Tjugofjärde juni.

Morgon, mellan rummen, jag hör dig gäspa. Klockan är i alla fall efter sex, att döma av ljuset. Sedan blir det tyst i cirka tio minuter. Så hör jag dig säga Herregud. Det verkar vara över något du tänker på.

Så går det tio minuter till och sen hör jag dig flytta på dina papp- och plastpåsar inne på ditt rum – möjligen för att kunna komma ut, möjligen av annat skäl; hur som, du var på väg till vårt rum.

Fjortonde juni.

När jag kommer hem från min sista dag innan det helgade sommarlovet så tittar du på Sommarlovsmorgon. Du sitter på knä i vardagsrummet. Stinas dator står på brudkistan framför dig.

Det handlar om ”Sommarskuggan”, en mystisk karaktär. Du ville se på programmet efter förskolan, förklarar Stina; det känns som att ni har kollat på förskolan, men det vet vi inte, det bekräftar du inte; du är helt inne i vad ”Sommarskuggan” handlar om för dig och tänker väl på det tugg som du har med dina vänner.

Elfte juni.

Du vill läsa Bamse, ja en viss serie, direkt när du vaknar. Jag föreslår att vi tar med den till frukosten och bordet, vilket går för sig. Och du vet vilka rutor du vill se och fundera kring. Du kan inte tänka dig att bläddra. Uppslagets nog, frågornas brunn.

Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.

När jag kommer hem efter att ha lämnat dig ser jag en nyhet som rör att Bromölla kommun har förbjudit bön på arbetstid. En på Twitter, Laila, som länkar till nyheten, skriver att hon bad när hon fick veta att hennes mamma fått cancer: ”för jag visste inte vad jag skulle göra”.

Det finns något särskilt bottenlöst i viljan till utplåning av det nödställda i att vara människa. Utöver den sig utbredande fascismen, därunder – ett annat som om. Ja, som om vi härskande kunde lagstifta oss ifrån någonting av döden givet.