I januari åkte jag till Tranås för att möta Jonas på halva vägen. En natt på hotell och så mycket skrivande som tillfället kunde ge. Under det längre skrivpasset, som ägde rum i en inglasad hörna på Tranås bibliotek, tog vi fram varsin bok som åkt med från Malmö respektive Stockholm.

Jonas hade med sig Alfabet på resan. Det skulle man alltid kunna ha, sa vi i mun på varandra. Men det är verkligen som din snuttefilt, sa jag. Skillnaden på att stå i 2020 eller 2010 kändes marginell.

Medan vi återgick till textarbetet tänkte jag hur jag själv drog fram Nod noll ur väskan på en lektion med Skrivarlinjen två … förra våren, var det väl. Eller i höstas. Det är svårt att placera en snuttefilt i tid och rum, det säger ju sig själv. Det jag minns från den där gången var en hastig genans, inombords; vad gjorde jag nu? Varför visa den …

Men vad kan man säga om sin snuttefilt? Eller om det är filtar. Till exempel det: är det en eller flera?

Att många skrivande bär specifika böcker i väskan över årtiondenas häradsgränser, ja, det är självklart. Men bör jag ha en viss snuttefilt i … tidernas framstormande? I åldrandet, om man så vill.

Googlar ”Vad betyder snuttefilt?” samt ”Hur används snuttefilt?” för att tänka i överförda termer:

”Låt folkbiblioteken slippa vara snuttefilt för alla som tycker det var bättre förr!”

”De barn som hade med sig en snuttefilt när de undersöktes av en läkare hade lägre blodtryck och lägre puls än de som träffade doktorn utan något övergångsobjekt i famnen.”

Ett övergångsobjekt alltså. En ständigt-uppskjuten övergång? Ett kanaliserande objekt?

Ett tredje och avslutande citat från synonymer.se:

”Gud är ingen snuttefilt som ingriper när vi ber om något.”