett mellannamn efter hans poesi. En eller annan dag blir det möjligt att tala om ditt namn, Amsel, genom den dikt det kom ur.

Elfte januari, 2021

Vad ska den heta? Den meningen närmar sig toppnoteringsnivåer, säger jag och din mamma till varandra om kvällarna. Vi gör något och genast ska det fångas. Genast ser du en lek i allt: Vad ska den heta?

Häromdagen frågade du din mamma vad det ska heta när ni låtsas att du bär henne på din rygg.

Semantiska pinnar (XCIII)

Fjärde september.

Kommer du ihåg vad han sa inatt, när han kom in till oss, frågar din mamma när vi lägger oss för en ny natt. Nej, det var som bortblåst. Vi måste besöka alla kyrkogårdar i Malmö för att se vem som lever.

Klockan var runt 04, och en serie av sådana nätter pärlar sig sedan en tid, och det förvånar inte att det är det första du säger. Vi kommer att höra mer som stiger ur en, ja vad är nu för mycket sagt, vad vore å andra sidan för lite; vad skapar vi genom att säga ”dödsoro”? Hur svårt är det inte att plita ner ett ord som ”dödsångest”.

Smidigare att skriva om den nya ritualen med en lite bilpromenad innan förskolan. Hur vi håller på att hitta en ny ”grej” på morgonen. Ett litet undersökande av världen genom att gå åt fel håll först. Att finna och finnas av små mysterium (som skador på bilar).

Smidigare bara genom vissa begränsningar för vart bilar leder ens tanke, förvisso.

Trettionde augusti.

På ett block som vi har med oss till stugan har din mamma skrivit ”DETTA GÖR KLANG OCH LOAH”. Vi ska alltså föra en liten bok under eftermiddagen. Detta, då vi vet att du (annars) inte berättar vad du har haft för dig med din vän, eller på förskolan, eller med släkten. Vi söker efter olika sätt att luckra upp din vilja att mura in livets sociala segment.

”VA-bilen. Polisbilen samlade skrot och sjörövarna var i skroten. Det hette Sönderverket.” Min första anteckning. Det var du som var en bil som bara sa Va? och din vän var den aktiva skrotsamlaren. Själv låg jag på sängen bakom väggen och läste ömsom i Bark och löv, ömsom hackades jag upp av ditt Vaande.

Så passande. Dagarna innan ni skulle leka sa du inte mycket annat än Va? hemma. I tröttheten flyttade du med lätet. Ut till kolonin. Din vän var det fart på, själv orkade du inte riktigt röja runt. Även om synkroniseringen skulle komma efter någon timme. Det blev tid för biltvätt precis utanför stugans dörr. I ett enda fnissande rände ni runt knutar och hämtade vatten på vatten. Att kranen skulle slås upp och trycket vräka ner över Loahs skor… sa sig självt. Men jag kunde inte bryta, när ni äntligen hade hittat in i en bubbla.

Efter en notis om ”vattenhämtande” står det: ”IN MED ER!” Som barnvakt infinner sig en resoluthet som vanligtvis inte är min främsta föräldramerit. När vänbarnet hade fått vattensockar blev det innelek igen. Ett andra litet mellanmål. Ny notisföring. Under förandet av noter kom ni fram till att ni två ”ska bestämma allt nästa gång”. Jojo.

Kuvertgöra – Ett tecken för regn, ett mönster i egen rätt

Sedan länge är jag intresserad av kuvertet som fenomen. Mest på en banal och hjärtlig nivå, men även på en lite mer ambitiös och kvasifilosofisk. Jag älskar helt enkelt dess (utsmyckade) roll i livet samtidigt som jag tycks nära en aldrig sinande längtan efter att också skriva om själva kuverten.

Olika skisser om saken samsas (mindre bra) på min dator. Det enda de egentligen har gemensamt är att jag skulle vilja sätta samma baner eller vimpel på dem: Kuvertgöra kunde det stå. Detta blir, till slut, en första text. Om ett konkret görande.

