Etikettarkiv: semantik

Semantiska pinnar (LXXV)

Elfte november.

Jag förstår av dina fröknars tonläge att du håller på att sätta en trend; det är många som vill ha ett nytt namn. De säger det inte direkt, de uttalar inte vad de känner och tänker om detta, men de ser mig inte i ögonen, när de berättar. Det är svepande som höstrusket. Det ingår om eftermiddagen i skymningen.

Flera av dina kompisar är kvicka och villiga att delge sina namn. D heter Fluffig nu. I säger bestämt att hon heter Sexa. Ja, som namn nästan alltid leder till undran.

Vad som är eller inte diminutivt kan vi låta vara öppet. Och vad som är ”själv-” i ett självvalt namn. Du valde ju inte heller själv (vem gör egentligen det); du adopterade ett förslag från din morfar: ”Är det Kling och Klang jag ser?”. Det var förra hösten.

Men tillsammans kan ni barn glida med och transformera, om ni tillåts. Ett namn kan härdas till något eget?

Åttonde november.

Vi sjunger i telefon för din faster. Våra röster härmar varandra och vi hörs och hörs inte: ”Ja må du leva …”. Att uppgå är bland det bästa; det är fnissigt eller sakralt, ja på endera vis.

På cykeln på väg mot vad som kan bli min blivande skrivplats säger du: När jag är vuxen och blir barn, då vill jag ha min svarta cykel igen. På sätt och vis kan du inte formulera en mening som fångar barnhet bättre än så: När jag är vuxen och blir …

Det är en lång dag. Morgon, runt 05, när jag kommer in till dig: Har du helt rätt? Jag har sagt att Kling sover. Du accepterade detta, då jag träffade tonen rätt i bekräftelsen av att ja, jag hade helt rätt.

Sjuttonde maj.

Jag drömde att jag stod på rue Arbiz. Under skylten, böjde på nacken maximalt för att läsa. Kände igen korsningen, det var nära det rum jag hyrde på Puan i Buenos Aires. Att titta upp på skylten och undra (hur ser en gatuskylt ut där och hur ser de ut i Paris: just det, det grönkransade är från Paris. Du traskar i din morgon.

Jag får minnas språksvirr från drömmen. Som rue istället för spanskans calle. Förvecklingarna. Plötsligt var jag i Månsarp. Nackens krökta känsla delvis kvar. En översnöad ort. Min födelseort. Vind som gjorde vallar av snö mot garagen, buskarna i full skrud på tomten. Vackra vinklar. Och så tänkte jag på vad PO Enquist måste ha sett av snö, eller i snöväg. Mitt i drömmens vita trädgård.

Och så blicken på porten mellan garaget och bostadshuset – den har jag drömt om förr! – och det är den jag kämpar med när jag har vaknat. Fattar att det är den som är symbolen/huden för innanför/utanför, själva gränsen. En port in till familjens lilla tomt.

Jag skulle vilja fråga en arkitekt om ord för just denna! typ av port. Jag skulle vilja ha användning för ordet en dag, med dig. Vi säger nästan ingenting denna morgon.

Portens biografiska gnissel. På väg hem – att komma hem – gå in genom porten som leder mellan ett utomhus och ett annat utomhus – sakta ”hemmas”, under gnisslet – den mörka färgen  … i drömmen hörde jag två röster på andra sidan garaget, ungdomar, vilka kommenterade hur spännande det var med blandat väder: snöstorm och varm sol i samma stund och vips så var det klimatförändringstema och samtidigt som jag var i barndomen var Belén – vän från Buenos Aires – i Malmö … och det var vad som mestadels låg under drömmen: platsbytandets (icke)logik.

Vi måste äta något snart. Innan det googlar jag Arbiz: ”Bolaget ska bedriva konsultverksamhet inom management, verksamhetsutveckling, affärsarkitektur, innovation, strategisk rådgivning, upphandling samt organisationsförändring.”

Femtonde november.

Jag berättar för din mamma att du låg och kämpade i timmar med snor och hostande på morgonen. Själv i ditt rum. Nej nej, du kämpade inte, får vi höra. Du låg och tänkte. Vad tänkte du på, frågar hon dig. Ingenting? Jojo, du tänkte tydligen på dinosaurie-lego.

Semantiska pinnar (LXXIV)

Tjugoandra september.

