Maskinskrivning…

2.

21 september, 2020.

Jag skrev: ”Någonting i en gör motstånd.”

Den både medvetna och omedvetna viljan att bli medskapande kickar in. Att skriva av, och av, och så av efter en duplicering till, högen tilltar; en materiell trötthet är inskriven i förutsättningarna; att skriva under på att den dikt som skrivs ska vara precis så här som den ser ut – gång efter gång – utan att maskinskriverskan lägger sig i – det både förtar och förtär.

Jag skriver: Någonting i mig gör motstånd. Frågan om medskapande är den mest aktuella av frågor. Får som röst. Man måste skriva under på nytt (eller göra sig oseende, bli fullkomligt maskinell). Fullt ut automatiserad – det finns inte. Man måste skriva under på nytt; här bryter dikten rad. Just här. För tionde gången. Exemplar tio. För elfte gången. Exemplar…

Att ett medskapande är ovillkorligt blir en självklarhet. Också i avskriften. Produktionen av den samma. Detta med-i-skapandet, varande den kropp som ger text kropp. Att behöva säga: Det är jag. Detta ska finnas. Säger jag.

Och det känns, i det skrivande som är avskrivande, som att medskapandet även vill ens egen kropp något; somliga rader liksom mjukas upp, blir till en ledig räcka av mobiler; ”stavar eller tappar” glider över, byter position – det blir naturligt att skriva ”tappar eller stavar” och eftersom det gäller ögat lär jag mig se fler och fler möjliga betydelser. Exemplar tolv. Hur var det nu? Står det ”tappar eller stavar”, eller ”stavar eller tappar”? Sist på raden ska det stå… och på den nya raden…

För artonde gången. Exemplar arton av Dungens Fyra Sidors allra första nummer. För nittonde gången… visst var det ”tappar eller stavar”? Att skriva fel betyder att man måste riva arket och valsa i ett nytt. Slita på sig själv. Det tar och det tär och

det säger en mycket – det berör begär – det tittar eller blundar åt ens håll

för tjugonde gången. Tappar, stavar. Stava i det tappade. Etcetera.

Jag hade beslutat mig för att tjugo exemplar skulle gå (för sig). Jag tog en sen paus och skrev i ett block bredvid: ”Det är jag.”

Diktseminarum 13

Julis sista vecka och hettan var ännu inte här. En sådan kväll, i ett julislut där många satt kvar ute så länge det gick, satt Christoffer och jag på en lång träbänk – men med axlarna uppdragna längtade vi efter att dra vidare till ett inomhus; rafsade tidigt ihop block och pennor, fortsatte översätta dansk poesi på ett annat ställe.

Inför vår trettonde sittning med poesi hade jag föreslagit översättandets praktik som själva saken för mötet. Istället för att välja en dikt att läsa och tala om skulle vi alltså välja en dikt som intresserade oss att översätta tillsammans. Jag hade en förhoppning om att även han skulle ta något på danska.

Platserna som kom och gick med kvällskylan: från en långbänk på Mineral vid St Knut till en restaurangsylta med hög musik på hörnet Ystadgatan-Hasselgatan. Två nya, ja. Malmö FF spelade cupfinal denna kväll och det var folk på många håll, i flera försök till rum.

Båda två hade med sig text av Inger Christensen. A-sidorna och b-sidorna, kan man säga. Han hade med sig Samlede digte och jag hade med mig det postuma verket Verden ønsker at se sig selv som Marie Silkeberg ligger bakom. Två stycken telefonkataloger till form och tyngd.

Titeln på texten som jag hade valt kunde bara översättas på ett sätt: ”När vatten blir till vin”. Det är en poetik på en knapp sida. En höjdpunkt i det översättandet var sökandet efter verb som kunde passa för bilder och betydelser. Exempel: ”mens solen siler ner udenfor”.  Det handlar om inspiration i texten, dvs. i nästa mening heter det att jaget inte ens ska vara inspirerat, men ”skrive om hvad inspiration er”. Vad passar för det? Vilket solverb sätter stämningen? Vad gör solen när den ”siler ner udenfor”? Om man skriver ”strömmar ner” påverkar det andra bilder, senare i dikten. Om man sätter ”forsar” är tempot valt, och illa valt. Med ”strålar” blir det torrt. Fnulandet på fler alternativ, vilket nöje.