Med stor sannolikhet ägde det rum 2018 och mitt barn var runt 3 år gammal och sa typ ”Jag vill också” när jag gjorde kuvert till ett brev. Minns att jag tänkte att detta blir hans första medvetna kuvertgörande. Kladdat hade han förr. Kollage hade vi gjort tillsammans. Kuvert och brev fanns i sinnevärlden. Det var inte första första liksom, men det var första för-egnandet, det första självvalda och utförda. Han var nöjd, med sitt kuvert. Länge tänkte jag att han skulle använda det själv. Kanske till ett farmorbrev. Men till slut fick min vän Sara det på posten denna sommar.

IMG_1952

Vad är det ens? Kunde man fråga. Det fanns inget svar från barnet där och då. Ett mönster i egen rätt, kanske. För min del tänkte jag på en text som heter ”Tecken för regn” av Johan Asplund, vilket är en essä som handlar om hur regn låter och ser ut.  Jag funderade nog på vad han skriver om Hills teckningar med regn och barns, ja vad det är för ”komparation” i den där texten egentligen. Ser det ut som regn? Vad ser ut som regn?

Asplund uppskattade jag mycket under mitt första år på universitetet (2002-03). Inte minst för hans tänkande kring aspektseende: ”Barn är inte ”realister”, och just därför kan vi vända oss till dem för att få alternativ till vårt vaneseende och lära oss någonting nytt eller bli påminda om någonting vi har glömt.”

Mitt barns ofrivilliga regn påminde om den teckning en tvååring gjort på uppmaningen att rita regn (från sociolog Asplund, via ombud): ”Det kan inte råda någon tvekan om att denna tvååring har förstått uppmaningen att rita en bild som visar att det regnar. (…) Tvååringen har inga problem med begreppet ”bild”; han frågar inte ”vad är en bild?” eller ”hur gör man?”, ej heller ber han om några ledtrådar (…) Nederst i teckningen ser man en vattensamling som är uttalat dynamisk: den ”svallar”, regnet måste ha varit rikligt. Ovanför vattensamlingen ser man tre icke-parallella, vinglande streck som tycks vara tecknade med raffinerad beräkning. Det är som om tvååringen hade lyckats fästa på papper det intryck, inte av streck, utan en rörelse, en våt nedåtriktad rörelse som man kan uppfatta ur ögonvrån när det regnar och som är borta om man försöker fixera den med blicken.”

IMG_2173

Ur Hur låter åskan (2003), Bokförlaget Korpen.

*

Kuvert uppfattar vi också
i ögonvrån
och ibland
hjärtats
och visst kan man då försöka fixera
det med blicken
som om det inte var
en rörelse
det är tal om –
men

tals svall
i vart
fört för din
nästa

 

 

Semantiska pinnar (XCII)

Femte juli.

Till middagen satt vi med vårt världande. Vi berättade, och du först, om att Margaretapaviljonen har två olika delar. En för restauranggäster och en mindre, avslappnat öppen del som är ett kafé. Varför är det så tror du? Så säger vi alla i familjen till varandra denna sommar: Varför är det så tror du? Jag älskar den frågans menande. Världen, inte avgjord, också av, i, det världande vi har för oss.

Nå. Din mamma svarade att hon tror att avdelningarna finns för att det ska få vara ”tjipptjång” i den ena, emedan det sitter gäster som vill sitta länge och lugnt i den andra. Strax sa du att ordet ”tjipptjång” även betyder ”att vara nära”; jag är nära, betyder det också.

Nå. Först hade du protesterat. Det är ju inget ord! Det betyder ju ingenting. Din mamma: Jag sa ju det, då finns det nu! Jag: Det betyder inte så mycket, men en del.

Och ur det: Tjipptjång, nära betyder det också.

Tjugofjärde juni.

Sjaset lever kvar från havet. Vi ska sjasa när du är på toaletten vid stugan.  Sedan följer sjaset med hem, in i lägenheten. Man står i hallen och sjasar mellan rummen. Vi vaktar dina grejer när du byter rum. Här kommer de imaginära måsarnas tid.

Sjuttonde juni.

Vägen till Passhuset nere vid kanalen. Vi sakta promenerar och talar om uttrycket ”att slänga bort en vän”. Du kan hela texten till Håkans låt och nu har det blivit tid för alla undringarna.

