Etikettarkiv: Sammanhang

Bloggens första gäst!

Det känns som att det är dags att använda bloggen till det den kan vara- ett rum där röster från olika skribenter får höras.
Därför öppnar vi nu upp textdungen för vår första gästbloggare! Hon kommer bjuda oss på en av sina texter.

Så jag lämnar över ordet till en av de skrivare jag lärt känna i Göteborg.

Kaoutar kan du kalla mig.
Jag är en tjej som är 20 år gammal.
Jag läser Samhällsbeteende, och det är mitt sista år i gymnasiet.
Det känns alltid bra att skriva. När jag inte kan tro någon, vänder jag mig till mitt blad och min penna. De har aldrig svikit mig!
Jag drömmer om att bli psykolog…
Jag älskar mitt liv för att det är mitt och ingen annans.
Alla har sina principer, mina är ”att förlåta, älska, glömma”.


När dagen går i moln

Sent på kvällen, viskar mina minnen i örat. De vill att jag ska längta efter mitt förflutna.
”Bara lukten gör mig svag 
Men jag vågar inte väcka dig nu” Kent.
Jag satt och lyssnade på just den låten hela dagen. Varenda gång jag lyssnar på den, fastnar jag vid just den delen. Jag sitter och skriver ner saker jag kommer på. Saker jag känner men inte kan tala om. Det är lugnt här inne och varmt. Mörkret täcker hela skogen medan månen lyser min väg bland vågorna.

Vartenda dropp, möter min själ ett nytt öde. Livet vänder, men du är alltid där. Där du bestämde dig att gå vidare.

Allt jag skriver pekar på dig. Allt du läser påminner om mig.

Fönstret är öppet. Kaffe luktar gott, men jag kan inte dricka kaffe!

Här sitter jag varje kväll och funderar på hur det känns att vara med dig. Hur det känns att vara vilse där borta bland planeterna.
Av allt vill jag ha en sekund med dig. Bland stjärnorna eller i havsbotten.
Vart du än går…
ta mig med!

Rytmen försvinner, men återkommer

Måndagkväll.

Satte mig med ett dokument. Skulle bara sitta en stund, läsa lite, skriva om, lägga till. Prova meningar i munnen. Efter det är det lätt att gå över till en andra text, ramla in i den, stanna kvar i den, och nu känns det svårt att lämna texterna och gå och lägga mig.

I somras gick jag länge, flera veckor, och kände hur texterna hamnade längre och längre bort från mig. Jag tänkte inte då på att det handlade så konkret om skrivandet utan kände bara rastlösheten, olusten, i kroppen. Blev nervös och undrade varför jag inte trivdes, nu när jag var där jag ville vara. På en plats som jag längtat till. I en sommar som jag väntat på.

Ikväll. 14 september. Läser igenom mina gamla anteckningar på mobilen:

16 juli. 00:10
Det är ju skrivandet jag saknar. Som alltid. Skrivandet. Därav rastlösheten, splittringen. Skriv!

Runt mitten av juli började jag skriva igen. Det gick fort, det var intensivt, det var så att jag knappt ville ta bort datorn från bordet när vi skulle äta middag. Och så kom lugnet och tillfredsställelsen tillbaka. Den där känslan av att vara hemma i sin kropp igen.

(Jag ska hålla några workshops på Hälsoveckan i Borås i oktober. Om att skriva för att må bra. Det är på ett sätt ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Att skrivande gör att man samlar sig. Det gör att man andas lugnare och får tillgång till sig själv. Känns spännande och nytt och skrämmande)

Sommaren är alltid ett rytm-brott. Saker slutar, andra börjar. Mörkret försvinner, värmen fyller oss tills det blir svårt att röra sig. Vi återupptäcker mjukglass.
Det är inte underligt att man kommer av sig. Tappar takten när det gäller skrivandet.

En skrivarvän berättade att hon har börjat acceptera att det är så på sommaren. Skrivandet kommer av sig, med sen kommer hon tillbaka till det. Hon hade nått fram till en slags tillit i det. Att det kommer tillbaka.
Ibland kan jag också känna den där tilliten. Men ofta, i det där icke-skrivandet, känns texten så långt bort att jag nästan tvivlar på att jag någonsin haft med den att göra. Som att den skrivande Jenny och den icke-skrivande Jenny är två helt olika personer.
På ett sätt är de det. De har olika sätt att andas på, olika förmåga till att samla tankarna, vara lugna. Vara tysta, stilla.

