Bidrag till Dungens Fyra Sidor #4

För den som vill skicka in en dikt till det fjärde numret av dungens diktzine finns följande anslag:

Texten stod att läsa i nummer 3.

Ett medskapande läsande, av dikt i tidigare nummer. Ja, vad ber jag om här; detta val av impuls kan såklart innebära att det kommer att ta längre tid att få in tre gästbidrag. Men vad vet man, nej.

Min förhoppnings horisont ligger iaf ungefär här: att göra nummer 4 i månadsskiftet maj-juni.

Är du ny med Dungens Fyra Sidor och vill läsa mer om vad detta diktzine är för något:

Om det senaste numret, om släppet av nummer två, och av det första. Och här började det en gång i tiden, den 9 juni, 2020.

Inför nummer 4 är allt – i övrigt – som vanligt: tänk på att din (vår) dikt ska skrivas 40 gånger på en skrivmaskin, och i A5 stående; den kan alltså inte vara för lång eller för bred.

Vad gäller att få ja eller nej: det hela delas, oavsett, ut med värme.

Här är en bild med de tre nummer som har sett världens ljus, fast i den edition som kallas simulacra, dvs. en andra upplaga som görs med kopiering. Förstaupplagorna är slut, simulacror finns.

Välkommen med ditt bidrag:

joakim.o.andersson@gmail.com

Medverkande poet får en förstaupplaga och två simulacror av numret hen är med i. Utöver nöjet, förstås.

/Joakim

Väntextgruppen

Öppet brev

Jenny,


Det är en tidig lördagsmorgon.

Jag skriver till dig från mitt barns säng, efter det att han kommit till vår och jag smugit upp efter det att han somnat om intill Stina. Ja, jag kunde känna att han skulle vakna om jag suttit utanför vårt sovrum och knattrat i soffan. Och i kökets skuggor från veckan ville jag inte sitta.

Det är en lördags morgon som tickar in hit från köket och köksklockan.

Jag läste en halvtimme i ProponeisiS innan jag tog till orda här. Att det är en sjuhelvetes jävla bok, enligt mig, säger kanske sig självt. Denna gång rörde jag mig i det sista hundratalet sidor. Eller hundratalen. Det går inte att erfara mängden, antalet, genom de tunna arken. (När ett ark knappt finns, och orden, på dem, finns (och försvinner) desto mer. Ett galet bläddrande förestår så snart man börjar bläddra efter något specifikt.) Det är mycket av den här varan i bokens avslutande delar: ”OPPOSITIONEN FINNS INTE”. Men det är inte en morgon (för) att bli nedslag.

Det är den lördags morgon då jag tänker på en deadline som rör tematiken skolning. Jag föreställer mig olika saker att skicka in. Det här är alltså en deadline som vi inte har berört tidigare och jag kommer väl sent med den till dig. Förresten: skickade du in något till Tistelblommas antologi ”Masken rämnar”?

Jag föreställer mig / Jag föreställer mig olika saker att skicka in.

Det är en lördag med fem dagar kvar till vår egen nästa deadline, J. Det blev inga texter i mars för Väntextgruppen, men vi lyfte våra hakor och blickade raskt mot april. Vi trodde på det. Tror ännu på det, ja? ––––– Hur är det egentligen hos dig?

Jag skickade, till slut, in något till Tistelblommas antologi och vi får lov att skratta åt mig här. Min dikt hade en grafisk uppställning som inte låter sig göras i en e-bok.

Det är en lördag med utan
opposition

i en vår efter en vinter
under vars måne vi
började om
med riktiga brev. Tack
för det,
jag ska svara dig.

Jag kommer att skicka dig en text den 15 april, J. Jag hoppas att du tänker likadant. Jag förväntar mig det. Det finns ett oss. Här skrivs det på det. Här skriver jag / oss / fram mot det.

Det är den första lördagen i år som jag tänker: Fåglarna är tillbaka för att väcka mig.

Jag ska skicka dig en text, jag kommer att hålla vår deadline, men jag vet inte alls vilken text det blir. Det öppna i valet roar mig och var ett incitament till att skriva något nu.

Det är lördagen efter fredagen då jag använde Google street view längs den gata jag bodde på i Buenos Aires, för arton år sedan. Det anarkistiska universitetet för filosofi låg kvar.