Vi tar olika exempel på hur det kan vara, bli. Hur man känner varandra men kanske tappar bort varande med tiden. Eller hur en av två inte vill vara vänner mer. Hur det frivilliga och ofrivilliga delar båt.

Du ska slänga bort oss om en jättelång tid. Precis så sa du: Jag ska slänga bort er om jättelång tid. Du sa verkligen det, med konsekvens; när ni nästan är döda, då ska jag slänga bort er.

 

 

Semantiska pinnar (XCI)

Tjugoförsta juni.

Det blir en kaka till på maten. Att åse dagen,
helgen, sommaren. Det är din mamma som har gjort rabarbergrottor
istället för hallon-dito.

Rabarberstängerna
har vi haft med på tåget till bukten och din farmor, alltså från en stuga
till en annan. Du sitter på andra sidan bordet, utomhus, på framsidan, och nynnar dig runt, runt syltcentrumet som tydligen inte passar dig: Skåne, Båstad, Ängelholm…

Du äter på kartan. Lär dig ort för ort. Och vid ”Ängelholm” kände jag igen det här med kartmakeri i maten. Så där satt jag ju själv som barn. Inte minst med potatismoset. Fast då mest i ett invändigt mummel, antar jag.

Tjugonionde juni.

Gården ska inte vara ett enkelt liv. Kan inte vara ett, kan bara vara ett liv, ska vara mångas liv, drivhus med läckage: de som dricker och täcker bordet stöter bort mig, eller om jag stöter bort mig aldrig stannar, musiken jag inte uppfattar, snuskigheterna som berättas och ligger kvar en stund i örat. Hon som hänger ut bredvid vår port,

rökande, drar igen sitt fönster så snart vi kommer, går, ok sa jag, säger jag: vi kommer att träffas så här, rök du. Han som om nätterna låter hunden bajsa på gräsmattan. Utstuderat frånvänd. Barn som sägs släppa in andra barn, barn som sägs elda på möblerna, du vårt barn och springlekar; kan bara vara ett. Övergripande

undergång: ”Det har kommit till vår kännedom att ni/någon i våra trappor kastar ut mat till fåglarna från fönster eller balkong.” Med vänlig hälsning, det kommunala bostadsbolaget. Det finns

eller finns inte ett förskönande av fattigdom i viljan att inte vända bort mitt ansikte helt, nej jag vet inte; en relation kan i vilket fall inte vara enkel, en relation blir inte till genom förenklandet utan genom ett tappande på det (inte) helt egna; en oklar flerighet, ett buktande, något som lever en; alltid har, se så. Förrädisk längtan

efter tobak, spring, glöd, som gödd gödas av platsen. Som under korta samtal med henne som röker i fönstret utanför porten. Som jag säger, som din mamma sagt det till mig;
hon bor också här. Det är vår port.  Ett accepterande

är enkelt och sammansatt, icke överskådligt, tiden själv, någon skall komma att säga: här ska jag dö. ”Kanske sköldkörteln.” På marken ligger det spillning och du frågar vad det är och jag svarar fågelbajs och ser att det är aska, kluttar en masse. Från fönstret. Och vi pratar med henne

och hon pratar på (om råttor, möss, inbrottsrisker) och efteråt vill jag banna henne för att tala om vad som helst när du hör men jag tänker ganska snart att du bor här också, du ska inte skyddas, för det att skydda är bara förenklat, vrängt, förfelat redan

i ansatsen, ens inre ghettoisering flyttat över som ett paketpris till dig, inte för-flerande, inte en generativ vokabulär; om du ska ingå i gården måste du ingå i gården; hur låter det – ja hur låter det

om vi ska säga ditt namn som om vi är här. Och vi har hunnit vara här. Du har möjliga vänner. Med fönster mot gården. Vi går under dessa fönster innan sommarlovet tar över helt, vi tassar sakta sista tiden har allt att tala om. De sista veckorna, de senaste veckorna, gården och ut

