Etikettarkiv: Metoder

Metoderna (obetydligheternas betydelse)

Författaren Agneta Pleijel sommarpratade i år – för fjärde gången – och önskade då tala om själva arbetet med orden: ”Jag tänker tala om det  jag sysslat med helst i livet, det vill säga det som kallas fiktion: med rätt att hitta på. (…) Jag ska tala om att läsa också; läsa och skriva hör mycket nära  ihop.”

Det är bekanta papper för den som skriver. Det är välkomna påminnelser: du vill något – helst; du längtar känna en rätt.

Grunderna för verksamheten känns igen: ”Att skriva ner minnen är … att få fram ännu mer minnen. (…) Skriva är det bästa sättet att fånga minnet i smsandets och instagramandets tid. (…) Att skriva är också att möta sig själv, man är också sin egen läsare. På sätt och vis tror jag att alla människor skriver. (…) Nu tänker jag citera mig själv:  Alla människor skriver… ”

Det är bekanta tankar för den som skriver: att möta sig själv (och inte!), att härva i försöken i denna flimrets och förödelsens tid. Men även detta att tänka på hur allas liv skrivs är det nog – skulle jag tro – relativt vanligt att den skrivande tänker mycket kring. Eller, snarare undrar om. För just hur det går till – när allt liv skrivs – är det kanske inte så angenämt att känna sig alldeles säker på. Det mer skymtar. Drar genom dagarna.

*

Att lyssna till Pleijels tankar sammanföll i dagen – augustis första vecka – med att jag läste tidskriften Horisonts senaste nummer på biblioteket. Temat för numret är öar.*

Om en ö skrev en poet som har varit med mig ganska mycket de senaste femton åren: Ralf Andtbacka. Från och till i skarpa skurar, ja. Nu störtdök hans existens in igen genom tankar om obetydligheternas betydelse. I sin text skriver Andtbacka om Antbackgrundet, som ön kallas när han söker efter information på nätet, eller Andtback grunne som platsen heter på deklarationsblanketten: ”Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats … ”

”Svårare är att få reda på hur stuglivet såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? (…)

REDAN i barndomen fascinerades jag av minnet och dess gåtfullhet. Vad var värt att komma ihåg? Hade jag överhuvudtaget upplevt något sådant? (…) Med tiden insåg jag att också det förment oanseliga kan ha resonans och var mer beständigt än det som konventionellt tillmäts betydelse. En kärnupplevelse av tid och existens lagras i sådana minnesspår, som små medvetandeöar i en ocean av oundviklig och kanske nödvändig glömska.”

Ja, det mesta är intetsägande ocean. Men kära är då inte grunden? De få grund som förenar en med en specifik plats … 

Fortsatt Andtbacka:
”FÖRFATTARSKAP, skrivande – detta är min erfarenhet – handlar ofta om att navigera i denna minnesarkipelag, inte nödvändigtvis för att göra dikt på den egna biografin utan för att låta texten laddas av de mörka energier som finns där. Man kan aldrig exakt veta var öarna, de triggande grunden, ligger. Tidens förvandlingar får somt att stiga till ytan medan annat att sjunka till botten.”

Bekanta papper för den som skriver: varje ord är både en ö och dess kringgärdande vatten. Bränningen själv, inte själv. Det är själva skiftningen; hur det visas och döljs genom att döljas genom att visas: och.

Det var redan språk med Andtbacka och fortsatt:
”EGENTLIGEN ÄR SAMSPELET mellan synliggörande och osynliggörande alltid närvarande i språket. Varje ord, varje namn är en ö som inte avslöjar allt och aldrig kan göra det heller. Paradoxen är att också synliggörandet är en form av döljande.”

*

Åter till Agneta Pleijels Sommar: ”Peter Bischsel, han sa att skrivandet, det som tar fantasin i bruk, inte handlar om att berätta hur verkligheten är, utan om hur berättaren upplever den. (…) Bichsel har också sagt en annan sak som jag har fäst mig vid, nämligen att litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter, rösten måste var fri, som i tangon.”

Konsten – så? Vad är konsten? Ja, inte dansar vi tango utan kavaljer. Inte stiger medvetandöarna upp bara för att du tänker på något så kallat väsentligt. Inte skriver vi om hur det ”är” genom att börjar med vad vi tror är början, eller en ö, eller tango. Vi har att lyssna till liv som redan skrivs? Och skriva med – om – bort – in – ja … ja, komma i bruk?