Christoffer hade valt ett par sidor ur systemdikten Det.

Ett ord om praktiken själv. Något som blev påtagligt för mig var åter min förkärlek till att översatta raskt, ja energiskt. Om det varit en klaviatur, ett framåtlutat, ett stundom extatiskt spelande. Det är jag. Om det var ett målande, ett målande med större delen av kroppen. Om…

En sak som blev allt tydligare för oss under översättandet – det var tre-fyra sidor från ”SCENEN” och ”extensioner” – var att Silkeberg troligen översatt rakt och på så sätt (oftast) bibehållit stavelseantal med mera, medan en annan – i syltans kvällande kontext – lockades av ett mer experimentellt översättande.

Griber til nye metoder for att spille en lidenskab igennem

När jag kom hem och tog fram den svenska versionen fann jag att Silkeberg översatt raden som följer:

Griper efter nya metoder för att spela igenom en lidelse

Jag vet inte. Det finns en rik semantik hos ”spela”, ”att spela”, och inte är jag dansktalande och har levt med ”spille”, men för mig är verben olika på flera sätt. Danskans verb har ju exempelvis nära till ”spild” (spill), alltså ett substantiv eller ett uppmanande verb: spill! Svenskans ”spela” är ett långsamt ord, i min mening. Mjäkigt till sitt ljudande. Också. Långt ifrån ett imperativ. Långt ifrån något akut.

Christoffer och jag prövade att kreera egna verb när en rak översättning inte lockade. För min del testade jag ”förspela”, dvs. ”att förspela mig igenom”. Det ledde till komiska problem senare i dikten. Verb har så många olika kvalitéer och betingningar. Att på rad ett skapa ett reflexivt verb, till exempel, får konsekvenser för senare rader…

Nå. Att försöka förstå hur ett nytt verb fungerar (och inte kan fungera) var ett sant nöje. Det berikar läsandet av främmandespråkspoesi mycket att falla till föga, ja att göra det själv, tillsammans. Falla till föga glada. Traska hemåt för att slå upp boken (när den finns) för att se hur proffset löst en helhet.

Kuvertgöra – Ett tecken för regn, ett mönster i egen rätt

Sedan länge är jag intresserad av kuvertet som fenomen. Mest på en banal och hjärtlig nivå, men även på en lite mer ambitiös och kvasifilosofisk. Jag älskar helt enkelt dess (utsmyckade) roll i livet samtidigt som jag tycks nära en aldrig sinande längtan efter att också skriva om själva kuverten.

Olika skisser om saken samsas (mindre bra) på min dator. Det enda de egentligen har gemensamt är att jag skulle vilja sätta samma baner eller vimpel på dem: Kuvertgöra kunde det stå. Detta blir, till slut, en första text. Om ett konkret görande.

Med stor sannolikhet ägde det rum 2018 och mitt barn var runt 3 år gammal och sa typ ”Jag vill också” när jag gjorde kuvert till ett brev. Minns att jag tänkte att detta blir hans första medvetna kuvertgörande. Kladdat hade han förr. Kollage hade vi gjort tillsammans. Kuvert och brev fanns i sinnevärlden. Det var inte första första liksom, men det var första för-egnandet, det första självvalda och utförda. Han var nöjd, med sitt kuvert. Länge tänkte jag att han skulle använda det själv. Kanske till ett farmorbrev. Men till slut fick min vän Sara det på posten denna sommar.

IMG_1952

Vad är det ens? Kunde man fråga. Det fanns inget svar från barnet där och då. Ett mönster i egen rätt, kanske. För min del tänkte jag på en text som heter ”Tecken för regn” av Johan Asplund, vilket är en essä som handlar om hur regn låter och ser ut.  Jag funderade nog på vad han skriver om Hills teckningar med regn och barns, ja vad det är för ”komparation” i den där texten egentligen. Ser det ut som regn? Vad ser ut som regn?

