Metoder (Att upprätta, för att uträtta, vad vi kan komma att utgöra)

Bredvid mig i sängen står skrivmaskinen. Ljust turkos. En låg våg av tangenter. Fast står, det rimmar illa med den gamla maskinens uttryck. Den ser mer insjunken ut i täcket. Kanske något kattlik om man kollar snabbt eller skevar lite. Mellan den och mig ligger det ett gäng strödda A5-blad. På dessa finns de två dikter som har inkommit och antagits till det första numret av Dungens fyra sidor, fanzinet som snart kommer med sitt första nummer.

Att ha upprättat ramarna för ett fanzine. Alltså, att tre andra skriver en dikt samt att ja, även jag gör så. Fyra dikter. Utifrån något, av mig valt. Denna gång ett citat av Bachelard: ”Inför lågan kan människan drömma.”

De två dikter som jag har valsat och tryckt fram i cirka 8 exemplar vardera kan jag nu förhålla mig till i olika grad. Att s.k.r.i.v.a dessa dikter, om och om igen, gör såklart något med mig. Orden de andra har valt etsas i mig. Radbrytningarnas sätt att avgöra temperamentet känns när man skriver av, igen och igen.

Ska jag följa med? Ska jag skriva med – vad associationer till deras dikter kan ge? Eller ska jag bli en mer oseende fabrikör som just valsar loss, med ciggen i gipan och tanken steppande iväg (kanske till de böcker jag har läst i under dagen).  Ska jag … hur ska jag utföra min del av helheten?

Upprätta, uträtta, och att få utgöra. Tillsammans. Jag tror att jag tycker om det här än mer än jag förstod att jag skulle göra. Det är smeksamt på ett sällsamt sätt, ja själva valet; det är en win-win-känsla som jag önskar att skrivandet kunde ha mer av på ett konstitutivt sätt. Oavsett om jag under kvällen skriver något som stärker en lyrisk kontext, fanzinets första kontext, eller om jag vänder mig bort och då mer till andra än de två antagna poeterna; ja oavsett, så skapas det mer av ett manifest band än … vad den … vanliga kvällsdikten … brukar göra.

Det är egentligen mer intrikat än så där. Säg så här: när den tredje dikten som antas har inkommit visar sig den påverka mig allra mest i viljan-till-diktning, i viljan till samspråk. Att då redan ha skrivit min dikt. Eller att inte ha det. Eller, att ha skrivit mitt, och att anta den fjärde dikten utifrån det – oss, de första tre. Vad som har resonans beror liksom på. Det är dejligt. Enkelt, intrikat. Samtidigt.

 

 

Metoderna (Den till vana förda uppvärmningen)

Det är fredag, om än inte på ett sätt som vi kände igen som denna dag för bara någon månad sedan.

Veckan som ska kammas ihop. Men var är kammen? Håret?

”Håll helg”, skriver jag i en jobbkontext. Men det känns inte enkelt att tro på hela den underliggande förhoppningen om en god skillnad mellan en fredag och en lördag. Någonting som var erfarbart är inte längre det, och istället ersatt av ofrivilliga lager och saker.

Vad återstår av att detta att ha helg om det bästa en kan göra är att stanna inne? I vad, eller hos vem, är ens ögon om de har ”jobbat på distans” hela veckan. Eller hur tar de sig hem? Hur tar de helg? Den här verbgymnastiken, som inte var helt smidig tidigare, är nu som omöjlig. Från vad tar en helg / var håller jag helg om jag är på samma plats / Om jag är sjuk / För rädd om någon närstående för att träffa denne / Om …

Den förändrade situationen är såklart väldigt olika för olika personer denna vår fredag eller vilken-som-helst-dag-nu. För många är det sorg och bedrövelse. Permittering. Oro. Övertid. Alla dessa ord som, utsagda med emfas, talar om en gemensam sak: orättvisan. Det oproportionerliga som systemet föder i än större mängder.

Det exponentiella. Det spegelvända. Detta att medan många får gå ska andra slitas sönder. Medan jag med mitt medelklassjobb kan sitta här och skriva detta ska andra nu se tillvaron slitas itu. Jag hatar detta.

