Kategoriarkiv: Joakim

Diktseminarium 8

Till vårt åttonde möte över några dikter hade Christoffer och jag valt malmöitisk poesi som ingång. Plats för att ackompanjera detta tema valde han: Malmö Brygghus. Det var sent i juni, nog av andningstag in på sommarlovet.

Christoffer följde – för ovanlighetens skull – vårt tematiska påbud och hade med sig dikter ur Hamnen av Sanna Hartnor respektive Tegelkartor av Tove Folkesson.

I ”TORG” av Folkesson heter det inledningsvis i dikten:

”Asfalten glittrar om man tittar rakt ned i den och det är sol. Torget är
avdukat, men hundratals plastpåsar och vitkålshudflagor fladdrar över
platsen som obetalda räkningar.
Avundstrådarna hänger i sjok från molnen.

I springorna mellan kullersten och kullersten trängs fågelmat och andra
djurs mat. En ensam klubbpinne sticker upp, är ett segel utan vind. Inget
tyg att grabba tag. I. För vinden. Det är mörkt i fickorna på människorna
som passerar, de sticker ned händerna och gräver.”

Ordet ”vitkålshudsflagor” beundrade vi.
Snacka om att sätta ordskapelsens mäss på något som skymtat i ögonvrån både över torg och diskbänkar genom livet. Det underligt-läskiga hudlika där …

Flagornas fladdrighet rimmade väl med min läsning av något annat kvällen som föregick vårt möte. Jag hade i kolonistugan läst om den välkända novellen ”Vår nattliga badort” av Stig Dagerman. Ur dess inledning stiger strax en skräpighetens arkipelag fram:

”Stränder där man minst av allt väntat något sådant visar sej, när man låtit roddbåten glida in, försedda med formliga barriärer av äggskal, gamla tidningar och bruna flaskor som ligger och knackar mot stenarna som en stationstelegraf, man stiger i land efter att med stor motvilja ha släpat båten över den oaptitliga randen och hamnar mitt i ett upplag av trasiga konservburkar, deformerade, vårdslöst uppfläkta, grinande mot besökarna med sina ännu blanka bottnar – och i buskarna fladdrar tragiskt gulnade dagstidningar hjälplöst med sin drunknande världshistoria.”

Folkessons dikt trädde i vårt samtal fram som en sång om Möllevångstorgets sista tid som skräpig bunke. Påsarna förbjöds … eller förbjöds ”på prov”? … under våren 2019. Cigaretten förbjöds mer än på prov bara något dygn efter vår sittning ett stenkast ifrån Möllevångstorget. Bunken borstas ur.

Jag har i alla fall inte sett och hört prasslet från de ”hundratals plastpåsar” som vinande tagit platsen i besittning under så många år innan plastpåseförbudet.

Folkessons dikt trädde fram som en slags pastisch. Där far också ”obetalda räkningar” i vinden – tumlar runt – som i ett ”upplag av trasiga … ” för att tala med Dagermans text. Det hör också till det centrala i hans novell att ställa själva frågan om hur vi försöker – eller inte försöker – städa undan vår dödlighet – eller vår förståelse av dito. Som: Varför är ”i förrgår, den kusligt döda dagen före igår” just kusligare och mer dödsmärkt ”än 1936 eller 1928 eller 1912”. En önskad pastisch hade Folkesson kunnat skriva om de svunna påsarna och det ”renade” torget i relation till 90-talet, demonstrationer (säg) 2001 och 2008. Det svunna, också kusliga, men kanske mildare, tunnare.

Den strof som följer på händerna som gräver i fickor i ”TORG”:

”Himlen slocknar.
På andra sidan Ystadgatan har någon skrivit
med olaglig penna: Du är inte rädd.”

Leve poesin.