Asplund uppskattade jag mycket under mitt första år på universitetet (2002-03). Inte minst för hans tänkande kring aspektseende: ”Barn är inte ”realister”, och just därför kan vi vända oss till dem för att få alternativ till vårt vaneseende och lära oss någonting nytt eller bli påminda om någonting vi har glömt.”

Mitt barns ofrivilliga regn påminde om den teckning en tvååring gjort på uppmaningen att rita regn (från sociolog Asplund, via ombud): ”Det kan inte råda någon tvekan om att denna tvååring har förstått uppmaningen att rita en bild som visar att det regnar. (…) Tvååringen har inga problem med begreppet ”bild”; han frågar inte ”vad är en bild?” eller ”hur gör man?”, ej heller ber han om några ledtrådar (…) Nederst i teckningen ser man en vattensamling som är uttalat dynamisk: den ”svallar”, regnet måste ha varit rikligt. Ovanför vattensamlingen ser man tre icke-parallella, vinglande streck som tycks vara tecknade med raffinerad beräkning. Det är som om tvååringen hade lyckats fästa på papper det intryck, inte av streck, utan en rörelse, en våt nedåtriktad rörelse som man kan uppfatta ur ögonvrån när det regnar och som är borta om man försöker fixera den med blicken.”

IMG_2173

Ur Hur låter åskan (2003), Bokförlaget Korpen.

*

Kuvert uppfattar vi också
i ögonvrån
och ibland
hjärtats
och visst kan man då försöka fixera
det med blicken
som om det inte var
en rörelse
det är tal om –
men

tals svall
i vart
fört för din
nästa

 

 

Månadens skrivövning: Glädje, själv

Det här blir bloggens tjugonde månatliga skrivövning.

Till grund för övningen ligger en sommar av Divan-läsande. Inte möbeln, utan tidskriften. Jag har läst några nummer av denna psykoanalytiska skrift med stor behållning och här följer en skrivinvit som stammar ur nummer 3-4/2010 med tema GLÄDJE.  

*

Introducerande text:

Johan Beck-Friis skriver i sitt bidrag till numret – ”Glädjen och glädjeprocessen – uttryck, vägar, hinder” att –

”det är av största betydelse att också glädjen tillåts träda fram under sorgeprocessen. Sorgen är inte genomgången förrän glädjen finns med. (…)

Glädjeprocessens parallella existens med sorgeprocessen är viktig att betona. Glädjen stryker under sorgen och vice versa.”

Texten handlar i mycket om varför det ”bland många [tycks] finnas en rädsla för frågor som har med positiva sidor av våra liv att göra, såsom glädje, skönhet, det goda och så vidare.” och den driver tesen att glädjen är ”rättfram, spontan och oförställd affekt och måste så få vara.”

Ja, måste så få vara. Rättfram, oförställd.

Således kan rädslan för att skriva om glädje förstås som rädslan inför att vara ”barnsliga” – ”Vi är rädda för den skam som ska drabba oss när vår aningslöshet drabbar oss.”

Instruktion:

1. Skriv om något som gör dig glad. Välj alltså något som har ett namn för dig. Låt det gärna vara banalt. Räds du skammen är du på rätt väg.

Flödesskriv, det vill säga utan att bry dig om vad det kommer för typ av text; håll det skrivande. Bestäm dig för att skriva 10 eller 20 minuter och sätt en klocka innan du börjar.

2. Läs igenom din text – i samma skrivstund eller en senare – i en ambition att förstå ditt glädjeämne som del av en lång process i livet.

Skriv nu om din text i en ambition att låta texten berätta om hur livets svårigheter – vilka de än är i ditt liv – behöver att du är aningslös, glad, för din skull. Helga ditt glädjeämne. Var fortsatt barnslig.

*

Slutord:

Med Beck-Friis menar denna övning att det hör till att känna sig ”ofullkomlig” och att glädjen just kan bli ”sann om den bekräftas i sin ofullkomlighet och bekräftar därmed det sanna självet”.

I grund och botten, att skriva för sig själv, det att känna hur ens egenart blir till genom ett bristande sammanhang; man behöver stå barnsligt själv. Du behöver vada i glädjen över något knappt skönjbart i vattnet.

