Fält
för avund: trä gången det kan ske
på helgen
Ränderna runt (något okokt) –
först upptäcks kärt-
satt
utomlands; hur du
snurrar leksakskartongen i väntan
på maten
En tredje gång:
ett Pringles-rör fyllt med kastanjer bärs hem;
din vän har ett annat, fann två, båda
ska med till er skolgårdsvrå –
… genom staketet, bakom busskuren, längs
stadens stora gata, hur stavas
aorta? där nere
pekar du,
där
Den sista luckans dikt är skriven tillsammans med Johan Madenteg, min barndomsvän. Så länge den här kalendern består – hoppas jag att vi kan hysas i lucka 24 varje år.
Förra året handlade det också om livet på Ljungstigen i Månsarp.
Julafton och en dikt skriven med Johan Madenteg, min barndomsvän. I dikten citeras han och nobelpristagaren Louise Glück. Och ett ankare är på lån, kanske från Eric Schüldt.
Det varmaste av tack till er tjugofyra som ville skriva dessa dikter med mig. Det var något särskilt för mig.
Och stort tack till er som har läst.
God jul!
här hemma tassar fötter till mitt barn
ännu inte upptagna
i molnet –
vet inte
sämre
ännu
av kroppens trädande –
runt
en bit ifrån
medvetandets
roterande
eld: här är jag
här är jag
som försöker skyla mig
med ordfiltens
istället
här hemma går någon
ännu med sig själv
som ett släkte
Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om spår nummer 9, Ur Semantiska pinnar LXIII.
Det går undan. Det har gått undan under lång tid.
Kanske är det en sådan känsla som underströmmar detta långsamma spår: sedan länge, strömmen av frånvända beslut; som om vi härskande
kunde lagstifta oss ifrån något
av döden givet –
Beslut vända bort från vår gemensamma grund (dödligheten). Beslut tagna för Rut, Rot och för maktens Rim och Reson
utan Pardon.
Beslut vända mot Centrum. Beslut tagna för att blända eller för själva det bländande vita.
Även i den lilla kommunen ska husen stå vända rygg mot rygg med plats för fruktträd emellan, om så bestäms; axel mot axel, ingen ögonkontakt, om så bestäms; skorsten på skorsten, om så … Bromölla kommun
har förbjudit bön på arbetstid.
Inte minst i den lilla kommunen ska människorna stå vända rygg mot rygg, om så bestäms –
*
Texten är ett fragment av ett fragment. Det större arbetet, långdikten som består av många bearbetade fragment, heter just Semantiska pinnar. Där har samtliga sidor ett du-tilltal.
Att detta ”du” emanerar ur mitt eget barn råder det ingen tvekan om alls. På detta text-ljud-spår som Daniel har gjort är duet utlyft. Här är det bara ett politiskt sken eller skeende kvar.
Eller är det så? Kanske finns duet – det autofiktiva barnet – i ”viet”? Men då drar man det ändå väl långt.
I det fragment som Daniel och jag har använt oss av handlar texten mestadels om känsloekonomier. Det handlar om frågan om vilka känslor som det är tillåtet att känna. Med hjälp av en serie i Bamse funderades det mycket på den saken sommaren 2019:
”Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.”
Och här är vi.
Mars sista dagar, 2020. Covid-19 kommer att förändra vår (gör vad du vill med detta pronomen) förståelse av vem och vad som är sörjbart, sörjbara. Vem och vad som ska skyddas. Vem och vad en är, och inte minst, med vilka. Här är vi i ett klassamhälle som är dödligt för vissa och alla. Här, och vad det kan betyda, nu, sen.
I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.
Jag sitter i mitt gamla klassrum från högstadiet. Två bänkrader framför min gamla plats, där jag var bänkkompis med en kille som jag flörtade hämningslöst med, på mitt nybörjarsätt.
Egentligen är det inte ett klassrum längre utan Rävlandas bibliotek facklitteraturavdelning, med arbetsplatser vid fönstren. Bara träpanelerna, fönsterhakarna och elementen påminner om klassrummet.
Jag har cyklat hit för att byta skrivarmiljö. Mitt skrivardokument är öppet men tröskeln känns hög, det var ett tag sedan jag befann mig i mitt eget skrivande. Jag längtar in till det men känner mig ändå nervös, som att jag inte vet om jag kan längre. En bekant känsla.
Det här blogginlägget är ett verktyg för att smyga ingång skrivandet. Just nu skriver jag ju inte, jag bara tänker med ord. Det bara råkar bli en text och jag skriver den, läser den, ändrar något litet, skriver om någon rad. Processen är misstänkt lik ett skrivande. Helt plötsligt kommer jag känna mig redo att klicka ner bloggen och ta upp mitt worddokument.
Min blick söker sig ut genom fönstret, kanske söker den efter orden.
Allt skrivande handlar ju om att välja ord. Eller, att lyssna efter orden, se vilka det är som träder fram. Att låta blicken vandra iväg, bort från skärm och papper tror jag är ett sätt att lyssna. Koppla bort hjärnan och ta in kroppen.
Utanför fönstret: Kyrkan, vägen, lönnarnas grönska.
Det är något med den här vinkeln, något med fönsterhakarna, med spröjsen, elementen, som tar mig tillbaka till klassrummet. Även om rummet är bibliotek nu är utsikten densamma. Exakt densamma.
Det är ett kroppsminne. Att sitta just här, se ut genom dessa fönster, mot kyrkan i just den här vinkeln.
Längtan kommer tillbaka av gammal vana. Som att det verkligen finns något därutanför som går att längta till. Något som skapar förväntan. Jag vet inte om det kan vara sommarlov. Grönskan, solen. Kroppen tror att det är slutet av maj.