Det är söndag. Du ropar uppgivet: Jag ser ingen dagbok här, Jo-Kim. Rösten kommer från ditt rum. Jag går dit, säger: Ofta är den i möbeln med många fack i vardagsrummet. Och jag mindes att din mamma och jag försökte skriva ”på sommaren” tidigt i veckan. Den var där och nu sitter jag i den blå fåtöljen bredvid den lustiga möbeln och du i soffan på andra sidan och Brandman Sam rullar på en skärm.

Jag skriver om er gårdag i din dagbok: ni kollade på dykare som fiskade upp cyklar i havet nära Malmö C. Sedan plockade ni skräp, vid havet, men på annan plats nära stranden skulle jag tro.

Elfte augusti.

Hur du frågar mig om morgonen: Har du ont?  Hur följdfrågan är förstafrågan: Måste du äta snus?

Tjugofjärde oktober.

Vi hittar inte Spanargubbens kompis inför er avresa mot Gävle. Den ska med. Jag tror att den har tappats bort i lindallén. Berättar detta på engelska för din mamma: den tappades – och togs upp av mig – i allén förra veckan. Jag kunde lagt till: när vi satt på kyrktrappan visade jag dig den som för att poängtera, kolla här vad du har tappat. Du vill genast ha den lilla LEGO-gubben och jag tänkte, jaja lämna den här på trappan då.

Efter en viss förtvivlan ropar du: Jag vet! Och så springer du till det där berget från en Märklintågsvärld (i min barndom) som står på köksbordet. Där inne, i tågtunneln, ligger kompisen. Den orangea och bruna figuren med livboj på magen. Badvakten, ja.

Jag fick sätta mig på knä och fråga om jag fick säga förlåt. Förlåt för att jag hade sagt att den LEGO-gubben var borta. Tårarna som hade sprutat: Nej, den är inte BORTA! Och som du hade stängt in dig själv i köket. Ironiskt nog fick du på detta sätt hjälp att lokalisera gubben i ditt inre (till köket) så snart du kom ut i hallen igen.

Det här med att ha rätt.

Tjugoandra oktober.

Det här med att ha rätt när det kommer till smörets beskaffenhet. Du är trött vid hämtningen. Det är verkligen tisdagshöst. På Coop Värnhem skulle du absolut ha Bregott med blått på paketet. Det är Denis favorit. Jag säger att det visst fanns smör, för du, just du, hade ju påmint mig i butiken häromdagen. Vi behöver inte smör varje gång, försöker jag.

Dagarna efter den gången då du hade rätt om smöret (och propsade på att vi skulle ha): Hade jag rätt? Ja, fick jag säga. I varierade toner. Ja, det var du som hade rätt. Men nu ser jag fram emot att variera variationen. Nej, får jag svara försiktigt, till kvällen, den här gången fanns det smör hemma. Du kommer emellanåt skrika att du visst hade rätt. För blått Bregott hade vi ju inte.

Tredje november.

Vi cyklar alla tre mot kolonistugan. Kranarna ska öppnas. Löv läggas ut i landen. Din vän på Stadiongatan ett stenkast därifrån längtar efter dig. Längs Pildammarna berättar du för din mamma att hon har fel, det är inte alls sjukhushus. Inte alls; inte så många. Hon berättar att snart kommer BB, där du föddes. Det gjorde du inte alls. Jo, säger hon. Men Spanargubben föddes i Danmark, vickar du över till.

 

Semantiska pinnar (LXXIII)

Sextonde oktober

En vän till dig menar att det är jag som har skrivit den barnbok han läser dessa kvällar. Hans mamma berättade för din mamma, som i sin tur har berättat för mig.

Samma kväll kommer din mamma med ett öppet dokument på datorn. Vi fortsätter skriva på ett manus som under arbetet får det nya arbetsnamnet ”Är november mellan mellis och den andra fruktstunden?”

Åttonde oktober

Förstår du ingenting? Det är din röst från hallen. Du är ensam där, ropar till din mamma. Jag har gått dit, till sovrummet, för att säga att du vill titta på Brandman Sam. Både din kommentar och själva tonen – Förstår du ingenting? – låter grundade i en känsla för att göra humor av vuxenvärldens (dumma) språk. Var har han hört det? säger din mamma. Jag vet inte. Men man kan gissa. Även på tilltalet i serien i Brandman Sam kan man gissa.

En timme senare letar jag på tåget efter en anteckning från februari. Det ska handla om ”Semantikon”, som var namnet på en barnboksfigur jag skissade på … mest för att driva med mig själv. Då: jag skulle ta landsvägsbussen hem från Slottsvägen och min frisör ute på vischan. Ännu vinter. Den skånska blåsten. En timme till nästa buss.

