Etikettarkiv: Malmö

Semantiska pinnar (LXIV)

Femte juli.

Idag driver jag med dig och säger att du är som en ”härskare, den dåliga härskaren som vill bestämma över andra” när du vägrar låta mig tala med Kling om … ja vad det nu än var, i sängen. Klockan var 09:05 och Kling försökte med en klockpedagogisk lösning: ”Nu är den långa visaren på ettan, sen när den snart kommer till tvåan, då vill Koffe leka med dig.”

Men det går inte. Gick och går inte, är inte alls nära dessa dagar. Tal ut, brottning in. Vi gruffar runt. Du försöker lägga golvmattan över mitt ansikte, men du får istället en spikmattetagg nånstans och blir ledsen. Du springer gråtande runt sängen, kryper upp hos din mamma, Kling. Jag spelar avundsjuk: ”Det var ju jag som skulle mysa med henne … ” –  och sen blir det omljudslek tillsammans alla tre. Vi känner på ”mussa” som är ditt omgjorda ord ”mysa”. Ett mussaskap, för att tala umlautmässig.

Första juli.

Det är ett slags hjärntävling timmen innan nattning: Vem kan förknippa samtliga namn med rätt leksak längst tid? Materiel ikväll: diverse fordon. Fiktivt tilläggsmateriel: förarnamn som vi hittar på.

Exempel med lastbil. Jag: Vem är det som kör den här lastbilen? Det är … Saut. Som hjärntävlingssugen smakar man på namnet högt: ”Saut alltså.” Sen är det barnets tur att fråga: Vem kör den här motorcykeln? Det är Salt. Man smakar: ”Salt, och Saut.” Vem kör sportbilen? Saut. Heter den också Saut? Vad tusan? Jo, det är en annan Saut! Sedan fylls det på med namn på stundens karta: Saut, Salt och Saut får sällskap av Sauk, Sjåå, Sackå, Sacky. Eller hur de nu än ska stavas.

Tävlingen och magvärmen pågår och man tittar alltså den andre djupt i ögonen och säger exempelvis: ”Och då kör Saut iväg med sportbilen…” och så gäller det att halka rimligt kvasi-korrekt mellan vokal- och konsonantkurvorna. Tills någon sätter tungan fel i munnen och … inte var det Sjåå som körde hästbilen!

En explicitsubtil humor.

Nionde juni.

På väg hem från Gula Huset stannar vi och köper glass i Kärleks Hörnan Kiosk (sic!) och det blir en Sandwich för dig och en Snickers för mig. Vi sätter oss på en bänk i solen på David Halls torg. Pratar om det f.d. Polishuset, om de två röd-vita kranarna, om klockan på husväggen, om varför de behöver två kranar, hur jäkla stort huset är egentligen, om husväggsväxtligheten som nu tyvärr ska ner, ja rivs den med.

Du börjar fara runt lite, på barns sprittande vis. Och så försvinner du för ett par sekunder iväg bakom min rygg. Issekunderna griper om mig, hjärtat hoppar till innan jag får syn på dig bakom statyn vid cykelvägen femton meter bort. Jag ropar: KLANG! Du kommer direkt, jag tar upp dig och får en stor kram och jag säger: Jag älskar dig så mycket. Jag älskar inte …[dig; med väsande röst]. Jag kan ta det. Frågar istället bekräftande: Älskar du Kling? Ja. Och … Manne, och alla mina gosedjur.

Och det blir ändå lite hjärttungt, för det är en ansträngande tid med dig. Det viktigaste är att inte tala om för dig vad du känner – alltså att säga emot. Ta det tunga, vända på det. På cykeln bort till Värnhem tänker jag på hur vuxna sa ”Det gör du visst” till oss barn om det mesta under min uppväxt.

På eftermiddagen. Det var fint att leka med LEGO-gubbarna vid matbordet efter middagen (och så mycket spaghetti du åt).

 

Metoderna (reservationsfetischism)

 

Denna helgmorgon har jag fjorton böcker på min lista för reservationer. På fyra böcker står jag som nummer 1 av 1. Några böcker har en så lång väntetid att det måste kanske bli vår innan det blir min tur att låna, som med Människan är den vackraste staden, där det står 28 av 30 som angivelse för mig. De som jag är nummer 1 på är ofta böcker som finns på ett bibliotek långt bort (Oxie, Bunkeflo, typ) och jag har lagt en reservation för att få boken hitförd. Utförd. Inställd på mitt kvartersbibliotek i Kirseberg.

Reserverad, väntad. Efterlängtad.

