Bidrag till Dungens Fyra Sidor #4

För den som vill skicka in en dikt till det fjärde numret av dungens diktzine finns följande anslag:

Texten stod att läsa i nummer 3.

Ett medskapande läsande, av dikt i tidigare nummer. Ja, vad ber jag om här; detta val av impuls kan såklart innebära att det kommer att ta längre tid att få in tre gästbidrag. Men vad vet man, nej.

Min förhoppnings horisont ligger iaf ungefär här: att göra nummer 4 i månadsskiftet maj-juni.

Är du ny med Dungens Fyra Sidor och vill läsa mer om vad detta diktzine är för något:

Om det senaste numret, om släppet av nummer två, och av det första. Och här började det en gång i tiden, den 9 juni, 2020.

Inför nummer 4 är allt – i övrigt – som vanligt: tänk på att din (vår) dikt ska skrivas 40 gånger på en skrivmaskin, och i A5 stående; den kan alltså inte vara för lång eller för bred.

Vad gäller att få ja eller nej: det hela delas, oavsett, ut med värme.

Här är en bild med de tre nummer som har sett världens ljus, fast i den edition som kallas simulacra, dvs. en andra upplaga som görs med kopiering. Förstaupplagorna är slut, simulacror finns.

Välkommen med ditt bidrag:

joakim.o.andersson@gmail.com

Medverkande poet får en förstaupplaga och två simulacror av numret hen är med i. Utöver nöjet, förstås.

/Joakim

Semantiska pinnar (XCVIII)

Trettonde mars.

Du har knäckt rimkoden. Nu hittar du ohämmat till egna rim och blandar de lexikala orden, den basala maten, riskornen, med egenhändiga ord, ett strössel. Att sådant som -ölande är tacksamt i mun och hjärna; hölande, du hör ju; sölande finns men inga språkregler skulle hindra ett hölande från att finnas. Vi kan få det att finnas. I att börja rimma finns ett världsskapande. Vi har väntat på det här, tillsammans. Det känns. Vi tittar en bit fram och går. Det finns lediga rum för fler ord enligt de regler vi måste ge vårt ja till.

Vid nattningen skrattar du så du kiknar när jag spelar ut att ”skratt” rimmar på ”vattenslang”, och på ”karaff”, och ”istapp”, och vidare; du har knäckt något och sitter inne med den nya kännedom som också ger humorns makt. Vi kan skratta och skratta åt det felande. Blanda den lek som skapar inom reglerna, och gör språkets värld större, med rena påhitt som ger vår stund sin lek (och aldrig kan föras vidare).

Idag skulle Manne och Apan med till förskolan. Det förvånade mig något. Det är inte längre en tid då det viftas med gosedjur. Det är alltmer våren innan skolstarten. På många sätt. Men de skulle sitta i ryggsäcken. Det stod klart. Och vi skulle tala om livet ”hemma” på vägen bort. Mest skulle vi tala om Spooky´s och vilka spöken som är coolast, eller snyggast, eller passar in var i vår stad. Splash vid kanalen. Till exempel.

Och när jag gick tomhänt hem tänkte jag på olika transformationer som gosedjuren är med om nu, i, vad jag antar är, deras sista tid. De knycklas ihop och kallas sådant som rumpi-rumpi-djur.

Det såg ut som att det vore tiden själv som trycktes ihop i deras tyger, i stoppningen.

Tiden själv. Inte själva
om den.


Tolfte mars.

Utropen till Wild Kids. Inget i utropen rör själva tävlingen. Allt har med deras liv att göra. Han är lika som den dagen det var igår. Det var den elfte igår och han är elva år. Siffrorna och tiden har inte fått sina stoppningar. Eller sin sömnad. Det rinner mellan dagar och år i din blick. Tänk vad han måste ha övat, han är bara 11! Som om han var född igår. Och en del av dig känner det nog som att han föddes igår. Den elfte. Jag tror faktiskt att det är så fantastiskt.


Tjugosjätte mars.

Innan förskolan säger du: Hur ska det gå nu för dig… utan Wild Kids på fredagar? Jag behöver något annat som griper mig, säger jag. Och raskt kommer du in på det att vi väntar på att de ska återpublicera säsong 1 av Spooky´s.

På vägen till förskolan fotograferar jag ett rött handavtryck på en grå Opel. Det sitter på huven. Man ser livslinjerna från handflatan. Vi har i över ett år kallat den för vår Opel. Det är en vacker morgon. Våren innan du ska börja skolan.

