Månadens skrivövning: Tid är alltid någonting

Dungens trettiofjärde skrivövning handlar om att använda sig av tiden som ram och mer specifikt klocktider som stöd.

Den här övningen mötte jag första gången genom poeten Mette Moestrup, som då kallade den för Time is always something i en konferenskontext.

I Moestrups tappning var övningen ett tips för kvällsskrivande och rutiner i en full vardag. Tänk så här: Det är sent och du vill skriva men hur tusan – du är så trött, det finns en ny serie att se, etc. Trots att orken tryter ska det ju bara gå att skapa och hålla i någon slags rutin. Det är här övningen kommer till användning.

Grundläggande instruktion:

1. Titta på klockan, skriv ner klockslaget, och skriv sedan bara något, utifrån vad stunden och klockslaget väcker i dig.

Ex vis: du slår dig ner på en stol vid fönstret, skriver ”22:34” på datorn. Andas. Tar en blank rad, och bara skriver.

2. Sedan pausar du några minuter och skriver åter igen ett klockslag, säg: ”22:45”. Och så skriver du lite till.

Med andra ord, det här är en övning som kan göras under en synnerligen kort tidsrymd likaväl som den kan dras ut och göras över en längre stund.

Kreativt tillägg:

Var vill du sätta dig och skriva? Om den här övningen görs genom att du även får röra på dig – vart vill du gå?


1. Gå till en plats där du kan skriva. Titta på klockan och skriv ner tiden. Flödesskriv tills det tar stopp.

2. Res dig upp och gå en bit till en annan plats. Skriv åter ner klocktiden. Skriv på nytt.

3. Upprepa din rörelse: gå till en ny plats. Skriv ner klocktiden. Skriv på nytt.

Lycka till!


Månadens skrivövning:

Dungens trettiotredje månatliga övning är inte någon sedvanlig skrivövning (det går snart få
på dussinet) utan en kommentar om att skriva,
om att fortsätta skriva, även när det inte finns tid, även när det inte [fyll i själv],

ett även
som vilar mot det invanda, mot
ett eller annat skrivande som alltid – nästan alltid – kan finnas trots allt;

i mitt fall finns MÅNADSORMEN
i de skiften som tycks välla in
över mig –

och jag skrev alltså detta
den tredje oktober för tre år sedan:

”I mitt skrivande liv har jag några praktiker som på ytan känns triviala, men som i själva verket konstituerar känslan av en helhet. Jag skulle gärna kalla dem för de små praktikerna, eller de återkommande, cykliska skrivanden som återkommer … ” –

för
när du av en eller annan anledning tror
att du inte kan skriva
behöver du skrivanden som liksom – nästan – skriver dig
om du bara vill

återfinnas –



Metoderna (Den till vana förda uppvärmningen)

Det är fredag, om än inte på ett sätt som vi kände igen som denna dag för bara någon månad sedan.

Veckan som ska kammas ihop. Men var är kammen? Håret?

”Håll helg”, skriver jag i en jobbkontext. Men det känns inte enkelt att tro på hela den underliggande förhoppningen om en god skillnad mellan en fredag och en lördag. Någonting som var erfarbart är inte längre det, och istället ersatt av ofrivilliga lager och saker.

Vad återstår av att detta att ha helg om det bästa en kan göra är att stanna inne? I vad, eller hos vem, är ens ögon om de har ”jobbat på distans” hela veckan. Eller hur tar de sig hem? Hur tar de helg? Den här verbgymnastiken, som inte var helt smidig tidigare, är nu som omöjlig. Från vad tar en helg / var håller jag helg om jag är på samma plats / Om jag är sjuk / För rädd om någon närstående för att träffa denne / Om …

Den förändrade situationen är såklart väldigt olika för olika personer denna vår fredag eller vilken-som-helst-dag-nu. För många är det sorg och bedrövelse. Permittering. Oro. Övertid. Alla dessa ord som, utsagda med emfas, talar om en gemensam sak: orättvisan. Det oproportionerliga som systemet föder i än större mängder.

Det exponentiella. Det spegelvända. Detta att medan många får gå ska andra slitas sönder. Medan jag med mitt medelklassjobb kan sitta här och skriva detta ska andra nu se tillvaron slitas itu. Jag hatar detta.

Och ändå, detta, som är ett annat. Detta med rutinen, tiden till trots. Detta med att en ska kämpa för att bibehålla sina rutiner i skrivandet. Hur märkligt det än är. Här är det, mitt skrivande, dagen till trots.

Rutinen: varje gång jag kommer till den skrivplats som jag hyr i Malmö gör jag samma sak. Jag tar fram ett nummer av Ud&Se, det danska tågmagasinet, för att göra ett litet kollage. Samma nummer sedan jag flyttade in i december. Av framsidan är det nästan ingenting kvar. En remsa med namnen på de två musiker som en gång prydde magasinet.

Rutinen: varje gång tar jag fram Ud&Se, oavsett om skrivlusten är god eller bristande, för att göra ett kollage. Om det är mörkt, med stearinljus tänt. Ofta söker jag en känsla för den gryende dagens kollage utifrån vad det är för dag. Olika aspekter kan ge besked om huruvida det ska vara lite bildsättning till ordkollaget eller inte.

Rutinen: varje gång, det att komma ner. Idissla skrividéer eller stå ut med att det är tomt. Varje gång, på något sätt, glädja mig åt att göra det på danska. Varje gång, glad i något med danskan.

Uppvärmningen: en rutin som ska till, för att ett oöverskådligt antal skrivdagar ska bli just det. Aldrig skylla på hettan eller kyla. Varje gång. Så gör jag, för att tala med Bodil Malmsten. Gör inte som jag, som hon också skrev, strax därpå.

Var är kammen?

Vad är etymologin för ”rutin”?

Den skärva av en kollageskärva som jag tänkte visa på bild till denna text är från den 10 mars, vilket var dagen för skivsläppet.

Vad sökte jag den dagen? Eller lika gärna, vad sökte sig i mig?

manglede

Varför ett ord som sted känns lite extra en dag som den – då en skapande människa (för en gångs skull) presenterar något i världen – är inte konstigt. Uppenbarligen, en del av att presentera ett verk måste handla om att ta plats.

Preteritum. Saknade / en / plats.

Det där med danskan i sig är det jag tycker om mest själv med skärvan. Hur vokalljuden går igen: manglede, sted, her. En mumlande men stark assonans.

Uppvärmningens rutin: att lita på något utanför ens eget psyke, bortom dagen, bortom den politiska tiden eller ens relationer som mer eller mindre avgör livet, osv.

Rutinen: något, formaliserat, till hands, bekant, väntande på nästa … bit.

Jag samlar kollagen på hög vid sidan om skrivplatsen. I väntan på något annat. Alligevel her, undervejs.