Och ändå, detta, som är ett annat. Detta med rutinen, tiden till trots. Detta med att en ska kämpa för att bibehålla sina rutiner i skrivandet. Hur märkligt det än är. Här är det, mitt skrivande, dagen till trots.

Rutinen: varje gång jag kommer till den skrivplats som jag hyr i Malmö gör jag samma sak. Jag tar fram ett nummer av Ud&Se, det danska tågmagasinet, för att göra ett litet kollage. Samma nummer sedan jag flyttade in i december. Av framsidan är det nästan ingenting kvar. En remsa med namnen på de två musiker som en gång prydde magasinet.

Rutinen: varje gång tar jag fram Ud&Se, oavsett om skrivlusten är god eller bristande, för att göra ett kollage. Om det är mörkt, med stearinljus tänt. Ofta söker jag en känsla för den gryende dagens kollage utifrån vad det är för dag. Olika aspekter kan ge besked om huruvida det ska vara lite bildsättning till ordkollaget eller inte.

Rutinen: varje gång, det att komma ner. Idissla skrividéer eller stå ut med att det är tomt. Varje gång, på något sätt, glädja mig åt att göra det på danska. Varje gång, glad i något med danskan.

Uppvärmningen: en rutin som ska till, för att ett oöverskådligt antal skrivdagar ska bli just det. Aldrig skylla på hettan eller kyla. Varje gång. Så gör jag, för att tala med Bodil Malmsten. Gör inte som jag, som hon också skrev, strax därpå.

Var är kammen?

Vad är etymologin för ”rutin”?

Den skärva av en kollageskärva som jag tänkte visa på bild till denna text är från den 10 mars, vilket var dagen för skivsläppet.

Vad sökte jag den dagen? Eller lika gärna, vad sökte sig i mig?

manglede

Varför ett ord som sted känns lite extra en dag som den – då en skapande människa (för en gångs skull) presenterar något i världen – är inte konstigt. Uppenbarligen, en del av att presentera ett verk måste handla om att ta plats.

Preteritum. Saknade / en / plats.

Det där med danskan i sig är det jag tycker om mest själv med skärvan. Hur vokalljuden går igen: manglede, sted, her. En mumlande men stark assonans.

Uppvärmningens rutin: att lita på något utanför ens eget psyke, bortom dagen, bortom den politiska tiden eller ens relationer som mer eller mindre avgör livet, osv.

Rutinen: något, formaliserat, till hands, bekant, väntande på nästa … bit.

Jag samlar kollagen på hög vid sidan om skrivplatsen. I väntan på något annat. Alligevel her, undervejs.

 

 

 

Dikt 200317

Inför en grupp människor
beskriver jag vårt skickande
som en slags motion
jag skulle vilja se
fortgå

Inför dig sedan
skulle jag vilja beskriva innebörden,
underströmmens gemensamma å-
krön; runt detta
istället för illa ment finns den
omfattande
välmeningen i begäret
till fortgående

Metoderna (Vitesföreläggande)

Jag scrollar i vår konversation och ser att det var helt nyss – den 2 mars – som Jonas skrev: ”Nu kanske du tänker: blir det inget? Ska han ta straffet? Han tar inte straffet. Han svarar.”

Och jag skrattade till, sneglade på när det var skickat (20:37), och funderade på nyttan av incitamentet vite. För så här kan ett kollektivt manifest gärna fungera: ett inskrivet straff vid utebliven leverans.

Om jag är ärlig, ja jag skulle säga att straffet har lärt mig mycket men gärna hade fått lära mig mer om samarbetet i text. Att förbinda sig till, att besluta sig för något, att göra tillsammans, det kräver en humor med endera monetärt allvar.

Och igår kväll, en vecka senare, fick jag aldrig skratta till så där varmt; jag fick inte spegla stunden föregående vecka. Det kom inget innan utsatt deadline (midnatt). Istället sitter jag nu om morgonen och ska med nästa scroll i konversationen se hur vi egentligen uttryckte det i manifestet, ty straffet har inte utlösts tidigare och det är först nu jag tar in det.

