Semantiska pinnar (XCVIII)

Trettonde mars.

Du har knäckt rimkoden. Nu hittar du ohämmat till egna rim och blandar de lexikala orden, den basala maten, riskornen, med egenhändiga ord, ett strössel. Att sådant som -ölande är tacksamt i mun och hjärna; hölande, du hör ju; sölande finns men inga språkregler skulle hindra ett hölande från att finnas. Vi kan få det att finnas. I att börja rimma finns ett världsskapande. Vi har väntat på det här, tillsammans. Det känns. Vi tittar en bit fram och går. Det finns lediga rum för fler ord enligt de regler vi måste ge vårt ja till.

Vid nattningen skrattar du så du kiknar när jag spelar ut att ”skratt” rimmar på ”vattenslang”, och på ”karaff”, och ”istapp”, och vidare; du har knäckt något och sitter inne med den nya kännedom som också ger humorns makt. Vi kan skratta och skratta åt det felande. Blanda den lek som skapar inom reglerna, och gör språkets värld större, med rena påhitt som ger vår stund sin lek (och aldrig kan föras vidare).

Idag skulle Manne och Apan med till förskolan. Det förvånade mig något. Det är inte längre en tid då det viftas med gosedjur. Det är alltmer våren innan skolstarten. På många sätt. Men de skulle sitta i ryggsäcken. Det stod klart. Och vi skulle tala om livet ”hemma” på vägen bort. Mest skulle vi tala om Spooky´s och vilka spöken som är coolast, eller snyggast, eller passar in var i vår stad. Splash vid kanalen. Till exempel.

Och när jag gick tomhänt hem tänkte jag på olika transformationer som gosedjuren är med om nu, i, vad jag antar är, deras sista tid. De knycklas ihop och kallas sådant som rumpi-rumpi-djur.

Det såg ut som att det vore tiden själv som trycktes ihop i deras tyger, i stoppningen.

Tiden själv. Inte själva
om den.


Tolfte mars.

Utropen till Wild Kids. Inget i utropen rör själva tävlingen. Allt har med deras liv att göra. Han är lika som den dagen det var igår. Det var den elfte igår och han är elva år. Siffrorna och tiden har inte fått sina stoppningar. Eller sin sömnad. Det rinner mellan dagar och år i din blick. Tänk vad han måste ha övat, han är bara 11! Som om han var född igår. Och en del av dig känner det nog som att han föddes igår. Den elfte. Jag tror faktiskt att det är så fantastiskt.


Tjugosjätte mars.

Innan förskolan säger du: Hur ska det gå nu för dig… utan Wild Kids på fredagar? Jag behöver något annat som griper mig, säger jag. Och raskt kommer du in på det att vi väntar på att de ska återpublicera säsong 1 av Spooky´s.

På vägen till förskolan fotograferar jag ett rött handavtryck på en grå Opel. Det sitter på huven. Man ser livslinjerna från handflatan. Vi har i över ett år kallat den för vår Opel. Det är en vacker morgon. Våren innan du ska börja skolan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s