Jag undrar om min femtonåring kunde tänka så långt fram i tiden som till 2015. Tjugonio år. Om hon gjorde det vet jag att hon hade helt orimliga föreställningar om vad hon skulle ha hunnit göra på de åren.
På min senaste kurs avslutade vi med att alla fick skriva några ord om sitt eget skrivande och sedan läsa upp något. De fick ett gäng startmeningar av mig:
Skrivandet är…..
Jag skriver för att…..
När skrivandet känns svårt brukar jag….
Efteråt fick de läsa upp en bit. Det var många vackra, vindlande formuleringar om text och kropp, frihet, fantasi och skrivandet som ett sätt att tänka. Men under rundan lästes också den här raden upp:
När skrivandet känns svårt brukar jag ge upp.
Även om hon var ensam om att formulerat orden var igenkänningen stor i rummet.
När det blir svårt ger man upp, släpper texten, gör nåt annat.
Slutar.
Vi funderade tillsammans på hur man skulle göra för att komma vidare, tycka det är roligt igen. Någon tipsade om miljöombyte.
Det är det jag har gjort idag. Jag har gett mig själv ett miljöombyte för att komma igång igen. För att kunna fokusera och rikta tanken.
Nu ska jag klicka upp mitt worddokument och släppa klassrumskänslan. Egentligen trivs jag mycket bättre med nuet, då det här rummet är bibliotek. Att det är en plats där det är möjligt att hitta ett utrensat exemplar av Muminpappans memoarer för en krona och få med sig Folkessons Kalmars jägarinnor hem.
Nu publicerar jag det här, precis så nyskrivet som det är.
Nu.
Nu.
Det har rumsterats om en del bland mina föräldrars gamla prylar det sista. Något som har dykt upp är till exempel två dikter, en av mig och en av min bror.
Jag minns tydligt den här tiden. Jag var nio år och det här är den allra första dikten jag skrev. Jag skulle börja skriva poesi.
Jag vet att jag visste vad poesi var. Poesins uppgift var att ta upp de svåra frågorna och leverera nån slags sanning med ett sirligt bildspråk. Prosan fick vara vad som helst, det kunde vara en lek. Men poesin, det var något annat. Det var allvar.
Jag skrev en dikt. Det är den med lilla teckningen här nedan.
Här står vi
Vi är en dörr till rosendröm
vi är en dörr till freden
I dörren finns en spegel så vi kan se att alla är lika.
När jag skrivit den ville min bror också skriva en. Han var sex år och ville inte veta något om Poesin innan. Nej nej nej, han skulle skriva sin dikt helt själv.
Det blev en dikt som inte höll sig till reglerna. Hans språk var inte sirligt, dikten levererade inga stora sanningar och jag lyckades aldrig klura ut om texten var en metafor för något eller om han helt enkelt bara skrivit en liten äventyrsdikt. Jag frågade, och han sa att det bara var det som stod på pappret. Varken mer eller mindre.
Jag gick i öknen och då kom en örn
Han ryckte mig i ett nafs
Och i örnens skarpa klor
Förde han mig till okänd plats
jag aldrig varit förut.
Jag vet att speciellt tredje raden provocerade mig. Det var ju en meningslös rad! Helt löshängande. Vadå ”Och i örnens skarpa klor”? En annan fråga var vad han ville säga med texten. Textens agenda var, enligt mig, alldeles för oklar. Min text ville rädda världen från orättvisor, vad ville hans text?
Jag bloggar om detta nu, inte bara för att det är en lite gullig historia, utan för att jag faktiskt tycker att våra olika vägar in till skrivandet säger något om kreativitet och skapande.
Under ett författarbesök berättade Elisabeth Rynell om när hon hade en skrivardag i en mellanstadieklass någonstans i norra delen av Sverige. Hon hade bett dem skriva en dikt om våren. De skrev dikter om blommor och sol och gröna ängar, fjärilar och fåglar. De skrev sin bild av hur poesi om våren skulle se ut.
Elisabeth bad dem sedan skriva en dikt om hur våren var för just dem. Om hur den var i deras del av landet, i deras stad, på deras gator. De dikterna var utan gröna ängar och fjärilar. De dikterna var personliga, de var äkta.
Jag ser idag på min och min lillebrors dikter och ser hur jag desperat ville ingå i nån typ av kanon. Jag skrev vad jag trodde förväntades. Jag hade min idé om litteratur och jag ville vara med. Jag skrev inte om mina egna frågor utan om andras. Därför är min text tråkig, ointressant.
Min bror stod däremot utanför alla idéer om vad Poesi var för något. Han närde ingen förhoppning om att ingå i nån litteraturkanon. Även om han ville ingå visste han inte tillräckligt om poesi för att göra ett ärligt försök. Istället skrev han för att det var kul att skriva, och han skrev om det han brann för, om det han fantiserade om. Äventyret.
Resultatet är att hans text är ärlig och direkt. Det är en text som läsaren minns, och man kan nästan känna hur det är att sitta i örnens klor. Hans iver lyser igenom texten, och läsaren kan känna att det varit roligt att skriva den. Hans text vill inte ingå. Den vill vara som den är och den vet om att den räcker till.
Jag tänker inte förringa Jennys (9år) dikt. Hon gjorde det hon såg som en slags plikt som skrivande människa. Dra upp svåra frågor i ljuset. På ett sätt kan man ju beundra henne; hon satsade högt, gjorde ett slags inlägg i samhällsdebatten. Men min brors örn skapar bilder.
Text: Johan Green
(Obs: Johan har inte skrivit ner sin text själv. Det har mormor gjort.)
textdungen 