Nu är rytmen återfunnen. Terminen är igång, kurserna är igång. Jag har tider att passa, platser att vara på, deadlines att hålla. Av någon anledning är det inte svårt att hitta plats till skrivandet i det. Skrivandet känns nu som en lyx. Jag tycker om att lägga ifrån mig skolböckerna fastän jag egentligen inte är klar med dem, tänka att var sak har sin tid, och öppna mina textdokument istället. Försvinna in i dem en stund.

Det är en dag, en kväll, en tid, med skrivartro. Ett lugn och en tillit.
Det kommer brytas. Rytmen kommer tappas. Men den kommer återfinnas.

Jag vet att jag tagit upp det här förut, det här med att lita på skrivandet. Jag återkommer till det för att det återkommer till mig. Tilliten är inte stadig, den kommer och går. Byts ut mot oro, frustration och rastlöshet.
Men nu är den här och varje gång den är det känns det som att det är för att stanna.

Höstens första kurs är igång. Vi träffades på Frölunda i söndags. En del kära återseenden och en del nya ansikten. Det är lättare att hålla sig skrivande med alla andra skrivare omkring mig. Alla de texter som uppstår på några minuter. Att bli påmind om att det är så det är. Det tar några minuter, sedan skriver man. Man sätter en klocka på tjugo minuter och när den ringer vill man inte lämna sin text.

skrivande i Malmö

En bild från sommarveckan i Malmö. På en bänk i Pildammen. Vi tog upp blocken. Satte igång. När vi efter en stund såg upp från blocken igen var skrivandet tillbaka i våra kroppar.

Jenny

Tillbaka till verkligheten

Ikväll lämnar vi Bastuskär, med en viss motvillighet. Vi är inte helt redo att återvända.
Den här tillvaron i lugnet som börjat anta en rytm. Köket är vårt centrum och vi rör oss kring frukost, skrivande, lunch, utflykt, skrivande, mat, samtal, lite virkning (det är mest jag som står för virkningen).
Jag har längtat hit. Jag kommer sakna det. Att låta skrivandet vara dagarnas nav. Att gå barfota ner till vattnet. Att vara tysta tillsammans och sen bolla idéer tillsammans. Äta blåbärspaj tillsammans.

Tillsammans.

Att ha sin kreativa process tillsammans.

Förutom att spåna loss på romanen har jag skrivit en novell som jag är glad för. Den känns ny för mig på många sätt, både när det gäller språk och genre. Det har varit lite som en lek, att få testa nåt nytt och att lyxen att få säga att en text på sex sidor är färdig. På så många sätt långt ifrån min vanliga romanvärld.

Imorgon far jag söderut, mot Stockholm och vännernas soffor. Det känns just nu som ett våldsamt miljöombyte, att byta mossan, havet och skogen mot storstaden. Men det ingår. Det är den sortens resa jag är ute på.

Tack Bastuskär. Tack Mina. Tack Micke.

mina skriver1

micke ror

Bastuskär hav

Jenny

Om att lyssna till gruppen, rummet, dagen

Tisdagskväll. Knotten biter oss när vi löslongerar hästen på ridbanan. Kvällssolen. Dimman på ängen. Pionerna som snart slår ut.

sommar15

Det är den kvällen ikväll. Det här blogginlägget är från en annan dag, och fått ligga till sig en tid på datorn.

Vi förflyttar oss nu till söndagen, 14 juni, då jag hade en heldagskurs med en deltagare. Efter den dagen var jag tvungen att gå hem och skriva om det och det blev två blogginlägg, det förra och det här.
Det var en glad dag som väckte många funderingar. Inte minst om min roll som pedagog.
Vad behövde den situationen av mig, ur en pedagogisk vinkel? På vilket sätt skiljer sig en träff med en deltagare åt från en träff med två, med fem, med tio?

För mig handlar undervisning mer och mer om att dra fram rätt sida av sin pedagog, eller av hela sin person, i rätt sammanhang. Man kan inte vara på ett sätt som pedagog, utan måste våga flytta sig mellan olika roller.

