Etikettarkiv: FADÄSER

FADÄSER, nödvändiga

genre:
andras,
vad jag vill kalla,
försakande
av
skrivandets
grund

 

I december 2014 deltog jag i en konferens på Linköpings Universitet: ”Excitable Writing”. Det var något som det var värt att se fram emot. Jag har ännu med mig en del från de två dagarna. Inte minst ingången till Imri Sandströms skrivande är jag (extra) tacksam för.

Det är ju ett Åh! – till minne – en konferens som hade ett anslag av aktivism i eller över sig (som den sedan levde upp till också):

”Dear Speakers, Workshop Facilitators, Performers and Participants,
94 people have registered for the conference and we are all very much looking forward
to meeting you in the next days in Linköping …”

Men, i denna texttyp gäller det ju det halkiga, det tillstötta, det försakade, och så vidare. Och jag har ett särskilt minne som jag vill kategorisera under produktiva fadäser.  För en gångs skull skriver jag om andras försakelse, inte min egen.

En av konferensens stjärnor kom från staterna och skulle ha en workshop utifrån love. Så, i mixern för rummet där workshopen skulle äga rum fanns i huvudsak: excitable writing, normkritiskt tänkande, samt ”kärlek” som tema.

Hur instruktionen löd, alltså skrivinstruktionen, det minns jag inte. Vilket är symptomatiskt för anekdotens blänkande och bländande sida. Det jag minns är bara invändningarna mot hennes övning: ”That doesn´t work for me.” och liknande. Tja.

Fadäsens kött rör alltså att inte förstå/välja frihet att göra vad en själv vill med en skrivövning. If one hates an instruction, one can put hate into the writing. Men nej, det var flera stycken som kände att den ansvariga för workshopen hade formulerat sig för normativt om kärlek. Redan från början. Alltså, ett nej till hennes utsagor som transformerades till en nej till själva skrivandet.

Det finns texter om kärlek som aldrig tillåts ta sina första andetag, självfallet på grund av normativt förtryck, begränsande, och så vidare, men även på grund av oaktsamhet inför skapandets grundvillkor. Menar denna fadäsflaggning.

 

 

 

 

FADÄSER, nödvändiga

genre:
skriv-
lärarrollen
eller
pedagogikens
fram-
smulande
sida

 

Det här är en text om att överge det välplanerade mellan två lektionsdagar. Det är en text om flera FADÄSER, spridda över de senaste åren.

Januaris första dagar 2017. Tre sammanhängande lektionsdagar med poesi på Skrivarlinjen står snart för dörren. Det växlar mellan regn och bitande kyla från den ena dagen till den andra och vid köldknäppen traskar min sambo och jag genom ett lätt snöfall i Helsingör. Vi ska barnfria få övernatta på andra sidan sundet. Någon beställer in en cocktail och till den kommer en physalis. Se där: den ska in i en skrivövning.

Innan nyåret hade jag läst mycket av Birgitta Lillpers i en längtan efter att bygga mina tre dagar med poesi på hennes lyrik. Jag hade sonderat och sökt efter dikter som kunde utgöra ett underlag för att undervisa om tid. Jag närde en förhoppning om att skapa en intressant mix av teori och praktik genom att skapa skrivövningar med hjälp av Lillpers. Planeringen gick åt det mer rigorösa hållet, sett till tiden jag la ner, sondens diameter, utan att det för denna skull kändes rätt.

Med undersökandet av bäret physalis – som jag beslutade mig för att dela ut till var och en i klassen – kändes det som att planeringen klarnade. Jag kände för de skrivövningar som jag nu kunde föreställa mig. Framför allt kändes det som min pedagogik att ha en sinnlig övning Dag 1 som vi sedan kunde fortsätta med Dag 2; det verkade som en bra helhet.

Men jag fick avbryta idén med en triptyk av lektioner redan efter den första dagen. Denna FADÄS har jag tänkt mycket på på grund av tack vare vad som följde lektionsdag två. Istället för att fortsätta på de skrivövningar som varit Dag 1, vilket varit tanken, upplevde jag att det behövdes teori att sätta ögonen i. Det var för grunt, hur fint det än prasslade, höljet till bäret.

Svaret på vad som kunde tänkas saknas oss blev en essä av Lyn Hejinian: ”Avvisandet av det tillslutna”. Essän handlar om att förstå text som öppen eller sluten. Den handlar om läsningens skapande aspekt, för att hålla det kort här.

Inför lektionen skickade jag ut både essän, inscannad, och nyckelmeningar ur den (som jag skrivit av åt dem). Min upplevelse av vårt samtal Dag 2 var en stor tacksamhet för sättet – rastret? – att förstå text (med).

En FADÄS: Att ta en husgud som Lillpers. Jag kan inte det. Hur mycket jag än sonderade kunde jag inte få ”ut” mig själv – ur litteraturen. Hittade inte en hållning att presentera henne med. Famlade mellan ett överflöd av saker att berätta.

En FADÄS till: I det välplanerade var det från början ett underskott av teori pga av – säg – rädslan för att det skulle vara exkluderande för några i klassen.

En efterföljande FADÄS:

Året efter, januari 2018, önskar jag såklart återvända till essän ”Avvisandet av det tillslutna”. Den här gången tänkte jag att det var lika bra att inleda med den. Men se, nu upplevdes den som ganska platt. Det är nyckfullt, hur det går. Men FADÄSen är ändå inringbar: jag litade på essän i sig, snarare än att utforma något för just den gruppen.

Hur det gick vid det tredje användandet av essän, i januari 2019, kan vi spara till en annan gång.

 

 

FADÄSER, nödvändiga

genre:
in-
lärnings-
problematiken
i
sig

Lördag kväll.
Har läst i min dagbok, detta års juli, och något som gladde mig särskilt var enkla meningar om hur mycket jag tycker om praktlysing. Denna gula blomma som räknas som en invasiv art – ”kan vara mycket svår att bli av med” – men som i sommarens trädgårdar ser ut att låta oss stanna för evigt.

Jag är glad i att ha den vid kolonistugan i Malmö, men nu var det om tågresans blommor jag läste. I Hörken hade Erika och Jonas en ö av praktlysing direkt i backen utanför torpets bibliotek. Den lös om morgonen. Som en fet blinkning till den av oss som var först upp på morgonen.

Grannarna hade låtit själva huset omringas av prakten.

Fadäsen från Hörken hör rallarrosen till. Vi var på väg hem från sjöbadet, uppför på en grusväg med barnen på cyklarna. ”Den där kan du iallafall”, sa han. ”Är det … johannesört?” Nej, det var det ju inte.

Just rallarrosen får/tvingas man sedan se väldigt mycket av på tågresan vidare norrut mot Nordmaling och Olofsfors. Ja, det invasivas överallt.

Just med ”Rallarrosor” undertecknade Athena och jag en kollektiv text i tidskriften Subaltern år 2007. Problemet för mig var bara det att jag hade tänkt på blomman vallmo när jag föreslog namnet ”Rallarrosor”. Fadäsen med rallarrosen tycks alltså generisk.

Den underliggande, livsirriterande fadäsen rör såklart att inte leva ett liv som får mer växtnamn att komma i naturlig svang och andning.