Jag kommer att skicka dig en text och vill fråga: Vad ska vi ha för typ av utbyte? Vad behöver du? Och minns du, hur vi har trixat och mixat med själva formerna för vårt utbyte?! Ja, jag tänker nu på sådant som att förbereda respons på sin egen text! I namnet av variation och ruckande på skjulet.

Det är en lördag i mängden och den kan bli strålande.

Jag kommer mer än en stans.

Det är den tionde april och imorgon söndag fyller min barndomsvän, Johan, 40 år.

Jag ska gratta honom. Sedan jag själv fyllde i mars har jag tänkt och känt en del på det där med att inte bli grattad av någon barndomsvän vid min egen 40-årsdag. Nej, jag vet inte vad det blir för text jag lämnar om fem dagar. Det börjar bli långt till 80-talet.

Där en lördag för att cykla till kolonistugan. Det är också allsvensk fotbollspremiär idag. I Malmö äger den rum ett stenkast ifrån stugan. Hånfullt nog skulle jag alltså kunna höra jublet från Stadion om vinden ligger rätt.

Jag skickade in en grafisk dikt till en antologi i e-boksformat. Man måste se humorn i detta, J. Som skrivmaskinsmakare får jag gång efter annan först meddela den som sänder in en dikt: Tänk på att det här ska göras på skrivmaskin och A5. En rad, till exempel, är kortare än vad man tror. Vad gäller e-boken fanns det saker om konvertering som jag inte tänkte på.

På snar deadline,

/J

Dikt 130301

Försakandet av saklighet

Puan 555, var det väl; tvekan redan
i numret

I en första fakta

Virrar mellan språkens
kulörer,
det att minnas

la calle
en un dia

las expectationes
y los anos


Suckar mellan varven: Om jag bara
förstått … vikten av att skriva ner
sammanhängande
detaljer (en fasadfärg, numret, gnissel i
porten, en kyla under handen, kakelmarken
kanske
ett nyckelmärke);
utmålande fakta
som utgjorde den värld som skulle
återge – en dag, eller i alla fall en morgon, eller
stigandet ut, gångens något –
något som låter sig bebos igen

Men inga nerver
för just det

y los anos
en las siguientes

pasos

un dia
en la otra

Semantiska pinnar (XCVIII)

Trettonde mars.

Du har knäckt rimkoden. Nu hittar du ohämmat till egna rim och blandar de lexikala orden, den basala maten, riskornen, med egenhändiga ord, ett strössel. Att sådant som -ölande är tacksamt i mun och hjärna; hölande, du hör ju; sölande finns men inga språkregler skulle hindra ett hölande från att finnas. Vi kan få det att finnas. I att börja rimma finns ett världsskapande. Vi har väntat på det här, tillsammans. Det känns. Vi tittar en bit fram och går. Det finns lediga rum för fler ord enligt de regler vi måste ge vårt ja till.

Vid nattningen skrattar du så du kiknar när jag spelar ut att ”skratt” rimmar på ”vattenslang”, och på ”karaff”, och ”istapp”, och vidare; du har knäckt något och sitter inne med den nya kännedom som också ger humorns makt. Vi kan skratta och skratta åt det felande. Blanda den lek som skapar inom reglerna, och gör språkets värld större, med rena påhitt som ger vår stund sin lek (och aldrig kan föras vidare).

Idag skulle Manne och Apan med till förskolan. Det förvånade mig något. Det är inte längre en tid då det viftas med gosedjur. Det är alltmer våren innan skolstarten. På många sätt. Men de skulle sitta i ryggsäcken. Det stod klart. Och vi skulle tala om livet ”hemma” på vägen bort. Mest skulle vi tala om Spooky´s och vilka spöken som är coolast, eller snyggast, eller passar in var i vår stad. Splash vid kanalen. Till exempel.

Och när jag gick tomhänt hem tänkte jag på olika transformationer som gosedjuren är med om nu, i, vad jag antar är, deras sista tid. De knycklas ihop och kallas sådant som rumpi-rumpi-djur.

Det såg ut som att det vore tiden själv som trycktes ihop i deras tyger, i stoppningen.

Tiden själv. Inte själva
om den.


Tolfte mars.

Utropen till Wild Kids. Inget i utropen rör själva tävlingen. Allt har med deras liv att göra. Han är lika som den dagen det var igår. Det var den elfte igår och han är elva år. Siffrorna och tiden har inte fått sina stoppningar. Eller sin sömnad. Det rinner mellan dagar och år i din blick. Tänk vad han måste ha övat, han är bara 11! Som om han var född igår. Och en del av dig känner det nog som att han föddes igår. Den elfte. Jag tror faktiskt att det är så fantastiskt.