Jag började promenera, läsandes. Och i fantasier ur det lästa; en barnbok med namnen från semantiken, vilka namn vore lämpliga? Semantikon, Pragmatus, småfolket Fonerna, funderade jag.

Hittar inget dokument med något småfolk på min dator. Skrevs kanske aldrig ned.

Det var dagen som fanns.

Landsvägen som fanns. Grundboken i Semantik som fanns.

Den här dagen som finns.

Igår försökte jag – mer via affekter än faktiska exempel – förklara för min Svenska 1-klass varför ”den här” är ett mer träffande pronomen än ”den”. Om jag fick ta om vad jag sa då – skulle jag vilja prata om gester, pekande, och hur språkets gest pekar tillbaka på oss.

Förstår du ingenting?

 

 

 

Semantiska pinnar (LXXII)

Tionde september.

ofta ditt ögonljus
som gör att jag måste
säga: du
har rätt, du är inte trött
en uppsträckning bort
bara
av ljus
linje
som går ut –
ögonen pustar

barnkropps
springa
för att mena: en liten
stund till

du sträcker på dig
och jag inspekterar
och ger dig rätt

11 februari.

Jag ska hemvägs köpa chips på Malmö C. Ringer din mamma, men du kommer direkt till luren: Koffe, kan du komma hem och leka med mig nu. Långsamt, ord för ord. Inkännande.

Det heter såklart att det händer mycket med artikulationen.

Jag kallar det för tonkalibrering.

Överallt är det där ordet, ”kalibrering”. I min dagbok, i din dagbok, in och ut ur tankens tal. Jag pulsar genom det som snö. Men inga mätdon rör väl röstens och själens gemensamma sak. Jag måste få ordet kalibrering ur  mig.

Jag sa: Nja.. snart.
Kan du komma hem och leka med mig snart?

Jag: Ja, snart.
Ja, snart.

Jag: Jag ser en havremjölk här.
Snart.

Du lämnar över telefonen. Din mamma säger nästan genast: Hörde du vad han sa?

Ja, eller nej?

Och så berättar hon att du vi överlämnandet ropade: Koffe sa att jag är en vingelpotta. Ett ord från Bamse och en serie om två luriga gamla sorkdamer.

28 september.

Men i min LEGO-stad lyser solen.

Men i min LEGO-stad betyder inte kväll att det är kväll, det betyder att det är cirkus.

Men i min LEGO-stad har de också Mormors bageri. Och ett tak som sticker ut.

Tolfte maj.

På vägen till kolonistugan har vi femton tysta genom Malmö. Inte ett knyst. Vi kommer till Storgatan innan en serie förväntade ord tar sig ut: Här har det varit polishus.

Det knystfria – så relativt. Inom oss ligger kartorna laddade.

Så många dagar cyklar vi samma cykeltur. Slänger med skallen eller orden.

Efter där det har varit polishus –
åter tysta. Tar vänster på Fersens väg och rullar strax förbi Operan. Tio nya minuter utan pratbubblor. Först när vi når gamla Stadion kommer rösten ut: Här ska de bygga bohus!

Det är jag som har planterat ordvalet ”bohus”; det är jag som har planterat att vi talar om nämnda byggnader; somligt får man leva med i år, tänker jag. Inte minst den gamla Stadion ska vi leva med. Som vi ska komma att vänta på rivandet av den.

7 oktober.

Men i min LEGO-stad bajsar de också och de har rör som går under marken.

 

 

 

Semantiska pinnar (LXXI)

Åttonde september.

Vi vaknade runt 01, var vakna till 04 ihop. Runt 03 utstötte du ett  Jag kan inte. Då hade du alltså försökt somna om i två timmar, vi hade egentligen inte sagt nånting. Bara tryckt våra pannor mot varandra ibland. Rullat isär, ihop. Strax efter att du utstött orden satsar jag på att få med dig till toaletten och säger att iallafall jag ska gå och lägger sedan in en paus för dig att fylla ut med egen vilja. Men du ska inte med, säger istället: Jag stannar här, du kan gå och kissa. I mörkret i Stugan.

Sextonde augusti.

Vi har alla slagit oss ner vid matbordet. För lunch kanske. Du frågar Kling ganska direkt: Vad har din snopp förvandlats … ? Nej, jag har inte någon snopp som förvandlats, jag har ju snippa.