 

 

 

Metoderna (Att mata eller låta läsaren äta själv)

I Lundströms Bokradio beskriver Rachel Cusk sin stil i succétrilogin som att hon har ”strukit det som läsarna redan vet” och exemplifierade med ”Paris”: om hon hade skrivit ut Paris i texten hade förförståelsen kickat in; vissa bilder av ”Paris” hade lagt sig över textens skapande av plats, som om det var författarens betryggande, en tydlighet, som matade bara genom att säga ”Paris”.

Hon undviker matandet skickligt, tycker jag – som klurade lite väl mycket på frågan om vilken stad de befinner sig i och utanför i den avslutande delen Kudos. Det är förståeligt, psykologiskt sett, men samtidigt ganska genant. Att äta själv handlar inte minst om att tvingas ställa sig inför sina egna existentiella associationer, snarare än att kontinuerligt stanna kvar – absorberad – av texten.

Radioprogrammet är exemplariskt. Den som undrar om hen vill läsa trilogin kan gärna lägga sitt öra vid intervjun och Lundströms introduktion till böckerna.

Vad gäller att äta själv och en viss genans inför detta med att överlåta sig till det banala i att LETA EFTER SVARET på frågan om VILKEN STAD DET ÄR, så vill jag gärna ge Cusk (och Lundström) lite mer space för att sätta stämningen kring vad det handlar om:

”When I first started writing Outline, I literally, in almost every page, felt god how amazing – to be talking about a woman and not describing her physically. And not describing how other people think of her, physically. And what a .. and I had this sense, as I was going all along … of taking this huge parts of the novel, and putting them in the bin. (…)  And the feeling of lightness that come to me – and to the book – as a resultat of that. Yeah, it was … enjoyable.”

The bin. Stora textmassor i papperskorgen. Att kasta bort det som matar med det som läsaren ”vet”, och författaren är ju som bekant också läsaren. I dont need to do that. And that puts the reader in a very different position; they have to do a lot morw work.

Lundström lyfter fram några enskilda citat ur den andra boken i trilogin, Transit, som typiska för Rachel Cusk. Det här inlägget får avslutas med ett av hennes val:

”Att finna sig själv var som att öppna en julklapp och upptäcka att det som låg i paketet redan var trasigt.”

 

Metoderna (Livedikt, showdikt och annan dikt såsom exempelvis tryckt dikt i bokform)

Det var en ganska sen kväll för ett par-tre veckor sedan. Kanske kom Stina från nattningens rum; jag satt hur som helst i den blå fåtöljen, hon ville inte störa men ändå leva med mig. Kanske hade jag en cigg i mungipan. Kanske läste jag ännu en kväll i någon av Sven Lindqvists böcker. Han hade inte varit död så länge. Han har inte varit borta länge än.

Hon satte sig i soffan mittemot och jag hörde hur hon tecknade, kanske i en hast. Det liksom krafsade och tog sig in i mina öron. Så ironiskt då. Jag såg att det var en tjockare tusch som hon använde. Sedan, bara någon minut senare, gick hon ut på balkongen. Jag tände också min cigarett.

Kanske rökte vi inga cigaretter, kanske kom jag aldrig ut efter henne. När hon kom in igen frågade jag om jag fick se – eller hon erbjöd mig att se – nej, det gjorde hon ju inte; hon sa att det var en showdikt och att jag fick lov att vänta. Det var jag som frågade vad hon tecknat och då gick hon för att hämta klackskor (och peruk?). Sedan brände hon av sitt nummer och en genre var född.

Hur gick det här till? sa jag. Hon berättade att hon hade känt sig lätt i bröstet när hon såg på mig där i fåtöljen. Klackskor och peruk hade ju redan varit framme under kvällen, sa hon. Det här är realfantasi, sa jag; att verka med vad som redan finns till gagn. Det var inget tecknande, allt är tecknande, det var.

*

Stinas nedkrafsade showdikt:

dagen går in i axeln
lägger sig i position
här är kroppen
plötsligt en tall i havsvind
som letat sig
le le lekt sig in

lungor pågår
ett aldrig sinande arbete
jag fyller tallkronan
den fylls i mig
under
mormors fingrar när hon
la vävremsorna mellan
trådarna och
SMACK

barnets/minnens smulor
det dagliga brödet
knäckebröd med smör
har fallit ut i utanför
jag tror du är en
en eller kanske en liguster
eller järneken som kämpat sig
upp mellan syrenen.
Du ler luft. Vi röker igen.

