Med hösten brukar Kristian Lundberg komma åter i mitt liv.
Han är något av en ”årstidsdiktare” för mig – och hösten är min favorittid.

Träden avlövas längs gatorna och sidorna; ännu ett Malmö
läggs till alla våra Malmö. Och hur bekant
mörkret sänker sig över Värnhemstorget, kanalvattnet
och Kungsparken. Allt som fattas oss.

Men det handlar inte om hösten, nej, Kristian Lundberg kommer åter
när Kristian Lundberg kommer åter. Jag tar vad som helst
som intäkt på att det är dags.
Som när det vankas Nobelpris i litteratur, och raggen reser sig –
för jag måste plötsligt läsa sådant som är personligt för mig. Det blir liksom
brått med det. Eller om senvintern inför den frusna säden (som om jag
stod vid en åker särskilt ofta). Eller om sommaren
med det smått idiomatiska uttrycket ”juni, juli, augusti” i luften,
vilket kan få mig att känna det som att jag behöver
få läsa hans uppräkning
av de månaderna.
Äsch.
Han återkommer. Det är saken här. Och nu är han närvarande igen
och det kommer kanske en serie blogg-texter
ur denna återkomst.

*

Först ut är ett minne, om vilket jag skrev en dikt för cirka fem år sedan:

november 2009, kanske
oktober, jag vet inte när, inte mer precist
bara kroppsminnet av att ta emot
skvalpet
kilon, styre
gummiband tider i trappor tider
och det som bryter
av gör sitt
bestämt hans
hej över avstånds vita
fält där schäferns höga snösteg

Jag letade fram den ur gömmorna. Det hade talats om vikten av att heja
i min närhet (ex vis på jobbet) och så kom det där minnet.

Jag jobbade på Citymail och den första snön hade lagt sig. Cykeln var
överlastad. Dagen lång. Västra Hamnen öde. Plötsligt steg en röst emot
mig som från ingenstans. Jag hittade först inte adressaten. Men strax,
långt ut på det vida fältet syntes en gestalt som vinkade. Kristian Lundberg.

Det är märkligt för en läsare; att få sin diktares hej över nejden.

Oombett. Svarande något inom en.