Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta  utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om spår nummer 9, Ur Semantiska pinnar LXIII.

Det går undan. Det har gått undan under lång tid.

Kanske är det en sådan känsla som underströmmar detta långsamma spår: sedan länge, strömmen av frånvända beslut; som om vi härskande
kunde lagstifta oss ifrån något
av döden givet –

Beslut vända bort från vår gemensamma grund (dödligheten). Beslut tagna för Rut, Rot och för maktens Rim och Reson
utan Pardon.

Beslut vända mot Centrum. Beslut tagna för att blända eller för själva det bländande vita.

Även i den lilla kommunen ska husen stå vända rygg mot rygg med plats för fruktträd emellan, om så bestäms; axel mot axel, ingen ögonkontakt, om så bestäms; skorsten på skorsten, om så … Bromölla kommun
har förbjudit bön på arbetstid.

Inte minst i den lilla kommunen ska människorna stå vända rygg mot rygg, om så bestäms –

*

Texten är ett fragment av ett fragment. Det större arbetet, långdikten som består av många bearbetade fragment, heter just Semantiska pinnar. Där har samtliga sidor ett du-tilltal.

Att detta ”du” emanerar ur mitt eget barn råder det ingen tvekan om alls. På detta text-ljud-spår som Daniel har gjort är duet utlyft. Här är det bara ett politiskt sken eller skeende kvar.

Eller är det så? Kanske finns duet – det autofiktiva barnet – i ”viet”? Men då drar man det ändå väl långt.

I det fragment som Daniel och jag har använt oss av handlar texten mestadels om känsloekonomier. Det handlar om frågan om vilka känslor som det är tillåtet att känna. Med hjälp av en serie i Bamse funderades det mycket på den saken sommaren 2019:

”Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.”

Och här är vi.

Mars sista dagar, 2020. Covid-19 kommer att förändra vår (gör vad du vill med detta pronomen) förståelse av vem och vad som är sörjbart, sörjbara. Vem och vad som ska skyddas. Vem och vad en är, och inte minst, med vilka. Här är vi i ett klassamhälle som är dödligt för vissa och alla. Här, och vad det kan betyda, nu, sen.

I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.