vi öppnar den stora järnporten och tar höger på gatan mot förskolan, långsamheten, ingåendet, det att vända sig om för att benämna vad man har, kommer åter till, ja gården om kvällarna i mornarna och om mornarna med några kvällar i sig; banden till en man

som sätter sitt ögas finger på mitt bröstben. Det är enkelt. När det sker. Utan skäl. Det hoppas jag en dag få säga dig: Om det sker, det är något helt enkelt. Ens mänskliga anspråks lilla centrum: en kär vardag som ger en inbilsk tro

på rätten till en vardag. Under det att tiden saknar motstycke,
alltid har

mänsklighet
bara i en omedelbarhet, som det heter, och om det är så, var så, jag vet inte, men känner det så, när det sker, sitt ögas finger

 

 

 

Semantiska pinnar (XC)

Sjuttonde juni.

Jag har ett knä i entrémattan som aldrig tar slut, händerna runt dina små skor, tänker på att jag tycker om att hjälpa dig för mycket fast det inte är bra; jag vet att du borde få kunna mer själv, med mig alltså, då den stora glasdörren öppnas och in med ljuset träder en förskolekompis i sommarklänning, brillor och ett stort leende, genast är det uppenbart vad sommarfest betyder. Du har en gul T-shirt med en apa från din gårdag. Som jag tänkte att du ville ha idag. Till den har du avklippta jeansshorts som du har haft sedan i lördags då vi klippte till dem.

Ovanför trappan möts vi av fler vänner i utstyrslar: ett par stycken har dräkter och är påkostade superhjältar, men framför allt ser jag finskjortor och klänningar. Ett uppstyrt rum. Du gör din karaktäristiska min, med ena handen i sidan, lutande kroppen mot den sida du stödjer dig på. Bågnande. Detta, något förvridna, leende som jag lärt mig att tänka på när jag tassar nerför trappan igen. Stegar ut. En slags övergångens min. Idag, vi båda i förhöjd undran, skulle man kunna säga; hur skulle det bli för dig i en av åren urringad tröja med fransande shorts till. Från oss till institutionen liksom. Sällan i ord inseglande. Med ett ljus i ditt öga, förvisso, tack och lov.

Eller, det har börjat avta. Numera, precis innan sommarlovet, har du börjat kommentera ganska högt att du ska flytta din ”figur”, dvs. ditt laminerade ansikte som ska sättas på den sidan om dörren som meddelar På förskolan. Från Hemma till på förskolan. I språk satt, stadd. Övergångens min har krympt ihop och förbytts. Det stämmer förresten inte att jag hade ett knä i golvet. Dina rosa springskor kräver inte att man böjer sig. Jag hade nog inget särskilt för mig. Stod mähä och kände att vi inte var riktigt tajmade med sommardagen. En föraning. Ilningen.

Det var såklart lustigt, inte bara olustigt, för alldeles nyss, innan vi hade klivit in, var vi så i linje med livet, flytandes ovanpå, på vår gata liksom, sökande efter specifika bilar –  såg bilar ut så där på din barndom, Koffe? – där veckans stora fynd varit en folkabuss precis utanför förskolan häromdagen. Där snackar vi fönstervevar och en växelspaksstång som såg ut att vara 65 cm lång. Som ett spett i bussens golv. Lustigt, hur allt kastas om. Institutionaliseras på ögonblick. Ett sekunddrama för oss privilegierade. En lång elak reva för andra.

Skammen när jag går. Redan innan jag är ute från gården fattar jag vad jag skulle ha önskat att jag kunnat ge dig denna morgon: din nya T-shirt med Turning Torso. Också den från lördagen, vår helg. I en passage förbi Supporterhuset på Södra Förstadsgatan, en runda med sommarkonsumtion. Badshorts till mig, tröjor till er. Malmös skyline! Med den höga byggnaden som ni har jobbat med på förskolan. Den resliga konturen, i vitt mot mörkblått, ja det skulle jag ha önskat – upptvättad för hand, igår kväll, av en hågkommandets pappa; sicken dröm. Skammen när jag går.