Lucka 23

Dan före dag gives oss en lucka med Olof Åkerlund som kompanjon.

Jag skulle såklart aldrig ha sagt att denna kalender hade satt sin sista trampdyna ute på ön; det väckte en vaksam läsare – och medförfattare – av Åkerlunds art.

Inte är vi två bekanta från ön. Nej. Men ändå. Eller just därför.

Vi är vagt bekanta från litteraturvärlden i Malmö. Olof, ett ansikte i vinnarlaget på andra sidan rummet. Quizvinnarnas gäng. En vän röst i radion, producenten för OBS i P1. Inte mer, inte närmare än så, för mig.

Men så dök han under hösten upp som (först) läsare av Dagens Fyra Sidor 1 och sedan även som författare till en dikt i det andra numret. Steget därifrån till en diktkalender fann han alltså rimligt.

Lucka 22

Lucka 22 är skriven med Josefin Janson. Vi träffades i Malmö våren 2003. Således: Ännu en längre båge i kalenderns universa av vänner.

Som grafisk designer hittas Josefin här.

Det är dan före dan före dan och medan lacket torkar torkade kanske orden i lucka 22 ut. Först skrev vi expansivt och förberedande, för att sedan jämka ihop något de sista dagarna, men ja, i den där strykfasen ville vi till slut ha bort allt.

Så. Istället för att nämnas som blott en bonus, lyfts det fram skärvor ur ett gemensamt projekt. Tillsammans skriver vi på något längre utifrån Sven Lindqvists författarskap, och innehållet i lucka 22 är fångat på det grundet.

Det initiala kollage (med ord ur Svens böcker) – som satte igång hela skrivprojektet – var faktiskt med i förra årets kalender.

Lucka 12

Lucka 12 kommer genom ett medelmåttande tillsammans med Lisa Redig.

Om jag kunnat presentera den bonus jag önskar till lucka 12 hade jag vetat i vilken låda jag skulle leta efter ett brev från Lisa och hösten 2002. Det anlände i min första malmöhöst och var svallande långt om poeten Michael Strunge. Bonusen hade varit ett medelmåttigt citat ur det fantastiska brevet.

Lisa och jag hade träffat varandra något år tidigare i lyrik- och politikutmarkerna på Österängen i Jönköping..

Semantiska pinnar (XCVI)

Trettionde mars, 2019.

Varför tänkte jag på nej, på nejets ontologi, just idag, just efter simningen, på den långa mörka cykelfärden genom Malmö?

Att stå där utanför vår grannbutik – som nu kallas för ”Netto-Coop” –
och höra en ackumulerad mängd av nej inombords:
Jag måste ha varit glad i ditt nej i dagar.

Det är som att du fostrar mig genom ditt nej. Det har jag tänkt hela tiden. En omvändning ordning.

Att själv ha fostrats i nej:n som var till för att lära mig lyssna till nej? Det som skapar en obrukbar mängd nej. Just nejet i sig. Istället för den dynamik i vilken nej bara ingår.

[Nej,] jag vill inte att du kör för fort. Att inte nå fram. Inte heller i sig själv; att därför en dag själv köra för fort. Dys-


Fossilamfetaminsamhället i var mans öga, öra
Att bara köra på; att stanna skulle vara allt. Och det skulle
ha varit det då. Vi kunde inte släppa ut
något mer.
Fadern måste ner till noll. Utsläppen måste ner till noll. Örat
måste ner till noll. Och jag lät alltså din farfar visa
sin nya bil. Han frågade om vi inte kunde åka
lite, ”bara ett litet varv runt kvarteret”. Men du har ingen stol. Hade ingen.
Var du två år? Jag vet inte. Jag lät och lät inte det ske; drog
strecket.

Som barn bad jag alltså om att han skulle sänka hastigheten.
Att det verkligen gällde våra liv tar jag emot sakta, stötvis, inte alls, kanske, kanske någon gång, någonsin, just idag, just skrivandets läsbarhet, att affirmera dig –
istället –
denna not under tamburljuset, detta
ditt nej, vad
skulle kunna vara större?

Och när du inte kan stärka mig – för du kommer väl ändå tycka
att vi ska skaffa bil? –
i mitt, i att stå kvar, och
…förklarar någon då varför också mitt nej rör ditt livs ja?

Semantiska pinnar (XCIII)

Fjärde september.

