Femte juli.

Till middagen satt vi med vårt världande. Vi berättade, och du först, om att Margaretapaviljonen har två olika delar. En för restauranggäster och en mindre, avslappnat öppen del som är ett kafé. Varför är det så tror du? Så säger vi alla i familjen till varandra denna sommar: Varför är det så tror du? Jag älskar den frågans menande. Världen, inte avgjord, också av, i, det världande vi har för oss.

Nå. Din mamma svarade att hon tror att avdelningarna finns för att det ska få vara ”tjipptjång” i den ena, emedan det sitter gäster som vill sitta länge och lugnt i den andra. Strax sa du att ordet ”tjipptjång” även betyder ”att vara nära”; jag är nära, betyder det också.

Nå. Först hade du protesterat. Det är ju inget ord! Det betyder ju ingenting. Din mamma: Jag sa ju det, då finns det nu! Jag: Det betyder inte så mycket, men en del.

Och ur det: Tjipptjång, nära betyder det också.

Tjugofjärde juni.

Sjaset lever kvar från havet. Vi ska sjasa när du är på toaletten vid stugan.  Sedan följer sjaset med hem, in i lägenheten. Man står i hallen och sjasar mellan rummen. Vi vaktar dina grejer när du byter rum. Här kommer de imaginära måsarnas tid.

Sjuttonde juni.

Vägen till Passhuset nere vid kanalen. Vi sakta promenerar och talar om uttrycket ”att slänga bort en vän”. Du kan hela texten till Håkans låt och nu har det blivit tid för alla undringarna.

Vi tar olika exempel på hur det kan vara, bli. Hur man känner varandra men kanske tappar bort varande med tiden. Eller hur en av två inte vill vara vänner mer. Hur det frivilliga och ofrivilliga delar båt.

Du ska slänga bort oss om en jättelång tid. Precis så sa du: Jag ska slänga bort er om jättelång tid. Du sa verkligen det, med konsekvens; när ni nästan är döda, då ska jag slänga bort er.