Semantiska pinnar (LXXVI)

Tjugofemte november.

Alla ”sugare” på vägen till förskolan.

Det började redan vid cyklarna. Jag visste att jag skulle trigga dig när jag sa: Känner du till att det heter ”sopkärlsbil”? För visst, och det mindes jag, för ett par veckor sen var det du som påminde mig om namnet (när jag slarvade, ekonomiserade; en sopbil är inte en sopbil är inte en sopbil). Jag visste att det triggade men jag visste inte vad jag skulle få.

Jag fick en helvägsexposé mellan vår gata i Kirseberg och förskolan på Zenithgatan, en exposé –  över vilka bilar som finns i Malmö. Alltså för dig och mig denna morgon. Där var några ”sugare” redan innan rondellen som kastar ut Nobelvägen, men ut ur rondellen i höjd med oss kom en typ av containersopbil som satte fart på fantasierna. Minns inte vad du sa att just den sög upp.

Men sedan, sista fem minuerna, fanns det plåtsugare, snussugare, snuspåssugare, människosugare. Bland annat. Och den  där ”människosugarbilen” kom du på när du såg förskolans få lysande fönster på håll i den mörka morgonen, och jag tänkte att det var en god idé att uttrycka en liten oro för just den typen av bil.

Mest intresserad var jag, sa jag strax, när vi parkerade cykeln, av plåtsugaren. Förvisso var jag lite orolig för att den skulle suga upp hustak av plåt, men ändå, spännande liksom. Ingen fara, den suger bara upp plåt på marken.

En snuspåssugare påminner ofrånkomligt om en känd följetong under hösten: Äter du snus? som det frågas till vänster och höger. Nej, det är som en liten kudde jag har i munnen, hör vi oss säga. Snuspåssugarens relation till det orala kuddmyset liksom.

Tjugoandra november.

Morgon. Du vill absolut ha kvar datorn på ditt rum. Invid sängen, så där lillgammalt eller vad för ord som kan klä en skärm på nattduksbordet. Jag som för min del behöver bära bort den för att komma till ett moment i nuet (påklädnad av ytterkläder) och ett i framtiden (en säker dator vid hemkomsten). Det brådskar och jag bär bort. Från den höga byrån i vardagsrummet ropar jag mellan rummen: En dator måste alltid förvaras så att det inte händer något dumt. På skrivbord eller i en låda.

Förnumstigt. Bara så, helt kort och adekvat. Och hemskt nog, jag känner mig duktig. Detta är en gräns att dra. Och du, för din del, har att brista borta på ditt rum. Tillbaka till behov ett i mig: påklädnad. Nytt beslut, jag för tillbaka den. Möter dig. Vid din säng lyser din elektriska gran milt upp ditt ansikte.

Senare i hallen säger jag att jag inte lyssnade på dig. Att jag vill säga förlåt. Att, att. Strax säger du: Jag vill också säga förlåt. Och så hamnar vi en enda förlåtgunga. Lättnaden, mitt på den stora gräsänklingsängen. Fredagen, nu rullar den.

Två eller tre dagar tidigare. Din mamma tycker verkligen att du ska säga förlåt till mig. För det var ju inte jag som slog dig vid middagen. Det här med en ”alternativ sanning” – som du håller på med frekvent nu – är inte så klädsamt alla gånger. Till slut fick du ur dig ett krampaktigt: Jag kan inte, jag är rädd.

Det intresserar mig på djupet att förstå: ”rädd”. Kanske som ett ord för det att det gör ont att säga förlåt. Smärträdsla? Det är en snårig och ordknaper smärta. Ett smalt näs. En inte alls lång tunnel – men en med asktäckta lyktor – eller med lyktor bakom spindelnät – eller en smärta som inte passar förklädd, sänkt till bildsubstitut.

Eftermiddag, fredag. På cykeln hem – i ett väder som jag råkade beskriva som att ”luften kissar i sig själv” för en av dina fröknar – trots allt en svingande ljuv fredagsfart – hemåt – vi drar fram på kammen mellan det sista ljuset och mörkret och kinderna alltså våta av bara luften – och vem behöver säga något tänker jag och du säger plötsligt med visshet i rösten från stolen därbak: Snart går du med käpp, Koffe.

Semantiska pinnar (XLI)

November.

Vi ska byta och det blir Stinas tur i nattningssängen. Så snart hon har kommit ner hör jag Du är min bästa kompis inifrån rummet.

Några dagar senare är det Stina som väcker honom från dagsömnen, och då är det lördag, och en då vi alla är hemma, och vi har städat medan han sov, och vid matbordet strax, ännu med sömngrus i ansiktet, säger han Du är min bästa vän och gömmer ansiktet i ärmen. Sekunder som blir till en stund. Jag ser på den täckande armbågen, och en generad haka under den. En bekännelsegest.

