November.

Vi ska byta och det blir Stinas tur i nattningssängen. Så snart hon har kommit ner hör jag Du är min bästa kompis inifrån rummet.

Några dagar senare är det Stina som väcker honom från dagsömnen, och då är det lördag, och en då vi alla är hemma, och vi har städat medan han sov, och vid matbordet strax, ännu med sömngrus i ansiktet, säger han Du är min bästa vän och gömmer ansiktet i ärmen. Sekunder som blir till en stund. Jag ser på den täckande armbågen, och en generad haka under den. En bekännelsegest.

Såklart. Det går inte ens en minut innan han tittar åt mitt håll vid det där matbordet och känner in vad detta som han har sagt har gjort, ja med mig. Någon timme senare är vi ute allihop, vi har passerat det lokala biblioteket (där det fanns ett nytt Bamse-pussel! Med Billy Boy, Bamses häst) och han cyklar fort … ut ur parken … i grusvägsbacken … folk stannar och tittar efter honom… jag kommer, så sakteliga, efter er…. kommer sedan ifatt vid en väg som ska korsas. Och du lägger ner cykeln och prövar att rusa mot mig för en kram och ett Du är min bästa kompis. Men rösten sjunker in i sig själv. Det klingar av. Stumpas bara ut. Det stämmer inte. Och vi går hemåt.

Vid porten vänder du dig om och säger Älskade vän åt mitt håll. Du smakar på orden, tittar in i portens glas, kanske i speglingen, ser på den grammatiken, ler med hela ansiktet. Nu stämmer det.

Kväll, måndag 19 november.

Ensamnattning, Stina på teatern. Jag frågar i mörkret vem som är din bästa vän. Kliiing, säger du. Lågt, försiktigt, längtande. Bekännelsesänkt.

Tisdag 20 november.

När jag kommer hem från jobbet inser jag direkt att jag har missat att svänga förbi det lokala biblioteket för att hämta två böcker. Är på väg ut direkt, men vänder i vändningen för att krama er/dem. Kallar Stina ”min tjej”, kallar Silas för ”mitt barn”. När jag tar i dörrhandtaget hör jag hur han kallar henne för min bästa vän.

Jag älskar att du tillåter dig din känsla i världen. Din känsla. Och att du tillåts. Din känsla. Och hur det kan tänkas hänga samman (eller isär), detta med mod till benämnande.

Femtonde oktober, måndagskväll.

Det skymmer fort kring Kirsebergs bibliotek vid 18:45.

Vi har kollat ganska väl i boklådorna på barnavdelningen, om än med andan i halsen, om än stängningen känns genom minnet av jalusiljud. Ingen Fordon i farten i sikte någonstans.

Du får gå bort och fråga om den finns inne, säger jag. Silas sätter av, går lite före mig bort mot disken mitt i rummet. Framför disken utbyter vi en blick innan han frågar:
– Har du Fordon i farten här?
– Om vi har fordon i … ?
– Jag sa FARTEN!
– Ah, Fordon i farten. Jag ska kolla! (Bibliotekarien kollar i datorn framför sig.) Jag tror att vi har den inne. Man ska inte lova, vi kollar.

Hon tar oss till en temasektion. Först hittas inte boken. Jag funderar på om jag ska säga att vi har letat här. Men hur skulle det tjäna någon, och bibliotekarien vet att inte ge upp. Silas går tillbaka till disken, hänger lite med huvudet. Jag tänker att hans ”här” – i frågan till bibliotekarien – också pekar på själva platsen han frågar på: Har ni Fordon i farten här? Diskens här. Rummets här.

Nå, strax är den funnen bland ”djur” eller ”väderfenomen” eller något annat motorlöst. Jag faller i en typisk vuxenfälla och ber honom tacka. Känner det som att jag sticker mig själv med en nål. Jag ville ju vara kvar i att vara berörd av hans fråga. Diskens här, där.

Jag minns inte varför jag ville till biblioteket efter middagen, kanske längtade jag bara efter att gå ut i världen med honom. Den bok som de första styckena i den här texten handlar om var ”lockbetet”, en sådan där bok som han har varit besatt av både genuint och sedan spelat, i manér. Det är också en bok som jag vet att Stina har blivit bottenlöst trött på och därför lämnat tillbaka. Vi talar här om en öppna-luckor-bok som hade slutat vara spännande att öppna luckor i.

Lock- eller luckboken var alltså bara livets smörjmedel. Med oss hem hade vi således en del andra böcker. I kökssoffan läste vi Melker pyntar sig när vi kom hem. Och där var den igen, rördheten. Rummets här, hör. Där tänkte jag gud, vad det har varit värt alla jävla bilar, fordonstyper, smak av samhällsmisär, när leken, agensen – den lyhörda; det mellanmänsklig, allt som kommer på släpet, eller är släpet, eller kopplingen; att sitta där i kökssoffan, med andan delvis kvar på biblioteket, höra mig säga att –

Melker har två mammor. Att det är olika. Och detta som vi alla hör oss säga i familjen, vecka in och vecka ut nu: Det är olika. I just denna stund rörde det föräldraskap. En del har en förälder, en del har två mammor, andra har två pappor. En del saknar, mycket. Har du tänkt på det? Silas nickar. Och Suddan, vad har Suddan? Inget svar. Suddan har två pappor. Minns du vad dem heter? Happ och Sixten!

Gud vad jag älskar att det finns berättelser att dela i denna stund. Jag skulle vilja falla ihop i tårar, under kökssoffan, med knapphet svara på eventuella tilltal från Silas.

Sextonde oktober, morgon.

Vi kommer ner till cyklarna framför huset, ska iväg till förskola, jobb. Pappa, kan man vika cykeln? Nej, då måste man ha en Mini-cykel. Sån på tåget, pappa. Ja, jag skulle vilja ha en sån, faktiskt. Undra vad de kostar egentligen? Jag vill också ha en. Då kan vi båda ta med cyklarna på tåget.

Vi småsnackar cykeldrömmar tills vi kommer utanför grinden. Där har vi Fordon i farten. Han är som uppfylld av sin egen utsaga, menar att vi har boken för Mini-cykeln; ja den finns i boken. Som om det räcker och som att det skänker lycka, det att läst kan läsas, komma i svang.

Jag har länge pratat om att jag skulle vilja ha en Mini-cykel. Nu igen alltså, med mer eller mindre manér, jag vet inte, man är som en föräldraskapsskiva; ibland inomhus i mörkret med en sänglampa som källa, ibland i en ny dag och med ”spår 2” på skivan – om höstlövens färger. Ser du hur de gula övergår i de röda högt upp?

Han vill också ha en, av denna typ av cykel, som bara en fantasi, för oss båda, har han alltså precis sagt, och det är förunderligt med den här föräldraskapsskivan; det tillkommer lite nytt ljud hux-flux. Och denna morgon tillkom något som gör att vi är på väg att lämna inlärningsskivornas repetitiva språkbruk för att övergå – fullt ut – i pluralitetens stundskapande: Där har vi Fordon i farten …

Och efter det började Silas berätta om föregående kväll: Det fanns Fordon i farten i biblioteket. Hon hittade den. Hon sa Här, varsågod. Vad bra att du frågade. Det gjorde du bra. Jag kan fråga, pappa.