Kommer du ihåg vad han sa inatt, när han kom in till oss, frågar din mamma när vi lägger oss för en ny natt. Nej, det var som bortblåst. Vi måste besöka alla kyrkogårdar i Malmö för att se vem som lever.

Klockan var runt 04, och en serie av sådana nätter pärlar sig sedan en tid, och det förvånar inte att det är det första du säger. Vi kommer att höra mer som stiger ur en, ja vad är nu för mycket sagt, vad vore å andra sidan för lite; vad skapar vi genom att säga ”dödsoro”? Hur svårt är det inte att plita ner ett ord som ”dödsångest”.

Smidigare att skriva om den nya ritualen med en lite bilpromenad innan förskolan. Hur vi håller på att hitta en ny ”grej” på morgonen. Ett litet undersökande av världen genom att gå åt fel håll först. Att finna och finnas av små mysterium (som skador på bilar).

Smidigare bara genom vissa begränsningar för vart bilar leder ens tanke, förvisso.

Trettionde augusti.

På ett block som vi har med oss till stugan har din mamma skrivit ”DETTA GÖR KLANG OCH LOAH”. Vi ska alltså föra en liten bok under eftermiddagen. Detta, då vi vet att du (annars) inte berättar vad du har haft för dig med din vän, eller på förskolan, eller med släkten. Vi söker efter olika sätt att luckra upp din vilja att mura in livets sociala segment.

”VA-bilen. Polisbilen samlade skrot och sjörövarna var i skroten. Det hette Sönderverket.” Min första anteckning. Det var du som var en bil som bara sa Va? och din vän var den aktiva skrotsamlaren. Själv låg jag på sängen bakom väggen och läste ömsom i Bark och löv, ömsom hackades jag upp av ditt Vaande.

Så passande. Dagarna innan ni skulle leka sa du inte mycket annat än Va? hemma. I tröttheten flyttade du med lätet. Ut till kolonin. Din vän var det fart på, själv orkade du inte riktigt röja runt. Även om synkroniseringen skulle komma efter någon timme. Det blev tid för biltvätt precis utanför stugans dörr. I ett enda fnissande rände ni runt knutar och hämtade vatten på vatten. Att kranen skulle slås upp och trycket vräka ner över Loahs skor… sa sig självt. Men jag kunde inte bryta, när ni äntligen hade hittat in i en bubbla.

Efter en notis om ”vattenhämtande” står det: ”IN MED ER!” Som barnvakt infinner sig en resoluthet som vanligtvis inte är min främsta föräldramerit. När vänbarnet hade fått vattensockar blev det innelek igen. Ett andra litet mellanmål. Ny notisföring. Under förandet av noter kom ni fram till att ni två ”ska bestämma allt nästa gång”. Jojo.

Diktseminarum 13

Julis sista vecka och hettan var ännu inte här. En sådan kväll, i ett julislut där många satt kvar ute så länge det gick, satt Christoffer och jag på en lång träbänk – men med axlarna uppdragna längtade vi efter att dra vidare till ett inomhus; rafsade tidigt ihop block och pennor, fortsatte översätta dansk poesi på ett annat ställe.

Inför vår trettonde sittning med poesi hade jag föreslagit översättandets praktik som själva saken för mötet. Istället för att välja en dikt att läsa och tala om skulle vi alltså välja en dikt som intresserade oss att översätta tillsammans. Jag hade en förhoppning om att även han skulle ta något på danska.

Platserna som kom och gick med kvällskylan: från en långbänk på Mineral vid St Knut till en restaurangsylta med hög musik på hörnet Ystadgatan-Hasselgatan. Två nya, ja. Malmö FF spelade cupfinal denna kväll och det var folk på många håll, i flera försök till rum.

Båda två hade med sig text av Inger Christensen. A-sidorna och b-sidorna, kan man säga. Han hade med sig Samlede digte och jag hade med mig det postuma verket Verden ønsker at se sig selv som Marie Silkeberg ligger bakom. Två stycken telefonkataloger till form och tyngd.

Titeln på texten som jag hade valt kunde bara översättas på ett sätt: ”När vatten blir till vin”. Det är en poetik på en knapp sida. En höjdpunkt i det översättandet var sökandet efter verb som kunde passa för bilder och betydelser. Exempel: ”mens solen siler ner udenfor”.  Det handlar om inspiration i texten, dvs. i nästa mening heter det att jaget inte ens ska vara inspirerat, men ”skrive om hvad inspiration er”. Vad passar för det? Vilket solverb sätter stämningen? Vad gör solen när den ”siler ner udenfor”? Om man skriver ”strömmar ner” påverkar det andra bilder, senare i dikten. Om man sätter ”forsar” är tempot valt, och illa valt. Med ”strålar” blir det torrt. Fnulandet på fler alternativ, vilket nöje.