Vi befinner oss alltså vid fikabordet i Positivparken i Frölunda, Göteborg. Gräsmattan fuktig efter nattens regn. Den 14 juni, en lite blåsig sommardag då man har på sig en tjock tröja och hoppas solen ska komma fram lite senare.

Dagen innan var det två på kursen, idag är det bara en. När vi väntat en stund på vår förlorade vän bestämmer jag att vi kör igång ändå. Både min deltagare och jag är lite fnissiga över situationen, att jag ska styra över henne som att hon är en hel grupp.

Och visst är det något oerhört underligt i det. Att leka att en person är en grupp.
Ni förstår ju att det inte gick att vara samma pedagog med en deltagare som med två, eller åtta.
Olika grupper kräver olika pedagogroller. Vi måste lägga örat mot gruppen, mot dagen, mot rummet och lyssna. Vad kräver just den här situationen av mig idag?
Det är bara då ett ärligt samtal och en trygg skrivmiljö kan bli till.

I Positivparken, söndagen den 14 juni skriver både jag övningarna tillsammans med min deltagare. Vi blir vi skrivarvänner för dagen.
Första övningen är att skriva en kort stund (fyra minuter) om ett ord. Efter fyra minuter kommer det ett nytt ord och det blir en ny text kring det ordet.

Skeppskatt                                         Viskningar                                         Cappuccino.

Orden kommer, minuterna går. Vi läser upp. Bubblan som sluts om varje skrivarsällskap växer omkring oss och därinne finns det tid att lyssna, det finns fokus, det finns trygghet och koncentration. Vi funderar tillsammans på texterna, känner in dem, skrattar, provar en annan textingång.
Skriver.

För mig har det tidigare aldrig varit ett alternativ att jag skulle läsa upp tillsammans med mina kursdeltagare. Den här gången kändes det som en självklarhet.
Det var så fascinerande, hur det kunde kännas så självklart. Men det var just det som den situationen krävde, om det skulle vara möjligt för kreativiteten att kliva in i rummet. 

Söndagen den 14 juni var en skrivande dag. Min skrivarvän och jag lämnade snart parken och gick in i Frölundabibliotekets sagorum. Ett rum där allt känns mjukt, till och med luften, och väggarna är täckta av åkrar, berg, fåglar och en ensam människa med armarna mot skyn. I himmelstaket hänger lampor som kan vara lysande moln, eller möjligtvis stekta ägg som hänger upp och ner.

Vi satt på det mjuka golvet och skrev.

Ni vet, det där ilande glada som blir i kroppen när man lyfter blicken och ser sin skrivarvän fylla raderna med ord. Så hade jag det den här söndagen. I ett mjukt sagorum med små hemliga fönster ut mot verkligheten.

Om det hade varit fler deltagare hade det blivit en annan sorts dag, med andra texter, andra samtal och andra övningar. Det hade varit tvunget, eftersom gruppen hade varit annorlunda, och jag hade tagit en annan pedagogroll.

Läraren påverkar gruppen och gruppen påverkar läraren. Det går inte att säga vad det ena slutar och det andra tar vid. Deltagarna och läraren bildar tillsammans en helhet, de delar rummets energi och kreativiteten som uppstår i rummet är en komplex sammansättning av alla kropparna och vad de bär med sig från tidigare dagar. Varje skrivarträff blir på det sättet unik.

Det kräver lyhördhet. Det är det jag vill säga. Att herregud vad roligt vi kan har om vi låter oss vara lyhörda gentemot gruppen, rummet, dagen.

Anledningar till att inte komma på en skrivarträff

Det är heta sommardagar nu. Dagar jag tillbringar på uteplatsen, framför datorn eller i sjön.
En eftermiddag då uteplatsen var för varm för att sitta på tog jag mitt skrivblock och gick ner till bryggan.
Ljudet av vatten. Det hade kunnat vara en skrivövning. Skriv om vattenljud.
Kluckandet mot bryggan.
Små små vågor mot stenstranden.
Människorna i ekan.
Fötterna i vattnet.
Armbågarna mot bryggans trä, pennan mot pappret. Att titta upp och ha sjön där. 