Ja, just det: ”Den som ska straffas väljer själv samt inköper den bok som man anser sig vara skyldig kamrat. Eventuella viten överlämnas vid fysiskt möte under våren.” Ja, jag är faktiskt helnöjd med de där formuleringarna. Nyttan av att den som sig i straffet ställer själv väljer vad kamraten ska ha … så ska det vara. Det kan bli en dynamisk sprätt på det där. Det kan bli att man tillsammans faller in i en användbar läsning just genom straffsatsen. Föreläggandet. Boken som skjuts över bordet.

Och nu,
nu får en annan vara nyfiken
på valet
och ja, skrattig
på nästa sätt –

poetixxx .

för att få något gjort – lyft på luren – lägg ifrån dig luren – det (som) ur dig

lyfta – : lyss eller åse eller –

                                                                                                                  vänd an   runt

högtalartelefonen      osynliga svärmeri, kännbara – lägg på – låt ligga                                        kvar i rummet

modell betyder   i-förverkligande av idéer – det som omsätts [från ”idémolnet”] – en modell   att

använda istället för                                                      ett moln att begrunda –

det kollektivas               (som) har somligt att erbjuda

modellen med fyra                       extremer har just extremer och en gräns – cirkeln – runt hela –

så befinner du dig utanför

cirkeln                                     rör du dig i något gränslöst – (”ett gränslöst skrivande”,

”ett gränslöst socialt liv”, ”ett isolerat läsande                              som bara leder till vansinnet”) –



Lundbergs kategoriska imperativ              : en dos vansinne och en dos disciplin     kan

kopplas ihop med cirkeln – att befinna sig – att tappa

bort sig – att ta sig tillbaka in, igen – att gå på diagonalen – väl inne igenväl hemma igenväldigt

långt ut


att

inte fastna                              med ”en fiktiv modell som skapar en större frihet” menar vi just

acceptansen av begränsningen –



att vända vid cirkelns sarg – inte rädas flisor stryka tanken mot – att minnas       har haft en hand

mot och tänkt: Nej, nu vänder jag om

                                                                     med ”en fiktiv modell …” menar vi att det vi säger

om vårt skrivande – las reglas! – inte är de samma

som det som föregår

– alltid halvsant –

”en poetik måste alltid upphäva sig själv” –

*

I texten finns citat ur Lundbergs Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Metoderna (Snuttefilten)

I januari åkte jag till Tranås för att möta Jonas på halva vägen. En natt på hotell och så mycket skrivande som tillfället kunde ge. Under det längre skrivpasset, som ägde rum i en inglasad hörna på Tranås bibliotek, tog vi fram varsin bok som åkt med från Malmö respektive Stockholm.

Jonas hade med sig Alfabet på resan. Det skulle man alltid kunna ha, sa vi i mun på varandra. Men det är verkligen som din snuttefilt, sa jag. Skillnaden på att stå i 2020 eller 2010 kändes marginell.

Medan vi återgick till textarbetet tänkte jag hur jag själv drog fram Nod noll ur väskan på en lektion med Skrivarlinjen två … förra våren, var det väl. Eller i höstas. Det är svårt att placera en snuttefilt i tid och rum, det säger ju sig själv. Det jag minns från den där gången var en hastig genans, inombords; vad gjorde jag nu? Varför visa den …

Men vad kan man säga om sin snuttefilt? Eller om det är filtar. Till exempel det: är det en eller flera?

Att många skrivande bär specifika böcker i väskan över årtiondenas häradsgränser, ja, det är självklart. Men bör jag ha en viss snuttefilt i … tidernas framstormande? I åldrandet, om man så vill.

Googlar ”Vad betyder snuttefilt?” samt ”Hur används snuttefilt?” för att tänka i överförda termer:

”Låt folkbiblioteken slippa vara snuttefilt för alla som tycker det var bättre förr!”

”De barn som hade med sig en snuttefilt när de undersöktes av en läkare hade lägre blodtryck och lägre puls än de som träffade doktorn utan något övergångsobjekt i famnen.”

Ett övergångsobjekt alltså. En ständigt-uppskjuten övergång? Ett kanaliserande objekt?

Ett tredje och avslutande citat från synonymer.se:

”Gud är ingen snuttefilt som ingriper när vi ber om något.”