Christoffer hade valt ett par sidor ur systemdikten Det.

Ett ord om praktiken själv. Något som blev påtagligt för mig var åter min förkärlek till att översatta raskt, ja energiskt. Om det varit en klaviatur, ett framåtlutat, ett stundom extatiskt spelande. Det är jag. Om det var ett målande, ett målande med större delen av kroppen. Om…

En sak som blev allt tydligare för oss under översättandet – det var tre-fyra sidor från ”SCENEN” och ”extensioner” – var att Silkeberg troligen översatt rakt och på så sätt (oftast) bibehållit stavelseantal med mera, medan en annan – i syltans kvällande kontext – lockades av ett mer experimentellt översättande.

Griber til nye metoder for att spille en lidenskab igennem

När jag kom hem och tog fram den svenska versionen fann jag att Silkeberg översatt raden som följer:

Griper efter nya metoder för att spela igenom en lidelse

Jag vet inte. Det finns en rik semantik hos ”spela”, ”att spela”, och inte är jag dansktalande och har levt med ”spille”, men för mig är verben olika på flera sätt. Danskans verb har ju exempelvis nära till ”spild” (spill), alltså ett substantiv eller ett uppmanande verb: spill! Svenskans ”spela” är ett långsamt ord, i min mening. Mjäkigt till sitt ljudande. Också. Långt ifrån ett imperativ. Långt ifrån något akut.

Christoffer och jag prövade att kreera egna verb när en rak översättning inte lockade. För min del testade jag ”förspela”, dvs. ”att förspela mig igenom”. Det ledde till komiska problem senare i dikten. Verb har så många olika kvalitéer och betingningar. Att på rad ett skapa ett reflexivt verb, till exempel, får konsekvenser för senare rader…

Nå. Att försöka förstå hur ett nytt verb fungerar (och inte kan fungera) var ett sant nöje. Det berikar läsandet av främmandespråkspoesi mycket att falla till föga, ja att göra det själv, tillsammans. Falla till föga glada. Traska hemåt för att slå upp boken (när den finns) för att se hur proffset löst en helhet.

Semantiska pinnar (XCII)

Femte juli.

Till middagen satt vi med vårt världande. Vi berättade, och du först, om att Margaretapaviljonen har två olika delar. En för restauranggäster och en mindre, avslappnat öppen del som är ett kafé. Varför är det så tror du? Så säger vi alla i familjen till varandra denna sommar: Varför är det så tror du? Jag älskar den frågans menande. Världen, inte avgjord, också av, i, det världande vi har för oss.

Nå. Din mamma svarade att hon tror att avdelningarna finns för att det ska få vara ”tjipptjång” i den ena, emedan det sitter gäster som vill sitta länge och lugnt i den andra. Strax sa du att ordet ”tjipptjång” även betyder ”att vara nära”; jag är nära, betyder det också.

Nå. Först hade du protesterat. Det är ju inget ord! Det betyder ju ingenting. Din mamma: Jag sa ju det, då finns det nu! Jag: Det betyder inte så mycket, men en del.

Och ur det: Tjipptjång, nära betyder det också.

Tjugofjärde juni.

Sjaset lever kvar från havet. Vi ska sjasa när du är på toaletten vid stugan.  Sedan följer sjaset med hem, in i lägenheten. Man står i hallen och sjasar mellan rummen. Vi vaktar dina grejer när du byter rum. Här kommer de imaginära måsarnas tid.

Sjuttonde juni.

Vägen till Passhuset nere vid kanalen. Vi sakta promenerar och talar om uttrycket ”att slänga bort en vän”. Du kan hela texten till Håkans låt och nu har det blivit tid för alla undringarna.

Vi tar olika exempel på hur det kan vara, bli. Hur man känner varandra men kanske tappar bort varande med tiden. Eller hur en av två inte vill vara vänner mer. Hur det frivilliga och ofrivilliga delar båt.

Du ska slänga bort oss om en jättelång tid. Precis så sa du: Jag ska slänga bort er om jättelång tid. Du sa verkligen det, med konsekvens; när ni nästan är döda, då ska jag slänga bort er.