Etikettarkiv: Klang

Semantiska pinnar (LXXV)

Elfte november.

Jag förstår av dina fröknars tonläge att du håller på att sätta en trend; det är många som vill ha ett nytt namn. De säger det inte direkt, de uttalar inte vad de känner och tänker om detta, men de ser mig inte i ögonen, när de berättar. Det är svepande som höstrusket. Det ingår om eftermiddagen i skymningen.

Flera av dina kompisar är kvicka och villiga att delge sina namn. D heter Fluffig nu. I säger bestämt att hon heter Sexa. Ja, som namn nästan alltid leder till undran.

Vad som är eller inte diminutivt kan vi låta vara öppet. Och vad som är ”själv-” i ett självvalt namn. Du valde ju inte heller själv (vem gör egentligen det); du adopterade ett förslag från din morfar: ”Är det Kling och Klang jag ser?”. Det var förra hösten.

Men tillsammans kan ni barn glida med och transformera, om ni tillåts. Ett namn kan härdas till något eget?

Åttonde november.

Vi sjunger i telefon för din faster. Våra röster härmar varandra och vi hörs och hörs inte: ”Ja må du leva …”. Att uppgå är bland det bästa; det är fnissigt eller sakralt, ja på endera vis.

På cykeln på väg mot vad som kan bli min blivande skrivplats säger du: När jag är vuxen och blir barn, då vill jag ha min svarta cykel igen. På sätt och vis kan du inte formulera en mening som fångar barnhet bättre än så: När jag är vuxen och blir …

Det är en lång dag. Morgon, runt 05, när jag kommer in till dig: Har du helt rätt? Jag har sagt att Kling sover. Du accepterade detta, då jag träffade tonen rätt i bekräftelsen av att ja, jag hade helt rätt.

Sjuttonde maj.

Jag drömde att jag stod på rue Arbiz. Under skylten, böjde på nacken maximalt för att läsa. Kände igen korsningen, det var nära det rum jag hyrde på Puan i Buenos Aires. Att titta upp på skylten och undra (hur ser en gatuskylt ut där och hur ser de ut i Paris: just det, det grönkransade är från Paris. Du traskar i din morgon.

Jag får minnas språksvirr från drömmen. Som rue istället för spanskans calle. Förvecklingarna. Plötsligt var jag i Månsarp. Nackens krökta känsla delvis kvar. En översnöad ort. Min födelseort. Vind som gjorde vallar av snö mot garagen, buskarna i full skrud på tomten. Vackra vinklar. Och så tänkte jag på vad PO Enquist måste ha sett av snö, eller i snöväg. Mitt i drömmens vita trädgård.

Och så blicken på porten mellan garaget och bostadshuset – den har jag drömt om förr! – och det är den jag kämpar med när jag har vaknat. Fattar att det är den som är symbolen/huden för innanför/utanför, själva gränsen. En port in till familjens lilla tomt.

Jag skulle vilja fråga en arkitekt om ord för just denna! typ av port. Jag skulle vilja ha användning för ordet en dag, med dig. Vi säger nästan ingenting denna morgon.

Portens biografiska gnissel. På väg hem – att komma hem – gå in genom porten som leder mellan ett utomhus och ett annat utomhus – sakta ”hemmas”, under gnisslet – den mörka färgen  … i drömmen hörde jag två röster på andra sidan garaget, ungdomar, vilka kommenterade hur spännande det var med blandat väder: snöstorm och varm sol i samma stund och vips så var det klimatförändringstema och samtidigt som jag var i barndomen var Belén – vän från Buenos Aires – i Malmö … och det var vad som mestadels låg under drömmen: platsbytandets (icke)logik.

Vi måste äta något snart. Innan det googlar jag Arbiz: ”Bolaget ska bedriva konsultverksamhet inom management, verksamhetsutveckling, affärsarkitektur, innovation, strategisk rådgivning, upphandling samt organisationsförändring.”

Femtonde november.

Jag berättar för din mamma att du låg och kämpade i timmar med snor och hostande på morgonen. Själv i ditt rum. Nej nej, du kämpade inte, får vi höra. Du låg och tänkte. Vad tänkte du på, frågar hon dig. Ingenting? Jojo, du tänkte tydligen på dinosaurie-lego.

Semantiska pinnar (LXXIV)

Tjugoandra september.

Det är söndag. Du ropar uppgivet: Jag ser ingen dagbok här, Jo-Kim. Rösten kommer från ditt rum. Jag går dit, säger: Ofta är den i möbeln med många fack i vardagsrummet. Och jag mindes att din mamma och jag försökte skriva ”på sommaren” tidigt i veckan. Den var där och nu sitter jag i den blå fåtöljen bredvid den lustiga möbeln och du i soffan på andra sidan och Brandman Sam rullar på en skärm.

Jag skriver om er gårdag i din dagbok: ni kollade på dykare som fiskade upp cyklar i havet nära Malmö C. Sedan plockade ni skräp, vid havet, men på annan plats nära stranden skulle jag tro.

Elfte augusti.

Hur du frågar mig om morgonen: Har du ont?  Hur följdfrågan är förstafrågan: Måste du äta snus?