Att få stå kvar där, vid lämnandet, istället. Tills också din skrud fått en kommentar. ”Klang, du har Malmö på tröjan!” Någon som genast hittar till ert Turning Torso. Solens obarmhärtighet när jag går. Det påkostade är inget alternativ. Ett knä för det. Ska jag cykla till Stadsbiblioteket och skriva ut papper för en ny tjänstledighet eller till Elgiganten för att försöka köpa en skrivare? Jag bestämmer mig för att vattna kring stugan först. På den korta sträckan mellan förskolegården och vår innergård – för att fiska upp min cykel – sörjer jag att den gamla folkabussen inte stod där, inte var kvar. Skulle vilja kika in, skulle vilja ha fått kika in, höra din röst från vägen dit i vägen bort; i exaltationens bränning.

Hur kan man inte fatta att sommarfest – även för 4,5-åringar – innebär att klä upp sig? Hur kan jag vara så … avslappnad? Minns hur de i Kulturradion igår pratade – i sammanhanget <Sara Danius Nobelklänningar ställs nu ut> – om att män inte behöver klä upp och ut sig på samma sätt för att märkas och … din älskade aptröja tröja känns inom-mig-själv oaptitlig på ett sätt till. Sedan känns alla utstyrslar skrattretande fel. Det skulle jag vilja säga dig om jag berättar om denna skammens dag någon framtida dag: vi försökte undgå skenbilderna tyranni, ja det gjorde vi. Visst får man skämmas också då. Vidbrännas och vid märket se minnen strömma in.

Mindes på cykeln det där köpet av T-shirten din. På väg hem till Kirseberg från stugan stannade vi en annan sommar till utanför Astrid & Aporna. Du sov i cykelstolen. Du hade redan en grön aptröja, den enda tillsammans med hajtröjan som du ville ha. De skulle stänga ner för gott. Sades det. Kanske var det inga tröjor kvar. Men det fanns alltså en gul. Hur många år har du haft den, två eller tre nu?

När jag hämtar dig är det inte aktuellt att fråga om hur tröjan ”satt”. Eller ja, jag menar ju fejset. Om jag kunde fråga det. När du kommer mot mig i trappan har du bland annat en än Luigi-mask i händerna. Institutionen hade ombesörjt att ni fick välja laminerade masker ur Super Marios värld. Tack, institutionens händer, för det. Å våra mångas vägnar.

Vi får återkomma till den sjuttonde juni.

Semantiska pinnar (LXXXIX)

Andra maj.

Ännu en dag med förtydliganden. Du styr upp och du styr bort ifrån hjälpverben. Varje dag kan inte kan finnas. Varje dag finns. Det kan tänkas, börjar jag … och det ÄR så, fyller du i. Det här är genomgående. Vill du leka legogubbarna pratar? Det kan vi göra. Och det GÖR vi!

Stryk mina hjälpverb.

Vi är alltid i rymden. Det kommer man inte ifrån.

Det är när vi äter årets första lunch i ”Gula Huset” som du säger det; eller hur, vi är alltid i rymden? Jag frågar vem som har lärt dig detta. Det har min vän T. Så fortskrider en dag. Så lyfter vi gafflar, ögon, tankar –

Innan lunch var vi på Paletten och köpte en vinbärsbuske, kogödsel och sättpotatis. Från lägenheten till stugan och vidare till handelsträdgården var de första cykelturerna utan en stol på min pakethållare på nästan fyra år. En genuint märklig känsla. Verkligen som att jag skulle ha tappat dig. Fast du satt på stolen som är kvar på Stinas cykel, och jag kunde se dig, fast det, kändes det som att jag skulle ha tappat dig (och stolen). Fantombarnsgrejen, ja.

Senare, och vi har då knallat över till vänfamiljens stuga, försöker du kasta pappersflygplan med Loah. Vad är syftet? Träffa träd är inte så dumt! Där finns ett enande. Ett fnitternäste. När vi ska gå vill du stanna kvar hos dem och får det. Jag går i grusgångarna själv. Jaha, tänker man, som förälder; här går jag. Där är du. Innästlad i ditt.