Jag hörde av mig till Joakim. Det också. Att alltså till på köpet ha en kollegavän att höra sig till!

skrivarsjön

Det är fina dagar, sommardagarna. Också dagar som fylls av mycket tankar på skrivpedagogiken. Att varje ny form av kurs kräver att vi tar fram andra sidor av våra pedagoger. Att vi vrider aningen på våra kalejdoskop.

Jag hade min första sommarkurs i helgen. En gratis utomhuskurs för unga. Jag önskar att jag kunde skriva att det var en pangsuccé….

Äh, jag skriver det. Det var en pangsuccé, åtminstone för den av de båda anmälda som kom till båda träffarna.

Jag har grunnat på om jag ska skriva det här, att jag hade en kurs med två deltagare och tappade hälften av dem på vägen. Har frågat mig själv om jag inte borde skämmas lite, hålla tyst om det?

Men naturligtvis inte. Naturligtvis ska jag skriva om det, också! För (tydligen) är det sådant som händer, att vi får två anmälningar, en av dem hoppar av och vi bestämmer oss för att köra ändå, och det blir jättebra.
Kanske blir det bästa kurstillfället någonsin (mer om det i nästa inlägg…)

Vi måste ju skriva om de stunder då anmälningarna uteblir, då folk hoppar av och vi har slut på självförtroende och inspiration. Det är ju en del av det hela.

Här kan jag inte låta bli att göra en parallell till matbilder på sociala medier. Ni vet vilka jag menar. Det äts så mycket vällagad, fräsch, mysig och härlig mat på sociala medier och aldrig att det dyker upp bilder på falukorv och makaroner eller fiskpinnar och potatismos.

Som att folk inte äter det!
Som att inte det är en del av livet, det med.

Jag har funderat på varför jag inte blir osäker och ledsen när mina kursdeltagare droppar av kursen längs med vägen. Innan jag började hålla kurser trodde jag att det skulle få mig att bryta ihop. Men det gör jag inte, inte ens i närheten.

Jag tror det har att göra med alla de deltagare som stannar kvar. Deras iver och längtan efter att få skriva och läsa och prata om text väger mycket tyngre än de deltagare som av någon anledning inte kan eller vill slutfölja kursen.
Dessutom tror jag att alla diskussioner på universitetet om hur livet och lärande samspelar har en liten del i att jag kan hantera de avhoppen som kommer.

För många av deltagarna är min kurs bara är en liten del av deras liv. Om man hade gjort ett cirkeldiagram över deras liv skulle min kurs vara en av de mindre delarna i cirkeln. Den största platsen skulle fyllas av familj, jobb, skola, och en eller flera personliga problematiker av den där typen som vi alla dealar med.
För några av deltagarna växer skrivandet del i cirkeldiagrammet under kursens gång. Det är bland det finaste som finns, att vara med när cirkeldiagrammet omfördelas.

Det finns så många sätt för en kurs att komma på fel tid i livet. Deltagarna kommer till skrivarträffen med hela sina liv i bagaget, och hela gårdagen i kroppen, med allt vad den har innehållit (eller inte innehållit). Vi måste minnas det, som pedagoger. Att varken vi eller skrivandet är ensamma i deltagarnas liv.

Kanske har de haft en sömnlös natt, kanske behövde deras bästa vän någon att prata med, kanske har migränen slagit till, eller stressen, eller oron, eller motivationsbristen, eller värken, eller inspirationen till att äntligen virka klart den där sjalen.

Kanske tyckte de att det var konstigt att skriva i grupp.
Kanske förstod de inte kursledarens sätt att prata om text på.

Det är tråkigt de gånger som människor lämnar. Men tänk alla de som stannar kvar! Alla de som växer i skrivarkursens mylla. Tänk att få se dem lämna kursen med rakare ryggar och högre röst!
Att den där elektriciteten av skapande kan uppstå mellan människor som man knappt känner.

Tänk den tanken.

Tänk att det kan uppstå en sådan värme mellan människor på några timmar, det är ju så att man får dåndimpen.

Att man kan få samla in utvärderingar som bär på så mycket kärlek.

Kroppen i skapandet

Maj.
Det är nu maj månad.
Vi går mot sommaren.