*

Showdikten skriver – i vårt livssammanhang – in sig som ett komplement till livedikten. En livedikt är något som äger rum, vilket vi med en knapp fördröjning uppfattar som – livedikt. Ett typiskt exempel är när ett barn är övertrött och börjar koppla ihop både det ena och det andra och i sitt tal framkastar en omedveten diktning. Se där, där glidflög en livedikt förbi i rummet. Det kan även vara mindre av ord och mer av skeende. Att tillsammans erfara och benämna: Åh, det där var väl som en livedikt?

*

Boken, en nödvändig form, och en form att älska. Jag kastar några blickar mot min bokhylla och suckar. Tidig morgon. Krafsar mig fram till ett utkast om framträdelseformer.

*

Boken, en förbannat nödvändig form, men förskönandet av den – inte alls.

Det går ju inte att ropa Så många poeter som det inte går att tänka utan deras böcker! utan att förta allt genom själva upphöjandet. Det är ett ont, det normerande och förskönande.

De senaste dagarna har jag läst om en svit av Jenny Tunedal: ”Ibland glömmer jag att de är döda” som finns i Glänta 2/2018. Vid gud vad jag önskar att Tunedal sträcker ut dessa arton sidor till sjuttioåtta bokliga sidor. Men samtidigt. Hon är för bra för att jag ska kunna ta till mig en hel bok av henne. Rosor skador är inte läsbar i ”formen av en bok”, utan bara som ett dagligt brott bröd.

Dessa arton tidskriftssidor gör det för mig möjligt att (illusoriskt) hålla om en helhet. Jag får omfamna dikten. (Om än … fan vet, arton sidor är nog också för mycket.) Men något upplever jag som att det träder mig till mötes vid läsningens rand; ja, en form för framträdelsen har konturerat den lyssnande. Som vid synen av en peruk som lyfts av: ack, det var slut där.

*

Behöver man förstå något om en dikts framträdelseform för att göra en viss dikt rättvisa? Det vill jag nog mena. Men framför allt är det en lisa för skälen att uppleva flera former som valbara, till, för handen i rummet.

 

Så funkar det – på bloggen

Den här bloggen har sedan sommaren 2017 en (tänkt) struktur i vilken inläggen samlas under rubriker som ”Semantiska pinnar”, ”Annorstädes”, ”Väntextgruppen” med flera.

De här rubrikerna kallar jag (något semantiskt missledande) för ”Vinjetter”.

När det här förklarande inlägget görs den 23 juni 2019 finns det under vinjetten ”Semantiska pinnar” sextio två texter publicerade, under vinjetten ”Annorstädes” finns det kanske sju-åtta texter, ”Månadens skrivövning” som presenteras i början av månaden har utkommit sju månader i rad nu, den månatliga kvällsdikt – om än inte kronologisk – som var gång heter ”Dikt en ____kväll” utifrån månadernas namn – har jag ingen koll på; och ja, det finns fler vinjetter.

Och tanken är just att jag ska tillåta mig att skriva utifrån tillkomsten av nya vinjettnamn. De första delarna till serien ”FADÄSER, nödvändiga” finns redan och gömmer sig ex vis i Word. Jag upplever det som generativt och roande att skriva en blogg på detta sätt. Svårare är det inte:

En del vinjetter får sina texter skrivna direkt ur en stund, ex vis låter sig ”En bok en tanke” ofta skrivas ur ett nu, medan texter som ”Diskursdikterna” kanske pyr i bakgrunden ett tag innan de når publicering.

Jag gillar det diversa och samtidigt sammansmältande i det hela, ja som det blir på en blogg. Somliga vinjetter är jag oklar över på ett behagligt sätt, ex vis är vinjetten ”Metoder” svår att veta vart den är på väg (i nivå).

Nå, just.

Metoderna (Var så dålig som du egentligen kan vara)

I skrivande stund kan man se dokumentären om Sven Lindqvist – ökendykaren –  i tio dagar till på SVT Play.

Det finns så många sekvenser som jag håller kära i den.

Just nu ville jag tipsa om dokumentären genom att citera Sven på denna punkt som i sig är en hel metodanvisning:

Jo, vi snackade om arbetsmetoder, och det gäller att inte vara så ängslig och sitta och spänna sig för att nå precis dit man vill redan i första stöten. När man kommer till ett riktigt svårt avsnitt som är jobbigt och marigt att skriva, då gäller det att våga vara så dålig som man egentligen är. Mm, [som] jag säger när jag går till jobbet på måndagen: Idag, Sven, ska du vara dålig … och bara VRÄKA ur dig det sämsta du nånsin kan, för bara så kan det bli lite bättre imorgon … å, underbart … på fredag. Och det där knepet fungerar märkvärdigt väl alltså.

