Etikettarkiv: böcker

odöd med jönson

givetvis är det vad d säger så snart han har boken i händerna i stugan: ”pengar, ha! det är det första jag ser: ”jag måste få in pengar”, givetvis, och du skulle bara veta (för du har tydligen undsluppit recensionerna), veta hur boken har blivit läst mot de återkommande raderna om pengar, pengar, pengar

och jag tänker att jönson spelar en (slags) charad med vår läsning av verket (Marginalia) eller charad är inget bra begrepp för det här men det spelar ingen roll, det viktiga, som jag ser det, är att han har skapat en möjlighet till icke-läsningar av de återkommande raderna om pengar, pengar, pengar

jag tror inte att man ska läsa dem, egentligen; jag tror att läsaren ”erbjuds” en möjlighet att göra något annat, som det att kisa, eller kila med ett finger över varje rad ja eller spotta i väggen eller ja raderna om pengar, pengar, pengar

ja, så tror jag

ja, som metaforen ”brus”, generiskt; det ”erbjuds” att forslas med i bruset raderna om pengar, pengar, pengar

som faktiskt brus, fast läsnings ansvars raderna om igen

En bok en tanke (Transit)

så här är det, det författarskap som – säkert – kommer att bli min take på den
ofrånkomliga tanke- och samtalsfiguren believe the hype som cirkulerar fritt mellan hög- och
lågkultur, mellan tidningssidor och pendlingsresor, och hon såg mest ut som att hon hade undvikit att utsätta sig för risker, som ett veck i en gardin som inte bleks för att det aldrig möter solen,
så heter det, i en bild, dessa mästerligt enkla bilder (som inte är enkla?), ja det
mästerliga eller det egna (näh?) eller allra helst det k o n s e k v e n t a i detta bildskapande språk; den metaforiska matta som läsaren hela tiden får se rulla ut sig framför en i läsningen, den rullar ut sig,
litteratur får gärna kännas som ett vatten om kroppen, ett bad till, tack,
en tillbakabläddring en dag senare: som ett veck i en gardin som inte bleks för att det aldrig,

och kanske är ordet slitstarka – det är slitstarka bilder; hela tiden ett komplement till skeendet, konversationen, livet, ett undre eller övre lager,
för en identifikation eller ett steg bort ifrån en snyltig (dito), men hela tiden
konsekvent som en väv, våg,
det woolfska – som många har funnit – i språket, hela tiden
står språket bild

En bok en tanke (Ett paradis, fastän förtorkat)

Det som går. igen

Från den första till den senaste

Den ena. den andra

bok vars bökar

bokar

backars brus eller tanken på. bruset

både i debuten

och i den när-

komna Kärleken tänkte jag mig så:

Orden som springer med skorna

i handen,

denna hands den

jag håller i: Det oupphörliga bruset

(i debuten, på första sidan)

Ett språk, själv ett brus, hur det rinner

inuti sten. (ur Ett paradis, på den andra

sidan) så / jag misstog mig

det fanns övermått icke-mått så mycket läsningsankring

att finna / finna / finna ut

 

Som i den första. den senaste: om orden

måste det skrivas

Och fler och. mer

om orden tycks det bli

med det tilltagande författarskapet:

Orden har inga hemligheter

De reser öppna igenom oss

En bok en tanke (Och jag ruskade en älskling)

inte för alla – flera jag får jag avstå – inte hur som helst, utan bara med en vana, en viss andning eller sättning – det att föreställa sig en pärla mellan överläpp och tungan med tungan utanför, ovanför, långsamt rullande, förandes en pärla, och nu skriver jag figuralt, du får inte tänka dig en verklig pärla (alldeles för många muskler spänner sig), ingen hårdhet, bara skimmer och vått, bara en föreställd, mellan överläppen och tungan, tungspetsen utanför, ovanför hålet spetsen mot pärlan, så tänker jag att Mayröcker kan läsas, och nu skriver jag figuralt, pärlan som tänkt andningsbild, bildande violens, ljusmössa kom emot mig, inte för alla mina jag, flera får jag avstå

En bok en tanke (Det)

Vid tanken på allt som fattas oss
för att fatta,
omfatta,
uttala vad vi står inför
med klimatförändringen –
fastnar jag ofta
för frågor om rädsla. Hur
ska vi lära oss
att härbärgera en rädsla
som osannolikt nog får oss
att agera?
Vid tanken på allt som fattas oss,
att fatta om Inger Christensens
ord om rädslan:

Det begynder
I angsten
I angsten som en hvile
Angsten for at være alene
Angsten for at være sammen
Angsten for det afsluttede
Angsten for det uafsluttede
Angsten for kønnet
Angsten for døden
begynder allevegne
allevegne i et menneske
( ..)
Og meningen
at holde sig á jour med angsten
at gå ind under angsten
som man går ind under bruseren
at gå ind for angsten
at gå ind for angsten som man går ind for at skaffe sig et måltid
fordi man er sulten
(…)
det vigtige er ikke
det vi er
men det vi godt
kunne være
kan være
ikke kan være endnu
men kan og skal blive engang
være engang
være bange
men ikke være bange
for at være bange

ja
vara en gång, vara rädd,

men icke vara rädd
för att vara rädd,

 