Sen vet jag inte vem det är som efterfrågar allas förvandlingar. Men du säger hur som helst att min snopp skulle förvandlas till en blomma, sedan att Klings snippa skulle förvandlas till en kruka. När Kling frågar vad din snopp skulle förvandlas till svarar du: Till, till  … en klocka!

Någon timme senare kliver jag in i köket och ser objekten: blomma, kruka, klocka. Så skapas språklig mersmak, en grund för magin.

Elfte augusti.

Precis innan vi går upp vrider du på Manne och med sitt tryne mot min kind säger den: ”Jag tycker om dig.” Tydligare kunde det inte vara. Ännu en snäll morgon. Och det var minst fjärde morgonen i rad som du tassade över själv till oss. Efter femton månader utan en enda regelrätt promenad ser du nu ut som att det är det enda du känner till när du kommer in på vårt rum.

Uppslupen frukost. Jag hittar en vattenmelon. Spelar ut att det skulle vara du som köpt den. Vilket det kan ha varit. Manne blir väldigt sugen. Vi slafsar, skojar runt. Manne hittar på ett ord för hur det känns inne i magen av den saftiga, rinniga melonen: ”Det är klojigt”.

Innan innan: i mysstunden med mycket snack från Manne, ganska direkt när du kröp ner i sängen, frågade du om jag hade ont i magen. Sedan: Måste du äta snus? Du mindes gårdagen. Tydligare kan somligt inte vara. Här är jag. Vi. Ditt av mitt. Här är magen magar, dagen dagar, valen valen. 

Sedan, sedan – efter en timme med Brandman Sam på datorn: Jag lääängtar efter den gröna pärlan. Vilken pärla? Den som … bebisen som inte var en bebis hade. Du menar Kråkan? Ja! Menar du den gröna spelpjäsen som kom med posten till Kråkan? Ja! Men den är inte din. Jo?!

Objektsvirret. Någon annans likadana Bamsespelpjäs. De små, försvinnande små prylarna i den försvinnande sommaren.

Men det är inte hons! Komma tillbaks till Kråkan! Gråt i ögonen. Längtar du till Kråkan? Du nickar till tårarna. Skulle du vilja träffa Kråkan? Ja! Jag önskar att vi kunde åka, att det inte var så långt, Klang.

Semantiska pinnar (LXX)

Första september.

Vi vaknar hos min mamma, alltså din farmor, du känner snart det där snöret, lodet, i ett Jönköping som du däremot inte hade sett på två år.

Det allra första du säger: Jag sa till mina fröknar att Kling och Koffe åkte tåg till England, och att jag var hon min mormor och morfar. Malmölivet var med dig i drömmen. Och den utsagan, nästan identisk, hade jag fått höra tidigare i veckan, plockad ur skrönan om hur du plockat den svamp du hade med dig till förskolan.

Alla skulle ju ha med sig något från sitt sommarlov. Din lilla ask av papper som bara kunde tänkas innehålla svamp. Vi satt på en kulle i Beijers park  – och asken var med i din blå Bamseryggsäck – när du fann ditt svarande objekt. Du behövde senare en story för svamparna (vilka egentligen legat i vår frys sedan 2018 och din mamma funnit ut som lösning för det här valet av objekt).

Vid samlingen på förskolans matta har du – av allt att döma – dragit till med att dina föräldrar varit i England på sommaren, alltmedan du plockat svamp hos mormor och morfar.

Och igår, en lördag som är augustis sista dag, innan du drömde om fröknarna, då plockade vi äntligen svamp. Vi kröp fram i tallskogen runt Vederydssjön. Farmors röda Kia. Nedhissade fönster. Span längs vägkanten. Skogens guld. Småttingarna. Och så stopp och ut och någon gång ser jag era ryggar och hand i hand traskade ni iväg, där, i ett stort här. Att vara den som rullar efter med bilen. Hela tyngdlösheten till bild genom framrutan. Och att sedan återkomma – genom blåbärsstänk på fingrarna på ratten.

Femte september.

Lövens gröna ska bli brunt. Vi promenerar till förskolan. Var kommer löven ifrån? Vi tittar upp i kronorna runt skolgården. Värnhemsskolan. Det är mest bara grönt, dignande fulla kronor, så vi får anstränga oss för att hitta de bruna klasarna. Det där bruna ska bli grönt. Nej, det gröna blir brunt. Okej!

Fjortonde mars.

Du är i alla fall min pappa. Ute vid hissen. Morgon. Jag är ännu i lägenheten. Hör dig höja rösten när du upprepar inifrån hissen: Du är i alla fall min pappa! Vi ska till förskolan. Jag ställer mig bredvid dig, funderar på om jag har gjort något, eller glömt något.