Såklart. Det går inte ens en minut innan han tittar åt mitt håll vid det där matbordet och känner in vad detta som han har sagt har gjort, ja med mig. Någon timme senare är vi ute allihop, vi har passerat det lokala biblioteket (där det fanns ett nytt Bamse-pussel! Med Billy Boy, Bamses häst) och han cyklar fort … ut ur parken … i grusvägsbacken … folk stannar och tittar efter honom… jag kommer, så sakteliga, efter er…. kommer sedan ifatt vid en väg som ska korsas. Och du lägger ner cykeln och prövar att rusa mot mig för en kram och ett Du är min bästa kompis. Men rösten sjunker in i sig själv. Det klingar av. Stumpas bara ut. Det stämmer inte. Och vi går hemåt.

Vid porten vänder du dig om och säger Älskade vän åt mitt håll. Du smakar på orden, tittar in i portens glas, kanske i speglingen, ser på den grammatiken, ler med hela ansiktet. Nu stämmer det.

Kväll, måndag 19 november.

Ensamnattning, Stina på teatern. Jag frågar i mörkret vem som är din bästa vän. Kliiing, säger du. Lågt, försiktigt, längtande. Bekännelsesänkt.

Tisdag 20 november.

När jag kommer hem från jobbet inser jag direkt att jag har missat att svänga förbi det lokala biblioteket för att hämta två böcker. Är på väg ut direkt, men vänder i vändningen för att krama er/dem. Kallar Stina ”min tjej”, kallar Silas för ”mitt barn”. När jag tar i dörrhandtaget hör jag hur han kallar henne för min bästa vän.

Jag älskar att du tillåter dig din känsla i världen. Din känsla. Och att du tillåts. Din känsla. Och hur det kan tänkas hänga samman (eller isär), detta med mod till benämnande.

Metoderna (reservationsfetischism)

 

Denna helgmorgon har jag fjorton böcker på min lista för reservationer. På fyra böcker står jag som nummer 1 av 1. Några böcker har en så lång väntetid att det måste kanske bli vår innan det blir min tur att låna, som med Människan är den vackraste staden, där det står 28 av 30 som angivelse för mig. De som jag är nummer 1 på är ofta böcker som finns på ett bibliotek långt bort (Oxie, Bunkeflo, typ) och jag har lagt en reservation för att få boken hitförd. Utförd. Inställd på mitt kvartersbibliotek i Kirseberg.

Reserverad, väntad. Efterlängtad.

Fjorton böcker på listan, vilket är precis lagom för den här nya ”aktiviteten” i min tillvaro; det känns meningsfullt att dagligen gå in och kika på ”Mitt bibliotekskonto” för att se om något lån närmar sig. Men den senaste veckan har det stannat av, vilket är olustigt men spänningsskapande. Väntade, efterlängtade, men stillastående. Sådan bok sådan människa.

Jag vill inte logga in och se 1 av 1 – bara för att tvingas undra varför biblioteken inte levererar Sill till mig. Eller Kärleksförklaring: subjektiveringens dialektik. Eller Blå: roman. De står lediga. De kan köras hit. Malmö stad har som strypt min lån- och reservationslycka. Jag som just funnit en gratissyssla som styrkte och tjänade vårt utbyte.

Trött på att inte få mina böcker levererade till Kirseberg började jag i veckan önska böcker. Nu är ”inköpsförslag” det nya svarta, på grund av – eller tack vare – att det stannade av. Föreslog poeten Hanna Hallgrens nya, Ett paradis, fastän förtorkat, och se, där är det nu lovande att stå som 1 av 1. Staden har alltså valt att köpa in denna (troliga) pärla tack vare min beställning. Förslog en självbiografi av Malmö FF:s tränare Uwe Rösler: Knocking down walls. Även denna (troliga) pärla har staden valt att köpa in.

Men här finns en kuriosa, jag är nummer 1 av 2 som väntar på Röslers bok. Vem är denna andra? Och hur är det möjligt att hen har dykt upp och börjat köa sista två-tre dygnen, alltså efter att jag önskade den? Är det någon inom biblioteket som ställde sig själv i kö?

1 av 1 kan nu betyda stiltje och frustration; vad är detta, har jag trasserat antalet böcker som är rimligt att begära mellan biblioteken? Men även ett Ha! Jag styr vad vi ska läsa i den här stan. Det divergerar mellan ettorna.

Men man kan även vara tvåa på bollen och längta hårt: 2 av 17. Som när man är i tid med sin reservation. Har koll på att ellerströms släpper något (troligen) hett. Vet att man inte blir ensam om att längta efter Nora eller Brinn Oslo brinn. Fast, från början var vi inte så många om Nora. Jag var 3 av 6 på den. Denna arla morgon – Silas tittar på Barnkanalen och klockan är runt 06 och snart borde han ropa på macka – är jag 2 av 17 på Johanna Frids roman. Den sitter bra i ögat den tvåan. När det blir min tur är jag beredd att läsa, och gå vidare i skriv.

Semantiska pinnar (XXXIV)

Femtonde oktober, måndagskväll.