Tjugofjärde oktober.

Vi hittar inte Spanargubbens kompis inför er avresa mot Gävle. Den ska med. Jag tror att den har tappats bort i lindallén. Berättar detta på engelska för din mamma: den tappades – och togs upp av mig – i allén förra veckan. Jag kunde lagt till: när vi satt på kyrktrappan visade jag dig den som för att poängtera, kolla här vad du har tappat. Du vill genast ha den lilla LEGO-gubben och jag tänkte, jaja lämna den här på trappan då.

Efter en viss förtvivlan ropar du: Jag vet! Och så springer du till det där berget från en Märklintågsvärld (i min barndom) som står på köksbordet. Där inne, i tågtunneln, ligger kompisen. Den orangea och bruna figuren med livboj på magen. Badvakten, ja.

Jag fick sätta mig på knä och fråga om jag fick säga förlåt. Förlåt för att jag hade sagt att den LEGO-gubben var borta. Tårarna som hade sprutat: Nej, den är inte BORTA! Och som du hade stängt in dig själv i köket. Ironiskt nog fick du på detta sätt hjälp att lokalisera gubben i ditt inre (till köket) så snart du kom ut i hallen igen.

Det här med att ha rätt.

Tjugoandra oktober.

Det här med att ha rätt när det kommer till smörets beskaffenhet. Du är trött vid hämtningen. Det är verkligen tisdagshöst. På Coop Värnhem skulle du absolut ha Bregott med blått på paketet. Det är Denis favorit. Jag säger att det visst fanns smör, för du, just du, hade ju påmint mig i butiken häromdagen. Vi behöver inte smör varje gång, försöker jag.

Dagarna efter den gången då du hade rätt om smöret (och propsade på att vi skulle ha): Hade jag rätt? Ja, fick jag säga. I varierade toner. Ja, det var du som hade rätt. Men nu ser jag fram emot att variera variationen. Nej, får jag svara försiktigt, till kvällen, den här gången fanns det smör hemma. Du kommer emellanåt skrika att du visst hade rätt. För blått Bregott hade vi ju inte.

Tredje november.

Vi cyklar alla tre mot kolonistugan. Kranarna ska öppnas. Löv läggas ut i landen. Din vän på Stadiongatan ett stenkast därifrån längtar efter dig. Längs Pildammarna berättar du för din mamma att hon har fel, det är inte alls sjukhushus. Inte alls; inte så många. Hon berättar att snart kommer BB, där du föddes. Det gjorde du inte alls. Jo, säger hon. Men Spanargubben föddes i Danmark, vickar du över till.

 

Semantiska pinnar (LXXI)

Åttonde september.

Vi vaknade runt 01, var vakna till 04 ihop. Runt 03 utstötte du ett  Jag kan inte. Då hade du alltså försökt somna om i två timmar, vi hade egentligen inte sagt nånting. Bara tryckt våra pannor mot varandra ibland. Rullat isär, ihop. Strax efter att du utstött orden satsar jag på att få med dig till toaletten och säger att iallafall jag ska gå och lägger sedan in en paus för dig att fylla ut med egen vilja. Men du ska inte med, säger istället: Jag stannar här, du kan gå och kissa. I mörkret i Stugan.

Sextonde augusti.

Vi har alla slagit oss ner vid matbordet. För lunch kanske. Du frågar Kling ganska direkt: Vad har din snopp förvandlats … ? Nej, jag har inte någon snopp som förvandlats, jag har ju snippa.

Sen vet jag inte vem det är som efterfrågar allas förvandlingar. Men du säger hur som helst att min snopp skulle förvandlas till en blomma, sedan att Klings snippa skulle förvandlas till en kruka. När Kling frågar vad din snopp skulle förvandlas till svarar du: Till, till  … en klocka!

Någon timme senare kliver jag in i köket och ser objekten: blomma, kruka, klocka. Så skapas språklig mersmak, en grund för magin.

Elfte augusti.

Precis innan vi går upp vrider du på Manne och med sitt tryne mot min kind säger den: ”Jag tycker om dig.” Tydligare kunde det inte vara. Ännu en snäll morgon. Och det var minst fjärde morgonen i rad som du tassade över själv till oss. Efter femton månader utan en enda regelrätt promenad ser du nu ut som att det är det enda du känner till när du kommer in på vårt rum.

Uppslupen frukost. Jag hittar en vattenmelon. Spelar ut att det skulle vara du som köpt den. Vilket det kan ha varit. Manne blir väldigt sugen. Vi slafsar, skojar runt. Manne hittar på ett ord för hur det känns inne i magen av den saftiga, rinniga melonen: ”Det är klojigt”.

Innan innan: i mysstunden med mycket snack från Manne, ganska direkt när du kröp ner i sängen, frågade du om jag hade ont i magen. Sedan: Måste du äta snus? Du mindes gårdagen. Tydligare kan somligt inte vara. Här är jag. Vi. Ditt av mitt. Här är magen magar, dagen dagar, valen valen. 