 

FADÄSER, nödvändiga

genre:
in-
lärnings-
problematiken
i
sig

Lördag kväll.
Har läst i min dagbok, detta års juli, och något som gladde mig särskilt var enkla meningar om hur mycket jag tycker om praktlysing. Denna gula blomma som räknas som en invasiv art – ”kan vara mycket svår att bli av med” – men som i sommarens trädgårdar ser ut att låta oss stanna för evigt.

Jag är glad i att ha den vid kolonistugan i Malmö, men nu var det om tågresans blommor jag läste. I Hörken hade Erika och Jonas en ö av praktlysing direkt i backen utanför torpets bibliotek. Den lös om morgonen. Som en fet blinkning till den av oss som var först upp på morgonen.

Grannarna hade låtit själva huset omringas av prakten.

Fadäsen från Hörken hör rallarrosen till. Vi var på väg hem från sjöbadet, uppför på en grusväg med barnen på cyklarna. ”Den där kan du iallafall”, sa han. ”Är det … johannesört?” Nej, det var det ju inte.

Just rallarrosen får/tvingas man sedan se väldigt mycket av på tågresan vidare norrut mot Nordmaling och Olofsfors. Ja, det invasivas överallt.

Just med ”Rallarrosor” undertecknade Athena och jag en kollektiv text i tidskriften Subaltern år 2007. Problemet för mig var bara det att jag hade tänkt på blomman vallmo när jag föreslog namnet ”Rallarrosor”. Fadäsen med rallarrosen tycks alltså generisk.

Den underliggande, livsirriterande fadäsen rör såklart att inte leva ett liv som får mer växtnamn att komma i naturlig svang och andning.

Semantiska pinnar (LXVIII)

Första juli.

Vi sitter med din dagbok. Jag vill skriva där vi ”är” i tiden, du föredrar en dag i ett förgånget maj. Du pekar (där du vill):

Du kan rita första juni här.
Första juli, menar du?
Juli!

Vi tittar på sidan. Jag undrar faktiskt:
Hur ska jag rita juli?
Bara rita.
Menar du skriva?
Skriva!
Okej.
Bara skriv, Koffe.

Och jag skriver precis det vi sa: Du kan rita första juni här. Och så vidare: Bara skriv, Koffe.

Hur kommer vi en dag att tala om det skrivna från din barndom? Kommer det att vara som en mytologi vi är mer eller mindre är överens om det mesta? I stil med: ”Och då sa du: Skriv det där! Och så skrev jag lite, och sen frågade jag dig om det lät som du hoppades.”

Hur kommer vi en dag tala
om det skrivna
som du kan läsa? Hur kommer du läsa
det?

Och.
När. Om.
Varförfjärder.

Det talade-nedskrivna-utläsbara?

Tionde augusti.

Väcktes ur en dröm på Månsarps IP. Du känner inte till den orten, min ursprungsort. Vi sa bara ”IP”, inte ”Idrottsplatsen”. Du har inte ens varit i Jönköping på två år.

Innan drömförlusten hade jag precis dubbelkollat med Uwe Rösler hur han menade med den lapp han precis gett mig genom målets nätmaskor: ”5 minutes into the game [pil uppåt]”. Jag hade samlat ihop bollarna efter uppvärmningen, inför matchen, och vänt mig mot planen med slänten på andra sidan. Tallarna. Skymning, regn i luften, tovigt gräs. En lustig känsla av det att matchen inte var spelad ännu, att vi var inför, då det redan skymde. Och fram steg han med händer som gjorda för maskor.

Jag sprang sedan ifatt Uwe (Malmö FFs nuvarande tränare) och jodå; med pilen uppåt menade han att jag skulle störta in i offensivt straffområde efter exakt fem minuter. En AC-löpning? Yes, indeed. Men det är ju absurt, ville jag säga … det beror ju på spelet, spelbilden, momenten där och då; tillfälligheter över hela linjen.

Du var leende, tyst, igen. För tredje morgonen i rad kom du in till oss och bara la dig i vår säng. En revolution tycks pågå; du har ropat och ropat från ditt rum, sällan eller aldrig kommit släntrande till oss under ett och ett halvt år med eget rum. Denna morgon bara konstaterade du att du skulle vilja ha frukost. Efter att ha lagt dig ner. Vi steg strax upp.