Och jag vill såklart gärna tro att den som söker efter ”det sanna självet” (Winnicott) krafsar och famnar efter något som ger inte bara glädjen utan även den bakomliggande sorgen möjlighet att härbärgeras. Att sorgen slinker ut med en glädjeövning, det räds väl få av oss?

Lycka till.

Samlaren i Simrishamn

Idag har jag många timmar på egen hand, det vill säga utan barnet, det vill säga för det som mest bara är mitt: böcker, promenerande, somligt att fundera på (såsom Malmös demografi under sommaren), rymd, allehanda rymd för ett minnande kors och tvärs.

Nu. Tillbaka på kontoret. Två skrivtimmar till. I närminnet, ur det som det är mest av, en dag med familjen. Och jag skriver den dagen och sedan får vi se – som alltid –

I lördags var vi i Simrishamn, där Stina och jag har ett antikvariat som vi uppskattar lite extra. Samlaren är egentligen bara ett rum med hyllor i mitten, ställda rygg mot rygg, och utmed väggarna, så att man kan gå runt inne i en snäv cirkel (eller en oval, eller ett O). Sektionerna är inte markerade med skyltar; som kund får man istället kika på böckernas ryggar för att lista ut vad man tittar på.

Samlaren1

Säg Dostojevskij. Verk av denne författare hittar man i ett flertal hyllor, beroende på vad det är för utgåva (och genre, såklart). Det finns roman- och pockethyllor, men även klassikerhyllor och särskilda ”serier” eller upplagor, etc.  Innan jag lämnade i lördags berättade jag för Stefan att vi uppskattar hur böckerna tycks hänga ihop organiskt snarare än förväntat, som om de behöver trivas bredvid varandra för att få stå invid.

Stefan sa då något om att det är svårt att bestämma sig för var dramatik egentligen vill stå (vilket man kan tolka på olika vis, men här förklaras som en fråga om att stå genretroget med annan dramatik eller att hysa en vilja att ingå i en mer lös, ja genuin sektion).

Säg Stefan, vänheten. Det här var bara andra gången vi var förbi Samlaren. Första gången var i december då vi hade sovit på hotell och tänkte gå förbi på vägen till Malmötåget. Men det blev att ta ett senare tåg; vi behövde botanisera länge i den lilla ovalen.

När vi till slut skulle gå och Stefan såg vår hög var det nästan något förbluffat över åsynen: ”Om ni ska så mycket så måste vi dra av…”

När jag i lördags sträckte över en något mindre hög och meddelade att den översta, Sartre om Sartre, inte hade något pris, fick jag genast ett: ”Den kan du väl få…”

Personligen betyder det mycket, att det ännu finns sådana här ställen där penningens värde inte tycks vara det som styr, att en vänhetens rymd måste få finnas i dess ställe.

Samlaren2

 

Semantiska pinnar (XCII)

Femte juli.

Till middagen satt vi med vårt världande. Vi berättade, och du först, om att Margaretapaviljonen har två olika delar. En för restauranggäster och en mindre, avslappnat öppen del som är ett kafé. Varför är det så tror du? Så säger vi alla i familjen till varandra denna sommar: Varför är det så tror du? Jag älskar den frågans menande. Världen, inte avgjord, också av, i, det världande vi har för oss.

Nå. Din mamma svarade att hon tror att avdelningarna finns för att det ska få vara ”tjipptjång” i den ena, emedan det sitter gäster som vill sitta länge och lugnt i den andra. Strax sa du att ordet ”tjipptjång” även betyder ”att vara nära”; jag är nära, betyder det också.

Nå. Först hade du protesterat. Det är ju inget ord! Det betyder ju ingenting. Din mamma: Jag sa ju det, då finns det nu! Jag: Det betyder inte så mycket, men en del.

Och ur det: Tjipptjång, nära betyder det också.

Tjugofjärde juni.

Sjaset lever kvar från havet. Vi ska sjasa när du är på toaletten vid stugan.  Sedan följer sjaset med hem, in i lägenheten. Man står i hallen och sjasar mellan rummen. Vi vaktar dina grejer när du byter rum. Här kommer de imaginära måsarnas tid.

Sjuttonde juni.