”Det är svårt att säga när sommaren börjar, plötsligt är man bara mitt i den. Kanske är det egentligen sommar redan nu.” 

Så skrev jag en gång i en opublicerad text som jag inte kan sluta återvända till.

På universitetet har vi nu en kurs med ett konstnärligt inslag. Det händer med ojämna mellanrum. Vi är då på Artisten, i små lektionssalar med svarta väggar, spotlights, piano, ljudanläggning och leksakspistoler som ligger lite här och där. Också pilatesbollar kan man hitta, om man har tur.

Vanligtvis är universitetet en plats som får mig att tänka på kroppen och tanken som skilda åt. Tanken jobbar på för sig och kroppen för sig.
Artisten är en plats där man kommer ihåg att det inte är så. Att kroppen och hjärnan är samma. Finns det glädje i kroppen blir det glädje till hjärnan och tanken. Och, i en skrivares liv, till skrivandet. Eftersom orden onekligen måste komma ur oss, ur kroppen.

Upplever ni också att skrivandet blir annorlunda efter att ni promenerat, sprungit, dansat en stund på vardagsrumsgolvet till en favoritlåt, är mätta istället för hungriga? Det gör jag. Mitt skrivande blir smidigare, lättare.

Dagen på Artisten
Jag kom dit. Trött. Olustig. Opepp. Visste att det vankades nån slags fysisk aktivitet men kände mest för att sätta mig och läsa min bok i ett hörn.

Väl inne i rummet frös jag.
Så körde vi igång med en namnrunda. Inte som det brukar vara, där alla på löpande band säger sitt namn och vilka ämnen de pluggat. Istället intresserade sig vår lärare, Tina, på riktigt för våra svar. Hon ställde frågor, undrade vad vi hade gjort under våra uppehållsår, vilka jobb vi haft och vilka foklhögskolor vi gått på. Det gjorde att vi också blev intressanta för varandra och oss själva. Av en sådan enkel grej, att Vi fick ta plats i rummet, svara ärligt på ärliga frågor.

Efter det gjorde vi en namnlek. Ni vet, när alla säger sitt namn och gör en rörelse som de andra ska upprepa.
Först kändes det fånigt, som det ofta gör. Men sen satte vi igång och något hände. Vi rörde på oss, log, lekte. Blev varma, plockade av oss koftor, sträckte på oss, skrattade tillsammans. Såg varandra i ögonen. Hade ganska roligt tillsammans.

Efter det övergick vi till att arbeta med sinnesintryck. Det gick ut på att vi i delade in oss i par, och en fick blunda och bli runtledd av sin kompis. Kompisen skulle leda fram den blundande till saker att känna på. Stolar, pianon, draperier, jackor, tröjor, böcker, bollar. Man visste aldrig om det skulle komma något stort, mjukt, plastigt eller kallt i händerna på.

Genast blev vi medvetna om rummet på ett nytt sätt. Att låta känseln vara det första som möter världen blir ett annat sätt att ta in världen.
Är det inte det som skapande, eller skrivande, handlar om? Att försöka göra det möjligt att åter uppleva världen och ta in sådant som vi är så vana vid, att vi av slutat att lägga märke till det? Mjukheten hos ett sammetsdraperi, eller värmen från en annan människas hand. Ljudet av en stols om dras över golvet.

Vanligtvis låter vi synsinnet styra. Det genomsyrar vårt tänkande, vårt språk, vårt skapande så att vi glömmer bort att de andra sinnena. Övningen med att blunda och känna istället för att se blev både en övning i att lita på varandra, samtidigt som vi fick ta in världen genom huden istället för genom ögonen.

Det var en dag då vi kopplade bort tanken.. Nej. vi kopplade in kroppen. Lät kropp och tanke vara en enhet.
Holistiskt. Det är ordet jag vill använda. Vi måste får vara hela varelser, med kropp och tanke och alla sinnen i en helhet. Det är därur vårt skapande kommer.

Vi hade också ett mycket bra samtal om konstnärlighet, och vårt behov av det. Att även i omöjliga situationer hittar människor vägar till att skapa. I fängelser klottrar man på väggarna, och Tina berättade om en man som gjorde små figurer av sitt bröd, innan han åt upp det.

Det är sånt som får mig att känna att behovet av att skapa är stort.

