genre:
rollernas
sammanblandning;
alldeles ny
i en
lärarroll

I början av 2012 skulle jag till slut få testa att undervisa i skrivande på en folkhögskola. Jag hade, förvånande nog, tjatat mig in på Fridhem genom att maila och maila till Anne Olsson som då ansvarade för utbildningen. Till slut lät hon mig alltså komma för att hålla de två dagar i kollektivt skrivande som jag salufört i så långa rader.

Detta FADÄSminne rör själva materialet jag kom med till den Skrivarlinjen – ja, det som var ämnat för dem att hugga in i. Det som var menat som en inbjudan:

Min vän Annika och jag hade något vi kallade för ”25-veckorsprojektet” som, i korthet, fungerade på det sättet att vi levererade varannan söndagskväll till den andras dörr. Tjugofem veckor i rad, enligt manifest. Vid denna tidpunkt, 2012, hade det hela förlängts. Vi var inne i ytterligare en tid, utan räkning …

Det var alltså ”min vecka” den vecka jag skulle till Fridhem. Planen hade i några veckor varit att jag skulle ta med mig den textskärva som Annika förväntades leverera om söndagskvällen. Nå. Det kom en sida text. Men den bestod bara av ett enda citat och det var pro-nazistiskt. Vad göra?

Jag kände inte att jag kunde ta med citatet och låta deltagarna ”skriva vidare” på det med mig. En tanke på att fuska smög sig in. Jag hoppade således tillbaka ett par veckor i vårt utbyte och tog inte med den aktuella texten. Bytte ut.

Vari består fadäsen? Hur ska man förstå den? Jag finner det tämligen öppet.

Att inte låta text vara text. En fadäs, såklart. Att inte ta med det reella materialet (och något mer!). Att inte välkomna ett äkta möte med vårt projekt.

Att fuska så till den grad att det smög sig in ett falskt återgivande av vårt projekt – var även förödande för det att själv skriva vidare efter dagarna på skolan.

Möjligheten att presentera ”rätt” skrivövning för gruppen jag mötte, ja den sjönk. Det att hitta passande nivå för övningen blev inte lättare; jag överjobbade övningen.

Ibland undrar jag vad som egentligen låg bakom valet av text – från Annikas håll. Visste hon att jag skulle ta med hennes textsida till en folkhögskola? Jag tror det. Det var kanske ett slags test? Skulle jag förmå mig att låta text vara text, även i en prekär situation (dvs. då jag varken kände till vilken grupp av människor som väntade mig eller hur jag själv skulle fungera i kontexten)?

FADÄSminnen
skall
fortsatt sakta
läcka
– frågokli