Vägen till Passhuset nere vid kanalen. Vi sakta promenerar och talar om uttrycket ”att slänga bort en vän”. Du kan hela texten till Håkans låt och nu har det blivit tid för alla undringarna.

Vi tar olika exempel på hur det kan vara, bli. Hur man känner varandra men kanske tappar bort varande med tiden. Eller hur en av två inte vill vara vänner mer. Hur det frivilliga och ofrivilliga delar båt.

Du ska slänga bort oss om en jättelång tid. Precis så sa du: Jag ska slänga bort er om jättelång tid. Du sa verkligen det, med konsekvens; när ni nästan är döda, då ska jag slänga bort er.

 

 

FADÄSER, nödvändiga

Till Boken på bordet hade Jonatan Olofsgård med sig Liv efter liv av Atkinson. Efter att programmet kommit ut i maj dröjde det några dagar, sedan kom frågan från min mamma: ”kände du igen den?”

Det visade sig att vi har boken i stugans ”Sommarbibliotek” utan att jag kunde placera den där. Förvisso, den hade inte stått där i fem-sex år, utan ett eller två, skrev mamma när jag frågade. Men att inte få upp den för mitt inre! Det dröjde ytterligare ett par dagar innan dess utseende och namn, till slut, passade in i minnesbilden av trappbiblioteket.

Atkinson, en favorit hos min mor. Det mindes jag under inspelningen, men sedan var det blankt; ingen vidare kännedom om mammas själva intresse och kärlek eller –

Fadäser pekar också ut en väg.
Fadäser kan vara visandet
över en blank ruta. En
onödigt

blank en.
Fadäser låter oss, om vi har tur,
få en ny tur  över –

Fadäsen är som du och jag. Fadäsen är en yta som både släpper igenom
och håller sig för att behålla avstånd, dunkel. Fadäsen kan härledas
till fadeza, alltså dumhet

få sig
en ny tur, ingen vidare
kännedom
om,
men nu så

 

Dikt en majkväll (2020)

Jag tänker ganska ofta:
Jag undrar om det basala, det hade varit underbart
att höra talas om
det enkla, det talande, de vardagens
smulor som ändå ligger där; en suck, ett sug, ihållande
eller övergående – de förhållanden mellan finns
och finns inte som jag icke hör talas om; att du bor
kvar på samma adress? har eller inte har sällskap, hur
du är någons någon eller har eller inte har tid för…
ja, delade bröd, sänkta andetag
för blomman som du helst har eller undvarar,
vilken färg din cykel?
Ett litet pussel men ett pussel för att komma, ja; överkomma
att det var längesen du stod mig nära

Sommarbiblioteket

För snart femton år sen fick jag för mig att vi skulle ha ett litet bibliotek i mammas stuga. Platsen, alldeles given, på trappen upp till den vind som inte används. Sedan många år är mamma och min syster med på noterna – och fyller på – och när en plats delas aktivt händer det olika saker kring den.

sommarbibb

Veckan som var – en gemensam stugvecka – innehöll en ny typ av biblioteksfråga: Var är POs böcker? Sommarbiblioteket hyser (eller hyste) två verk av Enquist och min syster tänkte läsa; han dog ju för bara några månader sedan, tiden var kommen, biblioteket skulle bistå så där tjusigt. Men böckerna stod inte att finna. Har de fått fötter?

Det fanns en liten chans att min sambo skulle ha varit den ”skyldige” och jag tog med frågan hem till Malmö. Men icke. Bara När de skjuter arbetare hade hon lånat med genom åren och den skulle vara tillbakaställd.

Det är som det ska, med detta. Ett sommarbibliotek ska ha sina frågor, fynd, gåvor, luckor, mysterium, överraskningar, etc. Själv fyndade jag med mig Indianhår av den österrikiska poeten Mayröcker. Det är en bok som har varit med från början. Den har stått där i väntan på rätt tid, samlat år på stugnacken.

Det finns ett par-tre dikter i Indianhår som jag tycker är gränslöst fina. Jag har läst något motvilligt i den, då jag åtrår andra typer av Mayröcker-texter mer. I denna nu påbörjade serie texter om sommarbibliotek bifogas en av de kära dikterna ur Indianhår:

 

Skärmavbild 2020-07-20 kl. 07.12.20