UTFÖR DINA EGNA SKRIVÖVNINGAR (såsom den i poetik VT20)
På Skrivarlinjen 1 fick klassen i uppgift att först skriva och sedan spela in sin egen poetik. Som exempelunderlag spelade även jag in något, till dem.
Denna inspelning delas här .
Lundberg
poetixxx .
för att få något gjort – lyft på luren – lägg ifrån dig luren – det (som) ur dig
lyfta – : lyss eller åse eller –
vänd an runt
högtalartelefonen osynliga svärmeri, kännbara – lägg på – låt ligga kvar i rummet
modell betyder i-förverkligande av idéer – det som omsätts [från ”idémolnet”] – en modell att
använda istället för ett moln att begrunda –
det kollektivas (som) har somligt att erbjuda
modellen med fyra extremer har just extremer och en gräns – cirkeln – runt hela –
så befinner du dig utanför
cirkeln rör du dig i något gränslöst – (”ett gränslöst skrivande”,
”ett gränslöst socialt liv”, ”ett isolerat läsande som bara leder till vansinnet”) –
Lundbergs kategoriska imperativ : en dos vansinne och en dos disciplin kan
kopplas ihop med cirkeln – att befinna sig – att tappa
bort sig – att ta sig tillbaka in, igen – att gå på diagonalen – väl inne igen – väl hemma igen – väldigt
långt ut
att
inte fastna med ”en fiktiv modell som skapar en större frihet” menar vi just
acceptansen av begränsningen –
att vända vid cirkelns sarg – inte rädas flisor stryka tanken mot – att minnas har haft en hand
mot och tänkt: Nej, nu vänder jag om
med ”en fiktiv modell …” menar vi att det vi säger
om vårt skrivande – las reglas! – inte är de samma
som det som föregår
– alltid halvsant –
”en poetik måste alltid upphäva sig själv” –
*
I texten finns citat ur Lundbergs Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.
Livet med Lundberg (IV)
Allting började med Lundberg för mig. I alla fall nästan.
Januari, kanske februari, mars – 1999. Jag går andra året på Erik Dahlbergsgymnasiet. Någonting får mig att söka mig till biblioteket. I en vit läsfåtölj försöker jag läsa kulturdelen i Jönköpings-Posten. Om natten blir handen ett skepp av ljus, en bok av Kristian Lundberg. Det enda jag minns är att jag inte förstod ett skvatt egentligen. Och att jag tyckte om det.
På påsklovet någon månad senare ska familjen övernatta i Danmark. Bara göra någonting. Se något. Jag försöker njuta av kultursidan i faderns Expressen, men det glöder liksom inte. Vad var det där för glöd som var där, en gång … ?
Min sportande personlighet känns både långsam och rask i sin transformation: tjugo år senare minns jag inte saker med skärpa. Skrivandets konturering, här, tillför i alla fall.
Jag tror att det dröjde något år innan jag började läsa – vad som då fanns av – Lundberg. Våren 1999 traskade läsningen snarare omkring i Lukas Moodyssons böcker, vilka var enklare att relatera till. Det är dock lustigt att gudsflisan fanns även hos honom.
Allting började kanske med en svart antologi med ”Malmöligan”; kanske var det med hjälp av den som jag hade Lundbergs namn i mig och började läsa recensioner?
Annorstädes —
April, eller maj. Tankarna på verket skjuter fart när jag talar med Stina om hur det känns att morgon för morgon möta det. När det frågas och jag frågar henne om vad som når in eller berör henne; det är när hon går igång på hur Malmö visar och inte visar sig självt, säger att det är så Malmö, detta att inte visa upp sig, att istället visa att man bryr sig inte alls; vadå, du är i Malmö det fattar du väl?
Verket tenderar, eller säger, att du kunde vara någon annanstans. Likaväl. Vilket är samma sak som att säga att en malmöit vet att Malmö blir bäst för en, genom negeringen (”Det är inte som i Stockholm … ”) uttrycks något – men inte vad det rör sig om, egentligen. En malmöit vet att driva med saken och kan rycka på axlarna åt ett verk som visar vad helst annat som världen ger.
Maj. Jag går dit på en helg. Som malmöit, inte som resenär. Istället för att se mig om i världen ser jag mig om här. Rulltrappsensamheten en söndagsmorgon. Likväl. Att gå dit istället för att resa, som ett ironiskt självsmek, som för att korsa sitt spår utan att dra upp ett spår till, eller utåt, igenom. Bara ringlande. Den inre ringvägen.