Metoderna (Att låta Lars ringa till Sven)

Detta är en vag men klar tanke.

I Sanningskonst: samtal om ett författarskap nämner Sven Lindqvist – som jag förstår det mycket uppsluppet – att Lars Ahlin ringde när Hemmaresan kom ut 1959. Den boken var inte enkel att ta emot. Recensenterna hade skruvat på sig; varför låta fyra uppslag för mycket ta plats och skymma sikten för varandra? Ja, det förstod kanske inte Sven själv, inte fullt ut. Och så ringde Lars och sa: Det är en jäkla bra bok du har skrivit.

Där var en som kanske inte satte läsbarheten, lättillgängligheten, först. En som ville leva länge med de underliggande frågorna: ”Skall man sätta barn till en sån värld som den här? Kan man leva ett liv utan resultat? Finns det en frihet som inte utmynnar i tomhet?” (Frågorna från svenlindqvist.se)

Jag tänker på stunden med luren mot örat som ett bedyrande av att den författande behöver få låta det braka in. Jag tänker på det inför den här skrivveckan och hur jag liksom tassade runt igår för att dämpa min tanke, som för att stuva undan några uppslag, som för att inte förhäva mig … Fy bubblan för det! Det är måndag morgon och om inte tiden för uppslagsväldet får råda nu så vet jag inte vad. Nu ska jag gå ner på knä och säga som Sven:

Idag, Joakim, ska du vara dålig … så dålig som bara du kan … och bara VRÄK ur dig uppslag … och de ska rynka på näsan åt varandra av oförstående … de och du ska må dåligt på grund av uppslagens inbördes olikheter, ja anomalier … inte heller du ska förstå … bara så kan det bli lite mer harmoni imorgon! Arbeta på nu

Metoderna (Att låta texten skriva sig själv)

Av olika skäl tänker jag återkommande på Österbottnisk gotik av Ralf Andtbacka. Det är en långdikt av det lustigare slaget som börjar:

”LANDSKAPET gnisslar i kvällningen.
Ljumskarna läcker som ett såll.
Sotmossa i knävecken.
Stjärnbilderna tiger visst.
Låt oss spela rent.
Regnet blandar och ger.”

Att den strida strömmen på 70 sidor kan sägas tematisera klimatkatastrofen och gavs ut redan 2008 är en av anledningarna till att jag tänker på den; inte alltför många verk har varit med i den genren sedan slutet av 00-talet. Att läsa om den allteftersom annan tid rinner in, till, det intresserar mig. Hur står sig denna lustighet till bok?

Mer personligt, boken blev efter Annika Boholms och min debut med Inte nudda golv en av de böcker som jag liksom ”vägde” våra val emot. Missförstå mig rätt, det är inte två böcker som liknar varandra. Men släktskapspåhittet är just ens eget påfund; ”Dra nu upp gardinen och se ut./ Det är kväll./ Det måste finnas överenskommelser. ”

En enda dag i mitt liv har jag funderat på vad österbottnisk gotik är. Det var förra sommaren då en bekant skrev om begreppet i ett samtal som handlade om en annan finlandssvensk författare, Peter Sandström. Jag hade lyckats läsa Österbottnisk gotik i tio år utan att ens undra över dess titels tyngd. I så blinda skär kan man också röra sig.

Det som föranleder detta inlägg i serien av metodologiskt grus är däremot en mening i det efterord som egentligen bara är ett tackord. Som ett ensamt stycke står denna mening:

”Dikten skrev sig själv mellan den 29 juni och den 16 juli 2007.”

Vad menas med detta? Hur går det till? I vilken mening skrev den här texten sig själv?

Handlar det om tillit? Förhöjd eller fördjupad.

Om jag får ställa en fråga till Andtbacka i detta jordeliv kommer det att bli till att be honom tänka högt om detta att texten skriver sig själv.

Metoderna (obetydligheternas betydelse)

Författaren Agneta Pleijel sommarpratade i år – för fjärde gången – och önskade då tala om själva arbetet med orden: ”Jag tänker tala om det  jag sysslat med helst i livet, det vill säga det som kallas fiktion: med rätt att hitta på. (…) Jag ska tala om att läsa också; läsa och skriva hör mycket nära  ihop.”