Koffe … Du tar en paus. Hisskroppen svajar till kort och vi är nere. Just det, jag har sagt att man kan heta flera saker. Du stämmer av basen. Koffe, Joakim, pappa. Det ena utesluter inte det andra. Jag får upprepa jag med: En människa kallas för flera saker.

Namntankarnas vår.

På cykeln när vi når Nobelvägen – rondellen där vägen skjuter fart, inleds – frågar jag om det är kallt, för jag tycker det, säger jag. Du hmm:ar med och säger: Och på lördag. När Loah ska ha kalas? frågar jag. Ja, allt bara välter och välter.

Allt bara välter och välter?

Ja, det lossnar och lossnar, Koffe. Just det: spännet på cykelstolens bälte gick upp vid vårt hus: Den bara lossnar och lossnar. Lite förtvivlat. En förståelse som blandas med frågan om hur det ska vara, livet. Tonläget, frekvensen, det som stämmer överens: verb som verb.

Världen som kan verka lös i sina fogar. Det kyliga som kan kännas som att det bara kallnar och kallnar. Även på lördag. Även om det inte är värre än att det går att orda om.

 

 

Semantiska pinnar (LXIX)

Första juni.

I kyrkbänken – dock, i en kyrka med mjuka, vadderade stolar; här ska det vara mersmak istället för träsmak, tycks Östermalmskyrkan i Kristianstad mena – här berättar jag för min systers barndomsvän – som bär på deras andra barn, som alltså ska bli ett sommarbarn – att du säger att du inte tycker om mig. Att det framför allt är där vi är med varandra, nu. Inom utmaningens hägn. Att vi där skall bli.

Och att sitta där, på ett bröllop, upplyft av det vadderade, iförd min blommiga skjorta  – som skenbart solitär. Utan familjen. Som jag. Eller. I brytningens där: vad är en-som-jag? Vi sitter å står å går alla i brytningar – skrider fram, bort. In: brudparet. Gravida.

Om du visste vad ett bröllop var och jag kunde beskriva just det jag varit på denna lördag hade jag alldeles säkert sagt att det var sagolikt, för så upplevde jag det. Rörd av smak, hela ansiktet. Rymmas skulle även det att jag bröt upp tidigt, för så var det bestämt – av mig.

Hemma igen hos er, oss. I soffan med Brandman Sam på skärmen frågar jag hur länge du inte ska tycka om mig? Du tänker lite och säger sen: Fyra minuter.

Under timmen som kommer frågar jag eller Stina om det har gått fyra minuter. Vid ett tillfälle säger du att du ska tycka om mig efter imorgon. Det låter bra, säger vi.

På natten sover vi alla tre i den stora sängen. Innan vi somnar gnuggar du näsan på först mig, sedan Stina. Du skrattar. Natten igenom ligger vi mestadels panna mot panna. Din nu milda febers natt.

Tjugonionde maj.

Malmö C. Tidig onsdagsmorgon. Bär med mig många känslor runt anknytning. Läste i Tor Wennerbergs bok Själv och tillsammans igår innan sömnen.

Detta med att anknytning snarare handlar om att fly till än ifrån, och att vi då får en primär – och generaliserbar – fråga om denna ”plats” som vi flyr till. Vad är detta för ”plats”?

Det är inget gryt (för vi har inget gryt). Det är inte en avatar (för det biologiska livet är inte virtuellt). Det är, i någon mån, en person (eller flera) som utgör en relation som blir en ”plats” genom rörelsen. Personen är ”denna plats”, men inte så enkelt. Det är inte bara personen som är platsen, då även rörelsens dit är en platsskapelse.

Om jag förstår Wennerbergs underliggande poäng med detta ”till”-skap, så kan man säga att platsen ligger så att säga spridd på vägen – dit. Den inryms och utgörs delvis i och av språket. Som om ett spädbarn kunde säga: ”Du är denna plats för mig.” Och genom talakten, ja genom, genom den – att kristalliseras.

Kroppsspråket är ändå det första språket? Lätets kropp?

Alltså. Ett helt tvunget dit? Om en förälder är missbrukande är ändå den ontologiska grunden den samma: en rörelse måste livet till. Anknytningen som ger närhet-distans; det dialektiska förhållandet som en påbörjar innan medvetandet därom är med. Närhetens avstånd och avståndets närhet.

Tjugofemte juli.

Denna din rakhet. I denna vår sommardag: När du är naken tycker jag inte om dig.