 

Metoderna (Textens plats utifrån synens villkor)

Lördags morgon med en fredagskväll som sitter kvar över pannan: det var releasefest för Skrivarlinjen och dess antologi ”Hugget/Satt/Ristat” på Grand i Malmö. Alla dessa betydelsestinna ord –  Skrivarlinje, antologi, Malmö – som det inte alls ska handla om nu, tror jag.

Jag läste om en diktsvit på tyska som min vän Gesche och jag arbetar på … nej det är fel, vi arbetar inte på den; vi lever med den. Och det är ingen svit, det är en plats – för tankar, utbyte, språkliga försök. Jag kan ju egentligen inte skriva på tyska. Och ändå gör jag det, eftersom det finns en relationell plats för saken.

Så: det är lördag morgon och jag har med en tacksamhet över gårdagskvällen i kroppen läst i ett dokument – vilket jag skriver i tillsammans med min tyska vän – och jag begrundar platsen där ens text står att läsa. Som fenomen och realiteter.

För tillfället, för den här omtalade texten, finns det ett Word-dokument som jag har tillträde till på två olika sätt: den vanliga datorvägen i en ”mapp” samt i mailen där dikterna finns skickade oss emellan.

Själva platsen där texten står att läsa skiljer ut – mina läsningar. Jag läser dikterna bättre i mailen än i Word. Det finns en annan koncentration – paradoxalt nog – när jag klickar fram texten i malströmmen mailen. Nånting får mig att läsa med vilja, med kroppen, med relationen, historia, just där. Så konkret är det: i mitt skrivande mailar jag ofta mig själv för att läsa (alltså Word) med den anordningen.

Så skedde också denna morgon. Jag tryckte först på Word-programmet bara för att stänga det igen. Ja, eller bara för att öppna vår text via mailen.

Även denna plats – bloggen – ingår i seendets hackiga grammatik. Att publicera något ur skrivandet med Gesche skulle, för mig, inför mig själv, handla om en förhoppning om att få korn på något genom att läsa just här.

I viss mån har detta med textens tillfälliga läsplats allt att göra med deltagarnas läsningar av sina texter på Grand igår. Det händer ju så mycket annat – inför en själv – med ens text när den äger rum från en scen. Jag tänker exempelvis på hur en person sa att hon hade fått lust att säga ”Jag drar en text till!” när hon läst den text hon skulle läsa. Så flyttas både självkänsla och text, tänker jag: symbiotiskt.

Själv och inte själv med fragment sju i vår svit:

VII

Aalbeerische ich.
Man hat diesen Monat
Mai genannt. 
Traubenslos
und traubenswertig. Klar so
in stille, glitzernde 
Zweifelhaft, Wärme;
ichliche Zunge, duligen Laschen.
Nah. 
Denken 
über Würde 
wäre Ich hätte lieber 
diese Klarheit – die ich nicht halten
konnte – umarmt – sowie  
mit einem 
Körper erliebt.

Metoderna (Personifierad deadline-struktur)

Onsdag. Det sedvanliga 07:07-tåget till jobbet i Skurup.

När tåget står stilla i Oxie skickar jag ett brev (jaja, mailifierat brev) till Lena.

Mellan Svedala och Skurup skriver jag lite på ”det där projektet” som jag alltför hastigt skydde i februari, mars och april då det banne mej har bränts lite.  Att nu våga läsa igenom och ändra en hel del, om än bara i tio minuter, var så skönt.

Och innan jag gick på tåget satt jag på Malmö C och skrev i ett reflektionsdokument om samarbetet med Carola. I huvudsak handlade det om att Carola och jag har olika typ av deadline: vi ser tiden an från olika håll. En har sitt inte innan, den andra sitt inte efter.

Carola har satt sin deadline till just idag och då heter det ”inte innan den 24 april”. Om det var min tur att skriva samt att sätta deadline hade det – på klassiskt vis – hetat ”inte efter den 24 april”.

Vi tar liksom vartannat krön i det kollektiva skrivandet. Och vi vill nå krönen på olika sätt. Det är ungefär som att en av oss löper en slinga medsols och den andra motsols. Platsen där skrivandets slinga börjar och slutar är bekant och samma för båda. Orienteringens skylt står där den står (och där står vårt manifest att läsa). Men vi skriver oss fram till utbytet – nästa varv på slingan – med olika stil.

Jag är framme på jobbet. I Skrivarhuset. Jag tänker på humorn i att våra sätt att fungera måste finnas med i det gemensamma arbetssättet och hur denna humor smittar mig med skrivlust till mer …