Tjugosjätte mars.

Innan förskolan säger du: Hur ska det gå nu för dig… utan Wild Kids på fredagar? Jag behöver något annat som griper mig, säger jag. Och raskt kommer du in på det att vi väntar på att de ska återpublicera säsong 1 av Spooky´s.

På vägen till förskolan fotograferar jag ett rött handavtryck på en grå Opel. Det sitter på huven. Man ser livslinjerna från handflatan. Vi har i över ett år kallat den för vår Opel. Det är en vacker morgon. Våren innan du ska börja skolan.

Tredje numret av Dungens Fyra Sidor

På kvällen den åttonde mars släpptes det tredje numret av diktzinet Dungens Fyra Sidor. Numret var skrivet i 40 exemplar, varav de flesta exen var tingade – dvs. förlovade med en adressat – vid släppet.

De resterande cirka 10 exemplaren gick åt när den virtuella världen vaknade efterföljande morgon.

Om du vill köpa det tredje numret låter det sig köpas i en andraupplaga, även känd som Dungens Fyra Sidor simulacra. Här ser vi en simulacra i fönstret hos Anti i Malmö, där du också kan köpa numret:


Denna gång är det en speciell edition av simulacran, då undertecknad skrev 40 olika dikter till själva numret. Varje exemplar av den första utgåvan hade alltså sin unika dikt. Dessa 40 olika dikter kallade jag för ”diktbrev”. På Anti lämnade jag fyra ex, vilka innehåller diktbrev 7, 15, 21 respektive 35.

När du köper ett nummer ur andraupplagan får du alltså välja vilket diktbrev du vill ha i ditt nummer av simulacran.

Jag har gett mina diktbrev namn:

Det kostar 30 kronor (plus 13 i porto) för ett nummer. Det är bara att hojta vid intresse.

Månadens skrivövning: Den här texten

Du tar här del av textdungens tjugofemte månatliga skrivövning. Denna gång blir det en mer ”regelrätt” skrivövning (efter att det senast liknade en långdikt).

Först ska vi läsa ”Den här dikten” av Lars Gustaf Andersson. Dikten står att finna i hans Bebodda världar från 1996 då den gavs ut på ellerströms.

I dikten tycks poeten använda sig av det som finns närmast – ”På bordet ligger några enkla ting,/ en blyertspenna….” – vilket även är saker som berör själva skrivandet (pennan, bordet, duet). Det finns också en öppenhet i ”vad du vill” som vi här ska lyssna till. På bordet: vad du vill.

Så låter dikten oss bli medskapande.

I den text som du ska skriva använder du dig på ett liknande sätt av saker som finns nära dig. I princip går det bra att se dig omkring och vid åsynen av något fråga: hur berör detta skrivandet? Kanske väljer du även ett seende som blickar ut från rummet? Kanske spricker det upp emedan du funderar på att sätta dig.

Kanske vill du inte skriva en pendang, dvs. en helt kort dikt i stil med den vi utgår ifrån, utan önskar istället skriva en något längre prosatext om livet med de här sakerna (och de andra liv som bebor rummet).

Hur du än tänker där, här kommer hållpunkterna.

Instruktioner:

  1. Skriv utifrån rummet du skriver i.

    Tänk dig att du har en provisorisk titel när du börjar: ”Den här texten”.
  2. Precis som i dikten ovan tar du hjälp av liknelsen, oavsett om det får heta ”den här texten blir som…” eller om du hittar andra fraser som passar just din text bättre.
  3. Låt liknelsen få konsekvenser:

    I ”Den här dikten” blir dikten till något som ”kan förbrukas,/ slängas bort”. I din dikt/text innebär liknelsen också att något kan/inte kan…. men ja, vad återstår att se.

    Det finns alltså en transformativ kraft som övningen handlar om.

    Lycka till!

Semantiska pinnar (XCVII)

Tjugotredje november, 2020.

Vi var Claus och Dimautu på morgonen innan förskolan. Våra tyska poliser. I hallen säger du att vi har poliser i Kiruna också. Vi skiftar i det att vi låser dörren. I Danmark har vi också ett polispar, råkar jag påpeka över gården. Du vill att vi byter igen. Nu ska vi vara… vad heter dem?! Det börjar bli för många namnbyttor för dig. Jag säger lugnt deras namn igen: Casper och Buster.

