Om att skriva

Det fanns inte många böcker i vår bokhylla när jag var barn. Trots att vi läste mycket i min familj och berättandet hade stor betydelse. De var kanske ett tiotal och fick plats på en av hyllorna. Det var några böcker av Sigge Stark, några av Bernard Nordh, någon ordbok och en uppslagsbok. Jag minns den hyllan tydligt. Hur den mörka teakhyllan ramade in bokryggarna, varav några var rosa med ett ingraverat hjärta av guld på framsidan som jag brukade dra fingret över.

I bokhyllan fanns också den bok jag var mest intresserad av, en tummad skrivbok med svart omslag som låg halvt gömd bland några papper bakom skjutdörren i skåpet längst ner. Pappas dagbok från tiden som soldat på Java. Det fanns inget uttalat förbud om att jag inte fick röra den, ändå såg jag mig över axeln innan jag smög in i vardagsrummet och mycket försiktigt sköt skåpdörren åt sidan. Jag förstod ingenting av det jag såg när jag bläddrade bland de tätt skrivna sidorna – jag var ännu för liten för att läsa och även om jag kunnat hade jag inte förstått språket. Dagboken var skriven på holländska, i en tid när Holland slogs för att behålla kolonialmakten över Indonesien och pappa inte hade den minsta aning om att han några år senare skulle flytta till Sverige där han skulle komma att leva resten av sitt liv.

Kanske anade jag något om det, om magin i livets oväntade överraskningar, där jag satt med boken i knäet. Kanske kände jag med ett barns intuition att här fanns spännande berättelser. Kanske var det den snirkliga handstilen, orden som var tätt sammanfogade eller lukten av papper och bläck. Kanske var det där som kärleken till skrivandet uppstod, en källa som sprang fram. Jag vet inte, men någonting var det med den där skrivboken som lockade trots att det enda jag visste om den var att den skrivits i ett land långt borta där pappa varit soldat. Men visste jag ens vad soldat var? Jag tvivlar på det.

Jag satt där på golvet och bläddrade bland sidorna, fram och tillbaka, tills pappa plötsligt klev innanför tröskeln och mullrade ett högt och förvånat och lätt irriterat men på samma gång roat: ”Vad gör du?” Med en liten paus mellan varje ord. Och så plockade han boken ur händerna på mig medan jag protesterade och sträckte mig efter den, frågade vad det var för något, försökte få honom att berätta. Eftersom jag snabbt uppfattade att det fanns starka känslor tillhörande den där boken växte bara fascinationen och nyfikenheten av att den togs ifrån mig. Men han mumlade någonting om att jag var för liten och att det var ju ändå skrivet på holländska som jag inte förstod och faktiskt en dagbok och såna fick man hur som helst inte läsa för det var privat men – att jag kanske kunde få läsa den när jag blev större och faktiskt förstod mer.

Jag fortsatte naturligtvis smyga in i vardagsrummet för att bläddra i boken. Ibland kom pappa på mig och proceduren upprepades. Ibland inte. Så småningom fick den svarta dagboken från Java ligga i fred där inne i skåpet. Det blev aldrig så att jag fick läsa den. Inte heller att pappa översatte den för mig. Överhuvudtaget var det sällsynt att pappa pratade om tiden på Java. Han sa sällan något om den, annat än om delfinerna som hoppade bredvid fartyget eller om flygfiskarna som ibland landade på däck under resan dit. Först som vuxen förstod jag att hans motstånd helt enkelt berodde på att han inte ville att vi skulle veta mer än så. Krigsskildringar lämpar sig inte för barn. Han ville skona mig och mina systrar.

Det var först under hans sista levnadsår som det började sippra fram. När tiden fanns och minnena fick ta plats kom de, någon enstaka först. Det kunde vara små detaljer – och stora – som satte igång associationerna, en skogsrand som påminde om djungeln, ett blånande berg som påminde om en vulkan, en krigsscen i en film på tv. Så blev de fler och fler. Och sedan kom de, som en vårflod; berättelserna från Java.

Lena de Veen läste kurserna ”Det skrivande rummet” samt ”Skriv på ditt projekt” för Joakim Andersson på Västerbergs folkhögskola 2015.