Det är bekanta papper för den som skriver. Det är välkomna påminnelser: du vill något – helst; du längtar känna en rätt.

Grunderna för verksamheten känns igen: ”Att skriva ner minnen är … att få fram ännu mer minnen. (…) Skriva är det bästa sättet att fånga minnet i smsandets och instagramandets tid. (…) Att skriva är också att möta sig själv, man är också sin egen läsare. På sätt och vis tror jag att alla människor skriver. (…) Nu tänker jag citera mig själv:  Alla människor skriver… ”

Det är bekanta tankar för den som skriver: att möta sig själv (och inte!), att härva i försöken i denna flimrets och förödelsens tid. Men även detta att tänka på hur allas liv skrivs är det nog – skulle jag tro – relativt vanligt att den skrivande tänker mycket kring. Eller, snarare undrar om. För just hur det går till – när allt liv skrivs – är det kanske inte så angenämt att känna sig alldeles säker på. Det mer skymtar. Drar genom dagarna.

*

Att lyssna till Pleijels tankar sammanföll i dagen – augustis första vecka – med att jag läste tidskriften Horisonts senaste nummer på biblioteket. Temat för numret är öar.*

Om en ö skrev en poet som har varit med mig ganska mycket de senaste femton åren: Ralf Andtbacka. Från och till i skarpa skurar, ja. Nu störtdök hans existens in igen genom tankar om obetydligheternas betydelse. I sin text skriver Andtbacka om Antbackgrundet, som ön kallas när han söker efter information på nätet, eller Andtback grunne som platsen heter på deklarationsblanketten: ”Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats … ”

”Svårare är att få reda på hur stuglivet såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? (…)

REDAN i barndomen fascinerades jag av minnet och dess gåtfullhet. Vad var värt att komma ihåg? Hade jag överhuvudtaget upplevt något sådant? (…) Med tiden insåg jag att också det förment oanseliga kan ha resonans och var mer beständigt än det som konventionellt tillmäts betydelse. En kärnupplevelse av tid och existens lagras i sådana minnesspår, som små medvetandeöar i en ocean av oundviklig och kanske nödvändig glömska.”

Ja, det mesta är intetsägande ocean. Men kära är då inte grunden? De få grund som förenar en med en specifik plats … 

Fortsatt Andtbacka:
”FÖRFATTARSKAP, skrivande – detta är min erfarenhet – handlar ofta om att navigera i denna minnesarkipelag, inte nödvändigtvis för att göra dikt på den egna biografin utan för att låta texten laddas av de mörka energier som finns där. Man kan aldrig exakt veta var öarna, de triggande grunden, ligger. Tidens förvandlingar får somt att stiga till ytan medan annat att sjunka till botten.”

Bekanta papper för den som skriver: varje ord är både en ö och dess kringgärdande vatten. Bränningen själv, inte själv. Det är själva skiftningen; hur det visas och döljs genom att döljas genom att visas: och.

Det var redan språk med Andtbacka och fortsatt:
”EGENTLIGEN ÄR SAMSPELET mellan synliggörande och osynliggörande alltid närvarande i språket. Varje ord, varje namn är en ö som inte avslöjar allt och aldrig kan göra det heller. Paradoxen är att också synliggörandet är en form av döljande.”

*

Åter till Agneta Pleijels Sommar: ”Peter Bischsel, han sa att skrivandet, det som tar fantasin i bruk, inte handlar om att berätta hur verkligheten är, utan om hur berättaren upplever den. (…) Bichsel har också sagt en annan sak som jag har fäst mig vid, nämligen att litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter, rösten måste var fri, som i tangon.”

Konsten – så? Vad är konsten? Ja, inte dansar vi tango utan kavaljer. Inte stiger medvetandöarna upp bara för att du tänker på något så kallat väsentligt. Inte skriver vi om hur det ”är” genom att börjar med vad vi tror är början, eller en ö, eller tango. Vi har att lyssna till liv som redan skrivs? Och skriva med – om – bort – in – ja … ja, komma i bruk?