Det är Paul Celans födelsedag. Schau nicht – geh! Nynnar det långt fram i ansiktet. Någonting i mig vill att vi spelar ut riktigt ordentligt i vårt rollspel på vägen till förskolan, för då kan jag, på något paradoxalt sätt, få tillträde till ett parallellt tänkande. Eller nynnande. Skallskrivande. Idag, kring Celans och din födelsedag. Du som fick ett mellannamn efter hans poesi. En eller annan dag blir det möjligt att tala om ditt namn, Amsel, genom den dikt det kom ur.

Elfte januari, 2021

Vad ska den heta? Den meningen närmar sig toppnoteringsnivåer, säger jag och din mamma till varandra om kvällarna. Vi gör något och genast ska det fångas. Genast ser du en lek i allt: Vad ska den heta?

Häromdagen frågade du din mamma vad det ska heta när ni låtsas att du bär henne på din rygg.

Månadens skrivövning: Skramla med ett gammalt utkast

Detta är dungens tjugofjärde månatliga skrivövning. Men någon renodlad skrivövning är det inte tal om denna gång. Istället verkar vi ha att göra med en dikt om de nerver som måste tyglas (eller vad är det vi gör med dem?) för att förmå oss att skriva om, och om, och om, genom att våga läsa vår egen text på ett flertal vis.

skriva ut
och att skriva ut sin egen

läsa den
och att läsa den igen
som någon annans
eller att komma ihåg att ta den
med sig
och sedan också upp den ut den
fram – andas
läsning
med den
och inne i läsningens ring
kladda för kommande läsning
(och kladda nu rejält)
som inför ett samtal
inte tro texten om att äga
någon som helst
oklanderlighet;
sedan strax
läsa i sitt kladdande; mumlande men ja,
kladdens tanke kryper, ändrar
om den får, skriver till
lite grand, ändra så; skriv ut
igen; upp på hästen; sitt där i ett skratt om
om-
skrivningens mång-
sadladhet,
ta hästen över sjöbotten, mumla i din
dykarutrusning; det talas ganska tyst
om mängden omläsning

och ibland, på ett tåg, på en bänk, kylande perrong, vad vet jag,
när du får syn
på en skrivande med kladdiga sidor snett över gången, i stolen
du själv sitter på, filten intill; ängens inuti, den
skrivandes panna –
ett lod,
pennan på ledden i luften en grimma
i pappret ivrigheten (rejält, sa jag),
den befriande…
och efter en stund undan med papper –
datorn som ska upp ur sjöbottnens slam;
den omskrivande som triatlet
(upp på cykel, ner i vattnet, …), bilder bilder, jag vet;
men det är gångarnas sång; du är gången, emellan
i knät
både utskriven text och dator, katt och vän,
lilla smeksamhet,
ja se det sitter två skrivande
i samma knä, i dikten, ett implicit jag
och en främling på ett tåg
man
anar att det skulle kunna vara samma (men vet bättre),
eller inte alls (man vet ju inte),
det är upp till läsaren
igen
om hon är i skrivandet; den
skrivande läsaren,

man
vars vars
anar
kanske ett svar; att som du
kunna vara, eller inte alls, där på tåget, att du
en gång var denna bräda
i arbetet med texten
kanske
en människa som drömmer om sig själv
som skrivande, kanske i ett minne, eller i en framtid, en pedagog
som drömmer om att själv våga skriva som hon lär ut
att en kan, ska, kunde och borde, visst borde kunna, borde man, jag,
skriva ut
innan vi tar tåget;
låt datorn vara
i väskan fram till Alvesta, kom så ihåg
kaffe är bra, munnens blick är bra, det är njutning rakt av, andras
röster är bra, bara bra betyder bara bra, som av grönt och
blått bläck; träd och vatten tycks skydda orden
inne i bokstäverna, skratt genom
kladdet
som gör dig trygg
som

vad vet vi om oss själva
mer än
att försöka
tåga ta sig fram igen; jag saknar dig,
skriver kanske ut
nästa gång
jag är trots allt pedagog, hör jag,
jag önskar
jag vågade läsa om
mina dikter på detta tåg, nästa gång

*

Texten bygger på ett utkast från 2015, då jag åkte Malmö – Storvik ett antal gånger för att undervisa på kurser där.