Det skymmer fort kring Kirsebergs bibliotek vid 18:45.

Vi har kollat ganska väl i boklådorna på barnavdelningen, om än med andan i halsen, om än stängningen känns genom minnet av jalusiljud. Ingen Fordon i farten i sikte någonstans.

Du får gå bort och fråga om den finns inne, säger jag. Silas sätter av, går lite före mig bort mot disken mitt i rummet. Framför disken utbyter vi en blick innan han frågar:
Har du Fordon i farten här?
– Om vi har fordon i … ?
Jag sa FARTEN!
– Ah, Fordon i farten. Jag ska kolla! (Bibliotekarien kollar i datorn framför sig.) Jag tror att vi har den inne. Man ska inte lova, vi kollar.

Hon tar oss till en temasektion. Först hittas inte boken. Jag funderar på om jag ska säga att vi har letat här. Men hur skulle det tjäna någon, och bibliotekarien vet att inte ge upp. Silas går tillbaka till disken, hänger lite med huvudet. Jag tänker att hans ”här” – i frågan till bibliotekarien – också pekar på själva platsen han frågar på: Har ni Fordon i farten här? Diskens här. Rummets här.

Nå, strax är den funnen bland ”djur” eller ”väderfenomen” eller något annat motorlöst. Jag faller i en typisk vuxenfälla och ber honom tacka. Känner det som att jag sticker mig själv med en nål. Jag ville ju vara kvar i att vara berörd av hans fråga. Diskens här, där.

Jag minns inte varför jag ville till biblioteket efter middagen, kanske längtade jag bara efter att gå ut i världen med honom. Den bok som de första styckena i den här texten handlar om var ”lockbetet”, en sådan där bok som han har varit besatt av både genuint och sedan spelat, i manér. Det är också en bok som jag vet att Stina har blivit bottenlöst trött på och därför lämnat tillbaka. Vi talar här om en öppna-luckor-bok som hade slutat vara spännande att öppna luckor i.

Lock- eller luckboken var alltså bara livets smörjmedel. Med oss hem hade vi således en del andra böcker. I kökssoffan läste vi Melker pyntar sig när vi kom hem. Och där var den igen, rördheten. Rummets här, hör. Där tänkte jag gud, vad det har varit värt alla jävla bilar, fordonstyper, smak av samhällsmisär, när leken, agensen – den lyhörda; det mellanmänsklig, allt som kommer på släpet, eller är släpet, eller kopplingen; att sitta där i kökssoffan, med andan delvis kvar på biblioteket, höra mig säga att –

Melker har två mammor. Att det är olika. Och detta som vi alla hör oss säga i familjen, vecka in och vecka ut nu: Det är olika. I just denna stund rörde det föräldraskap. En del har en förälder, en del har två mammor, andra har två pappor. En del saknar, mycket. Har du tänkt på det? Silas nickar. Och Suddan, vad har Suddan? Inget svar. Suddan har två pappor. Minns du vad dem heter? Happ och Sixten!

Gud vad jag älskar att det finns berättelser att dela i denna stund. Jag skulle vilja falla ihop i tårar, under kökssoffan, med knapphet svara på eventuella tilltal från Silas.

Sextonde oktober, morgon.

Vi kommer ner till cyklarna framför huset, ska iväg till förskola, jobb. Pappa, kan man vika cykeln? Nej, då måste man ha en Mini-cykel. Sån på tåget, pappa. Ja, jag skulle vilja ha en sån, faktiskt. Undra vad de kostar egentligen? Jag vill också ha en. Då kan vi båda ta med cyklarna på tåget.

Vi småsnackar cykeldrömmar tills vi kommer utanför grinden. Där har vi Fordon i farten. Han är som uppfylld av sin egen utsaga, menar att vi har boken för Mini-cykeln; ja den finns i boken. Som om det räcker och som att det skänker lycka, det att läst kan läsas, komma i svang.

Jag har länge pratat om att jag skulle vilja ha en Mini-cykel. Nu igen alltså, med mer eller mindre manér, jag vet inte, man är som en föräldraskapsskiva; ibland inomhus i mörkret med en sänglampa som källa, ibland i en ny dag och med ”spår 2” på skivan – om höstlövens färger. Ser du hur de gula övergår i de röda högt upp?

Han vill också ha en, av denna typ av cykel, som bara en fantasi, för oss båda, har han alltså precis sagt, och det är förunderligt med den här föräldraskapsskivan; det tillkommer lite nytt ljud hux-flux. Och denna morgon tillkom något som gör att vi är på väg att lämna inlärningsskivornas repetitiva språkbruk för att övergå – fullt ut – i pluralitetens stundskapande: Där har vi Fordon i farten

Och efter det började Silas berätta om föregående kväll: Det fanns Fordon i farten i biblioteket. Hon hittade den. Hon sa Här, varsågod. Vad bra att du frågade. Det gjorde du bra. Jag kan fråga, pappa.