Tjugofemte november.

Alla ”sugare” på vägen till förskolan.

Det började redan vid cyklarna. Jag visste att jag skulle trigga dig när jag sa: Känner du till att det heter ”sopkärlsbil”? För visst, och det mindes jag, för ett par veckor sen var det du som påminde mig om namnet (när jag slarvade, ekonomiserade; en sopbil är inte en sopbil är inte en sopbil). Jag visste att det triggade men jag visste inte vad jag skulle få.

Jag fick en helvägsexposé mellan vår gata i Kirseberg och förskolan på Zenithgatan, en exposé –  över vilka bilar som finns i Malmö. Alltså för dig och mig denna morgon. Där var några ”sugare” redan innan rondellen som kastar ut Nobelvägen, men ut ur rondellen i höjd med oss kom en typ av containersopbil som satte fart på fantasierna. Minns inte vad du sa att just den sög upp.

Men sedan, sista fem minuerna, fanns det plåtsugare, snussugare, snuspåssugare, människosugare. Bland annat. Och den  där ”människosugarbilen” kom du på när du såg förskolans få lysande fönster på håll i den mörka morgonen, och jag tänkte att det var en god idé att uttrycka en liten oro för just den typen av bil.

Mest intresserad var jag, sa jag strax, när vi parkerade cykeln, av plåtsugaren. Förvisso var jag lite orolig för att den skulle suga upp hustak av plåt, men ändå, spännande liksom. Ingen fara, den suger bara upp plåt på marken.

En snuspåssugare påminner ofrånkomligt om en känd följetong under hösten: Äter du snus? som det frågas till vänster och höger. Nej, det är som en liten kudde jag har i munnen, hör vi oss säga. Snuspåssugarens relation till det orala kuddmyset liksom.

Tjugoandra november.

Morgon. Du vill absolut ha kvar datorn på ditt rum. Invid sängen, så där lillgammalt eller vad för ord som kan klä en skärm på nattduksbordet. Jag som för min del behöver bära bort den för att komma till ett moment i nuet (påklädnad av ytterkläder) och ett i framtiden (en säker dator vid hemkomsten). Det brådskar och jag bär bort. Från den höga byrån i vardagsrummet ropar jag mellan rummen: En dator måste alltid förvaras så att det inte händer något dumt. På skrivbord eller i en låda.

Förnumstigt. Bara så, helt kort och adekvat. Och hemskt nog, jag känner mig duktig. Detta är en gräns att dra. Och du, för din del, har att brista borta på ditt rum. Tillbaka till behov ett i mig: påklädnad. Nytt beslut, jag för tillbaka den. Möter dig. Vid din säng lyser din elektriska gran milt upp ditt ansikte.

Senare i hallen säger jag att jag inte lyssnade på dig. Att jag vill säga förlåt. Att, att. Strax säger du: Jag vill också säga förlåt. Och så hamnar vi en enda förlåtgunga. Lättnaden, mitt på den stora gräsänklingsängen. Fredagen, nu rullar den.

Två eller tre dagar tidigare. Din mamma tycker verkligen att du ska säga förlåt till mig. För det var ju inte jag som slog dig vid middagen. Det här med en ”alternativ sanning” – som du håller på med frekvent nu – är inte så klädsamt alla gånger. Till slut fick du ur dig ett krampaktigt: Jag kan inte, jag är rädd.

Det intresserar mig på djupet att förstå: ”rädd”. Kanske som ett ord för det att det gör ont att säga förlåt. Smärträdsla? Det är en snårig och ordknaper smärta. Ett smalt näs. En inte alls lång tunnel – men en med asktäckta lyktor – eller med lyktor bakom spindelnät – eller en smärta som inte passar förklädd, sänkt till bildsubstitut.

Eftermiddag, fredag. På cykeln hem – i ett väder som jag råkade beskriva som att ”luften kissar i sig själv” för en av dina fröknar – trots allt en svingande ljuv fredagsfart – hemåt – vi drar fram på kammen mellan det sista ljuset och mörkret och kinderna alltså våta av bara luften – och vem behöver säga något tänker jag och du säger plötsligt med visshet i rösten från stolen därbak: Snart går du med käpp, Koffe.