När vi kommer för att hämta dig – efter att vi har satt potatis och sånt – skjuter du Jonatan med en låtsaspistol; ja, ett epokalt litet tjuvkikande genom gliporna. Med Maja hade ni innan det varit och spelat minigolf. Jag undrar hur ditt ansikte kan ha sett ut invid Loahs med ett tävlingssinne.

Elfte maj.

Vi talar om din avsaknad av vinnarskalle. Det faller dig liksom inte in, att det skulle vara viktigt att vinna. Vi talar om olika situationer där vi ser dig med de andra barnen. Dina vänner. Vi talar om hur man kan känna att allting gör mycket med dig. Hur någon vill tävla till grinden. Hur någon, ännu en morgon, poängterar att han har cyklat utan ”pinne” länge. Okej, säger du, och tittar på oss: Jag behöver en pinne. Hur alla är raskt uppklättrade i tornet, tittar ner på dig som står kvar i sanden.

Och någon gång börjar fotbollen om och du kommer ideligen fråga Vann Malmö? I varje anfall som du försöker att titta på kommer du undra om de vunnit. Konceptet med ”mål”, ”tid”, ”match”, ”flest mål vinner” och så vidare faller sig inte naturligt att förstå och jag är fett övertygad om att det inte lockar dig senare heller. Det som lockar är jublandet som koncept. Och för jublet krävs inga omständliga, sammanhängande regler. Man behöver bara vara överens om livets lekande grund. Man kommer till jubel över vad som helst, i det att man redan har kommit på att man är tillsammans. I det att man till exempel sjunger ”Det ska va gött å leva”.

 

 

 

 

Semantiska pinnar (LXXXVIII)

Tjugonionde augusti, 2019.

Tänker på hur du skulle kunna ha ”Fotboll, nej. Språk, ja.” i din profiltext på en dejtingsida. Detta är bara en dumfantasi. Sådant en rör sig med. Kanske vore den obegriplig för dig en vuxen dag. Dumt, sådant som inte förväntas ta sig ut. Och ändå. Varför får vi veta de saker vi får veta om varandra? Eller omvänt. De saker som vi inte ska få veta. Varför just de ska bunkras in.

Fantasins ursprung, eller i alla fall historia. De korta meningarna är besläktade med några som jag själv hade. En tid i livet hade jag texten ”Alkohol, nej tack. Barn, ja tack.” som enda presentation. I en dejtingkontext. Skylten med orden var nermonterad när jag träffade din mamma, men du blev till under de åren; över var de då inte.

Vi drack i själva verket var sin Bayersk folköl i skymningen. Eller var det tre. Under tallar i en park nära Stadsbiblioteket. Varför får vi veta de saker vi får veta om varandra?

Varför får vi inte säga vad vi vet om oss själva? Får och får. Så föreställer jag min röst till dig när vi pratar om några år: Får och får.

Tjugoåttonde februari.

Klockan är runt 23:00 när vi går längs kanalens mörka vatten. Det har regnat ymnigt under kvällen innan ni ankom, men nu glider molnen isär och rymdens sken lyser upp Malmö. Du sitter på cykelstolen. Vi promenerar sakta. Din mamma bär ett långt paket med pinnar från skogen. Din mormor har slagit in dem i tidningspapper innan ni lämnade skogen utanför Gävle.

Du berättar att Kling träffade en kompis på tåget. Nja, en kursare. Men så utmärkt med bärhjälp på Stockholm C. Det förstår vi alla tre. Du är som så ofta större när du återvänder. Mamma Kling frågar om du vill berätta vad du säger om ett visst hus … det är tydligen på andra sidan kanalen … du tycker att det är vackert, får hon säga. Det är den nybyggda, bruna sockerbiten ni menar. Jag tycker också att det är ett vackert hus. Blir glad av att förstå att du brukar tänka saker om det.

Innan Rättscentrum kollar jag om du minns vem av dina vänner som bor där, snett över. Det gör du inte. Uppmärksamhet och minne är ännu något du flyttar med dig där du i världen går, når. Nyss har anlänt. Väl hemma igen vill du kolla på TV. Vi äter macka. Du ser dig omkring i vardagsrumssoffan och vi är alla lättade över att ha flyttat in, vidare. Det är en röra, men snart ska vi få trivas.