Mera pappa!

Det finns något så hjärtligt i det här utropet. Om jag till exempel reser mig
upp ur soffan och Silas önskar att jag ska stanna: Mera pappa! Ja, han vill att
jag ska stanna kvar. Stanna. Närvara. Vara kvar, där, nära. Dröja.

Men det finns också blickar från presumtiva framtider, i vilka det inte längre
finns så mycket kvar av ett sjungande Mera pappa!

Jag kan som minnas smaken i munnen när min pappa talade om mig i tredje
person. När jag stod bredvid. En smak av att tappas på rösten. Eller, kanske, en
missriktad välvilja. Eller egenintresset: ”Joakim är duktig i skolan.”

Ordet duktig har jag särskilt svårt för. Jag använder det givetvis själv, det trillar
säkert ur min mun oftare än jag förstår. Så var det inte första … sex månaderna?
Min sambo och jag hade läst barnpsykologen Malin Bergströms tankar om ordet
och fått stöd i vår ovilja till det. Det var väl klart, kände vi, att man vill variera vad
man säger; att det inte finns någon rimlighet i att en människa som vi formar vill
vara en sak hela tiden. Dessutom en sak som går ut på att det blir rätt (att det
presteras).

Jag har den här veckan tänkt mycket på hur jag slutade säga pappa och ville börja
tilltala honom vid förnamn. Vilket inte uppskattades. Mera pappa. Skulle det vara.
Jag tänker på hur det handlade om närvaro och frånvaro. Att pappavarelsen töms
på blod av sig själv – genom frånvaro.

Och det hela är inte så anmärkningsvärt. Någons pappa Hans – var Hans mest hela
tiden. Från början. Det var en generation av pappor som önskade närvara, utan att
för den skull fråga om hur det gick med den saken.