Åttonde juni.

På Helsingborg C kom tendensen att vilja säga att du bara vill vara med Kling, inte med mig. Du väste på ditt signifikanta vis: Jag vill inte, vara, med, dig.

Vi kom från fina dygn i mammas, din farmors, stuga. Det kom som ett oväder över dina ögon: … gillar inte dig.

Livet med ett bara som drar fram över skyarna och träffar på oss igen och igen. Bara Kling!

Andra juni.

Vaknar och tänker på vad det egentligen står om känslor i Existentialismen är en humanism. Vad ville jag åt när mina fingrar tog ned just den – just igår kväll?

Minns det här med att känslor formas, att vi måste handla för att veta något-om-något känslomässigt. Att ha mod att stå ut med att inte vara omtyckt av dig, mitt eget barn, blir större genom att tänka på hur du helst ska få forma känslor som är: motsägelsefulla, utmanande, tillfälliga, rekursiva, falsifierbara, ja … vad vet jag.

Sartre: ”Å andra sidan är det, som Gide så väl har uttryckt det, nästan omöjligt att skilja mellan spelad känsla och upplevd känsla: att bestämma mig för att jag älskar min mor och stannar hos henne eller att spela en komedi som får mig att stanna hos henne, det är ungefär samma sak. Med andra ord, känslan uppbygges genom de handlingar man utför; följaktligen kan man inte gå till känslan och här få några direktiv.”

 

Kollektiv dikt 190522

I

och jag ska
passera denna väg
som sträcker sig
längre än vad mina ben tåler
och du hjälper mig
inte för du har redan gett upp
och nu sträcker jag ut
min hand men du
är ju inte här
du har egentligen aldrig

II

varit med i
vår tvåsamhet
i det gula
i det smutsiga
vidrigt önskande
ett omättat begär
passerade vägskäl
vilken väg
bara väg, rå väg
en ensam förbindelse

III

mellan mig och mig
men i själva verket
tar du in
ingrodd konflikt
lever kvar
i oss
i det gulas bleknar
ditt ansikte
segnar medan
vägskälet är råare

*

Dikten är skriven tillsammans med Olivia Fredriksson under lektionstid. Vi skrev varannan rad och skickade via våra datorer. Dikten får stå kvar i sin allra första skrud.

Lektionsdagen var en uppföljning till Wanås-utflykten dagen innan – och teman i dikten kan väl sägas ha spår av sådant som vi eventuellt tänkte på när vi traskade omkring och samtalade runt verken i skulpturparken. Möjligen; det står inte explicit på någon rad i dikten.

Här står bara följande explicit: vi tyckte att det var fint värre att skriva en gemensam dikt om konstupplevelsen.

Tack Olivia och alla andra i Kreativt skrivande för ett läsår jag kommer att minnas.  

Semantiska pinnar (LXVII)

Sjätte augusti.

Precis innan du somnar frågar du: Varför luktar det så fint här? Vi ligger i det stora sovrummet i Stugan. Träpanelen, den lustiga som kanske var tänkt för golv. Vi vet inte. Min morfar, som dog 1972, satte upp väggarna. Du är mycket nära sömn och kan inte hålla dig kvar i ditt eget allvar: Men i köket luktar det bläh!

Stugan med stort S, sedan alltid för mig.

Tidigare i juli. Mamma och jag sitter i bilen, kanske är vi ute och far efter material till ett staketbygge. Det är en öm och enkel dag. Vi skrattar mycket åt oss själva: ”Nej, vi har ingen … vinkelslip.” Nånstans i farandet mellan Andreassons Byggvaror i Skottorp och stället inne i Laholm brister mamma ut i ett ”det är bara du och din syster som kan uppskatta doften i Stugan”.