Juli. Vi når sommaren, hettan som ligger kvar. Det ringer både här- och därstädes. Bränderna. Inte som resenär. Jag tänker på vad Stina kan ha menat med att det är så Malmö att inte visa upp sig själv. Jag försöker känna hur detta har stakat ut ett modi åt oss som ingenstans ska, vill, …
Ja, ett lundbergskt modi; att lämna Malmö, enkom för att återfå sitt Malmö. Att tänka tanken och stanna i tanken.
Det här är den fjärde texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.
Metoderna (Att skriva på fyra saker samtidigt)
Öronmärkning:
För dig
som
tror dig behöva
ett tiotal år
på dig
för att komma till ro
med en metod
Våren 2013.
Jag dröjer kvar i Lund. Tar svängen förbi stadsbiblioteket, slår mig ned med några tidskrifter. I någon av dem står en intervju med Kristian Lundberg att finna. Se där, så typiskt; det är vår, vart ska man ta vägen, varför inte skjuta på det egna skrivandet och läsa om andras istället.
Men det blev en viktig eftermiddagsläsning.
I den där intervjun berättar Lundberg att han alltid skriver på fyra saker samtidigt för att aldrig kunna säga (lura sig ) att han inte har någonting att skriva på. En metod för att säkerställa att det rullar. Om jag minns rätt sa han ungefär att han bara klickar upp ett annat fönster – och testar en annan text – om han har fastnat.
Jag har funnit förtröstan i att försöka med något liknande under de senaste åren. Istället för att resignera – re-orientera. Några ord sätter sig alltid i rörelse, någonstans, i något som hjärtat visar sig vilja.
Sedan, om det är två, tre, fyra eller fem texter som ska räknas som att de alltid finns, samtidigt, för just mig, det håller jag för osagt.
Livet med Lundberg (III)
Januaris första dagar.
Ymnigt regn, tjockt över bussens fönster. Vi kliver av vid Stadsbiblioteket. Upp med var sitt paraply. Du har på bussen berättat om när du dagen innan stannade till tjugo minuter på Värnhemstorget i hopp om att få se duvorna lyfta i formation, en gång till. Men så går det inte till. Du gick vidare mot havet. Hög, klar luft. Jag ber dig säga samma sak om duvor på tyska. Under var sitt paraply berättar jag för dig att Malmös mest emblematiska författare satt långt bak i bussen med munnen nere i jackan. Armarna i kors. Inför regnet. Tankarna. Hur han troligen skulle ha uppskattat att höra dig berätta om hur Värnhemstorget blev Malmö för dig igår. Hur Värnhemstorget är Malmö för honom. Hur han kanske kom därifrån, bara för att, denna dag.
Livet med Lundberg (II)
Med hösten brukar Kristian Lundberg komma åter i mitt liv.
Han är något av en ”årstidsdiktare” för mig – och hösten är min favorittid.
Träden avlövas längs gatorna och sidorna; ännu ett Malmö
läggs till alla våra Malmö. Och hur bekant
mörkret sänker sig över Värnhemstorget, kanalvattnet
och Kungsparken. Allt som fattas oss.
Men det handlar inte om hösten, nej, Kristian Lundberg kommer åter
när Kristian Lundberg kommer åter. Jag tar vad som helst
som intäkt på att det är dags.
Som när det vankas Nobelpris i litteratur, och raggen reser sig –
för jag måste plötsligt läsa sådant som är personligt för mig. Det blir liksom
brått med det. Eller om senvintern inför den frusna säden (som om jag
stod vid en åker särskilt ofta). Eller om sommaren
med det smått idiomatiska uttrycket ”juni, juli, augusti” i luften,
vilket kan få mig att känna det som att jag behöver
få läsa hans uppräkning
av de månaderna.
Äsch.
Han återkommer. Det är saken här. Och nu är han närvarande igen
och det kommer kanske en serie blogg-texter
ur denna återkomst.
*
Först ut är ett minne, om vilket jag skrev en dikt för cirka fem år sedan:
november 2009, kanske
oktober, jag vet inte när, inte mer precist
bara kroppsminnet av att ta emot
skvalpet
kilon, styre
gummiband tider i trappor tider
och det som bryter
av gör sitt
bestämt hans
hej över avstånds vita
fält där schäferns höga snösteg
Jag letade fram den ur gömmorna. Det hade talats om vikten av att heja
i min närhet (ex vis på jobbet) och så kom det där minnet.
Jag jobbade på Citymail och den första snön hade lagt sig. Cykeln var
överlastad. Dagen lång. Västra Hamnen öde. Plötsligt steg en röst emot
mig som från ingenstans. Jag hittade först inte adressaten. Men strax,
långt ut på det vida fältet syntes en gestalt som vinkade. Kristian Lundberg.
Det är märkligt för en läsare; att få sin diktares hej över nejden.
Oombett. Svarande något inom en.
textdungen 