Fjorton böcker på listan, vilket är precis lagom för den här nya ”aktiviteten” i min tillvaro; det känns meningsfullt att dagligen gå in och kika på ”Mitt bibliotekskonto” för att se om något lån närmar sig. Men den senaste veckan har det stannat av, vilket är olustigt men spänningsskapande. Väntade, efterlängtade, men stillastående. Sådan bok sådan människa.

Jag vill inte logga in och se 1 av 1 – bara för att tvingas undra varför biblioteken inte levererar Sill till mig. Eller Kärleksförklaring: subjektiveringens dialektik. Eller Blå: roman. De står lediga. De kan köras hit. Malmö stad har som strypt min lån- och reservationslycka. Jag som just funnit en gratissyssla som styrkte och tjänade vårt utbyte.

Trött på att inte få mina böcker levererade till Kirseberg började jag i veckan önska böcker. Nu är ”inköpsförslag” det nya svarta, på grund av – eller tack vare – att det stannade av. Föreslog poeten Hanna Hallgrens nya, Ett paradis, fastän förtorkat, och se, där är det nu lovande att stå som 1 av 1. Staden har alltså valt att köpa in denna (troliga) pärla tack vare min beställning. Förslog en självbiografi av Malmö FF:s tränare Uwe Rösler: Knocking down walls. Även denna (troliga) pärla har staden valt att köpa in.

Men här finns en kuriosa, jag är nummer 1 av 2 som väntar på Röslers bok. Vem är denna andra? Och hur är det möjligt att hen har dykt upp och börjat köa sista två-tre dygnen, alltså efter att jag önskade den? Är det någon inom biblioteket som ställde sig själv i kö?

1 av 1 kan nu betyda stiltje och frustration; vad är detta, har jag trasserat antalet böcker som är rimligt att begära mellan biblioteken? Men även ett Ha! Jag styr vad vi ska läsa i den här stan. Det divergerar mellan ettorna.

Men man kan även vara tvåa på bollen och längta hårt: 2 av 17. Som när man är i tid med sin reservation. Har koll på att ellerströms släpper något (troligen) hett. Vet att man inte blir ensam om att längta efter Nora eller Brinn Oslo brinn. Fast, från början var vi inte så många om Nora. Jag var 3 av 6 på den. Denna arla morgon – Silas tittar på Barnkanalen och klockan är runt 06 och snart borde han ropa på macka – är jag 2 av 17 på Johanna Frids roman. Den sitter bra i ögat den tvåan. När det blir min tur är jag beredd att läsa, och gå vidare i skriv.

Malmö, Kaffebaren 1 juli

Det är du som har besökt våra ekar.
Det är du som har gått vägen dit runt sjön,
dragit dig till minnes
utplanteringen den 30 oktober,
skenfrost på besticket

Det var vi som gick dit med ett plastglas
fyllt med ett tovigt rotsystem
En kniv att gräva med.
Löven, grenarna, pinnarna. Vitsipporna
vi då inte visste skulle komma.

Det var konstnären
som ställde ut ekarna
med rotsystemen
tillsammans med hundratals andra
för oss okända träd.

Några av träden har fått kartor, koordinater, ortsnamn.
Samlade i en slags bank hos Linn Lindström,
konstnären. Jag har glömt,
eller vad ska jag kalla ett vikande mod,
att rita och skicka en karta
för Hällingsjö

Ta en stund,
några sekunder bara,
till att tänka på de träden, utspridda över landet
– fantisera om kartan
varje träd ett grönt hjärta. en länk
ett hopp
en lunga

En dag går vi vägen ner till ekarna
följer en annan karta än den uppritade
Kroppskartan
Letar, känner oron
att nu är de förlorade för oss
Men så får vi syn på dem
Kanske med fler blad
Säg tre nya
Späda och vi vågar knappt röra.

Varje år
Du skrev, de var
förnyade
i sms: ”ett andra blad
lager blad, liksom
under det första”

Tänk dig
Varje dag
Nytt syre genom det levande             Solen, sjön Ljusnar, mörknar

Tänk dig
Natthimlen
träden och skalbaggarnas
andetag

Ekens
dunge
Läsarens

Det är en het dag i Malmö (årets första väldiga)
Ska du ha mer mjölk eller mer
Kaffe i, menar du?

Du öppnar: Vår
En nyutkommen bok
Smultron och blad och dödskalle på framsidan
Nej, vad ska vi med den till, nu
En annan
generationskamrat spelar
It takes a fool to remain sane
Och vem kan låta texten vara
ifred:
Do do do do what you want to do
                             Don’t think twice

Om vi tillåter oss
om vi öppnar upp för 
tilliten
Går det verkligen att tro på orden
Mantralikt
Som en sanning genom årsringar

(Ur gemensamt block.)