Månadens skrivövning: Skramla med ett gammalt utkast

Detta är dungens tjugofjärde månatliga skrivövning. Men någon renodlad skrivövning är det inte tal om denna gång. Istället verkar vi ha att göra med en dikt om de nerver som måste tyglas (eller vad är det vi gör med dem?) för att förmå oss att skriva om, och om, och om, genom att våga läsa vår egen text på ett flertal vis.

skriva ut
och att skriva ut sin egen

läsa den
och att läsa den igen
som någon annans
eller att komma ihåg att ta den
med sig
och sedan också upp den ut den
fram – andas
läsning
med den
och inne i läsningens ring
kladda för kommande läsning
(och kladda nu rejält)
som inför ett samtal
inte tro texten om att äga
någon som helst
oklanderlighet;
sedan strax
läsa i sitt kladdande; mumlande men ja,
kladdens tanke kryper, ändrar
om den får, skriver till
lite grand, ändra så; skriv ut
igen; upp på hästen; sitt där i ett skratt om
om-
skrivningens mång-
sadladhet,
ta hästen över sjöbotten, mumla i din
dykarutrusning; det talas ganska tyst
om mängden omläsning

och ibland, på ett tåg, på en bänk, kylande perrong, vad vet jag,
när du får syn
på en skrivande med kladdiga sidor snett över gången, i stolen
du själv sitter på, filten intill; ängens inuti, den
skrivandes panna –
ett lod,
pennan på ledden i luften en grimma
i pappret ivrigheten (rejält, sa jag),
den befriande…
och efter en stund undan med papper –
datorn som ska upp ur sjöbottnens slam;
den omskrivande som triatlet
(upp på cykel, ner i vattnet, …), bilder bilder, jag vet;
men det är gångarnas sång; du är gången, emellan
i knät
både utskriven text och dator, katt och vän,
lilla smeksamhet,
ja se det sitter två skrivande
i samma knä, i dikten, ett implicit jag
och en främling på ett tåg
man
anar att det skulle kunna vara samma (men vet bättre),
eller inte alls (man vet ju inte),
det är upp till läsaren
igen
om hon är i skrivandet; den
skrivande läsaren,

man
vars vars
anar
kanske ett svar; att som du
kunna vara, eller inte alls, där på tåget, att du
en gång var denna bräda
i arbetet med texten
kanske
en människa som drömmer om sig själv
som skrivande, kanske i ett minne, eller i en framtid, en pedagog
som drömmer om att själv våga skriva som hon lär ut
att en kan, ska, kunde och borde, visst borde kunna, borde man, jag,
skriva ut
innan vi tar tåget;
låt datorn vara
i väskan fram till Alvesta, kom så ihåg
kaffe är bra, munnens blick är bra, det är njutning rakt av, andras
röster är bra, bara bra betyder bara bra, som av grönt och
blått bläck; träd och vatten tycks skydda orden
inne i bokstäverna, skratt genom
kladdet
som gör dig trygg
som

vad vet vi om oss själva
mer än
att försöka
tåga ta sig fram igen; jag saknar dig,
skriver kanske ut
nästa gång
jag är trots allt pedagog, hör jag,
jag önskar
jag vågade läsa om
mina dikter på detta tåg, nästa gång

*

Texten bygger på ett utkast från 2015, då jag åkte Malmö – Storvik ett antal gånger för att undervisa på kurser där.

3 kommentarer

  1. jennyeno · januari 3

    Intressant sida du har! Glad att jag hittade hit.

    Gilla

  2. Pingback: Månadens skrivövning: Den här texten | textdungen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s