 

En bok en tanke (vad gör jag här)

nyttan av boken finns i den banalitet jag så väl behöver – jag är rädd att det ska bli krig/ jag är rädd att det inte/ blir ett krig mellan gott och ont/ utan mellan ont och ont – som när vi har sett en dokumentär om kärnvapenrustning och tanken på en atomvinter drar förbi och boken ligger där i den röda korgen på toaletten – från mörkret stiga vi mot ljuset/ från intet allt vi vilja bli/ coco jag älskar dig/ jag hängde mig i min garderob/ jag var så ledsen/ min papegoja hade dött/ han var min bästa vän/ … / coco jag älskar dig – och det är som att vi har en outtröttlig generator för glömska för att det här (livet) ska kunna fortsätta, som att en långdikt (som den här från 2001) kan få öppna ett fönster till en utsikt där absurditeten står trädgård med både möjligheten att leva och omöjligheten i rader, snår, granngårdar; där sedan slutar läsningen (av sig själv) för den här gången och generatorns verk fortsätter oförtrutet –

Ett virvlande på bokmässan

Det är bokmässa.
Det är bokmässa och det känns som en blandning mellan fest, jobb, ett virvlande dansgolv och en gruppresa.

Dagarna innan har vi planerat, funderat över skor och kläder, smsat till folk vi vill träffa, kollat deras planeringar för mässdagarna. Sen virvlar vi in på dansgolvet, står i hörn och spanar eller snurrar runt i montrarna. Köper böcker som om vi fick betalt för att läsa, och vissa av oss får det. Vi andas ut och pausar i Rum för poesi, letar upp ingångar till seminarierummen, snor ett kafébord och äter medhavda mackor, springer in i folk vi inte träffat på flera år. Är glada, dricker vin med förlag vi egentligen inte har nån koppling till (men någon som känner någon har minglat med redaktören en gång). Vi skakar hand och vi ler, står några sekunder i tystnad. Låter blicken glida över folkmassan, hittar någon bekant och skålar på avstånd. Ögon tåras av trötthet, av ljudnivån, av namn vi glömt, bokprojekt vi inte lyckas fokusera på, trots att det är spännande.

Jonas Hassen Khemiri har pratat om sin nya bok ett otal gånger och jag har inte lyckats vara på plats en enda gång. Bekanta radioröster hörs från SR-monter men jag känner inte igen något ansikte. En kvinna sitter i Galagos monter och det är Nina Heidenstam. Hon målar en fågel på min kalender för 2016 och önskar mig ett härligt år. Jag köper en okänd bok för att författaren såg ensam ut, och för att den handlar om en cirkus. Sen dricker jag kaffe med någon, hittar en bekant som raggar förlag till sin bok. Vi säger hej, säger det var kul att ses igen.
Senare på kvällen hamnar bekanten och jag på samma vernissage på Sandell Gallery, där han ställer ut text och Mina Widding ställer ut en klänning klädd i ord som får designerhjärtan att smälta.

Det blir mer mingel, mer textsamtal och böcker som nämns, som har lästs och som ska läsas. Alltid böckerna som utgångspunkt, de färdiga, de i process och de inte ännu skrivna.

Sjuuukt djupa böcker

Det finns mycket att hitta och titta på i montrarna. Allt från populärlitteratur, till 1920-talets damtidningar, till kalendrar, tidningar, essäsamlingar, örhängen, gosedjur, film och Muminkoppar. Här och där finns det också Sjuuukt djupa böcker.

I år är jag inte bara på mässan som mig själv, utan även som skribent för tidningen Bazar masarin (som nu har gått och skaffat sig en hemsida! www.bazarmasarin.se)
Att ha presspass känns ungefär lika bra som jag tänkte det skulle göra. Det går att räta på ryggen och möta blickar på ett annat sätt med ett sådant pass runt halsen. Det går att röra sig genom rummen som om man vet vad man gör, fastän man har lika lite koll som vanligt. Ibland har jag gått mellan montrarna och lekt att det är vardag för mig med den där guldbiljetten om halsen, men oftast inte. Oftast har jag varit lågmält men hysteriskt glad och tacksam.
Presspass
Egentligen bloggar jag inte nu. Egentligen förbereder jag morgondagens intervju med Lin Hallberg, och skrivarkursen som jag ska hålla på Frölunda bibliotek efteråt. Egentligen är jag trött så det vibrerar i ögonlocken fastän klockan bara är tjugo i tio.

Jag kommer skriva mer om mässan. Jag kommer skriva om Sara Lövestams författarbesök i onsdags, innan bokmässan började, och jag kommer skriva något om seminarierna jag varit på. Det har inte blivit så många, men några godbitar har jag fått med mig i alla fall.

Imorgon träffar jag alltså Lin Hallberg, som har skrivit de älskade Sigge-böckerna, och nu senast Orkans öga för åldrarna 9-12. Vi ska prata om vilka möjligheter det finns i hästboksgenren, och vad som är så sagolikt lockande med hästlivet.

Men än är inte mässan slut!

Såhär såg det ut dagen innan mässans start:
Innan mässan