Jag blir faktiskt förvånad; jag har ännu en gång förträngt att det rent objektivt luktar illa i stugan, har räknat in mamma i min sentimentala bubbla.

Tolfte maj.

Regressionen i grammatiken
– en så urgulligt
monolitisk sak
som rör på sig; än hit, än dit
och ändå inom
sina mönsters skrankor.

Tade.
Nötar.
Handar.

Gåde.
Slåde.
Drickte.

*

Vi var i Holma och på den stora lekplatsen där. Du fick en sticka när vi sprang upp och ner bredvid rutschkanan; du drog handen på träräcket. Du satt sedan i mitt knä på en sådan där jättestubbe, det finns en ”stubbstig” på lekplatsen som är uppbyggd som en bana med banor, ett enda runt-springande, hoppande tjo; och jag fick ut den, stickan, men du var fortsatt ledsen.

Jag bar dig till cykeln. På tillbakavägen var det åter okej. Men så snart vi kom in i stugan var det tårigt, töcknigt, igensatt. Du satt i mitt knä i soffan, och vi sa fortfarande inget, som om cykelfärden hem pågick, och jag strök dig över handryggen och medan jag funderade på vad Roy Jakobsen skriver (i en roman) om hur knogar bildas under många år, så somnade du. Sen jag la dig på ett litet berg av täcken.

 

Ett av ens ord: fortgå

Vid två olika tillfällen med bara några dagar emellan kom jag att välja ordet ”fortgå” för att beskriva vad jag hoppas på i det närmaste, till hösten, ja mer av – ur det som redan är. Att fortgå, alltså att få fortsätta.

Det banala när det kanske rymmer något mer ändå. Fortgå.

Det är sent och efter en sömnbristens natt.

Jag läste i den sena kvällen: ”Det är också den [Atemwende] av Celans diktsamlingar som betytt mest för mig. Jag har läst den i ganska exakt 40 år nu, alltsedan jag skaffade tvåbandsutgåvan. Den har utan vidare bibehållit sin stränga magi och lyster.”

Bokens svenska översättare, Anders Olsson. Det finns något i orden ”ganska exakt 40 år …” som rör detta med att fortgå, ja på djupet med det rymmande-väldiga, det ivägseglandes bana. Jag ber att få fortsätta.

D var här.
D var den första av de två inför vilka jag sa det: Att fortgå. D ville spela in en del dikter av och med mig (och andra). När jag kommit lite i gasen – så ovan vid att låta mina dikter ta så mycket plats! – frågade jag om han även, bara kanske ja, skulle vilja ha … eller kunna tänka sig … en dikt på tyska?

Vi fortgår även ur våra misstagna idésprång. Tyskan borde hållas utanför band och inspelningar. Väl.

Den andra, inför vilken ordet fortgå rann ur mig, var min syster. En kort tur i Svarvareskogen, med vår mammas hund. Kvällning. Ett par-tre veckor till hösten, eller? Hur som helst: vad hoppas en på? Mer av samma menade jag. Läsperiodens kontinuitet. Jag ber att få fortsätta.

 

Dikt en majkväll (2019)

Knogarna
i jorden, i alla
fall
i tanken
– Om du har
ärvt
och du har
det

Om du har ärvt
– säg –
ett morotstänk;
tänk då vatten
och ställ fram
eller
undan

Eller om det har
börjat
ärva dig; förväxla
det icke
– Du har värv i
dig själv; utväxla intet: ställ fram
så snart du har
tänkt
tanken att så göra

Du har
att sätta dig och du har armarna intill
och ingen
hade kommit för att tacka dig
om du bränt ut dig, då
förr eller
senare
precis som de sa, säger,
vi säger,
som vi säger det: Ingen
kommer
att tacka dig
för att du inte skriver

– Ingen kommer att tacka dig
för att du inte

*

”Ingen kommer att tacka dig … ” är ord som Elise I. lär ha sagt till Sara H, enligt
vad jag har hört. Jag vill instämma i dessa ord.