Behovet. Det är det vi vill ta vara på. Lusten, glädjen och det nödvändiga i att uttrycka sig. Det är inte det egentliga resultatet- den fina tavlan eller den drabbande texten- som är poängen med alltihop. Poängen är att tillfredsställa ett behov vi har.
Ett behov av att finna en form, en harmoni, en skönhet, en krock, en sprudlande kombination av växter, tyger, färger, tavlor. Ord.

Om jag fick välja en poäng med skrivarkursers existens, så är det den att människor tillsammans får finna vägen till skaparglädjen.

Det var en glad dag på Artisten. En glädje som satt kvar i länge i kroppen, i steget, i tanken. Plötsligt känns det så avigt, som ett fullständigt systemfel, att vi annars sitter stilla på rad i klassrum och skriver, läser, tänker, pratar. Att vi skriver våra namn på en skylt istället för att ha en genuin namnrunda där vi får visa intresse för vilka människor vi är.

Däremot känns det helt rätt att det låg ett paket i brevlådan med Julia Camerons Lusten att skriva.

Jenny

En skrivövning, eftersom vi inte är självtillräckliga

Eftersom jag är lärarstudent får jag emellanåt (som dessa veckor) vara ute på en gymnasieskola och göra praktik. Det är en glädje att se med vilken naturlighet det kollegiala delandet sker på skolan. De hjälper varandra så mycket de kan med uppgifter, idéer och böcker. De sambedömer, bollar sina tankar, sina orosmoment, och vet när de ska peppa, när de ska avlasta och när det är tid att glädjas med varandra.

Som skrivpedagog är det lite tunt med det där kollegiala, trots värdefulla telefonsamtal, fikor och fredagsölande, facebookgrupper, bloggar och handböcker. Jag saknar det dagliga. Saknar att träffa er andra skrivpedagoger i ett rum innan och efter undervisningen. Jag hade behövt en kollega som såg min undervisning, sade till när jag är för självkritisk, hjälpte mig se vad som är bra och vad som kunde göras annorlunda.

Det är svårt att vara självtillräcklig, helt enkelt.

Men även om vi inte har fikarum och gemensamma kontor, så har vi internet. Vi har bloggforumen.

Så här kommer en skrivövning, en av de jag har kommit på själv, (i den mån som en nu kan säga att någonting kommer från en själv.) Den kräver viss förberedelse, men sen går den att använda om och om igen!

Vi kallar den:
Prylar och platser

Förberedelse:
Skriv ner prylar på lappar. (exempel: Fotografi, Bibel, dagbok, USB-minne, död katt, armband, ring, telefonnummer, plånbok, påse med frön.. etc)
Vik ihop lapparna och lägg i en ask.
Skriv ner platser på andra lappar och lägg dem i en annan ask (exempel: På farstutrappan, i en bar, på bussen, på vinden, i garderoben, bakom gardinen, i vattnet…)

1: Alla skrivare drar en pryl och tänker sig att den här prylen har av någon anledning varit mycket viktig för någon (person A). Viktig och betydelsefull. Skriv varför.

2: Skrivarna drar en plats. Uppgiften blir nu att tänka sig att prylen upphittas på den här platsen av någon (person B). Hur den kommit dit, vad den gör där och var person B gör med prylen är upp till skribenten!

Det har alltid varit en rolig övning, oavsett ålder på skrivarna! Dels är det ofta uppskattat att få hålla på med lappar och askar, samtidigt som kombinationerna av pryl och plats är skojiga och tvingande. Sist hade vi drömkombinationen ”Död katt på farstutrappan”.

Prylar och platser

När jag gjorde den här övningen med gymnasieeleverna följde jag upp genom att prata lite kring att berättelser kan vävas både framåt och bakåt. En text kan röra sig kring vad som hänt innan prylen hamnade på den där platsen, eller vad som händer efter att den upphittas.
Det är kanske något självklart, men skrivarna upplevde det som ett användbart tankeverktyg, att fundera kring vilken balans det finns mellan bakåtberättande och framåtberättande i deras egna texter.

Och:
TACK alla för att ni emellanåt lägger ut era skrivövningar på nätet! Vi behöver ju det, behöver höra varandras arbetssätt. Bygga lite kollegial stämning.