Sedan, sedan – efter en timme med Brandman Sam på datorn: Jag lääängtar efter den gröna pärlan. Vilken pärla? Den som … bebisen som inte var en bebis hade. Du menar Kråkan? Ja! Menar du den gröna spelpjäsen som kom med posten till Kråkan? Ja! Men den är inte din. Jo?!

Objektsvirret. Någon annans likadana Bamsespelpjäs. De små, försvinnande små prylarna i den försvinnande sommaren.

Men det är inte hons! Komma tillbaks till Kråkan! Gråt i ögonen. Längtar du till Kråkan? Du nickar till tårarna. Skulle du vilja träffa Kråkan? Ja! Jag önskar att vi kunde åka, att det inte var så långt, Klang.

Semantiska pinnar (XLVI)

Fredag den 23 november.

Nu ryter han åt ”Klang”, för nu är han ”Kapten”. Och Stina är ”Båten”. Nu ska vi komma att dra omkring i Malmö med rop som ”Kom nu, Båten!” , ja jag ska ropa in dem med – Båten och Kaptenen, kommer ni?

Lördag den 24 november.

Efter en natt med krupp. Sömnbristens gäng.

Jag är utsedd till ”Andrekapten”. Förstekaptenen har beställt en lapp för ögat av Båten. Båten klipper till en lapp, målar den svart. Lappen sitter bra över ena ögat.

Några minuter senare med Pippi på Tv:n: Men Båten, jag älskar dig.

En söndag som kallas för fars, den 11 november.

Man säger en del som inte låter helt bra i efterhand. Förvånansvärt ofta kommer man undan genom en gemensam humor. Som när jag säger Jag hämtar en pepparkaka till om du sjunger för pappa. Tjuven, tjuven med melodin från Bamse-låten stämmer du upp i.

Jag tar på mig Heidelberg-kepsen. Den är svart med ett neongult och rosa ”Heidelberg” i vågig, snirklande skrift. Den är speciell, vilket jag tänker på först i bilen, på väg till Möllan för att hämta mamma och hennes hund, Goya. Då slår det mig: detta är ömsesidighetsobjektet. Den gåva som jag kände var från dem båda, tillsammans.

Vi ska till kolonistugan, det är tid att hämta pelargonlådor. Jag ber mamma ta några foton på mig vid stugan. Min pappa har inte varit här. Den enda gång vi har träffats i år fick jag påminna honom om stugans existens.

Fars dag, gå till diskursdikter.

Det skymmer den 8 november. Ikväll spelar Malmö FF en Europacup-match, och vi ska såklart gå på denna match.

På vägen till min systers kalas gör Silas en läsning. Kring Möllan börjar i någon mening ”Malmö” för honom. Det finns Värnhem och det finns Kirseberg och Malmö C och lite till, men Malmö börjar ofta en bit in i Malmö. Det är när vi passerar Folkets parks klassiska ingång på den … västra sidan? längs med cykelstråket. Där gör han en läsning: ”Välkomna … här … i staden”. Det står egentligen Folkets park över ingången. Men det kommer också alltid att stå något om ett här. Någonting börjar vid Möllan: Välkomna här i staden.

Måndag den 26 november.

Men var har vi köpt Manne?
Jag vill knappt svara. Måste vi komma fram till att gosedjuret är från ICA MAXI? Måste det ta slut så abrupt?

Annat växlar och tillkommer, å andra sidan, lika abrupt. Det stormar in och ut. Idag heter han ”Gräsmattan”, och hans älskade mamma heter ”Sanden”. Så här kan det låta från rummet bredvid:

Då säger Sanden ”Gräsmattan är min bästa vän”.

 

Semantiska pinnar (XLIII)

Sextonde november.

Det var som ett definitivt bekräftande av att rolleken, bara rolleken, gäller. Stina frågade Men har du några föräldrar? och vi skulle äta fiskgratäng och Silas vred lite på sig i stolen, tänkte efter, log, svarade med eftertanke: Nej, jag har klangpoliser. Vi är dina poliser. Vi får inte säga Nu går vi hem, för då skriker du: BARA polishuset! Jag har nu ändrat det konventionella ”hemåt” till ”polishusetåt”. Det går för sig. Både för honom och för mig.

Och det är meningen att de andra ska höra att det är till polishuset vi ska, när vi hämtar på förskolan. Som poliser.

Varje gång vi säger Silas kommer en rättning. Somliga dagar rättas även andra. Som hos tandläkaren i veckan. Är Silas här? Ett utrop i ett väntrum. Ett svar i en tid: JAG HETER KLANG!

Själv får jag vara glad i kortformen för mitt tillfälliga namn. Istället för att kallas ”Kofots-Karlsson Polisen” kallas jag nu för Koffe. Det kan jag tacka Stina för. Det var hennes förslag, vilket alltså fick bifall.

Varje nattning pratas det om att imorgon är det poliskläder som gäller. Som om det var sylt på en gröt. Eller bara sylt och ingen gröt, ett löfte om det söta.

Och det är helt igenom viktigt. Som när han är med till mitt jobb. Som på den lunchen, då rektorn passerar köket och frågar hur det är att vara med pappa på jobbet. Han heter inte pappa. Det är Koffe.